Det börjar finnas rätt mycket olika dokument kring hur forskningsdata ska hanteras. Organisationer har pliktskyldigt författat datapolicy-papper och forskarna svär över obligatoriska datahanteringsplaner som ska bifogas till ansökningar. Varje projekt och organisation börjar ha dokument och direktiv och det är visserligen bra, men de är ofta på en rätt hög abstraktionsnivå och inte till så stor praktisk hjälp för den enskilda forskaren som våndas över praktiska utmaningar med att överhuvudtaget få sina data dokumenterade. Mängderna av dokument kan tvärtom bli ett problem: vad händer om de står i konflikt med varandra, finansiärens, hemorganisationens och infrastrukturens man tänkte utnyttja? Lyckligtvis är det sällan så, men visst hotar mängden reglementen bli en ny stressfaktor.
Idag samlades en del forskare och sakkunniga från ett antal forskningsinstitutioner och -samfund för att diskutera ämnet på mitt jobb. Det är intressant att de äldsta dokumenten, som bara har några få år på nacken, redan uppfattas som föråldrade. Utvecklingen har varit snabb. På vissa håll har det gått lättare att komma överens om att det är organisationerna som har rättigheter och kontroll över data (som ska vara så öppen som möjlig, det verkar redan vara givet!), medan man på andra håll fortfarande med stor misstänksamhet vägrar ge ifrån sig någon som helst kontroll eller rättighet över sina material.
Samtidigt som jag verkligen ser vikten av den akademiska friheten, harmar det mig lite, att forskare ibland gör det svårt för oss att hjälpa dem och forskningen. Det känns som att vi behöver mer förtroende för att kunna arbeta tillsammans. Forskningsinfrastruktur och datahanteringstjänster är dyra investeringar och det känns inte orimligt att finansiären åtminstone kunde ha en begränsad rätt att kuratera (ta hand om) data. Men bränt barn luktar illa. Man kan förstå att en del forskare förhåller sig svalt till arbetsgivarens inblandning eller krav på rättigheter, om de förlorat förtroendet för att man kan visa gott omdöme och sann respekt för vetenskapen. Känslan av obarmhärtig ständig konkurrens är också förödande och kan leda till kortsiktiga beslut.
Det här är utmanande och nya saker som vi måste göra tillsammans. Värdet av data ökar i takt med att de kan användas och kombineras med andra data. Sådant kräver både planering och samarbete.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar