Ultima Thule

Norrkullalandet förra vintern.

Fjärran, längst borta i Norr vistas inte bara Julgubben, utan på isarna irrar också Frankensteins monster. På Nordpolen gäller ingen tid och isen ligger över ett flera kilometer stort djup dit solljuset aldrig når. Ovanför isen skiner solen från vårdagjämning till höstdagjämning, varefter en 32 timmar lång solnedgång och en skymning som varar i sex veckor följer. Efter det råder totalt mörker i tre månader.  Efter en sex veckor lång gryning går solen upp igen. Soluppgången varar också över ett dygn.

Ultima Thule var kanske inte riktigt så långt borta. Antikens uppfattning om världens nordligaste område har oftast ansetts handla om Island, Grönland eller Norge. I dag betyder Ultima Thule i stället 2014 MU69. Det är alltså en liten miniplanet som befinner sig över fyrtio gånger längre från solen än vi. I takt med att man upptäcker allt flera himlakroppar i vårt solsystem har taxonomin blivit allt mer omstridd. Kanske kunde Ultima Thule kallas för en plutoid?

Den lilla klimpen är under femtio kilometer på sitt bredaste ställe. Jämför detta med till exempel Plutos knappa 2400 km eller asteroiden Ceres, som är cirka 1000 km. Med tanke på det är det närmat ofattbart att man lyckats pricka in detta lilla rymdsandkorn och passerar det med rymdsonden New Horizons på nyårsdagen. Hur snabb och effektiv forskningen är visar att man redan på onsdagskvällen kommer att hålla en presskonferens om de första vetenskapliga resultaten av passagen som sker på bara 3500 kilometers avstånd.

Gissning av hur Ultima Thule ser ut på basis av tidigare observationer.
Bild NASA/ Johns Hopkins University.

Överhuvudtaget rusar forskningen framåt också inom astronomin. I somras har Japan lyckats sätta två små robotar på den lilla asteroiden 162173 Ryugu, mindre än en kilometer i diameter, och lite senare landade den tysk-franska MASCOT på samma sten. Dessutom susar båda Voyager-sonderna nu utanför solens räckhåll, det vill säga över hundra gånger avståndet mellan solen och jorden. Man kan fråga sig varför inte Voyager-sonderna utforskade Kuiperbältet med småplaneter, men det beror på att dessa (utom Pluto) upptäcktes först på 1990-talet, då Voyager-sonderna redan var långt på väg och inte hade rätt sorts utrustning. Därför gjorde man istället en ny, modern och snabb sond New Horizons.

Dessutom pågår en mycket spännande flygning mot solen, som egentligen består av flera passager. Det är nämligen förvånansvärt stora, grundläggande frågor om solen, som fortfarande är obesvarade. Samtidigt utvecklas rymdteleskopen och forskningen i gravitationsvågor hela tiden. För övrigt har den europeiska rymdforskningen den senaste tiden satsat allra mest på forskning om jorden och byggt upp omfattande och högklassiga satellitsystem, bland annat för att skapa ett eget oberoende GPS-system. Då det gäller interplanetarisk forskning gör man den ofta i samarbete med andra länder. ESA har också gjort en stor gärning i att publicera en heltäckande  stjärnkatalog.

Men dessa dagar väntar många ivrigt på nyheter från Ultima Thule.

Solnedgång över Sydpolen. ESA Copernicus Sentinel data (2018),
processed by EUMETSAT, CC BY-SA 3.0 IGO

Data policy

Det börjar finnas rätt mycket olika dokument kring hur forskningsdata ska hanteras. Organisationer har pliktskyldigt författat datapolicy-papper och forskarna svär över obligatoriska datahanteringsplaner som ska bifogas till ansökningar. Varje projekt och organisation börjar ha dokument och direktiv och det är visserligen bra, men de är ofta på en rätt hög abstraktionsnivå och inte till så stor praktisk hjälp för den enskilda forskaren som våndas över praktiska utmaningar med att överhuvudtaget få sina data dokumenterade. Mängderna av dokument kan tvärtom bli ett problem: vad händer om de står i konflikt med varandra, finansiärens, hemorganisationens och infrastrukturens man tänkte utnyttja? Lyckligtvis är det sällan så, men visst hotar mängden reglementen bli en ny stressfaktor.

Idag samlades en del forskare och sakkunniga från ett antal forskningsinstitutioner och -samfund för att diskutera ämnet på mitt jobb. Det är intressant att de äldsta dokumenten, som bara har några få år på nacken, redan uppfattas som föråldrade. Utvecklingen har varit snabb. På vissa håll har det gått lättare att komma överens om att det är organisationerna som har rättigheter och kontroll över data (som ska vara så öppen som möjlig, det verkar redan vara givet!), medan man på andra håll fortfarande med stor misstänksamhet vägrar ge ifrån sig någon som helst kontroll eller rättighet över sina material.

Samtidigt som jag verkligen ser vikten av den akademiska friheten, harmar det mig lite, att forskare ibland gör det svårt för oss att hjälpa dem och forskningen. Det känns som att vi behöver mer förtroende för att kunna arbeta tillsammans. Forskningsinfrastruktur och datahanteringstjänster är dyra investeringar och det känns inte orimligt att finansiären åtminstone kunde ha en begränsad rätt att kuratera (ta hand om) data. Men bränt barn luktar illa. Man kan förstå att en del forskare förhåller sig svalt till arbetsgivarens inblandning eller krav på rättigheter, om de förlorat förtroendet för att man kan visa gott omdöme och sann respekt för vetenskapen. Känslan av obarmhärtig ständig konkurrens är också förödande och kan leda till kortsiktiga beslut.

Det här är utmanande och nya saker som vi måste göra tillsammans. Värdet av data ökar i takt med att de kan användas och kombineras med andra data. Sådant kräver både planering och samarbete.

Mångfaldig klimatdata

När jag var liten var väderleksprognoserna lite mer än kvalificerade gissningar, som med god tur kunde vara ditåt några dygn framöver. I dag kan man i regel få pålitlig information om när det börjar regna på en kvart när precis där man befinner sig. Vädret påverkas ju av hur nära vattendrag man befinner sig, höjd och marktäckning. Prognoserna sträcker sig månader framåt i tiden. Det handlar om mycket komplicerade modeller och allt detta är resultat av ökade mängder insamlade data, mer utvecklade och komplicerade modeller och datorkapacitet av en kaliber man knappt kunde drömma om på 1980-talet.

Klimatet är än annan femma, för då vi talar om klimatförändringar måste vi skifta fokus från minuter och timmar till år och decennier. Eftersom hela systemet dessutom genomgår grundläggande förändringar under längre perioder på grund av att både landskap och atmosfär förändras blir hela konstellationen annorlunda. Men modelleringens framsteg hjälper förstås också här. Eftersom klimatförändringen är av så stor betydelse, har uppföljningen av växthusgaser utvecklats kraftigt och finska aktörer har varit mycket aktiva och framgångsrika. Den europeiska ICOS-infrastrukturen har sitt huvudkontor i Gumtäkt. Man har nu skapat ett standardiserat och fungerande system för hur man kan samla in data om växthusgaser.

Men klimatet är ett oändligt komplext system, eftersom hela biosfären påverkar och påverkas av atmosfären. Parametrar och feedbacksystem är nästan oändliga. Vi behöver mera kunskap och mera data om växter och djur och ekosystem och hur biodiversiteten påverkas, om mikrober i jordmån och hur ämnen frigörs, rör sig och åter binds upp.

Det samlas in olika typer av data om miljön på hundratals ställen i Europa. Long-Term Ecosystem Research LTER är en europeisk infrastruktur och en del av ett globalt nätverk, där man samarbetar för att tillgodogöra sig alla dessa data. En viktig del av idén är, som namnet säger, att det handlar om längre tidsserier, som gör det möjligt att få tag i olika processer och korrelationer. Vissa data kan finnas från över hundra år, andra är korta nedslag, kampanjer, då man studerat något visst fenomen.

Utmaningen är att man ofta samlat in dessa data på lite olika sätt på olika håll och under olika tider, med lite olika metoder. Enheter, samplingsfrekvenser ... det finns många variabler att operera med. Så nu handlar det om att hitta metoder att på ett pålitligt sätt samla in och ställa till forskningens förfogande så mycket av dessa data som möjligt. Det behövs mycket arbete med semantik och dokumentation. Det behövs verktyg och tekniska lösningar, informationshantering i mängd och massor. Det behövs respekt och tolerans för det arbete som gjorts, men samtidigt ser man nog med viss avund på den hårda styrningen som det nya ICOS-arbetet har haft möjlighet och varit tvungna till. Om data från början samlas in i standardiserat format blir allt enklare. Men om man byter mätmetoder, bryter man samtidigt de långa tidsserierna.

Det var bland annat sådana frågor som diskuterades i veckan i Rom, där jag hade förmånen att sitta med och fundera på just informationshantering. Diversiteten bland data är också en rikedom, men en viss samordning och koordination är nödvändig.

Creative parking.

Samtal

Finlandsinstituten i Rom, Aten, Mellan-Östern och Japan har ett eget projekt för öppen forskningsdata och på fredagen hakade jag på deras mycket högklassiga seminarium på slutet. Det handlade mycket om arkeologiska data,  CIDOC CRM och databaser, men också om informationshantering i allmänhet. Läget är inte alltid enkelt för dylika internationella aktörer, som jobbar över gränser på flera olika sätt. Kvällen fortsatte med långa diskussioner om allt från spel till beständiga identifierare. Inbjudna utländska sakkunniga gav nya infallsvinklar.

I dag satt ett litet gäng av AnkSome och diskuterade och planerade. Det var mycket vilsamt, intressant och givande att diskutera kring digitalisering i lugn och ro (vi använde fem timmar). Under en sådan diskussion hann man göra både kritisk analys och återknyta till olika teman flera gånger.  Mycket kretsade kring att många verkar tycka det finns en massa problem med webben, sociala medier, skärmtid, digitalisering, splittring och så vidare, men när man riktigt synar saken är det sist och slutligen svårt att peka på vad som är det egentliga, riktiga Problemet, och ännu mindre vilken relation detta Problem egentligen har till det digitala. Och vem som egentligen borde göra vad för att åtgärda Problemet.

Men visst gick vi igenom både utmaningar (digital kompetensutveckling i och utanför skolan, brist på vila och fokus i vardagen, journalistikens svårigheter att tackla forskning och fakta, oöverskådligheten och osäkerheten som leder till resignation och längtan efter svartvita lösningar, persondata och det eviga mätandet, algoritmernas ogenomskinlighet och påverkan, bristen på icke-kommersiella utrymmen på webben ...) och möjliga lösningar (här blev listan betydligt kortare, och på många blev svaret (tror jag) att tidens gång löser problemen, kanske).

Ganska klart kändes det att "sociala medier" som finlandssvensk angelägenhet tappat aktualitet. Facebook har blivit alltmer irrelevant, i och med att till och med evenemang och grupper faller ur flödet. Dessa har ändå varit den viktigaste orsaken för många att hänga kvar. När algoritmerna missar detta, är det nog definitivt början på slutet, tänker jag.

Det fanns ändå många viktiga frågor som handlar om förändringen digitaliseringen innebär och som man borde diskutera. Vi funderade lite på om man borde göra en podd helt enkelt i stället, med "modern mediekritik" som tema. Jag tror att det fanns en hel del i dagens diskussion, som kunde ha platsat i en sådan podd med en tillräckligt bred syn på vad medier är idag. Fast allra mest skulle jag tycka det var roligt att bara regelbundet ha dylika lite djupare diskussioner om de här sakerna. Själv tycker jag allmänt taget vi har rätt lite mediekritik och samhällsdiskussion på finlandssvenska. Vad tror ni, skulle någon orka lyssna?

Ur diskussionen om algoritmer. DuckDuckGos sökresultat är tänkvärt ...
Man hittar genast både hur man tillreder och var man köper silvervatten.
Enda fakta utgörs av den korta Wikipedia-artikeln. Övriga sökträffar var reklamer för produkter.

Öppen forskning i process

I dag flyttade Avointiede.fi -sidan slutligen till de Vetenskapliga Samfundens Delegation. Om allt går väl får vi också sidor på svenska nu, småningom. Efter att Undervisnings- och kulturministeriets stora "Initiativ för öppen forskning och vetenskap" tog slut förra årsskiftet har nu tjänsterna delvis integrerats på Fairdata och policy-arbetet har fortsatt koordinerat av VSD.

Den nya webbsidan lanserades i samband med Avoimen tieteen syyspäivät. I och med att ministeriet tagit ett steg tillbaka är det meningen att det vetenskapliga samfundet ska ta ett ännu större ansvar och mer initiativ. Samtidigt trappar man upp ordentligt. Det talades mycket om en nationell strategi för öppen forskning, som man tydligen hoppas ska landa i nästa regeringsprogram. Särskilt vad gäller publikationer skulle ett dylikt dokument ge ett mycket viktigt stöd och en puff vidare i den riktning Finlands Akademi redan bestämt och aktningsvärt tagit.

Det har redan gjorts massor inom öppen forskning i Finland och vi har fina samarbeten bland biblioteksfolk och dataexperter. I dag hade vi typ en aktiv forskare på plats. Vad som behövs, enligt mig, är därför forskarengagemang och det är varför åtminstone jag riktar mina blickar nu främst mot just VSD, Open Knowledge Finland, RDA och Vetenskapsakademierna. Koordinationen bör handla främst om kunskapsutbyte och då det gäller datafrågor har vi t ex redan bra nätverk för sakkunniga. Men det är forskarna som borde ta kontrollen och driva utvecklingen i en vettig riktning. De behöver inte ens bry sig om att få med sig ledningen (som redan är ombord), de behöver bara se möjligheterna och hitta på hur de vill ha det. "Hjälp oss att hjälpa er mot ett sundare vetenskapligt klimat! Hjälp oss att se vad som är viktigt, att prioritera, att bygga tjänster ...!" Det är vad jag vill säga till alla forskare.

Dagens seminarium innehöll mycket intressanta saker. Jag hoppas alla presentationer blir tillgängliga på webben. T ex fanns det information om open access-statistik och en intressant utredning om datahanteringen på Åbo universitet.

Under slutet av dagen smög sig en höjdare in i salen och satte sig nära mig. Vi fick till uppgift att "diskutera med personen intill" om etisk utvärdering av forskare. Jag insåg att det handlar om en diskussion som inte har ett svar. Som med alla etiska frågor, handlar det om att hålla igång en bra diskussion. Att stå ut med osäkerheten, frånvaron av absoluta mätare och enkla sanningar som passar i alla situationer. Undanglidande gränser och en ständig kamp för att hålla blicken på bollen, målet. Så är det med öppenheten, med frågor om kvalitet och med frågor om etik. Det handlar om processen. För det är en process. Vilket ju borde vara självklart för var och en som sysslat med informationsvetenskap eller kulturforskning. Snart smög sig höjdaren ut igen. "Det är isigt" sa hen. "Jag behöver hett te". Trots att man fått igång uppvärmningen var draget faktiskt ganska olidligt. Men huset är onekligen unikt och annars väldigt fint. Men ett pro-tips: sitt inte nära fönstren i stora salen.

I morgon ska vi fortsätta med att organisera koordinationen. Meta-koordination.

Personliga nyheter

https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1200083/articles/3069631

I de digitala tidningarna saknas oftast småannonserna. De har alla tillåtits utvandra till andra digitala plattformar som Tori eller Facebook. Det har skett en intressant tudelning i och med att det privata användargenererade materialet inte har flyttat med in i de digitala kanalerna tillsammans med journalistiken. Där har man har i stället börjat producera feature-material för att göra tidningsinnehållet socialt och personligt relevant.

