Profilering

Swedish police work now includes random racial profiling. Please take a seat and watch our heartbreak and ruin.
— rjctr (@rejecter) February 28, 2013

Den här tweeten fick mig att fundera. I Sverige har debatten gått het över att det krupit fram att polisen kontrollerar folks identitet enligt utseende för att kolla deras uppehållstillstånd. Jag har hört berättas att vissa människor blir stannade i trafiken i södra Finland regelbundet på grund av att de inte ser "finska" ut utan kommer från länder därifrån det kommer illegala invandrare. Jag undrar hur många finnar i olika färgskalor det behövs innan man kan sluta med sådant?

Ändå är det ju inte det som är grundproblemet, att man utövar makt på ett så naivt sätt. Utan det att man utövar systematisk rasism från myndighetshåll. Om man nu gör det. Sannolikt är dock finska myndigheter ännu mer naiva än svenska (fast de troligen förstås själva anser det vara tvärtom ...). Enligt finsk lag har en polisman rätt att av var och en få veta hans namn, personbeteckning eller om sådan saknas födelsedatum och medborgarskap för utförande av "ett visst uppdrag".  Vägrar man  eller lämnar "sannolikt falska uppgifter" kan man gripas för 24 timmar eller tills informationen erhållits.

Slimmad och trimmad forskning

Det är ett ganska otrevligt drag i vår förvaltningskultur och inom politiken just nu att man missunnar små och specialiserade enheter. Knappt har man låtsats ge universiteten större "autonomi", förrän man börja köra ner de viktiga sektorforskningsinstituten. Och vad forskarna som sakkunniga har att säga, väger som vanligt mycket litet, dvs antagligen ingenting, när man vill ha bort störande element från sina "slimmade" lika-skit-för-alla-organisationer. Stor är vackert, tror man, lösningen på allt.

Vår regering tycks anse sig ha kompentensen att säga vad som är viktig och bra forskning. Jag har inte stött på att man skulle ha köpt någon större grundlig utredning om olika alternativa förvaltningsmodeller och deras effekter på exempelvis demokratin i samband med förvaltningsreformerna man lyckats slå knut på sig själv och hela den kommunala sektorn med. Däremot har man som "forskning" köpt konsultrapporter som innehåller olika typer av visioner om hur man borde göra. Till exempel borde vattnet i sjöarna vara drickbart. Jag säger bara ett ord till det: Talvivaara. Retoriken och politiken har hamnat beklagligt långt från varanda i detta land.

Om regeringen faktiskt skulle använda forskningspengar förnuftigt, så ok. Eller om regeringen ens skulle lyssna på alla de goda råd och synpunkter forskare erbjuder, ofta utan att ta extra betalt, så ok. Men jag är inte övertygad. Alls. Kompetensen verkar inte riktigt vara på särskilt hög nivå när det gäller forskningsfinansiering i vårt land. Politikernas och makthavarnas egna intressen väger tungt. Tyvärr.

Checklist för it-systemanskaffningar

Detta är min personliga checklista, som baserar sig på mina egna erfarenheter. Proffs på området är jag kanske bara till en mycket liten del, men min erfarenhet säger att det kan bli mycket dyrt och krångligt om man inte tänkt på dessa saker (också).

1. Behöver vi verkligen ett nytt system för denna process? På riktigt? Blir den bättre och mer rationell? Försnabbas processer i verkligheten? På vilket sätt blir verksamheten effektivare? Vad vill vi uppnå?
2. Vad kan man förlora gällande informationsgång och kvalitet då man automatiserar delar av processen? Vilka risker finns för brister i kommunikationen, då den tvingas in i ett så minimalt format som ett it-system kan erbjuda?
3. Finns det något redan existerande system där relaterad information finns sparad? Är det möjligt att integrera de nya funktionerna i detta/dessa system? Eller integrera gamla system i det nya?
4. Om inte, kan man genom en serviceorienterad lösning länka ihop existerande information? Hur kan den nya informationen länkas till information i de andra systemen?
5. Har den nya systemet modern och öppen källkod eller handlar det om någon dinosaurielösning? Kolla med andra som använt systemet på riktigt.
6. Hur är det med funktioner och egenskaper som vi anser viktiga, men som inte finns färdigt i systemet? Vem får bygga dem, med vilken tidtabell, vilken risk och vilken kostnad och vem äger de nya tilläggen?
7. Exitstrategi. Beakta kompetens.
8. Dokumentation. Vem gör, var finns, vem har tillgång.

Filosofi, politik och business

Förutom rubrikens teman ovan måste jag allra först säga några ord om journalistik. Jag tog mig nämligen för att köpa Anu Silfverbergs och Johanna Vehkoos artikel från Long Play. Jag hade antagligen gjort det oberoende, men att artikeln väckt mycket reaktioner och lyfts fram i andra medier minskade ju inte precis mitt intresse. Hela konceptet med tjänsten är lysande: trots namnet säljer journalisterna "singlar", dvs enskilda längre artiklar som bygger på omsorgsfullt journalistiskt arbete. De kallar det för fair trade-journalistik. Jag tror att detta kommer att vara en viktig del av framtida professionell journalistik. Hoppas andra journalister vågar sig på liknande experiment. Också traditionella medier kunde fundera på att utveckla liknande koncept.

Nå väl, till ämnet. Artikeln gräver i statsminister Katainens hovfilosof Pekka Himanens affärer och forskning, inte minst turerna kring den Blå boken, som kostat hundratalstusen av Finlands forskningsmedel de senaste åren. Boken, som publicerades senaste höst, har underrubrikerna Den finska modellen för hållbar tillväxt. Ett utkast till nationellt framtidsprojekt  och Slutsatser för Finlands framtidsredogörelse [!] utgående från forskningsprojektet Hållbar tillväxt. Den kanske viktigaste slutsatsen är att det i forskningsprojektet inte hittills gjorts någon forskning. Själva texten och argumentationen i publikationen har blivit förtjänstfullt granskade av Katleena Kortesuo.

Jag måste säga att jag känner mig lite tudelad i denna fråga.  Å ena sida är det i sig en mycket bra sak att vi har en statsminister som har en ambition att föra intellektuell och akademisk diskussion kring samhällsfrågor. Jag betvivlar inte heller Himanens uppriktighet och integritet, även om han möjligen tagit sig vatten över huvudet, vilket är lätt hänt med hans bakgrund. Hoppas han inte blir en filosofins Matti Nykänen. Jag tycker inte heller att det måste vara akademisk forskning i strikt bemärkelse, som produceras i dylika fall. Att kräva det visar just på den trångsynta mätbarhetskulturen som man älskar att odla i dessa tider. Inte skulle man i Frankrike, Italien eller många andra länder skrika att filosofer och akademiker inte får komma med synpunkter och åsikter i viktiga samhällsfrågor (och ta rejält betalt för det). Det är ju därför man har dem, i synnerhet humanister!

Men. Å andra sidan. Det är ett hästköttsproblem att kalla det forskning, om det inte är det. Om man säger att man betalat för forskning och egentligen får synpunkter, analyser och åsikter som baserar sig på speciell sakkunskap. Det är just ett typexempel på hur det går till i vår resultatorienterade värld: beslutsfattarna beslutar ändå vad de vill. Man påstår å ena sidan att det endast är mätbara resultat som räknas och belönas, medan man i verkligheten fattar beslut precis hur man vill genom att ändra kriterier eller bolla med retoriska tricks, och de som kämpat på och spelat enligt vad de trott uppgjorda spelregler får stå där med sin tvättade hals.

Därför är det viktigt med granskande journalistik. Man måste avslöja dylikt falskt spel. Vill man köpa konsulttjänster av en filosof kan man väl göra det. Det är bra, tycker jag. I princip. Har man smällt i honom att han måste ha ett internationellt forskarnätverk och idka namedropping så mycket han orkar, är det klart han gör det. Sitä saa mitä tilaa, som det heter på det andra inhemska.

Juntlandia

Det var en gång en litet land med lång mörk vinter och många vackra landskap. I det lilla landet bodde ett folk, juntarna, som var mycket fascinerade av verktyg.  De ville gärna framstå som seriösa och allvarsamma, varför det passade bra in att fokusera på externa saker i stället för på fjantiga saker som känslor eller djupa tankar. I synnerhet djupa tankar skulle man undvika så långt som möjligt. Om de hotade göra sig för påträngande kunde man alltid ta till olkamaholen, en dryck som effektivt försänkte alla juntar i dyster tystnad.

Bland juntarna var det viktigt att man var rättvis och inte försökte tro sig vara förmer än andra. Alla skulle ha det likadant och att försöka tänka djupa tankar var inte bra. Det var förstås ett litet problem för ledarjuntarna, att man samtidigt ville ha så fina verktyg och invecklade saker, men helst skulle ju ingen ta fram dem genom för mycket djupt tänkande. Att mäta just saker var lätt och man kunde visa upp dem för klontarna och andra utlänningar som kom på besök. Att mäta saker var det bästa ledarjuntarna visste, för det gav dem en känsla av makt och kontroll. Alla småjuntar fogade sig snällt och började tävla om att visa fina mätbara verktyg, för då trodde de att de skulle få beröm och kanske ändå få märkas lite grand. Men så enkelt ville förstås inte ledarjuntarna göra det för småjuntarna. Därför ändrade man sina mätsystem och hittade på nya sätt att mäta, så att man ändå kunde bestämma precis som man ville. Man hittade på flera och flera mätsystem, så att många juntar inte hann göra så mycket annat än mäta och rapportera om sina mätningar.

