Sommarteater

Sommaren 1924 hade restaurangkungen, Fennias ägare Karl Edvard Jonsson (Calle) satsat utländska stjärnor igen efter några svaga år på Brunnshusteatern. Som bekant var det rikssvenska inslaget stort på de finländska proffsscenerna ännu vid denna tid. Särskilt unga förmågor från Sverige kom ofta över till Helsingfors och under somrarna satte man upp operetter från den gamla huvudstaden, där i synnerhet Oscarsteatern var en viktig samarbetspart.

Scenen vid Brunnshuset, i början Kleinehs teater, fanns redan på 1850-talet.
Den återuppstod kring sekelskiftet som Parkteatern och senare Brunnshusteatern.
Stadsmuseet.

Calle Jonsson på Brunnshusteatern. Bilden är troligen 
tagen för scenen demolerades 1918.
Foto: Kalle Holmström, Museiverket.

Det här året spelande man först Skönhetsdrottningen, en operett från Berlin. Satsningen verkar ha lönat sig och ha varit en framgång. Tyvärr var det inget bra väder och man var tvungen att spela inomhus, vilket gjorde föreställningen lite mindre till formatet. Det här var inte ovanligt i den finska sommaren. De svenska damerna i huvudrollerna emottogs positivt.

01.07.1924 Garm no 13 s. 3

Skådistrafiken över Östersjön gick ju ingalunda bara i den ena riktningen, utan finlandssvenska skådespelare och annat teater och filmfolk, t. ex. Mauritz Stiller, reste ju i andra riktningen. Också i denna uppsättning fanns finskbördiga män med, Georg Grönroos och Harald Svensson, som bägge också var verksamma i Sverige. Svensson gjorde bland annat Treville på Oscarsteatern i De tre musketörerna på 1930-talet.

Trots förbudslagen, som också Calle Jonsson fick problem med, fanns det gott om underhållning i Helsingfors på det glada 1920-talet. På landsbygden där man däremot inte kunde springa på bio, var teater ett populärt tidsfördriv inom många föreningar, inte bara ungdomsföreningar utan också marthaföreningar. Sjundeå marthorna spelade t ex på årsmötet i Aiskog i februari 1924 ett från marthornas tidning Husmodern uttaget teaterstycke ”Jag vill inte gifta mig” och en annan oidentifierad pjäs "Kaffetanden" senare på sommaren. Pjäser skrivna av Adèle Weman och Maria Nyström var populära bland många föreningar. Teatertraditionen lever fortfarande stark på svenska i Finland. En viktig del är förstås revyerna och det var också Cab Brunila och Börje Lampenius som på 1960-talet satte upp de första föreställningarna på Raseborgs sommarteater, i dag den största svenska sommarscenen i Finland. Fast det var inte revy, utan Kungen och Kristina, en historisk berättelse, där Mary Paischeff gjorde koreografin.

Och ja, allt detta är förstås en lång och krånglig åsnebrygga för en uppmaning till allmänheten att gå och se årets uppsättning av De tre musketörerna på Raseborg. Som mamma till en av huvudrollsinnehavarna vill jag lite skryta förstås: föreställningen är nog sevärd. Inte bara musik, sång och dans utan också de avancerade fäktningsscenerna förtjänar en eloge.

En urpremiär för ett sekel sedan

Det var på annandag påsk, den 21 april 1924, som Svenska litteraturveckan i Helsingfors inleddes med en matiné på Svenska Teatern. Först höll Olof Enckell ett föredrag om kritikens roll (där han uttryckte en åsikt om att kritikens nivå inte var särskilt hög för tillfället). Sedan lästes några dikter, och till sist uppfördes Runar Schildts enaktare Galgmannen från 1922 för första gången på svenska. 

Schildt (1888-1925) arbetare vid denna tid på kusinens förlag,
men hade själv bakgrund vid teatern. Museiverket. CC BY.

Runar Schild avled bara ett drygt år efter Galgmannens premiär. 

Bild från Suomen Kuvalehti. Nationalbiblioteket.

