På besök hos Sederholm

Tittade i dag äntligen in på Stadsmuseet vid Senatstorget. Det var en positiv upplevelse, man har gjort mycket gott arbete. Det var också som att träffa som många gamla bekanta från min forskartid. Det framkom inte explicit, men de namn och personer som ingår i utställningen för barn är verkliga historiska personer, som jag umgåtts med i många år på arkiven.

Utsikten har ändrat en hel del sedan 1700-talet. Tidigare var torget bara
hälften så stort och högvakt och kyrkan upptog vänstra sidan av torget.
Under torget finns gamla gravar i denna dag.

Mina tankar gick också till dem som byggt huset i tiden. Också i denna utställning presenteras Johan Sederholm som en self-made-man som kom från "enkla förhållanden". Allt är relativt, för hans pappa var nog en av de få tjänstemännen i staden. Men visst är det sant att social mobilitet var möjlig. Hantverkaren, murarmästaren och arkitekten Johan Christoper Hillert är ett exempel på de glidande klassgränserna och på hur man kunde röra sig mellan olika näringar i svenska tidens Helsingfors. Han började som hantverkare och gjorde en varierande och mångsidig karriär i staden. Hans föregångare i tjänsten som Helsingfors arkitekt och byggmästare kring medlet av 1700-talet hette Samuel Berner.

Sommaren 1761 skadades Berner allvarligt i en olycka i Kyrkslätt och dog. Han efterlämnade en änka. Hon hette Margaretha Brita Olander och hade en gård invid det stora bryggeriet nära stadens bästa brunn i Ulrikasborg. Johan Christopher Hillert som arbetade som murarmästare på Sveaborg, övertog stadens byggmästarkontrakt. Drygt två år senare gifte han sig också med Berners änka och fick med tiden äganderätten till gården.

Hillert var blev så stadens "architect" och fick överta byggnadsarbetena på det nya Tull- och packhuset. Huset är i dag ett av stadens äldsta och det användes som rådhus under hela slutet av 1700-talet när rådhuset var i obrukbart skick. Den bastanta tullbyggnaden var tänkt att ingå i det fästningsverk som skulle omge staden. Hillert reparerade också kyrkans yttertak och lät tjära väggarna.

Hillerts gård fungerade som värdshus och festsal för stadens ringare borgerskap. Hans fru drabbades av lungsot och dog 1773, men han gifte snart om sig med en krukmakardotter från Åbo. Lyckan varade inte länge, eftersom han förlorade både hustrun och son vid en dramatisk förlossning mindre än ett år senare.

Under denna period av sitt liv kom Hillert i gräl med sin besvärliga hyresgäst urmakaren Lindberg och också med några officerare. Han anmälde till och med hos magistraten att capitain Stackelberg och baron de Geer hotat överfalla honom. Hillert reserverade sig från allt ansvar ifall han blev tvungen att försvara sig med våld.

Hillert hade också problem i stadens försvarstrupper, där varje borgare skulle göra sin plikt. Man väntade nämligen kungligt besök och alla skulle delta i paraden. Hillert, som hörde till stadens kavalleritrupper, begärde befrielse från alltsammans med förevändningen att alla resande som väntades skulle ge honom för mycket arbete. Småningom kröp det ändå fram att Hillert blivit kränkt av officerarna och han begärde förflyttning till infanterikåren i stället. Cheferna för de två kårerna, handelsmännen Bock och Byström, kom överens om att gå med på Hillerts begäran. En annan gång blev Hillert bötfälld på grund av olämpligt beteende i magistraten i samband med ett större gräl som blossat upp. Han var i alla fall en ansedd person bland det mindre borgerskapet.

Följande vår gifte sig Hillert för tredje gången, med den unga klockardottern Magdalena Logren från Lojo. Nu äntligen föddes många barn. Arkitekten besökte flitigt stadens auktioner, där han bland annat ropade in religiös litteratur på svenska och tyska. Hillert hade allt att döma ett tyskt ursprung eller påbrå. I sin näringsverksamhet verkar han allt mer ha specialiserat sig på viktualiehandel. Under 1770-talet var han arrendator för ölaccisen, vilket innebar att han, tillsammans med handlanden Pacchalen, ansvarade för att ingen olovlig salubryggning ägde rum och att alla betalade sina avgifter. Dessutom hade han länge ensamrätt på att bedriva gästgiveri. Han idkade själv också både brännvinsbränning och ölbryggeri.

Hillert dog 62 år gammal 1789, men hans änka fortsatte att driva gästhusverksamhet, med hjälp av bland andra sin ”måg”, det vill säga Johan Dahlman som gift sig med Berners dotter. I gästgiveriet gick det ibland mycket livligt till och där bodde både ryska soldater och musikanter, liksom kvinnor med tvivelaktigt rykte. Hillert arbetade också på bygget av Johan Sederholms hus vid Senatstorgets södra kant. I början av sin karriär i Finland hade han arbetat på fästningsbygget på Vargön. Dessa stenbyggnader utgör, förutom Mariegatan 5, i praktiken de få direkt synliga spåren av den svenska tidens Helsingfors.