Samtidigt blev Juntlandia, som faktiskt varit ganska framstående med vissa verktyg, efter alla andra sina grannländer, deras verktyg blev gammalmodiga och de blev trötta och sjuka av allt mätande. Men det brydde sig inte ledarjuntarna om, för de hade så många fina mätresultat att jämföra. Om mätresultaten var för dåliga hade ledarjuntarna alltid ett svar: omorganisera arbetet! Men innan man kunde göra det måste man förstås några extra gånger mäta olika saker lite hur det råkade, rita upp ganska många olika tabeller och diagram, med många, många lådor som man kunde flytta lite hit och dit. Mycket viktigt var också att beskriva och berätta hur allting gått till, just då gick till och hur det skulle gå till i framtiden. Ledarjuntarna var mycket nöjda, men småjuntarna blev lite trötta på detta, för de hann aldrig prova på alla de processer de ritat upp för sina mätningsfunktioner, innan de måste rita upp nästa organisationsförändring. De hann aldrig göra de fina verktygen de egentligen ville göra.

Småjuntarna började därför alltmera strunta i sitt arbete, för hur mycket de än mätte blev det aldrig rätt och de fick aldrig de utlovade belöningarna. Ledarjuntarna tyckte att det hela var så tungt och jobbigt, så de behövde lite extra bonusar. Småjuntarna måste ju ändå förstå hur tungt och besvärligt det var att ägna sig åt att hålla reda på alla mätresultaten och -systemen och hela tiden hitta på nya. De allra finaste verktygen var därför de som användes till att mäta och spara alla mätresultat. Man kunde också göra många fina räkneoperationer med dem, fast ingen riktigt visste vad de betydde. Sådana system var de finaste ledarjuntarna visste. De tänkte att ju flera fina mätsystemverktyg de hade, desto bättre var det. Inte minst därför att ingen mera kunde bevisa att mätresultaten i systemen hade någonting med något alls att göra, eftersom de sällan hade det. Då kunde de fatta precis hurdana beslut de ville. Det berodde på att småjuntarna redan för länge sedan insett att mätandet inte hade någon funktion varken som redskap för dem själva att kunna påverka sitt eget arbete eller för att helheten skulle bli bättre.

Men ledarjuntarna råkade ut för en mycket stor tragedi. Men den hade inte att göra med de många systemen eller de påhittade mätresultaten, utan med att de fina mätsystemsredskapen gjorde omorganiserandet svårare. Det tog förstås ganska länge innan de insåg det, och de flesta insåg det aldrig. Till slut hade man omorganiserat alla verksamheter så många gånger, utan att lyckas anpassa de fina mätsystemredskapen, att alla småjuntar för säkerhets skull måste mata in alla mätresultat i alla system. Då hann ingen mera göra något annat alls och alla svalt ihjäl. Snipp snapp snut, så var sagan slut.

Apofeni

Jag lärde mig ett nytt ord i dag i en bok. Täcks inte ens säga vilken bok det handlar om, för den har igen legat oförtjänt länge bortglömd halvläst. Men nu är det snart dags att sätta ihop en recension till Nya Argus kommande bildningsnummer (hoppas jag lyckas, det är inte en så lätt uppgift med över 20 fantastiska tankeväckande texter).

Det för mig nya ordet är apofeni - tendensen att se mönster där de inte finns. Det är Dan Dixon som skriver om det i en intressant artikel om metodfrågor i digital humaniora. Han sammanför nämligen apofenin med Peirces abduktion. Datavisualiseringen blir ju minst sagt intressant i det här ljuset - mönster, abduktion, (apofeni), induktion, deduktion ... Det är något kusligt utmanande med kombinationen av och balansen mellan tankens kraft och datorns kapacitet.

Brage Pressarkivs databas

Man kan gör allt möjligt kul med data. I dag satte jag en liten stund på att ta fram lite siffror ur Pressarkivets databas. Det är ganska snabbt och enkelt att göra sökningar och knappa in resultaten på ett kalkylblad. Att beakta är att det är olika människor som indexerar olika tidningar, vilket kan göra små skillnader, men just vad gäller artikeltyp, klassificering och nivå torde normaliseringen vara god och skillnader i tolkning inte finnas. Vad gäller enskilda ämnesord skulle jag inte rekommendera dylika metoder, eftersom det finns för mycket alternativ och datan är inte lika entydig och klar. Ämnesorden fungerar närmast som hjälp vid sökning.

Men det är just på denna nivå som jag tycker skillnaderna är intressanta och kan vara relevanta. Det roliga är att åtminstone jag själv tycker de ganska väl motsvarar (eller bevisar) den fingertoppskänsla jag haft. Just ledare är förstås också en särskilt signifikant artikeltyp.