Nyheterna som berör livet, socialt och direkt, har fått ge vika för "intressanta berättelser" om människor som vi kunde känna. Små företag annonserar också via de stora internationella kanalerna på webben. Det är både enklare och billigare. Den lokala företagaren hittar du snarare på Instagram än på Hesaris webbsidor. Det personligt, nära och reellt berörande har i den digitala tidningen ersatts med generiskt och explicit mer emotionellt material. I de redigerande nyhetskanalerna måste de tidigare gemensamt omfattade sociala konnotationerna nu elaboreras, öppnas upp, författas, analyseras och bearbetas. Man måste jobba fram och vika ut fenomenen och deras känslomässiga och sociala sidor i artiklar som fyller uppslag. Det som är "nära" läsaren är nu något annat. Det allmänmänskliga sätts under mikroskop, det unika blir universellt i det digitala. I papperstidningen ger uppslagen av familjeannonser en motsatt ingång: det individuella är gemensamt.

https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1200083/articles/3069631

Det finns inte falska nyheter längre

1) Took @PressSec Sarah Sanders' video of briefing
2) Tinted red and made transparent over CSPAN video
3) Red motion is when they doctored video speed
4) Sped up to make Jim Acosta's motion look like a chop
5) I've edited video for 15+ years
6) The White House doctored it pic.twitter.com/q6arkYSx0V

— Rafael Shimunov 🔥 (@rafaelshimunov) November 8, 2018

Målmedveten användning av begreppet Fake News har uppnått sitt syfte. Det har gått fullständig inflation i ordet och vi står maktlösa inför det mest genomskinliga och flagranta förfalskandet av nyhetsmaterial.  Den populistiska ytterhögern har, samtidigt som den beskyller både forskning och traditionell kritisk faktabaserad journalistik för nihilism, relativism och postmodernism, själv frigjort sig från sanningskravet. Man har skapat en narrativ där fakta är underordnade en svartvit berättelse. Det hela är som en extrem version av manipulativ projektion, som blivit en reell del av politiken åtminstone i USA.

Som den värsta propagandaapparat har man tömt ord på betydelse. När uppriktiga medier i åratal blivit beskyllda för att vara "falska", har det lite effekt när dessa ropar tillbaka beskyllningar om förfalskade nyheter. Trots det, uppstår hela tiden nya projekt för att peka på falsifiering av verkliga händelser.  Begreppet falska nyheter, med förkärlek använt av samma aktörer som gör åsiktsjournalistik, är tömt på sin betydelse, sin effekt. Det betyder ingenting längre.

Man bör alltså närma sig problemet mer specifikt och ta i bruk nya begrepp. Forskare vill nyansera diskussionen och hellre tala om "information disorder". Det är vettigt med tanke på att det inte alltid handlar om fabricerade nyheter. Det kan lika väl vara frågan om förvrängning, selektiv rapportering eller bara att man tar bort relevant kontext. Jag funderar på vad det kunde kallas på svenska. Oordning låter lite vekt. Vad som gör mig mest upprörd är uppsåtligheten och den narcissistiska egoismen i det hela.

Informationskaos kanske?

#passemma - långsiktigt digitalt bevarande 3 år!

Frågade halvt på skämt deltagarna om man borde bevara så mycket som möjligt (grön)
ett urval i begripligt format (gul) eller bittar, AI fixar resten (blå).

I dag samlades över hundra personer på CSC för att diskutera långsiktigt bevarande. Vi hade gäster från både Nederländerna och Tyskland och kontentan blev nog att det överallt behövs lika stora nätverk och lika mycket samarbete för att få saker att rulla på allvar.

De finska tjänsterna håller hög nivå, det behöver man inte sticka under stol med. Poängen är att då man faktiskt på allvar ger sin in på att bevara digitalt räcker det inte att ha massor med backup-kopior, utan bevaringen handlar om att också hålla reda på den logiska nivån (t ex administrativa aspekter) och den semantiska nivån (det vill säga att man faktiskt ser till att informationen är begriplig också om hundra år). Ni förstår att det handlar om rätt annorlunda saker än att ha några extra kopior. När filformat, mjuk- och hårdvara föråldrats för länge sedan och man fortfarande vill kunna hitta och utnyttja gamla webbsidor, video osv. behövs mycket planering och information, metadata. Och det är verkligen så att det behövs både brett och djupgående samarbete mellan sakkunniga på olika håll och inom olika områden. Vilket också var dagens tema. Samarbete.

Samtidigt känns det som vi bara är i början av en lång väg. Vi har kommit långt, men fortfarande uppstår hela tiden nya frågor som måste lösas och som måste lösas tillsammans. Arbetet kräver mycket resurser också på arkiv, bibliotek och museer, som redan är sakkunniga och har lagstadgade uppdrag inom informationsförvaltning och bevarande. Att det kommer att kräva ännu mera arbete inom forskningssektorn blir allt mer uppenbart. Forskningsdata är mer varierande och administration och existerande system mindre täckande. Men det är viktigt att vi inte ger upp, utan jobbar på, steg för steg. Det enda sättet att gå tillväga är att göra som vi redan börjat göra: att lösa ett problem åt gången. Jobbet tar nämligen aldrig slut.

När allt går fel med AI

I går kväll stod storasystrarna vid Stellas grav och tände ytterligare några ljus och försökte pula in dem bland alla blommor. Saknad, älskad är hon. Jag konstaterade att jag mest sörjer att hon inte kan vara med och ta del av vad allt våra barn gör, men vi konstaterade också enhälligt att vi alla är glada att hon inte behövde uppleva den senaste tidens politiska utveckling. Hennes hjärta hade brustit av raseri och sorg. Hon, som använde sina sista krafter för att bekämpa främlingsfientlighet.

I dagens Hesari fanns ett hårresande exempel på hur man kan missbruka teknologi, när det varken finns intresse eller vilja att försöka förstå vad det handlar om. De mest elementära insikter, dvs ungefär min nivå, inom artificiell intelligens, gör att man inser att det inte går att göra någon sorts lögndetektor för asylsökande med hjälp av ansiktsigenkänning. Som en av experterna i artikeln kommenterar, skulle det förutsätta att man har ett omfattande verifierat jämförbart datamaterial som grund. Var och hur tänkte man få tag i det? Det är verkligen en mycket farlig chimär att tro att datorprogram kan erbjuda absoluta sanningar, när det från början till slut handlar om sannolikheter. Det går helt enkelt inte att frånsäga sig ett moraliskt ansvar med hjälp av data och mjukvara. Även om det handlar om "intelligenta" redskap är det ändå alltid bara verktyg som används av människor, som bär ansvaret.

Finlands regering har i sin informationspolitiska utredning lyft fram både artificiell intelligens och etik. Men etiken handlar här mest om öppenhet och människors möjligheter att kontrollera uppgifter om dem själva, men man noterar även vikten av till exempel underliggande datas kvalitet.

"Frågor gällande riktlinjer i anslutning till artificiell intelligens handlar om algoritmers öppenhet, etisk och laglig grund, uppgifter som artificiell intelligens använder och deras transparens, rättigheter, ansvar och makt samt förhållandet mellan människa och maskin. [...] Vid upplärning av artificiell intelligens krävs etiska standarder för att stärka individens datasekretess samt säkerställande av datakvalitet och tillförlitlighet."

Det är motiverat att grunder i programmering ingår i grundskolans undervisning. På samma sätt som medborgarna måste kunna genomskåda reklam om skönhetskrämer som "innehåller DNA", bör vi kunna se när användning av algoritmer är berättigat och rimligt.

Det faktum att Europeiska kommissionen finansierar forskning inom artificell intelligens och söker lösningar för effektiv administration också vid gränserna är givetvis ok, men att man smyger in ytterst opålitliga och därmed oetiska hjälpmedel är en sak som verkligen borde väcka ramaskri i Europa. Det är också värt att studera vilka som står bakom dylika projekt. Det är sannerligen inte mitt Europa.

Röda, gröna och blå data

Bilden här ovanför har jag vänt och vridit på av och till i ett antal månader och idag fick jag äntligen presentera den offentligt på Informaatiotutkimuksen päivät i Åbo. Tillsammans med ett antal kolleger har vi grubblat över hur vi ska få ordning på olika typer av forskningsdata och tjänster de hänger ihop med. Just nu råder nämligen något av en djungel där man del försöker bygga system för data som snabbt ackulmueras i stora mängder i samma andetag som man vill se till att forskare kan få merit och forskningen bli möjlig att validera genom publicering av små disparata och mycket varierande dataset som ligger som grund för enskilda undersökningar. Det vill inte riktigt lyckas helt enkelt.

Vi kom till att det finns massor av metadataformat och begreppsmodeller och dylikt, men det saknas en gemensam, allmän kategorisering som är överskådlig och stöder hantering av data i praktiken. Så vi gick igenom möjliga sätt att kategorisera data. De olika aspekterna går grovt taget ut på att dela upp data enligt i tekniska, kontextuella och inneboende dimensioner. De två första har vi system för att uttrycka maskinläsbart eller ens delvis strukturerat, men bland de sista finns i synnerhet en dimension som påverkar användningen mycket och som inte är standardiserad i generiska system och tjänster. Det handlar just om datas stabilitet. Det finns aktiva data, generiska forskningsdata och specifika datapublikationer. 