På scenen i april 1924 stod två skådespelare, eftersom det ursprungliga manuset har bara två roller: Överste Toll och Maria. Toll spelades av Albert Nycop. Det var lite publik i salen och mottagandet var tydligen svalt i salongen. Recensenten i Nya Argus som hade en del förbehåll mot uppsättningen, var gripen av Schildts strindbergska text: "... Schildt har sprängt sina gränser och gripit framåt; allt oväsentligt är bortbränt."

Albert Nycop (1877-1946) var verksam
både i Sverige och Finland under sin karriär.
Svenska Teaterns arkiv, detalj. SLS. CC-BY.

Överste Toll, dvs, Albert Nycop verkar ha varit mer uppskattad i Sverige där han studerat scenkonst, än i Finland. Pressen har påpekade inte sällan att han inte passade i olika roller eller spelade stelt, ihåligt eller tråkigt. Nycop var tydligen inte så bra på att ta negativ kritik heller. Den andra rollen spelades av en ung Göta Grönholm (1898-1970). Tidigare hade hon spelat Julia.

Fest på teatern. Arna och Göta delade på rollen som Julia.
Året var 1923 och byxor var inte något kvinnor klädde sig i (utom på teatern)
Veckans krönika. Nationalbiblioket.

Galgmannen blev ändå något av ett genombrott för Göta. Hon fick beröm i recensionerna för sin prestation och beskrevs som självfull och en konstnärinna av stora mått. Följande säsong fortsatte hon att spela mot Nycop i en pjäs av Jarl Hemmer,  Med ödet ombord. Igen fick Nycop sämre recensioner, medan Göta höjdes till skyarna.

Nationalbiblioteket.

Illustration ur Garm 1.2.1925.
Nationalbiblioteket.

Följande uppsättning, Bernard Shaws Jeanne d'Arc, gjorde sedan Göta Grönholm till en stjärna. Med tanke på det är det synd att det inte verkar finnas några porträtt av henne i teaterns arkiv och jag har fått jaga bilder i tidningsarkivet.

Igen fick Göta klä sig i byxor som Jeanne d'Arc.
Kanske gav det henne extra frihet att hon hade
ett personligt, snarare än bildskönt, utseende?
Nationalbiblioteket.

Ur Våra Kvinnor 1925.
Nationalbiblioteket.

Vart försvann då den skådespelande professorsdottern Göta Grönholm? Hon reste till Sverige och bildade där familj med den också finskbördige arkitekten Gunnar Hoving. Först arbetade Göta i Helsingborg och senare i Göteborg. Hon jobbade vid Svenskis under en period då man redan under Nicken Rönngrens ledning börjat införa finlandssvenskan som scenspråk, vilket innebar att hon under den första tiden i Sverige jobbade hårt med att träna bort detta "sjungande."

Bild ur reportage i Helsingfors-journalen 1931.

Där kan man hitta flera foton av Göta.

Nationalbiblioteket.

Bild ur Allas Krönika 1933.
Nationalbiblioteket.

Nyanser på scen

 

Det här veckoslutet har jag sett flera teateruppsättningar än på länge. Det har varit intensiva dagar då scenkonstpedagogikens fyror vid Novia ordnade festival och visade sina personliga slutarbeten. Ärligt, men med amatörbakgrund, sagt måste jag säga, att nivån var hög. Framför allt är det alldeles otroligt hur dessa ungdomar utvecklats sedan jag såg dem på scenen för första gången för drygt tre år sedan. Jag har sett nästan alla deras uppsättningar. Idag är de proffs. Utbildningen är bred och på kampus i Jakobstad finns möjligheter till samarbete med andra konststuderande, vilket gör hela miljön till en vibrerande och kreativ omgivning.

Ungdomarna är inte bara kunniga i scenkonstproduktionens hantverk, de är också konstnärer. De har vänt ut och in på sitt inre, grubblat över stora existentiella frågor och modigt tagit sig an dem. Samtliga föreställningar kretsade kring stora frågor om identitet eller livets mening. Och föreställningarna höll, de var varken patetiska eller banala. Alla föreställningar hade också genomtänkta detaljer och element, lösningar som väckte reaktioner hos publiken. Och alla höll ihop, även juryn, vars seghet var beundransvärd. Efter varje föreställning förde de diskussioner med studerandena. Det blev långa dagar för många på Campus Allegro denna helg.