Lite mera exempel finns här (pdf).  Man kunde göra mycket mera. Öppen data är kul. Vi hoppas också få fram intressanta grejer på Pondus Open Data HackFest i början av mars, då det finns flera datakällor från olika finlandssvenska håll att använda.

Open Access och alternativkostnaden

Vi vet den, vilken alternativkostnaden är för Open Access, för vi lever fortfarande med den. "Show med the return on investment for closed data", som någon klok person sade (har tyvärr glömt vem, men det var på höstens Open Knowledge Festival). Men det är inte bara det, att vi (samhället) inte vinner på att information hålls på konstgjord väg bakom lås och bom. Vi förlorar, enorma summor.

Vi vet ungefär vad forskningen eller universitetsbiblioteken förlorar på att vara tvungna att köpa tillgång till forskning som oftast finansierats med skattepengar eller andra allmännyttiga medel. Det är den vinst som görs av exempelvis Elsevier, alltså rejält över 800 miljoner euro. Det är alltså vinst, som gjorts efter man betalt lönen för alla de drygt 30 000 anställda.

Kollegial granskning kan bra ordnas på annat sätt, man kan betala redaktörer och distribution med andra medel, utan att sträva efter vinst. Trenden sprider sig, men fortfarande verkar inte förläggarna dra öronen åt sig. Man kan bara hoppas forskarna gör det. Välj publikationskanaler som gynnar öppenhet! Undersök alternativen! Dessutom kan man på det sättet säkra att kollegerna faktiskt kommer åt materialet. För priserna börjar faktiskt lägga hinder för spridningen.

Vad underbart det vore om inte största delen av bibliotekens pengar gick åt till att köpa det mest akuta urvalet tidskrifter ...

Ordning på saker och ting

Förr, när information faktiskt måste organiseras mer lineärt än nu, i listor, kataloger, kartotek och klasser hände det att man också använde sig av siffror. Då det normala var att trycka information på papper var olika typer av register och listor legio. Det betyder att man måste bestämma vad som ska komma först, och vad som kommer sist. Ibland ter sig alfabetisk ordning som neutral och framför allt enkel att använda för både producent och nyttjare. Men alltid är det inte ett alternativ. Ibland behöver man andra typer av ordningar, systematiska och kanske hierarkiskt strukturerade register.

Också i övrigt är klassifikationssystem under olika tider och i olika sammanhang oerhört intressanta speglingar av sin tid och sina upphovsmän. Själv satt jag nyligen och jobbade med klasser som härstammar ur den officiella finländska tesaurusen Allärs. Idén med en tesaurus är att människor som förtecknar och katalogiserar material på olika håll och förser det med ämnesord ska välja samma ord och samma form, så att man får ett enhetligt och normaliserat söksystem. Till exempel används i bibliotekskataloger ämnesordet "läroböcker" konsekvent, inte "skolböcker". Så det räcker att söka med det ena ordet (bara man vet vilket det är) för att få fram alla.

Jag försökte snabbt spåra Allärs historia. Den finländska tesaurusen har i tryckt form utkommit först på 1990-talet, vilket var en överraskning. Det har alltså skett ett tag efter att man övergått till biblioteksdatabaser.  Jag har ändå för mig att den tidigare funnits som någonsorts stencil eller kopierade papper åtminstone på större bibliotek.

I alla fall skvallrar klasserna om intressanta saker åtminstone i den version som implementerats på Brages Pressarkiv. Exempelvis är länder och världsdelar ordnade i följande ordning: Norden, Baltikum, Ryssland, Europa, Afrika, Asien, Australien, Syd- och Centralamerika, Nordamerika. Eller vad sägs om de politiska kategorierna i ordning: Politiska partier, Presidenten, Regeringen och Riksdagen.

Numera går man sakta, äntligen, över i mer komplexa modeller över världen och sakernas förhållanden i och med ontologierna. Databaserna ger ju oss möjligheten till mycket effektivare och mer mångdimensionella sätt att strukturera information. För övrigt har biblioteken haft lite svårt att släppa det mer endimensionella och kategoriska sättet att beskriva världen. Inte minst för att man i slutändan ändå varit tvungen att ställa varje bok i en viss, bestämd och specifik hylla. Det problemet kan vi trolla bort med e-böckerna.

Utbildning eller militära frågor ....?

