Från scenen till affärslivet

Det finns en viss typ av tuffa affärskvinnor i Helsingfors historia och åtminstone fyra av dem har kontakter till Svenska Teatern i slutet av 1800-talet, vilket jag tycker är lite intressant. Överlag fanns det alltid funnits affärsverksamma kvinnor i staden. Historiskt sett var hantverks- och handelshushåll genuina familjeföretag, där fruarna ofta hade goda insikter i verksamheten och också deltog i arbetet. I synnerhet var förstås krogar och serveringar något som kvinnor kunde försörja sig på, till och med helt självständigt.

Efter att Helsingfors blev huvudstad 1812 drog staden allt mer konst- och kulturverksamhet till sig, den växande staden och den växande medelklassen blev en tacksam publik för konst och teater. Den inhemska utbildningen på området var ju  inte särskilt omfattande, vilket innebar att man i praktiken importerade mängder av artister och också reste ut i Europa ännu i början av 1900-talet. I synnerhet kulturlivet var alltså i praktiken väldigt internationellt. Till teatern var det ju naturligt att importera svenskar. 

En av dem som kom var Svea Gradin, som var skådespelare vid Svenska Teatern 1893 - 1894. Hon gifte sig redan följande sommar med direktör Knut Tilgmann. Men hon grundade också en framgångsrik smörgårsaffär på Norra Espen.

Signe Brander, 1907. Stadsmuseet.

Senare flyttade Svea sin populära affär från Norra Esplanaden till Bulevardens och Skillnadsgatans hörn, där hon under under 1910-talet drev en av stadens mest populära restauranger som fortfarande bar hennes namn.

Gradin 1913. Hotell och restaurangmuseet. 

Personalen på terassen, Eric Sundström 1913.
Hotell- och restaurangmuseet.

Det finns fina bilder på interiörerna i stadsmuseets samlingar

Förbudslagen 1919 åstadkom förstås besvär för restaurangbranschen och kanske var det därför Svea slutade med restaurangen. Den blev sedermera fast för alkoholförsäljning och stängde under namnet Gradin. Men Svea Tilgmann hade nya affärer. Hon öppnade Tesalong på Alexandersgatan 17 en trappa upp.  "Med energi och sakkunskap leder fru Svea Tilgmann sitt företag. Salongen har sin stora uppgift att fylla även därmed, att damer utan manlig eskort lugnt kunna intaga sina måltider där" kommenterades det  i tidskriften Våra Kvinnor 1925.

 Sveas tesalong, i bakgrunden järnvägsstationen. 
1920. Stadsmuseet.

Bertha Corander (1864-1955) var faktiskt född i Helsingfors och anses vara den första tådansaren i Finland. Hon gick i lära hos den tyskfödda Elise Littson som höll balettskola på teatern. Bertha uppträdde som yngre inte bara i Finland utan också vid Hamburgs stadsteater. När hon kom tillbaka hade hon en egen dansskola och jobbade också något tag med Apollo Brunnsteatrarna och Svenska Teatern. Länge fanns fröken Coranders dansskola på adressen Annegatan 8, i tredje våningen. Bertha Corander undervisade också i sällskapsdans och hon ordnade en kurs i tango redan 1913. Berthas syster Sigrid var också dansös och sedan företagare.

Bertha bodde med sin syster Siri, som också hade en egen affärsrörelse,
Signe Brander, 1909. Stadsmuseet.

I Elise Littmans trupp av smådansöser ingick också den lilla Emma Krüll. Högst sannolikt var hennes pappa musiker i teatersorkestern. Emma verkar ha förlorat både sin mamma och sin syster våren 1887 och hon försvinner från scenerna, kanske för studier, för att dyka upp igen 1894. Som modist. Samma  år gav hon upp sitt preussiska undersåteskap och blev finsk medborgare.

Hufvudstadsbladet 20.9.1894. Nationalbiblioteket.

Glogatan 3 något senare, då Emma redan flyttat sin affär.
Signe Brander, 1907. Stadsmuseet.

År 1898 blev igen en brytningstid för Emma, då hon gifte sig med bokhållaren Wilhelm Wickström. Också hennes kompanjon hade gift sig och Emma tog över verksamheten, men fortsatte under sitt flicknamn. 

Sorgehatt tillverkad av Emma troligen kring sekelskiftet.
Stadsmuseet.

Några år senare flyttade Emma Wickström sin butik till Norra Esplanaden 37 där den sedan kom att finnas i över två decennier. Det var först 1935 som hon fick allvarliga svårigheter och sålde sitt företag, som ännu en tid fanns kvar som Atelier Krüll, åter på Glogatan.

Emmas hattaffär 1903.
A.E. Bergius. Stadsmuseet.

Skepticismen behöver ingen falsk balans

 

UFO numera UAP.

Sedan Pentagon tvingades släppa sina material om okända flygande föremål 2021 har diskussionen utvecklats och enligt min mening lite spårat ur.  Det amerikanska försvaret kan kanske ha nytta av  avstigmatisering av dylika observationer  och rätt snabbt har det också uppstått ett kommersiellt intresse i att samla in information. Myndigheterna har också kontrat konspirationsteoretiker med öppenhet och kommunikation. Vid NASA höll man opportunt tungan väldigt rätt i mun i UAP-rapporten som kom för snart ett år sedan. Mycket handlar narrativen om att man vill förhålla sig sakligt  och ta observationer på allvar. Budskapet fyller en funktion både mot misstro (berätta vad ni ser) och mot rena konspirationsteorier (vi kommunicerar öppet). Man har lärt sig att ett överlägset tonfall snabbt slår tillbaka.

Det är ändå ett problem med det hela. Det har snabbt uppstått en konstellation där skeptikerna utgör en enögd ytterlighet som inte kan acceptera att det finns fenomen som vi inte kan förklara (t ex i The Economist och Last Week Tonight med John Oliver). Jag måste medge att jag är extremt besviken på att dylik falsk balans har genomslag inom journalistiken ännu 2024. Det är inget nytt med att kritiskt granska UFO-material och att utmåla granskningar av UFO-observationer som vinklade är helt befängt. Som om det nu idag plötsligt skulle ha uppstått någon ny seriös och objektiv forskning, och ännu värre, att skeptiker skulle vara oförmögna till objektivitet eller kritiskt tänkande är ju helt galet. Eller att myndigheter inte tidigare skulle ha använt vetenskapliga metoder i sina efterforskningar.

Forskning och skepticism bygger på samma metodiska, systematiska kunskapsbygge där man inte tar något för givet utan söker bevis. Det betyder inte att det inte kunde finnas saker vi inte kan förklara för närvarande. Däremot betyder det just precis att man med öppet sinne undersöker saker och inte gör antaganden i flera led som är långt utanför vad vi faktiskt kan belägga.

Tyvärr har vi dessutom just mist en av vår tids stora skeptiker, Daniel Dennett. Vad vi behöver är inte polarisering där forskare och vetenskapliga metoder utmålas som något extremt. En sådan diskurs bara  möjliggör det att kalla det alarmism att kommunicera forskningsresultat, i en tid då vi behöver lyssna på forskare noggrannare än någonsin. Det är inte någon god "medelväg" att tro på forskningen sådär passligt lite grann, och med andra örat lyssna på charlataner som kommer med "fakta" om vacciner eller s.k. klimatskeptiker, som ger en fribiljett att förstöra vår planet för kommande generationer.