Det är i stunder som dessa då jag verkligen saknar syster Stella. Hon hade kunnat diskutera så mycket bättre med min son Peik än vad jag kan. Om alla hans idéer, tankar och lösningar i de olika verken. Peik var involverad i flera av uppsättningarna, vid sidan av sitt eget slutarbete. I det egna verket stod han för förutom manus och regi också för den videokonst som ingick, liksom för musiken. Fukushimas spöke handlade inte om identitet eller sociala roller och förväntningar som de andra, utan gick rakt på en ännu större fråga: frågan om livets mening, rent existentiellt. Under hösten, då jag diskuterade manuset med Peik under hans arbete med det, gick mina tankar ofta till Stella och till hennes arbete med De kaspiska tigrarnas gud. Den omfattande researchen och kretsandet kring svåra frågor, djärvheten inför smärtan, allt fanns där. I en annan tappning förstås, mycket Peiksk, inte Stella. Peik har en egen stämma, tycker jag. Liksom nästan alla andra pjäser var Fukushimans spöke en monolog, med en duktig studerande, Miia Aho, på scen. Jag har själv svårt att kategorisera eller förklara föreställningen, säkert på grund av min egen inkompetens, men samspelet mellan video och teaterscen var tyckte jag intressant. 

Det var ett gäng utmattade ungdomar jag lämnade idag på Campus Allegro. Vi kommer ännu att få höra av flera av dem, tror jag.

Innanför studiodörrarna

 

 

Igår fick jag gå på teater. På riktigt, inomhus, i Black Box på Campus Allegro i Jakobstad. Studenterna i scenkonstpedagogik hade satt upp Wolfgang Borcherts pjäs Utanför dörren och det var en upplevelse. Trots att temat var dystert, verkligen dystert, var ungdomarnas arbete fullt av upptäckargläjde och kreativitet. Uppsättningen var lång, men mycket intressant. Den var nämligen resultatet av en kurs i regi och fungerade också för publiken som en spännande studie i scenkonstens medel. 

Uppsättningen bestod av 14 scener, varav flera var upprepningar av samma scen regisserade av olika personer. På grund av pandemin hade studenterna jobbat i små grupper, helt utan att ha insyn i vad de andra grupperna gjorde. Med tanke på det var helheten ännu mera imponerande. Trots längden var föreställningen hela tiden intressant och de olika tolkningarna av samma karaktärer och dialoger lyfte fram spännande kontraster och dimensioner i texten. Läraren Gabriela Alisch har gjort ett imponerande arbete då hon lotsat sina elever till något som framstod som en rätt helgjuten studie. Som disclaimer måste jag förstås säga att min son Peik är en av eleverna. Det är en del av rekvisitan ur hans scen på bilden, mardrömsxylofonen ur Beckmanns ångestdröm.

Det var en nyttig erfarenhet på många sätt. En dylik pjäs, som handlar om krigets fasor och ohyggliga konsekvenser, ger förstås perspektiv på ens egna små olägenheter med en besvärlig pandemivardag, men den understryker också själva vikten och betydelsen av den genuina teaterupplevelsen, närvaron och frånvaron av närvaro vi tampas med. Vikten av kultur, eftertanke och inlevelse och den enorma kraft mänsklig kontakt och mänskliga relationer ändå har. Åt helsike med zoom. Ett intimt, fysiskt rum, interaktion, kroppar, inte bara huvuden, ... Det är starkt.

Gråa får

 Äntligen fick vi då ändan ur vagnen och deltog i ett streamat kulturevenemang. Det känns som att man ju borde göra det, sedan kan man uttrycka åsikter om att staten verkligen borde stöda kultursektorn omedelbart och generöst. Vi behöver verkligen kultur nu mer än någonsin känns det som.

Vi gick alltså på "teater" per webb och såg Det svarta fåret. Teaterfoajén ordnades per zoom. Det var trevligt och intressant, men förstås inte teater på riktigt. Det var något nytt. Eller nygammalt: någon gång i televisionens första barndom spelades också tv-teater live. Det är spännande, inte riktigt teater, inte riktigt film eller tv, så som vi är vana. 