Universitetsbibliotekens utmaningar

I dagens värld är hanteringen av digitala material i en nyckelroll också för universiteten. Webben och internet är våra kraftigaste distributions-, kommunikations- och marknadsföringskanaler.  Digitala resurser är centrala inte bara som källor för forskning och kunskap genom informationssökning. Kompetens behövs också vid hantering av forskningsdata, uppgörandet av planer för forskningsdata, frågor om digital arkivering, digitalt publicerande och användning av digitala verktyg vid själva forskningen. De kräver nya kompetenser och inte minst närvaro av informationsspecialister som en del av själva processerna i kritiska skeden, redan i magistersundervisningen och början av varje forskningsprojekt. Det bör därför finnas sakkunniga och i forskning insatta informationsspecialister till tjänst för var och en som är verksam vid universitetet. I USA talar man om "inbäddade bibliotekarier".  I takt med att studerande och forskare kan - och också ska  - bli allt mer självgående då det gäller att söka information, bör bibliotekets resurser i högre grad sättas på integration av informationsförvaltning och kärnverksamheter, så att hantering av data sker enligt internationella standarder och på vetenskapligt hållbar grund, och så att resultaten tryggas och maximal spridning och samhällsnytta kan uppnås.

Jag anser att universitetsbiblioteken och deras verksamhet har en avgörande betydelse för hur universiteten klarar sig i den hårdnande konkurrensen. De olika rankningssystemen använder sig inte sällan av olika bibliometriska metoder, varför det är av mycket stor betydelse hur forskare hanterar sina forskningsresultat vid publicering. För vetenskaplig trovärdighet och internationell profilering är det av yttersta vikt att också hantering och publicering av data och resultat sker professionellt. Även inom humanistiska ämnen blir dessa frågor allt oftare aktuella, samtidigt som man delvis inom dessa discipliner saknar strukturer för och insikt om betydelsen av att hantera digitala material noggrant. Särskilt inom växande områden som digital humaniora är det därför viktigt att mycket aktivt från bibliotekens sida gå in med sin expertis, även där man inte alltid förstår att fråga efter den.

Det moderna universitetsbiblioteket är således "monikanavainen"  inte bara genom att erbjuda goda digitala resurser och tjänster.  Man måste också målmedvetet arbeta användarcentrerat och utnyttja all den kompetens som finns hos personalen genom den mest effektiva kommunikationsformen som finns: från människa till människa i team eller andra samarbeten, som inte är föreläsningar utan bygger på delaktighet i forskningsprojekt och handledning vid seminarier. Även lärare bör få handledning och hjälp med att publicera sina undervisningsmaterial med olika typer av licenser, så att de kan tillgängliggöras så mycket som möjligt. Universitet kan stärka sin internationella profil genom att effektivt använda sig av  Open Access, Open Data och Linked Open Data, alla metoder som stärker synligheten och effektiverar det vetenskapliga arbetet inom det vetenskapliga samfundet och stärker dess verkan i hela samhället.

Öppen kunskap utmanar universiteten

Rubriken ovan är stulen av Katja Bargum i hennes text inför kvällens diskussionstillfälle. Jag hade verkligen intressanta gäster på plats på Tankehörnan. Tema för diskussionen var öppen information, som vi diskuterade både ur journalistikens och vetenskapens perspektiv. Lämpligt inför diskussionen snubblade jag dessutom just över ett bra sammanfattande inlägg om den brytning vi lever i. (Ja, jag vet, alla tider är brytningstider ...)

Micke Hindsberg från Yle kunde berätta mycket konkreta erfarenheter och bra iakttagelser från den värld dagens journalister lever i och Carl-Gustav Lindén bidrog med värdefulla synpunkter på hur mediefältet och journalistikens roll förändrats. Vi kunde konstatera att forskarna står inför liknande utmaningar och Henrik Meinander talade fint om historikernas roll och utmaningar i dagens värld. Både forskare och journalister strävar till en viss typ av rationell och faktabaserad argumentation, som också blir allt mer transparent. Meinander relativiserade dock denna objektivitetssträvan och talade om den framväxande memory studies-disciplinen, där man nästan kunde säga att historien och journalistiken möts. Att beskriva världen och skapa sammanhang, berättelser och tolkningar av det förflutna och samtiden är gemensamma utmaningar.

Universitetets rektor berättade om de europeiska och nordiska projekt som är på gång för att skapa ett europeiskt svar på MOOCs. Det finns egentligen inget alternativ till att öppna upp både data och kunskap i dag och Helsingfors universitet är med om att försöka fundera ut hur det bästa kunde göras. Synlighet är viktigt, liksom att göra samhällsnytta. Inte heller är det helt dumt att försöka hitta de mest begåvade och duktiga potentiella forskarna, vilket den nya typen av kommunikation kan göra på nya sätt.

Diskussionen borde dyka upp att ses i sin helhet här.

Ryssland och resten

På grund av ovanligt mycket jobb på senaste tiden hann jag läsa texterna i Nya Argus först nyligen. Som folk sagt fanns det mycket läsvärt. Särskilt uppskattade jag själv Dmitrij Bykovs text om den brittiska filmen Anna Karenina. Smärtsamt och pinsamt, måste man verkligen säga. Varför är det bara ryssar som kan filmatisera ryska klassiker? (Är det så? ... Gillar ju Wajdas Onda andar ...?) Vad är det med det ryska som gör att det så lätt blir så klyschigt? 