Jag tror fast på att en dylik tredelning hjälper oss vidare då det gäller att utveckla tjänster och system för dokumentation, citat, beständiga identifierare och planering av datahantering.  Så jag hoppas jag kan kavla upp ärmarna mycket snart.

Hela resonemanget presenteras i Informaatiotutkimus decembernummer.

WIDE Open Source Science

I söndagens Husis intervjuar Patrik Harald digikritikern Pekka Vahvanen.  Jag har inte läst boken, men på basis av vad jag läst om den verkar det hela bygga på en ganska tunn kunskap om forskning och teknologi. Åtminstone ser det mest ut att handla om tyckande. Därmed inte sagt att det inte är viktigt med kritisk diskussion och pamfletter, men det skulle också vara viktigt med ordentlig analys och att skapa nyanserad och faktabaserad diskussion. Det är förstås möjligt att bilden i medierna inte alls ger en rättvis bild av bokens innehåll.

Jag har tillbringat hela veckoslutet med att fundera på liknande frågor. Eller snarast har jag lyssnat på en massa smarta människor som försökt hitta lösningar för hur man kunde tillgodogöra sig forskningens resultat och förbättra kunskapsbasen vid offentlig debatt och beslutsfattande. På Nationalbiblioteket i Brödfabriken ordnades ett hackathon för Open Science. Det ena spåret jobbade med kodning och artificiell intelligens och Nationalbibliotekets öppna data och det andra med koncept just för att åstadkomma bättre genomslag för och nyttjande av forskningen. Det var en strikt faciliterad process som pågick i flera dagar, och den resulterade i flera mycket intressanta koncept, som att ta ut forskare till allmänna bibliotek eller stöda tjänstemän att vaska fram sakkunniga med hjälp av artificiell intelligens för att i en transparent process ge utlåtanden vid beredning av ärenden. Eller faktagranskning för vetenskapsnyheter. Och koncepten var faktiskt genomarbetade. Segrare blev en bearbetning och utveckling av kunskapskristaller. Trots att idén alltså inte i sig är ny, har den mycket potential och en plan för att dra igång utvecklingen utarbetades under evenemanget.

Problemen med att det publiceras för mycket forskningsresultat, så att det avsiktligt eller oavsiktligt går att "underbygga" de flesta påståenden med enskilda forskningsresultat, och att vi dessutom har beslutsfattare som inte ens försöker bedriva annat än ideologiskt baserad politik, borde absolut tacklas med öppenhet och mer systematiskt kunskapsbygge. Vi måste helt enkelt bryta oss loss från de gamla strukturerna för vetenskaplig kommunikation. Motståndet är stort eftersom det handlar om verkligt stor business. Samtidigt blir det allt tydligare att prestigefyllda journaltitlar eller formell peer review inte garanterar kvalitet. Att övergå till open access-publicering kommer inte att räcka, så länge finansierings- och meriteringsmodellerna ser ut som de gör. Frågan är hur länge man från finansiärshåll tänker låta det hela fortgå. Vi väntar fortfarande på det krapulantiska uppvaknandet från new public management-struntet inom flera sektorer och däribland tyvärr forskningen.

De verkliga problemen har faktiskt relativt litet att göra med digitaliseringen i sig själv. Tvärtom erbjuder digitaliseringen lösningar, bara man förstår sig på att använda de växande datamängderna och den ökande kapaciteten på ett vettigt sätt. Så att man inte förstorar problemen, utan löser dem. Att sura och låta bli att använda it-teknologi är då verkligen ingen lösning.

Digitalhumanistmöte på Uni

Årets Heldig Summit ägde rum i går med ett tio timmar långt seminarium med ett hundratal deltagare. Döm om min glädje då artificiell intelligens nämndes en enda gång och resten av pratet handlade om substans. Väldigt tekniskt dock, men i alla fall. Det beror förstås på att det är tekniken och metoderna som förenar. Det humanistiska kunnande är inte alltid så starkt, men det är mötet och samarbetet som är cloun.

Och fältet växer fortfarande kan man lugnt konstatera. Dataarkivet visade till exempel upp imponerande tillväxt i användningen av deras material. Vad som kändes lite oroande var ändå att man väldigt lite tangerade frågor om hanteringen av forskningsdata eller hur man överhuvudtaget kan producera robust forskning med verifierbara resultat och beständiga hänvisningar till data eller metoder.

Keynoten av professor Charles van den Heuvel från Amsterdam nämnde ändå uppgörandet av en välförankrad data management plan som en av sina viktigaste lärdomar. Och den planen ska inte handla om data per se, utan om helheten. Annat klokt han sade var att man bör börja med planeringen av användargränssnitt och tillgängliggörande över webb (även kallat service design ...). Andra sammanhang där data management och hållbarhet nämndes var på tal om ontologitjänsterna och resurserna av länkad data.

Chefer och ledarskap

Läste med stor behållning ut Staffan Bruuns bok om sin karriär på Hbl. En fin nostalgitripp till 80- och 90-talen på alla sätt. Det som jag allra mest funderat på efteråt är ändå hur fantastiskt han skildrar glidningen då arbetet från att ha varit helt resultat- och substansorienterat i och med digitaliseringen plötsligt blev något som behövde styras, planeras och organiseras på de mest brutala och våldsamma sätt. Typiskt nog anses ofta det enligt denna i vissa kretsar omfattade, men totalt galna lära, också att chefer inte behöver ha substanskunnande, tvärtom är det kanske snarast bättre om de fördomsfritt kan rasera gamla invanda rutiner och tankesätt och slå sönder så mycket som möjligt av den existerande kulturen. Det ligger något av chockdoktrin över det hela.

Fenomenet med den svällande kasten chefer med en ny organisatorisk, hierarkisk och ekonomisk tyngd beskrivs fint av Bruun. Det är som skolexempel på Parkinsons lag och på hur fokus snabbt kan flyttas från substans till organisationsstrukturer och maktspel.  Det som för mig ter sig allra mest ironiskt är ju att det digitala i grunden borde öppna för effektivt arbete, responsiva organisationer och reflexivt ledarskap. Men en så stor omvälvning som digitalisering är svår, om inte omöjlig, att behärska då allt är i gungning.

Det är lätt hänt att det blir svårt att fokusera på rätt saker och att se skogen för träden när stora förändringar är på gång. Men det värsta man kan göra, tror jag, är att då inte låta saker flyta en aning och låta dem som jobbar med substansen arbeta extra fritt med att fundera på mervärde och kvalitet. Hur som helst är det just i sådana dynamiska skeden de sakkunniga borde leda sig själva i jakten på nya lösningar. Att chefer kanske just i en sådan mycket komplex situation måste vara extra ödmjuka och lyhörda känns ganska självklart. Därmed inte sagt att man inte ska hjälpa med att hitta nya lösningar och riktningar. Men kreativitet kan inte pressas fram. Jag minns den tunga stämningen då man försökte och jag var med en gång. Det fanns inte glädje eller hopp, bara misstro och tvivlan, fast alla försökte vara konstruktiva. Jag beundrade redan då dessa kunniga och duktiga människor på Husis, som verkligen gjorde vad de kunde under mycket jobbiga omständigheter.

Medeltider

En dag (i dag) märkte jag att mitt jobb blivit hobby och att jag ändå tänkte "äntligen måndag" på jobbet (det riktiga). Inte för att det är något fel på veckosluten, tvärtom. Men på jobbet har jag förmånen att arbeta med saker som känns väldigt angelägna. Kvällar och veckoslut går ofta i sin tur till att läsa och skriva artiklar och utlåtanden, framför allt inom historia, mitt ursprungliga område, där jag är mest utbildad.

Gaia’s sky in colour. ESA.

Inom det område där jag jobbar, forskningsdata, är den formella utbildningen som finns att få rätt begränsad. Fast jag gick en lysande utbildning i informationsförvaltning räckte det inte så långt i praktiken just då det handlar om forskningsdata. Området är per definition tvärvetenskapligt, eller åtminstone mångdisciplinärt. Det är ibland galet utmanande och man är ständigt akut och kritiskt beroende av ett stora antal andra sakkunniga inom flera andra områden. Man måste hela tiden vara färdig att ompröva allt man trodde att man visste, lyssna noga, noga, snappa upp detaljer och kunna se stora linjer och förstå vad som är viktigt. Vart man borde komma. Oftast förstår man mycket litet av vad folk omkring en egentligen talar om. Alla är superspecialister på något område. För en normalt funtad människa (som aldrig är den största experten på plats på mitt jobb) innebär det att man jämt och ständigt drabbas av krossat förtroende och en helvetisk tvivlan på att man har något att komma med. Varvat med känslan av att göra sig mycket besvärlig då man kommer med synpunkter gällande den omgivande, normala världen som man är rädd att a) ter sig så självklara att man ser ut som en idiot eller b) påpekar något som ingen kommit att tänka på och därvid komplicerar allt ytterligare. Sådant är informationsexpertens värv. Roligt som sjutton. (Jag måste vara galen.)

Medelålder. Plötsligt finns det tid för egna grejer, när barnen klarar sig själva. I teorin finns det nästan bara egen tid, just nu. I verkligheten arbetar jag också på fritiden, granskar, kommenterar. Skriver. Hela tiden. Och jag tänker att jag kanske har 35 år kvar att leva. Jag har nu gjort det jag ansåg viktigast i livet, familjen, barnen. Nu är det dags att planera resten, tänker jag, och det är ju rätt svårt. Men likväl borde jag göra det, tycker jag. Dör jag senare, lever jag på övertid, dör jag tidigare, kan det inte hjälpas. Men tiden är ju i alla fall ändlig. Och någon fiffig idé borde man väl ändå ha ...

Stormvarningar

Roelofs, Willem: Landscape with a Thunderstorm Brewing 
Rijksmuseum. Public Domain.

Som jag tidigare skrivit, är klimatförändringen en reell sak för forskarna. Det handlar inte längre bara om att bromsa den, utan också om att hantera effekterna. Till min lättnad upptäckte jag att man redan på hög nivå tagit i saken i Finland. Jag vet inte om jag bara följt slarvigt med i nyheterna, eller om man valt att inte i detta skede orsaka psedodebatt och i stället fokuserar på att få saker gjorda. I alla fall hade rapporten gått mig förbi. Jag vill inte tro, att regeringen inte skulle ta till åtgärder efter denna sammanfattning om riskerna den fått tillhanda. I rapporten konstateras att utvecklingen visar på följande utveckling i Finland:

• havsytan stiger (med 30-90 cm till år 2100)
• mera perioder med hetta
• mera ösregn om somrarna
• mera underkylt regn
• mera nederbörd om vintrarna, mera mulet
• mindre snötäcke
• mindre tjäle
• mindre istäcke
• torra somrar kan förekomma

I naturen innebär detta utmaningar för biodiversiteten. Nya arter erövrar mark, men gamla tappar sin och när balansen rubbas finns stor risk för utarmning av artrikedomen. En ny snabbt invandrande art kan lätt fylla nischer som flera försvagade arter trängs ur. Det betyder mindre genpool, mindre robusta system. Forskarna påpekar att det i verkligheten är människan som idag formar i stort sett all miljö och natur (också nästan all skog är ekonomiskog). Så det är också vårt ansvar att reagera överlagt och proaktivt. Eftersom vi ändå påverkar miljön så kraftigt, måste vi ju välja att göra det på ett smart sätt, så att vi snarare dämpar skadorna än stärker dem. Jag tror, att förändringarna är enormt mycket större än de flesta inser. Vissa typer av naturmiljöer kommer sannolikt att försvinna helt oberoende vad vi gör.

För samhället uppstår utmaningar i t ex vattenförsörjningen, då omväxlande perioder av torka och skyfall blir vardag. Vidare kan stor nederbörd, tillsammans med hårda vindar och stormar, också utsätta energiförsörjning och annan viktig infrastruktur ur spel. Effekterna för livsmedelsproduktionen kan knappast vara andra än större risker och högre kostnader. Listan på effekter och hot är skrämmande. Man hoppas att genmanipulation kan utnyttjas effektivt för att målmedvetet ta fram växter som klarar sig. Nu behövs målmedveten användning av vårt bästa kunnande. Och nu snackar vi alltså bara Finland, där vi har globalt sett ett ypperligt utgångsläge.

I rapporten går man också igenom vilka effekterna kan komma att vara för ekonomin, t ex  genom försäkringsväsendet. Priserna kommer sannolikt att påverkas av att sjöfarten och hamnarna får det besvärligare. Ökande hetta och fukt inverkar på både byggnader och folkhälsa.

Mänskligheten har tyvärr redan pissat i byxorna, med vad gör vi nu?

Konsten att inte veta allt

Ledarskap har igen blivit ett stort tema i media i och med Siilasmaas bok om Nokia. Berättelsen om hur ett ledarskap som vägrar kritik och dialog, leder till att sakkunskap och information förbises, har en extrem manifestation i historien om Nokia. Den naiva tanken att en person kan besitta alla förmågor och alla insikter i alla lägen är i längden dömd att leda till misslyckanden. Kathryn Schultz TED talk (nedan) har igen börjar cirkulera. Det ger en påminnelse om hur oändligt viktigt det är att alltid lyssna och vara mottaglig för kritik. Utan dialog kan man inte utvecklas. Och ju säkrare man är på sin sak, desto mer försiktig ska man vara.

Man blir också ledsen och häpen över hur Schultz beskrivning av försvarsmekanismerna mot att medge sina egna feltolkningar idag fungerar på högsta politiska nivå i USA. Kort sagt, de som är av annan åsikt anses oinformerade, korkade eller, om ingen annan orsak finns, helt enkelt som onda människor.  Den amerikanska presidenten tolkade ändå troligen lyckligtvis sina skrattande kolleger i FN som varande något av de två första. Tillsvidare. Ju längre från den komplexa verkligheten en narrativ hamnar, desto svårare är det att släppa den. Vilken konspirationsteori som helst kan duga. Hellre än att lyssna till vad någon verkligen säger, stämplas de som försöker framföra kritik som naiva eller onda. Vad som helst för att slippa dialog.

Det hela känns så onödigt, eftersom det ju finns enkla metoder att göra reality checks hela tiden. Att diskutera i sak och skärpa argumenten är ju de bästa som kan ske i en organisation, det är ett fenomen som alltid bör understödas. Det är det enda sättet att tillgodogöra sig allt kunnande, alla perspektiv.

En annan mekanism som blivit så oerhört tydlig de senaste dagarna i USA har citerats av Sara Enholm Hielm. Hon refererar Kate Mannes analys av misogyni. Män som väntar sig vissa saker av kvinnor, saker som beundran, uppmärksamhet och sex, belönar kvinnor som levererar. Men de i grunden skrämda, hotade männen, avslöjar sig allra mest då de bestraffar kvinnor som inte följer dessa önskemål. Avslöjar sig i synnerhet då de sympatiserar med män som gjort sig skyldiga till brott och kränkningar av kvinnor.

Den enda möjliga lösningen måste vara deliberation, dialog. Att medge för sig själv att saker inte är svart-vita, utan att det ofta finns många tolkningar och många sanningar. Att det lönar sig att stanna upp och lyssna. På riktigt.

Information ska förvaltas, inte hanteras

U.S. Air Force photo/Senior Airman Mildred Guevara.

Vi har en enormt viktig ny lag ute för utlåtanden. Det är en lag, som ska ersätta den gällande arkivlagen och lagen om styrning av informationsförvaltningen. Lagen är ett svar på de utmaningar man haft att få ordning på all information, kommunikation och arkiv nu då dessa blivit allt mer digitala. Tidigare försök att samordna statsförvaltningens och den offentliga sektorns it genom samarbete och olika rekommendationer har inte haft det genomslag de borde. Också Riksarkivet har haft motgångar.

Det står helt klart att vi behöver nytänk och nya lösningar. Min personliga övertygelse är att det behövs mycket stora satsningar. Det nya lagförslaget är framtaget av finansministeriet, som bär huvudansvaret för informationsförvaltningen och där också mycket fina steg tagits i rätt riktning till exempel med de nya tjänsterna för att skapa semantisk interoperabilitet. Men tyvärr saknas enligt min tolkning de tillräckliga resurserna, insatserna och strukturerna för styrning helt i det nya lagförslaget.