Jag är ju inte kritiker eller ens tillnärmelsevis kunnig inom teater, men jag tycker det är otroligt fint att vi har nyskriven dramatik på svenska i Finland och att den uppförs. Att Fabian Silén dessutom ger sig på samhällssatir är värt uppskattning. Bitvis var texten mycket bra, en del scener var både mycket roliga och skarpa. Karaktärerna var i scenerna i huvudsak trovärdiga, nästa igenkännbara, en finlandssvensk förgången intellektuell elit. Texten hade i mitt tycke mått bra av en del strykningar och en viss åtstramning. Nu fanns det lite för många perspektiv och trots att det lyckades utmärkt med kronologiska förskjutningar, blev själva processen, utvecklingen, otydlig. Några darlings borde kanske ha fått stryka på foten. Men detta säger jag som sagt som glad amatör. Som helhet var det en bra och tänkvärd pjäs och bra uppsättning.

En hedervärd insats, alltså. Tacksam för att det finns människor som orkar vara så kreativa och jobba hårt för kulturen.

Föreställningen går att se ännu i dag och imorgon. Biljetter finns på tiketti.

Sirius Teatern & Teater Mestola: DET SVARTA FÅRET - trailer from Universum on Vimeo.

Inför julen 1920 i Helsingfors

Holmgrens begravningsbyrå måste ha varit ett av de äldsta företagen i staden, länge skött av en kvinna. 

Antiförbudsföreningen höll möte och jag kollade lite in vem som var aktiv där 

Posten i staden har verkat på olika adresser. Det krävde en del rotande att hitta något, men sedan fann jag riktigt roliga historier.  Länge tog det innan man fick det nya Posthuset.

Albert Holmström fanns det två av, med var sin business.

Oroligheterna i Ryssland ledde till en ström av flyktingar. 

Runt staden växte vid denna tid nya villastäder, bland dem Botby. 

Visste ni att Eliel Saarinen hade ritat en kyrka som länge stod i centrum av Helsingfors? Läs om Emanuelskyrkan. 

Bland stadens gallerier är Salon Strindberg känt, men det fanns i början på Alexandersgatan. Jag hittade till och med några bilder därifrån. 

Fiske har förstås varit en viktig näring i staden från början, men fiskarna har lämnat förhållandevis litet spår i arkiven.  En notis om stadens fiskaregille väckte därför min nyfikenhet.

Biografen Edison, som någon kanske minns, har en lång och spännande historia. 

En annons om en ny skoaffär, fick mig att ta en titt på Elantos historia i staden.

Kaniner var tydligen högpoppis som husdjur 1920. 

Hugo von Heideman hade tydligen ett musikpris uppkallat efter sig, men vem han var kände jag inte till. 

Hilma Liiman för mig en doldis, men tydligen en betydelsefull person för  finländsk kultur med verkningar än i dag. 

Stadens slakteri var svårt att hitta! Men slutligen hittade jag både karta och bild. Och lite personhistoria, förstås.

En efterkonstruerat reportage från en av de tidiga Självständighetsdagsfesterna. Mycket Sibelius, men även annat intressant.

Julgransljushållare är förstås en förnödenhet, men tillverkaren av dem avslöjande en intressant industri i stadens hjärta (numera ...).

Och sist men icke minst några ord om Svenska teatern och finlandssvenskan. 

Nicken Rönngren.
Början av hans karriär som teaterchef berörs i min tråd.

Teatern var Stellas

Jag såg i går en fantastisk föreställning. Det var Teaterhögskolan som satt upp en tolkning av Shakespeares sju tragedier under regi av Jakob Höglund. Jag kan inte skriva en recension. Det var min syster som kunde göra sådant.

Stella älskade teater. Den var hennes värld. Hon spelade teater redan som liten, hon utforskade den både konstnärligt och intellektuellt under hela sitt liv. Hon älskade att undervisa vid teaterhögskolan. Hon älskade sina elever.