Samtidigt finns i texten en spegling av den ryska självbilden, det i väst missförstådda, känslomättade folket med den stora litteraturen. Bykov är frusterad, inte bara på utomståendes självcentrerade och fördomsfulla tolkningar av rysk kultur, utan väl också på Ryssland självt. Eller läser jag honom rätt?  "Vi är inte längre ett land med angelägna problem och angelägna personligheter - vi tjänar numera som dekoration till en postmodern balett; vi kan inte göra anspråk på att de ska respektera våra helgon och hjälpa oss att kämpa mot våra laster - just därför att de, till skillnad från oss, redan är oändligt trötta på allt det här." 

Han efterlyser förnyelse, men jag måste nog ärligt säga att jag betvivlar att den okunskap om vad som pågår i rysk kultur knappast beror på att det skulle finnas ett omättat brinnande intresse i väst för att faktiskt följa med och försöka förstå det moderna Ryssland. Nej, det är en pinsam lättja som präglar inställningen. Jag skäms.

Skriva, studentskrivningar

Råkade höra delar av en rätt intressant diskussion i radio (på finska) om studentskrivningarna och utvecklandet av dem. Man diskuterade, givetvis, om man borde ta i bruk datorer under proven. Diskussionsdeltagarna var överens om att det är en alldeles annan sak att producera text för hand.  Är det en färdighet studenterna behöver ha i dagens värld? Är det så att man borde övergå helt från det ena till det andra, eller borde man se till att träna upp båda? En sak de inte egentligen tog upp  var att man vid åtminstone Helsingfors Universitet vad jag vet inte i normala fall skriver tenter på dator. Så åtminstone med tanke på vissa studier behövs färdigheten att komponera handskrivna längre texter.

Om den digitala texten och produktion av den kan man läsa i Pelle Snickars text. Jag har också själv lite tangerat frågan i ett tidigare inlägg. Man kanske kan vara överens om att det inte vore helt fel att inkludera datoranvändning och webb i studentskrivningarna. Det skulle mer motsvara och mäta de kompetenser man behöver till exempel i arbetslivet och stora delar av studierna. Men bör vi också hålla fast vid de handskrivna uppgifterna, som ska skrivas utgående från det man har i sitt eget huvud? Ska vi tvinga barn och unga lära sig att disponera och planera en argumentation och resonemang med eftertanke innan man börjar ösa ur sig text? Att ta till sig information som blir till kunskap i huvudet, istället för att bara vara duktiga på att kryssa på informationsoceanerna och plocka lämpliga bitar och argument? Utvecklar det oss till mer eftertänksamma och djupare reflekterande människor?

Eller är det bara äldre digitala invandrares romantiserande idéer?

Undrar en som inte skrivit en längre text för hand på väldigt länge ...

Pondus Open Data HackFest

I går gick vi första gången ut med info om Pondushacket. Det är helt otroligt spännande. Fullt medvetna om att det är rätt tidigt, att data kommer att komma ut i sista stund, med många osäkra kort, men med tillräckligt många säkra, satsar vi på att få en rolig dag. Vi hoppas vi kan få fram några konkreta idéer på vad man kunde göra med Pondusdata. I över ett år har vi arbetat med att försöka prata ihop oss ens finlandssvenska aktörer emellan, om hur vi kunde vara öppnare och mer kompatibla med varandra när det gäller webben. Det har egentligen gått över förväntan väl, många nya dialoger och kontakter har fötts. En del samarbetsparter har varit aktivare än andra, men jag tror att de flesta lärt sig mycket av varandra. Om verksamheter, om standarder, om betydelsen av metadata, om upphovsrätter och öppenhet.

Problemet med de här sakerna är att det väldigt snabbt blir väldigt tekniskt. Trots att nästan alla verksamheter i dag resulterar i digitala resurser, och nästan varenda ett litet projekt har ett webbsajt, finns det många människor som inte alls vill höra talas om "metadata", "flöden" eller "öppna gränssnitt" och kanske till och med slår ifrån sig saken direkt, som om detta inte angick dem. Men så många webbsidor vi har i dag, så mycket arbete vi sätter på att ta fram material till dem, att skanna in och fota, att skriva texter .... visst är det värt att ägna en liten tanke åt hur materialet kan nå dem som verkligen uppskattar det och intresserar sig för det? Och det skojiga är, att man aldrig kan veta var dessa människor finns! Det kan vara en människa på andra sidan jorden som är mycket intresserad och som gärna skulle ha mycket att bidra med också! Så varför inte dela med sig lite mer medvetet och aktivt?

