FOMO

I dagens Hesari intervjuar Saska Saarikoski Bengt Holmström (endast för prenumeranter). Som en röd tråd genom texten löper de kopernikanska vändningarna. Holmström framhåller en tes om en återkommande utmaning forskare står inför: att saker ibland inte är som de ser ut, utan precis tvärtom. Som detta med solen och jorden. Jag tycker också han har en bra poäng i sambandet mellan att kunna avgränsa och strukturera tänkandet. Hur detta i sig  trendiga tänkande förhåller sig till reduktionism, är något man kunde fundera mera över. Att det är adekvat och därför ett modernt sätt att komma framåt i ytterst stora och komplexa frågor är väl mer eller mindre klart. Man måste allt oftare bryta ner problem, uppgifter och utmaningar i mindre delar och ta sig an en sak åt gången. Inom it-sektorn gör man det både gällande tidtabeller (strikt time boxing) och uppgifter. Konsten är ju sedan att se till att det hela ändå fungerar flexibelt.

En rolig kopernikansk vändning stötte jag nyss på i Barend Mons nya bok om hantering av forskningsdata. Han menar att vi för att åstadkomma hållbar vetenskaplig forskning helt kallt borde tänka om det vetenskapliga publicerandet: Inte publicera en artikel med tillhörande data, utan publicera data med tillhörande forskning. Tanken är värd att begrunda, tycker jag. Om data är bra, är de egentligen mer bestående än slutsatserna.

I Mejlans har det funnits två bronsåldersgravar.
Av den ena finns resterna kvar vid Hummelviken.

När jag igår cyklade runt Bredviken kom jag att tänka på en annan kopernikansk vändning som vi borde göra. Turen var nämligen full av upptäckter av gamla och nya saker. Från resterna av det gamla gravröset vid Mejlans Hilton till säkerhetspådraget vid Fiskartorpet. Många lever klistrade vid sociala medier i en skräck för att missa något (FOMO, fear of missing out). När sanningen ju är den, att det just då man missar saker. Vändom oss.

Munksnäs.

Upptäckte också precis Eva Wichman. Många tänkvärda tankar. Denna får mig att tänka på Filifjonkan, men också många andra.

För vissa människor är det viktigt, ja nödvändigt - ha en avgrund inom synhåll att titta ned i, för att övertyga sig själva om att de har lust att leva.

För andra är avgrunden nödvändig för att påminna dem om att de skall upphöra nångång. De är mycket få.

Ur Bitar av livet, belysta