Det är i grunden genom just denna lag man kunde ha möjlighet att faktiskt digitalisera hela förvaltningen. Men det är inget man gör utan en omfattande och målmedveten förändring av verksamhetskulturen inom hela sektorn. Samtidigt verkar man fortfarande tycka att informationspolitik mest har att göra med artificiell intelligens.  Det är nästan beklämmande. Vad jag verkligen saknar är en djupare förståelse för betydelsen av olika typer av data och information, frågor om beständighet, trovärdighet, proveniens och livscykelhantering. Därmed inte sagt att inte etik är viktigt.

Lagen är inte lätt att förstå, jag har läst och läst om. Man måste dessutom känna till hur saker och ting har fungerat (mer eller mindre) hittills. Att både historiker och sakkunniga inom informationsförvaltning uttrycker mycket stor oro för hur det ska gå med trovärdig och tillräcklig dokumentation av vår tid och myndigheternas verksamhet är inte något man ska ta för lätt på. Litar vi på att Migri vill spara sina material från de senaste åren? Kommer sanningen att vara bortstädad för eftervärlden? Hur är det med alla register, databaser och digitala tjänster vi erbjuds av myndigheterna idag och imorgon? Jag tänker det är bra att skynda lite långsamt här. Vi står inför mycket stora utmaningar med alla digitala material och ny lagstiftning är absolut påkallad. Det är bra att det finns vilja och förståelse för att vi behöver förändring. Men om det nya systemet innebär att man tar bort nästan alla existerande strukturer och resurser för styrning och skapar ett system som på sin höjd cementerar existerande system inom de viktigaste enheterna är utsikterna att man ska kunna erbjuda smidiga och pålitliga tjänster till medborgarna i framtiden inte särdeles lysande. Farväl också till försökskultur och agil utveckling.

Det här är svårt. Till och med vansinnigt svårt. Min övertygelse är ändå att man borde stifta noggrannare om större resurser och bättre koordination. Interoperabilitet kräver väldigt mycket arbete och samordning. Inte bara av it-system, utan av verksamheter och människor. Det är långsamma, ibland smärtsamma processer, som kostar både tid och pengar. Och dessutom har vi hela problemet med den dynamiska karaktären av de digitala materialen. Rent begreppsligt måste lagen gå längre här. Låt oss ta detta lagutkast som en utgångspunkt för en mer djupgående analys och diskussion kring vad som borde göras.

Träskända gård

Lusthuset av Engel klarade sig undan branden 1888. 

Islander, CC BY-SA 3.0, Länk

I dagens Hesari var det en juttu om Träskända gård i Esbo. Herrgården har stått tom i åratal, eftersom staden inte har hittat en lämplig hyresgäst. I artikeln ställer stadens tjänsteman en renovering av gården mot renoveringen av skolor. Stopp, precis där!

Det talas om att renoveringen skulle kosta några miljoner. Esbo stad betalar årligen nästan en miljon i hyra för ishallsturer. Något säger mig att man på många andra håll skulle ha satsat på att grunda ett museum i den fantastiska miljön. Även om huvudbyggnaden inte längre är Aurora Karamzins, skulle herrgården erbjuda mycket fina möjligheter för både kulturella aktiviteter och pedagogisk verksamhet. Parken kunde användas i undervisningssyfte på många olika sätt och Esbo stadsmuseum, som bevisligen gör ett gott arbete, kunde säkert hämta inspiration både från Svartå och Sederholmska huset och skapa en miljö för riktigt fin museipedagogik. Man kunde också se till att det finns ett bra promenadstråk mellan Bemböle/Glims och Träskända.

Jag ser tusen möjligheter till upplevelser och äventyr för både esbobor och andra. Nu skulle det gälla för Esbo stad och dess tjänstemän och politiker att på allvar inse vikten av kulturarvet och historien och vilka resurser de är. Det handlar inte om antingen eller; en satsning på en historisk miljö är en investering i välmående och turism. Pengarna kan inte tas "av skolorna", utan de kan säkerligen skrapas ihop från olika moment. Träskända gård skulle också bilda en fin pendang till WeeGee-huset. I en stor stad som Esbo med kraftig inflyttning borde kulturarvet också vara ett viktigt verktyg då det gäller profilering, marknadsföring och integration. Stadsmuseet borde absolut få möjlighet att expandera och samtidigt kunde man öppna den fina miljön i Träskända för människor i alla åldrar.

Berättelsernas styrka och evighet

De grekiska gudarna var ofta lika barnsliga som marvelhjältarna.
Bild från Wikimedia.

Kom mig äntligen för att skaffa Tatjana Brandts essäbok. Kanske jag äntligen är mogen för att börja läsa essäer på allvar, eftersom jag nu klarat av Ralf P.s noveller. Tidigare har jag varit dålig på ett halvlångt format. Montaigne har jag väl gillat (eftersom t o m min bloggs namn är en liten vink till honom), men annars har noveller förut mest gjort mig irriterad. Helt irrationellt. Dikter eller artiklar har liksom dugt som mer fragmentariska format. Det är väl åldern. Exakt vad som hänt i mitt huvud och varför begriper jag inte, men det är kanske sekundärt. I alla fall njuter jag av Brandts texter, av hennes totala övertändning för litteraturen och den fullständiga övertygelsen av en hur omvälvande kraft den har. Livsformande, grundläggande och ofrånkomlig. Språket som inte bara tankens verktyg utan som dess själva substans. Litteraturen blir då inte bara en spegling av tanken, utan den blir själva livet.

Jag har ibland allmänbildat mig med att följa med ungarna på bio. Senast, för ett antal månader sedan, såg vi Deadpool 2.  Det där.  Vad kan man nu säga. Den hade ju visserligen sina poänger, men samtidigt tänkte jag lättad att jag inte missat särskilt mycket då jag inte sett mer än en annan av alla Marvel och Avengers filmer.

Samtidigt har jag också upptäckt en fantastisk podcastserie: Literature and history, som förutom världens mest korniga jingel, är helt underbar. Doug Metzger sätter ofta ner över hundra timmar på ett enskilt avsnitt. Hans avsikt är att berätta hela den engelskspråkiga litteraturens historia (efter snart 60 avsnitt är han ändå fortfarande kvar i Eneiden) och han gör ett fantastiskt arbete. Han berättar först handlingen i ett verk utförligt (mycket intressant och nyttigt, t ex Gamla Testamentet eller Gilgamesh har varit extremt spännande) varefter han ger grundliga historiska och litteraturhistoriska kommentarer och analys. Och allt är dessutom kompletterat med musik han själv gjort.

Det var när jag lyssande på avsnitten om den äldsta grekiska litteraturen (och samtidigt då fick en sammanfattning av den aktuella forskningens tolkningar), som jag slogs av hur mycket den har gemensamt med de hopplösa superhjältefilmerna. I sekler här emellan har vi i huvudsak haft separata litterära universum med olika karaktärer, sedan Commedia dell'arte har varje hjälte haft sin egen författare. Karaktärer som Dracula och Frankenstein har försiktigt vandrat mellan olika miljöer, men det är först de stora filmbolagens svällande välde som på allvar låtit 1900-talets serietidningshjältar mötas i samma berättelser och bryta gränserna mellan de olika världarna. Skillnaden är förstås, att medan antikens lika neurotiska och barnsliga superhjältar var allmän egendom, är dessa nya karaktärer registrerade varumärken och produkter, som ingen annan får berätta om.

Digital mångfald och enfald

Jakten på hatpropaganda, "hate speech" går het. Man försöker göra det både maskinellt  och manuellt. På Facebook tror man på ett entydigt, globalt och allmänmänskligt binärt regelverk för människor att ty sig till, när de bedömer vad som ska tas bort och vad som får vara kvar på webben. Reglerna har blivit allt mer specifika. Samtidigt är det meningen är att det ska vara samma regler som gäller för t ex vad som är för mycket nakenhet,  oberoende av kultur. Eller att det inte skulle vara någon skillnad på om man skäller på en etnisk grupp oberoende av om den är i en minoritetsställning, kanske hotad, eller är en majoritetskultur med trygg ställning i samhällets maktapparat.

Då det gäller användning av maskininlärning har vi samma problem som alltid: data reproducerar också strukturer och fenomen som är oönskade, om man inte aktivt ingriper med den human utvärdering. Att medvetet försöka programmera etik är något man idag ändå är tvungen till. Man kan kanske åstadkomma förändringar som för samhället i en riktning som av de flesta uppfattas som bättre - om man lyckas implementera faktiskt delade allmänmänskliga värderingar. Då det gäller relativt enkla val kan man förutom rena "värdekalkyler" försöka inkludera data om en regerande allmän moral. Ett problem är enligt mig att moral ytterst baserar sig på känslor, eller åtminstone är de en mycket viktig del av att fatta beslut om vad som är upprörande, skadligt eller fel. Men de är svårt att tänka sig en mjukvara som lider av dåligt samvete eller kan förhålla sig genuint empatiskt och kanske till och med fatta ett (till synes) irrationellt beslut på basis av det.