För det är egentligen inte så svårt, och det är alltid lättare att följa gemensamt gjorda riktlinjer än att hitta på allt från början själv och det är det som har varit tanken med projekt Pondus. Och nu tänkte vi använda de sista projektpengarna för att få fram några konkreta exempel, som kanske kunde inspirera någon till att hänga med och dela med sig.

Jag hoppas många kan komma med den 5 mars, både människor som är intresserade av media, samhälle, kultur och finlandssvenska frågor, och förstås kodare som får tävla om pris för bästa idéer.

Tekniken och historikerna

Dagens föreläsningstema var skapandet av digitala resurser vid humanistiskt forskning och om att använda teknik för att samla information och samarbeta. Jag kunde inte nog understryka hur viktigt det är att man planerar och dokumenterar noggrant. En viktig fråga är förstås också hur man strukturerar och organiserar det material man arbetar med, men det kommer vi att gå närmare in på under en senare föreläsning. 

Man kan använda informationsteknik på olika sätt under processen:

Man ska samla in och sammanställa material på webben, också genom samarbete och crowdsourcing. Då kan man använda till exempel olika molntjänster eller wikin.

Wikin kan också användas till att samarbeta med andra forskare. För det finns också olika andra plattformar, såsom projekthanteringverktyg och olika sociala medier för grupparbete så som Purot eller Ning. Eftersom man i praktiken ofta är tvungen att samarbeta med folk som har olika kompetenser är det väldigt bra att ha en gemensam virtuell plattform, där man också kan ha all kommunikation och alla olika versioner av dokument under arbetsprocessen sparade.

Man kan också använda tekniken för att bearbeta, organisera informationen och söka i den. Det gör man bäst i databaser, som vi kommer att tala om nästa vecka. Med hjälp av tekniken kan man också analysera informationen. Här kommer också det verkligt svåra käll- och metodkritiska frågorna in. Det är viktigt att allt man gjort finns öppet dokumenterat. Som exempel tittade vi lite på Farida Vis intressanta forskning. Jag påminde särskilt om vikten att komma ihåg skillnaden mellan korrelation och kausalitet då man arbetar med statistiska metoder.

Jag talade om distant reading, där man betraktar språket som vilken data som helst. Det har sina problem, som jag hoppas mina studenter kan lista ut i sin hemuppgift: att kommentera användningen av NGram i "historisk" forskning,

Vidare berörde vi visualisering och infografik. Visualisering är väldigt trendigt just nu och kan användas till nyttiga saker, men det kräver en hel del eftertanke. Genom visualisering kan man jämföra olika siffror exempelvis över tid. Då man gör grafik är det viktigt att faktiskt fundera över vad det är man vill visa och se till att det också går enkelt att utläsa ur grafiken. Cirkeldiagram är till exempel inte särskilt bra för detta syfte, egentligen. Man kan också beskriva relationer eller händelseförlopp med hjälp av visualiseringar. Rätt enkelt går det att göra på tidslinjer eller kartor.

Sist talade jag om de fem utmaningarna humanister möter då de jobbar med digitala verktyg. Mycket viktiga saker att ständigt beakta. I synnerhet vid visualiseringar av data måste man både själv tänka rätt och se till att de som tittar på grafiken kan förstå den rätt. Visualiseringar är otroligt starka och tenderar så lätt att förväxlas med fakta, samtidigt som den värld vi humanister sysslar med sällan är entydig och klar. Då vi ständigt kämpar med flera steg av tolkningar under processen finns också stora risker för tolkningsfel eller logiska felslut.

Inkludera Flera möttes igen

Inkludera Flera-nätverket för digital delaktighet möttes i dag igen i Helsingfors för att workshoppa lite kring hur vi borde gå vidare. Fast vi började med  ett par föredrag. Först berättade Christine Cars-Ingels om det svenska Digidel-projektet, om deras upplägg och lite inspirerande erfarenheter. Hin hade flera mycket bra poänger och idéer. Särskilt viktig för mig var insikten om hur viktigt det är med gräsrotsarbete och en bottom up-ansats i att få ett informationssamhälle att fungera. Hos oss är man ju väldigt van att förverkliga större samhällsgrejer top-down. Men det hjälper på riktigt inte med alla världens SADe-projekt (där det talas vacker om demokrati, men det i praktiken handlar om att ta fram elektroniska tjänster eller plattformar för medborgarinitiativ mm) om folk inte kan, vill eller förstår att använda dem. Det måste finnas motsvarande rörelse bland medborgarna, på det lokala planet och inom olika sektorer av samhället.

