Den betraktande cynikern

Diogenes ber Alexander stiga ur vägen för solljuset.
Okänd tysk konstnär ca 1770.
Wikimedia Commons, Public Domain.

Jag kom i morse att läsa en bra intervju med Antti Holma. Det slog mig att han använde ordet cynisk på två olika sätt, en sak som jag ibland reflekterat över att också gäller mig själv. Dags att reda ut begreppen alltså. Å ena sidan finns den betydelsen jag i viss mån identifierar mig med och som jag brukar anse vara en yrkesskada hos historiker: att man betraktar makthavandes retorik och handlingar med stor skepsis och misstänksamhet. Å andra sidan finns det cyniskt maktbruk, som är hänsynslöst och känslokallt maktspel, utan hänsyn till någon eller något annat än de egna målsättningarna. Således kan både en humanist och en populist-psykopat-narcissist-politiker vara cynisk. Inga namn nämnda här.

Om man går till ursprunget, varav det mest kända är Diogenes från Sinope, ser man att historikern är närmare "originalet". För Diogenes handlade det om ett djupt etiskt projekt. En av de mest återkommande berättelserna är hur han gick omkring med en tänd lykta och sökte en människa mitt på ljusan dag. En ärlig, riktig människa. Vad man åtminstone i min familj kallar ein Mensch. Det handlade om att ta avstånd från auktoriteter, maktstrukturer och hierarkier. Men Diogenes satt inte bara och filosoferade, tvärtom omsatte han allt i extrem praktik. Han hånade Platon och sysslade med många slag av provokation. Hundfilosofen, kynikern, levde som han lärde och frånsade sig alla statussymboler och allt materiellt överflöd. Vi minns honom kanske från skolans historieundervisning som filosofen som bodde i en tunna.


Cyniskt maktbruk är raka motsatsen. Det handlar om att utnyttja sin position och frånse alla moraliska skrupler. Macchiavelli style. Medan historikern utgår från att makthavare är mer eller mindre "cyniska" och beräknande i sitt maktbruk, förverkligar en sådan person den betraktande cynikerns världsbild. Men i frånvaro av någon etisk avvägning är inte en sådan person en cyniker.

Historikerns och humanistens kritiska blick är viktig också i samtiden. Att ta distans, granska kritiskt, analysera och se den större bilden. Realpolitiken. Det handlar inte om att säga emot allting av princip, vilket ofta verkar vara en naiv, medveten eller omedveten, tolkning av att vara kritisk. "Kritiker" som skriker konspiration, komplott och lögn om allt som osar komplext eller besvärligt att förstå, är inte kritiker. De är idioter.

Men den betraktande cynikern är inte heller en genuin cyniker, om det handlar om ett passivt betraktande. Som en underpresterande pessimist, som bara väntar på att kunna säga "vad var det jag sade". Historiker är sällan sådana, eftersom de deltar i och påverkar den offentliga diskussionen på många sätt. Också vetenskaplig historisk forskning ska läsas som inlägg och bidrag till aktuella diskussioner. Om inte annat handlar det om att vidga perspektiv och ge nya referenspunkter. Historia är ännu ett ansett ämne i vårt land, det är synd om kunskaperna försvagas genom mindre undervisning i skolorna. Det betyder att historikerna måste hitta på nya sätt att nå ut till allmänheten och bli ännu modigare med att popularisera sin forskning, utan att förenkla för mycket.

By Anonymous (by a member of the Tischbein family according to an old label)
 (Nagel Auktionen http://www.auction.de) [Public domain], via Wikimedia Commons