Ett annat grundproblem är alltså kontextens betydelse, vilket blir pinsamt tydligt just i jakten på hatpropaganda. Den naiva tanken om att det vore möjligt att nog ha olika språkversioner av en webbtjänst, men på alla andra sätt helt frånse kulturella och samhälleliga skillnader, är förutom tekniskt också etiskt bekväm. Man låtsas att ens egen referens och kontext är universell, varmed man slipper den besvärliga frågan om vem som har tolkningsföreträde och rätt att avgöra vad som är tillåtet vs förbjudet i olika sammanhang. Att saker som är tabu, stötande eller förbjudet och i vilken krets (ensam, i intima förhållanden, i familjen, i en närmare krets, inför ett större gäng, "offentligt") varierar otroligt mycket, är ett obekvämt faktum. De många dimensionerna som kontexter av politik och makt, humor, satir eller konst ger, kollrar på nolltid bort både maskiner och de anonyma människor som ska tolka material på några sekunder.

De överstora webbföretagen har problem också på andra sätt. Silicon Valley blir allt mer trögt och lider av enögdhet och startup-ekosystemets utarmning. De stora slukar de små, de begåvade individerna försvinner in i storbolagens slutna bubblor. En del ploppar ut, andra lyckas hålla sin profil, men många försvinner för evigt. Jag tror i alla fall att här finns en orsak att det kommit en hel del framgångsrika bolag från Sverige och Finland. Den orsaken är, att det finns mer utrymme i marginalen. En ytterligare fördel är att små kulturer har lättare att förstå behovet av mångfald. Vi har en stor styrka här. Problemet finns i bristen på kapital och mänskliga resurser. Lyckligtvis har vi inte en helt lika debil invandringspolitik som USA och Storbritannien utmärker sig med. Tvärtom har vi en möjlighet att fylla det skriande, och jag menar verkligen skriande, behovet på starkt kunnande inom åtminstone vissa delområden inom it med människor från andra länder och kulturer.

På besök hos Sederholm

Tittade i dag äntligen in på Stadsmuseet vid Senatstorget. Det var en positiv upplevelse, man har gjort mycket gott arbete. Det var också som att träffa som många gamla bekanta från min forskartid. Det framkom inte explicit, men de namn och personer som ingår i utställningen för barn är verkliga historiska personer, som jag umgåtts med i många år på arkiven.

Utsikten har ändrat en hel del sedan 1700-talet. Tidigare var torget bara
hälften så stort och högvakt och kyrkan upptog vänstra sidan av torget.
Under torget finns gamla gravar i denna dag.

Mina tankar gick också till dem som byggt huset i tiden. Också i denna utställning presenteras Johan Sederholm som en self-made-man som kom från "enkla förhållanden". Allt är relativt, för hans pappa var nog en av de få tjänstemännen i staden. Men visst är det sant att social mobilitet var möjlig. Hantverkaren, murarmästaren och arkitekten Johan Christoper Hillert är ett exempel på de glidande klassgränserna och på hur man kunde röra sig mellan olika näringar i svenska tidens Helsingfors. Han började som hantverkare och gjorde en varierande och mångsidig karriär i staden. Hans föregångare i tjänsten som Helsingfors arkitekt och byggmästare kring medlet av 1700-talet hette Samuel Berner.

Sommaren 1761 skadades Berner allvarligt i en olycka i Kyrkslätt och dog. Han efterlämnade en änka. Hon hette Margaretha Brita Olander och hade en gård invid det stora bryggeriet nära stadens bästa brunn i Ulrikasborg. Johan Christopher Hillert som arbetade som murarmästare på Sveaborg, övertog stadens byggmästarkontrakt. Drygt två år senare gifte han sig också med Berners änka och fick med tiden äganderätten till gården.

Hillert var blev så stadens "architect" och fick överta byggnadsarbetena på det nya Tull- och packhuset. Huset är i dag ett av stadens äldsta och det användes som rådhus under hela slutet av 1700-talet när rådhuset var i obrukbart skick. Den bastanta tullbyggnaden var tänkt att ingå i det fästningsverk som skulle omge staden. Hillert reparerade också kyrkans yttertak och lät tjära väggarna.

Hillerts gård fungerade som värdshus och festsal för stadens ringare borgerskap. Hans fru drabbades av lungsot och dog 1773, men han gifte snart om sig med en krukmakardotter från Åbo. Lyckan varade inte länge, eftersom han förlorade både hustrun och son vid en dramatisk förlossning mindre än ett år senare.

Under denna period av sitt liv kom Hillert i gräl med sin besvärliga hyresgäst urmakaren Lindberg och också med några officerare. Han anmälde till och med hos magistraten att capitain Stackelberg och baron de Geer hotat överfalla honom. Hillert reserverade sig från allt ansvar ifall han blev tvungen att försvara sig med våld.

Hillert hade också problem i stadens försvarstrupper, där varje borgare skulle göra sin plikt. Man väntade nämligen kungligt besök och alla skulle delta i paraden. Hillert, som hörde till stadens kavalleritrupper, begärde befrielse från alltsammans med förevändningen att alla resande som väntades skulle ge honom för mycket arbete. Småningom kröp det ändå fram att Hillert blivit kränkt av officerarna och han begärde förflyttning till infanterikåren i stället. Cheferna för de två kårerna, handelsmännen Bock och Byström, kom överens om att gå med på Hillerts begäran. En annan gång blev Hillert bötfälld på grund av olämpligt beteende i magistraten i samband med ett större gräl som blossat upp. Han var i alla fall en ansedd person bland det mindre borgerskapet.

Följande vår gifte sig Hillert för tredje gången, med den unga klockardottern Magdalena Logren från Lojo. Nu äntligen föddes många barn. Arkitekten besökte flitigt stadens auktioner, där han bland annat ropade in religiös litteratur på svenska och tyska. Hillert hade allt att döma ett tyskt ursprung eller påbrå. I sin näringsverksamhet verkar han allt mer ha specialiserat sig på viktualiehandel. Under 1770-talet var han arrendator för ölaccisen, vilket innebar att han, tillsammans med handlanden Pacchalen, ansvarade för att ingen olovlig salubryggning ägde rum och att alla betalade sina avgifter. Dessutom hade han länge ensamrätt på att bedriva gästgiveri. Han idkade själv också både brännvinsbränning och ölbryggeri.

Hillert dog 62 år gammal 1789, men hans änka fortsatte att driva gästhusverksamhet, med hjälp av bland andra sin ”måg”, det vill säga Johan Dahlman som gift sig med Berners dotter. I gästgiveriet gick det ibland mycket livligt till och där bodde både ryska soldater och musikanter, liksom kvinnor med tvivelaktigt rykte. Hillert arbetade också på bygget av Johan Sederholms hus vid Senatstorgets södra kant. I början av sin karriär i Finland hade han arbetat på fästningsbygget på Vargön. Dessa stenbyggnader utgör, förutom Mariegatan 5, i praktiken de få direkt synliga spåren av den svenska tidens Helsingfors.

Skönhet och ångest

Som en liten mjuklandning till jobbet efter semestern fick jag åka till Oulanka forskningsstation på ett forskarmöte. Fast det var nog rätt tufft för att vara mjuklandning. Inte på grund av att programmet började klockan 8 om morgnarna och pågick till sena kvällen med vetenskapligt innehåll på ett för mig relativt obekant område, utan på grund av insikten om hur genomgripande förändringar redan länge varit i gång på grund av våra utsläpp av växthusgaser. På plats fanns allt från biologer och kemister till agroforstare och varenda en kurva eller graf som visades spretade antingen ilsket uppåt (temperaturer, växthusgaser, etc) eller formligen rasade neråt (biodiversitet etc). Skalan gick från små mikrober till kraftiga väder- och klimatfenomen och överallt, överallt fanns det effekter. De enda positiva trenderna fanns inom föroreningar, som faktiskt minskar. Utom då det här att man tydligen i Finland inte låtsas om kvicksilvret som också finns i torvmossarna. Kallsvett med mindre. Det är nog inte så att miljöfrågorna och klimatförändringen på något sätt överdrivits i offentligheten. Tvärtom.