Jag tror hon skulle ha uppskattat Tragedi. Den hade en fin struktur och rytm, den var innovativ, utforskande, på kornet och säkert pedagogiskt en fin erfarenhet för studenterna. De var kreativa, duktiga, samspelta.

Ett foto publicerat av Jakob Höglund (@jakobhoglunden) Mar 29, 2016 kl. 3:46 PDT

Existenser

I går kväll såg jag Sirius uppsättning av Noréns Under. Den passade mig ganska bra just nu. Den handlar om livet. På ett avskalat, bart och brutalt sätt. I dess mest extrema form, i förlusten, står man inför livets kärna, existensen. På scenen tre män, men det handlade inte alls om manlighet, utan om mänsklighet. Det kunde ha varit tre kvinnor. En yttre misär, en inre misär, som tvingar till konfrontation med de stora frågorna. Jag tror en av de mest återkommande replikerna var olika varianter av frågan "vem är jag/du?", som bemöttes på olika sätt. Pjäsen och uppsättningen gav mycket att tänka på.

Isabella Rothbergs recension beskriver pjäsen ganska väl, bättre än programbladets text, som för mig kändes irrelevant, delvis tyckte jag till och med den motsade själva uppsättningen. Jag upplevde inte de koreografiska elementen, minimalismen med dess sönderhackade upprepningar som någon sorts alienering eller tecken på distansering. Tvärtom. Framför allt blev kontrasten mellan (samhälls)teoretisk ekvilibristik i presentationstexten och den expressiva, kanske det kunde kallas naturalistiska, diskursen i föreställningen underlig. Men jag vet just inget om teater, och känner mig vanligen inte alls tilltalad av expressionism eller extrem realism. Därför var jag förvånad att upplevelsen var positiv. Förutom att den, precis som Rothberg skriver, förde tankarna till I väntan på Godot, vad den också en sorts hardcore-version av Kaurismäkis ljusa filmer. Mindre tillrättalagd, mera gripande.

 

Nazifruar

Jag såg i går Gunilla Hemmings nya pjäs Nazifruar, som en del kritiker ogillat. Å andra sidan hade jag hört gott om pjäsen också, så det var rätt spännande att gå. Jag tyckte den var absolut sevärd. En svår pjäs att göra, både som text och scenproduktion, och resultatet är tankeväckande. Utan att älta det fruktansvärda i holocausten, tar man fasta på den svåraste frågan av alla: Hur var det möjligt?

Det handlar om skuld. Om hur människor vägrade att se eller ta till sig det hemska som hände inför deras ögon. Hur man ändå uppfylls av sin egen vardag, sitt eget liv och sina egna relationer. Hur man är också ensam är maktlös inför ett helt samhällssystem och en kultur. Och kanske hur en konservativ kultur möjliggjorde det - man tänker ju gärna att dagens vuxna och unga aldrig skulle böja sig för auktoriteter på samma sätt. Jag kommer osökt att tänka på kollegan Charlotte Vainios blogginlägg om kritisk hållning och ignorans - är det ett orimligt pris vi betalar för detta?

Ändå växer sig all världens extremrörelser, inte minst nationalistiskt färgade, allt starkare på grund av den alternativlösa och enfaldiga politiken som bedrivs i dag på många håll (inklusive Finland). I den kan man verkligen ana bristen på respekt och värdering av kunskap och bildning som ett av grundproblemen. Antiintellektualismen blommar kraftigt idag, och resultatet är ett oroväckande tunneltänkande, där man frånser många viktiga värden och domäner, med resultatet att också den allenarådande ekonomin själv blir bara sämre. Att man pratar fatalt mycket nonsens verkar inte störa.

Samtidigt är det samma skuld som vi själva möter i dag i Helsingfors i mycket lindrigare form och med brotten längre borta, varje gång vi ser en romsk tiggare på gatan. Bakom synen döljer sig kolossala orättvisor och bristande mänskliga rättigheter. Men vi är maktlösa i praktiken, känns det. Men hur nära kan sådana orättvisor komma och hur hemska kan de bli, innan man flyr?

Bilden är tagen från Kaupunginteatteri. Tyvärr hittade jag inte fotografens namn, som jag gärna angivit här.