Café Kafkas första år var vi ägare rätt engagerade i verksamheten, men nya projekt förde oss också vidare. Vår familj växte snabbt och min man vill ge idén om Helsingfors Aftonblad en chans, ett annat storprojekt som var mer slitsamt, men också lärorikt och givande. Kaféet var tryggt i Elas händer och jag själv kombinerade slutförandet av mina studier med skötseln av de små barnen. Det var närmast böckerna jag tog hand om, men ganska snart beslöt jag mig för att be om hjälp av yngre studerande kolleger.
Café Kafka fick med tiden systerkaféer och företaget Pieni Kirahvi breddade igen sin ägarbas med Frippe och Ninni. Vi öppnade Café Java på Stora Robertsgatan – jag minns att Aatos Erkko besökte oss där då vi öppnade och lära ha gjort det också senare. Java var Tatjanas projekt, hon anställdes för att planera och driva det. När Glaspalatset renoverades fick vi tillfället att förverkliga en ny dröm: Barcafé Panorama som öppnade 1998. Denna gång hade jag igen själv möjlighet att vara med och planera, med mig hade jag min goda vän Ira, utbildad i branschen. Frippe som är arkitekt planerade och vi kunde faktiskt förverkliga en idé om ett kafé som var ganska mycket före sin tid. Min man hade samtidigt allt mer ägnat sig åt vad man kallar vertikal integration: vi hade både köpt Kanniston Leipomo, vars ägare gick i pension och vars traditioner och produkter vi ville värna om, och inlett kaffeimport från Italien. Vi har hela tiden ute efter den bästa tänkbara kvalitet och att hantera hela kedjan från produktion eller import lärde oss mycket. Målsättningen var och är fortfarande kaffekultur och brödkultur … var man idag kunde kalla en slow food kafékultur.
Företaget drevs med stor passion och pengarna var hela tiden sekundära. Vi provade på restauranger – Tavola och Strand – men det visade sig för tungt för en småbarnsfamilj. I en liten restaurang måste ägaren själv vara på plats både av ekonomiska och praktiska orsaker, det lärde vi oss också. Konstant skuldsatta, med alla vinster direkt återinvesterade i nya roliga projekt, samlades ägarna med växande familjer till långa bruncher och informella bolagsstämmor i något som så småningom blev ”den utvidgade familjen”, barnen som kusiner. Vi hade varnats för att göra affärer med vänner, men jag måste säga att för vår del har det nog varit mycket givande och roligt. Inte för att vi alltid haft samma åsikt om allt, men vi har alltid lyckats uppnå någon konsensus eller kompromiss. Det beror sannolikt på att pengarna inte varit viktiga. Utom i ett skede, då vi sålde Barcafé Panorama omgjort till Café Java, då skulle där ha krävts stora investeringar, samtidigt som flera av ägarfamiljerna köpt eller renoverade sina hem. Då valde vi att sälja och lyfta lite mer dividender.
Nöjet att hitta på nytt och vetenskapliga ambitioner hos de mest akademiskt inriktade av ägarna ledde till att Café Kafka närmast rullade på som en trygg del av bolaget som möjliggjorde nya projekt för firman. På Café Kafka var läget svårt vad gällde utveckling. Ela slutade, Dolivo slutade och Ira tog över ansvaret för Café Kafka. Utrymmena var besvärliga. Det var omöjligt att göra saker vi velat, som att öppna en dörr till terrassen i andra ändan av Kafka. Teaterhusets kulturhistoriska värde förhindrade bygget av funktionella trivsamma arbetsutrymmen. Ira förnyade sortimentet och fräschade upp kaféet med hjälp av Frippe, men lokalen ställde ständigt till problem. Lyckligtvis har vi haft underbar personal med fina ambitioner och gott humör. Många är de ungdomar som kunnat finansiera sina studier med att sälja i kaféet.
Tidvis blev Café Kafka nästan som en black om foten eller snarast ett dåligt samvete; idéerna och inspirationen sinade, tiden räckte inte till heller för boksidan. Kaffeimporten växte till ett skilt bolag. Kaffecentralen och bageriverksamheten blev allt större och flera av ägarna arbetade i firman. Jag själv disputerade och sysslade allt mer med forskning och undervisning. Tanken på att sälja kaféet – en tidigare hel otänkbar tanke – mognade hos allt fler. Vi sökte efter nya ägare som kunde driva Café Kafka med ett liknande koncept, men med ny energi och nya idéer. Men av de planerna blev intet och vi beslöt oss att fortsätta.
Nu har teatern meddelat att man efter den förestående renoveringen inte vill fortsätta hyresavtalet, utan vill börja ”från rent bord”. Det känns förstås sorgligt och ledsamt att vår insats inte värderas,för rent ekonomiskt är det ju också kännbar förlust vilket hyresvärden mer än väl borde inse. Men mest sörjer jag att man dissar Café Kafka som idé, som svenskt kulturellt rum. Jag hoppas verkligen att verksamheten inte i framtiden kommer att bedrivas av någon kedja som ohjälpligt gör det opersonligt, utan att hyresvärden har huvudet på skaft och gynnar en företagare som sätter (sin) själ i verksamheten.