Det är svårt att se att det skulle finnas mycket mer angelägen forskning och ett större behov av att kommunicera den till allmänheten. Till exempel vad gäller skogsbruket, där hyggeslöst skogsbruk är häpnadsväckande effektivt och har enormt mycket mindre verkningar på miljön. Produktiviteten är riktigt bra för det växer bra och naturen mår bättre då den inte rakas i kalhygge. Det finns förresten ett medborgarintiativ kring detta. Jag lärde mig också att man dränerat över hälften av våra våtmarker och att det gjorts i praktiken helt i onödan, eftersom det inte är någon vits att försöka odla skog där. Enda resultatet har varit krasch i artrikedomen och sämre vatten. Så nu kunde man kanske göra något fiffigt med dem i stället. Forskarna är så lugna och analytiska. Jag kan inte annat än beundra deras strävan efter objektiv kunskap. Och det gör mig upprörd att de måste kämpa som galningar för sina resurser. Nedskärningarna hotar ständigt, liksom beslutsfattares ignorans och ointresse för faktabaserad kunskap.

Men Oulanka var i sig också en skön upplevelse. Forskningsstationen är en vacker plats intill Kiutaköngas fors lite norr om Ruka. I femtio år har man samlat information om djur, växter och miljö som en del av Uleåborgs universitet. Forsen som är i naturtillstånd tack vare aktivism på 1950-talet flyter i en ravin med fina röda klippor och är lättillgänglig tack vare den förbipasserande vandringsleden.

En mors hjärta

Det är mera sällan jag ägnar mig åt familjeangelägenheter här, men nu måste jag ändå berätta om min dotter Matildas äventyr som hon påbörjade igår tillsammans med sin man Peyman. I mer än ett år nu har de jobbat och sparat pengar, bott i en bil, planerat och byggt cyklar och annan utrustning och igår bar det äntligen av. Jorden runt på cykel är deras målsättning!


Man kan följa deras resa via deras webbsida, instakonto och youtubekanal. Gör det gärna, det behöver påhejare och följare!


Avskedet från familjen skedde igår kväll under annars festliga omständigheter. Många gånger fick jag frågan hur det känns, men kunde inte riktigt svara. Spännande, overkligt. Alla fyra barn är oss så kära och ständiga källor till glädje och överraskningar, alla så olika och går sina egna vägar. Det är en förälders privilegium att få följa med och försöka finnas där om det behövs. Modiga barn har jag och det är jag glad över, att de vågar göra det de brinner för. För brinner gör de alla fyra. Och vad kunde väl vara bättre än det?

Bilden togs av min goda vän och Matildas gudmor Ira Tilander.

Fasadklättring

Min barndomsfavorit Harold Lloyd i klassikern Upp genom luften, 1923.

Att klättra på hus är onormalt, farligt och provocerande. Det är ett oroande och förargelseväckande beteende. Oombedda cirkuskonster. Vid byggnads- och underhållsarbeten har man förstås varit tvungen att göra det i alla tider. Men att annars bara klättra på fasader har historiskt har varit förknippat med subversiva eller annars kriminella aktiviteter. Det uppfattas fortfarande som olagligt att olovligt beträda fasader och tak. Men det blev också något av en sport under slutet av 1800-talet, kanske inspirerat av försöken att bestiga allt högre berg.

I Österrike fanns en "tornputsare" vid namn Josef Pircher,  som påstods ha klättrat upp på 130 kyrktorn.  Natten mot kejsarens Frans Josef födelsedag 1886 besteg Pircher S:t Stefansdomen i Wien som är rejält över 100 meter hög. Han förde upp en fana och tilltaget hade nog karaktären av sportprestation.

Fasadklättrandet görs ofta utan hjälpmedel eller med rep. Under 1890-talet blev klättrandet på hus vanligare som sport. Då var det var studenter som sysslade med det, lämpligt för unga män att demonstrera både mod och styrka.  Jag tror kanske min farmors bror Walter Runeberg (1903-1954) hade samma tanke. Han lär nämligen ha sysslat med fasadklättring. Undrar om han hade kolleger i den branschen här i landet? Det låter ju som något just gäng sysslar med.

Numera är klättring förstås en populär sport, tillgänglig för alla i många olika former, i allt från klätterväggar i simhallar till äventyrsparker bland träd. De senaste decenniernas glasfasader har å sin sida närmast sysselsatt fönsterputsare med sina hissar, så jobb har funnits för dem som inte lider av höjdskräck och är kunniga med tekniska hjälpmedel. De nyare trenderna med kraftigt strukturerade fasader i t ex Hagalund eller Böle ser inbjudande ut, men har veterligen inte ännu lockat olaga klättrare.

I dag är kanske den mest kända fasadklättraren Alain Robert, som också han balanserar mellan trots som kräver överraskning och den publicitet och synlighet hans tilltag kräver. Mindre miljöproblem och mera originellt än att bestiga Mount Everest, ändå.

Semesterläsning

Stormförtjust hittade jag onkel Georg och onkel Frans igen hos Ralf Parland i Hem till sitt hav. De vädergrälande onklarna gestaltades underbart av Lasse Pöysti och Nils Brandt i Åke Lindmans film Tjurens år. Tyvärr har den precis försvunnit från Arenan, men Den förtrollade vägen ligger ännu kvar och onklarna skymtar där också. Under semestern läste jag också om Henry. Tänkte på att Oscar kanske egentligen var den mest ambitiöse av bröderna, möjligen för ambitiös. Och att det där reflekterande djuptänkandet kanske ändå kommer från farmor Heidi. Det bryter på något sätt mot det rättframma, raka och naiva parlandska.

Jag funderar också på om Heidi fanns med i Oscars stora roman Förvandlingar. Om man frågat farfar hade han troligen inte kunnat svara. Han hade nog aldrig vågat fråga henne.

FOMO

I dagens Hesari intervjuar Saska Saarikoski Bengt Holmström (endast för prenumeranter). Som en röd tråd genom texten löper de kopernikanska vändningarna. Holmström framhåller en tes om en återkommande utmaning forskare står inför: att saker ibland inte är som de ser ut, utan precis tvärtom. Som detta med solen och jorden. Jag tycker också han har en bra poäng i sambandet mellan att kunna avgränsa och strukturera tänkandet. Hur detta i sig  trendiga tänkande förhåller sig till reduktionism, är något man kunde fundera mera över. Att det är adekvat och därför ett modernt sätt att komma framåt i ytterst stora och komplexa frågor är väl mer eller mindre klart. Man måste allt oftare bryta ner problem, uppgifter och utmaningar i mindre delar och ta sig an en sak åt gången. Inom it-sektorn gör man det både gällande tidtabeller (strikt time boxing) och uppgifter. Konsten är ju sedan att se till att det hela ändå fungerar flexibelt.

En rolig kopernikansk vändning stötte jag nyss på i Barend Mons nya bok om hantering av forskningsdata. Han menar att vi för att åstadkomma hållbar vetenskaplig forskning helt kallt borde tänka om det vetenskapliga publicerandet: Inte publicera en artikel med tillhörande data, utan publicera data med tillhörande forskning. Tanken är värd att begrunda, tycker jag. Om data är bra, är de egentligen mer bestående än slutsatserna.

I Mejlans har det funnits två bronsåldersgravar.
Av den ena finns resterna kvar vid Hummelviken.

När jag igår cyklade runt Bredviken kom jag att tänka på en annan kopernikansk vändning som vi borde göra. Turen var nämligen full av upptäckter av gamla och nya saker. Från resterna av det gamla gravröset vid Mejlans Hilton till säkerhetspådraget vid Fiskartorpet. Många lever klistrade vid sociala medier i en skräck för att missa något (FOMO, fear of missing out). När sanningen ju är den, att det just då man missar saker. Vändom oss.

Munksnäs.

Upptäckte också precis Eva Wichman. Många tänkvärda tankar. Denna får mig att tänka på Filifjonkan, men också många andra.

För vissa människor är det viktigt, ja nödvändigt - ha en avgrund inom synhåll att titta ned i, för att övertyga sig själva om att de har lust att leva.

För andra är avgrunden nödvändig för att påminna dem om att de skall upphöra nångång. De är mycket få.

Ur Bitar av livet, belysta