Sedan talade jag kort om Creative Commons, och hur viktigt det är att vara medveten om upphovsrätten på nätet inte minst för att kunna sprida och nå ut med sitt budskap. Alla som vill få synlighet och spridning måste tänka på att välja en licens, där man berättar hur materialet får återanvändas. Särskilt ville jag uppmana folk att inte reflexmässigt välja icke-kommerisell-licensen, utan att fundera ordentligt över vad som är viktigt och vad som är det värsta som kan tänkas hända om man släpper sina material helt fria. Om man inte känner till Creative Commons alls, rekommenderar jag varmt den nedan inbäddade videon.

Sen hade vi riktigt intressanta workshoppar, men dem får vi säkert skäl att återkomma till senare.

Arbisdiskussion

Vi hade en riktigt intressant diskussion i kväll i Arbis bibliotek med Ralf Kauranen, Johanna Korhonen och en mycket aktiv publik. Som utgångspunkt tog vi Tintin och Lilla Hjärtat debatterna i Sverige. Vi diskuterade kulturen som förändras, om arvet i litteraturen och tecknade serier och i språket, om hur vi kan vara blinda för saker som är kränkande eller sårande och hur det kan vara svårt att erkänna det. Vi diskuterade yttrandefriheten som i dag har fått en ny betydelse, när alla faktisk har tillgång till kraftiga plattformar för att sprida sina åsikter.

Jag tyckte Ralf formulerade det väl: Detta är en diskussion vi måste leva med, det rasistiska kulturarvet är inget som kan eller ska förtigas eller censureras, men vi måste förstå att det finns saker i det som faktiskt sårar människor. Vi måste vara ödmjuka, lyhörda och inte heller glömma att det handlar om makt. Som Johanna sade, mycket av debatten springer antagligen ur att det finns konkretare, samhälleligt mycket viktigare saker att hetsa upp sig över än ett seriealbums placering i ett bibliotek. Och det är viktigt att kunna diskutera, men man bör fundera över vad det egentligen är som det som ska diskuteras. Att kasta glåpord - av vilka rasist verkar ha blivit ett av de allra värsta - på varandra, är inte nödvändigtvis det som kan föra oss vidare.

Spara webb

Kursen i digital humaniora jag håller har aktualiserat bevaringen av källmaterial som finns på webben. Ju mer man funderar på saken desto mer komplicerad blir den. Mina studenter har gjort jämförelser mellan olika arkiv och resurser. Till exempel visade det sig att det finns stora skillnader mellan det nationella webbarkivet och Internet Archive. Båda instanserna bevarar finska webbsidor, men det inhemska arkivet är inte tillgängligt på webben (vilket beror på att man i Finland tolkar  öppna arkivmaterial på webben som att "publicera" dem på nytt). Innehållet i de båda arkiven varierar vilket mina studenter också kom till (inlägg här och här).

Diskussionen blev också aktuell under dagens föreläsning, då vi talade om att hänvisa till webbsidor. Faktum är att webben förändras hela tiden. Dessa webbarkiv samlar inte heller upp de mer eller mindre samhällsviktiga debatter som förs till exempel på Facebook. Att hänvisa till webbsidor vissa datum är inte det samma som att hänvisa till specifika version, vilket gör att det normala sättet att hänvisa inte på något sätt garanterar att man någonsin kan bevisa vad man använt som källa, om man inte sparat en kopia ...

I dag hörde jag första gången en statlig arkivtjänsteman ta upp problematiken med sociala medier på allvar. Det verkar nämligen fortfarande annars vara helt utanför den riktiga, relevanta världen för de flesta arkiv. Jag har ingen aning om hur Riksarkivet hanterar sin egen Facebook-sida. Därmed inte sagt att Riksarkivet inte borde finnas på Facebook och att arkiverandet verkligen är en sekundär fråga. Tveksam är jag till att man kallar ett twitterkonto "inofficiellt" och undanber sig kontaktförsök. Bättre i och för sig än Statsrådet, som inte ens säger det, utan bara låter bli att svara (trots att man ringer upp och meddelat dem att man skickat en fråga per twitter). Man är alltså medveten om att det finns en värld där ute, men man försöker fortfarande ofta hålla sig till envägskommunikation. Ett lysande undantag är Helsingfors Byggnadskontor, som verkar vara den första offentliga instans i vårt land som fattar vad twitter handlar om. Om ni känner till andra exempel, berätta gärna!

Men visst blir det intressant, för borde inte exempelvis Riksarkivet och Nationalbiblioteket se till att både deras egna och andras texter på deras Facebooksida arkiveras? Kanske det gör det, har faktiskt inte kollat upp det. Men myndighetskommunikationen är inte ens det intressantaste, utan det är olika kommentarsfält, forum och diskussionsgrupper som "Väck SFP" där mycket samhällsrelevanta diskussioner faktiskt förs. Jag tänker mig att Brages Pressarkiv kunde vara åtminstone en instans som kunde försöka övervaka och samla in dylika material. Helst skulle detta kunna ske med ett lagstadgat mandat för att inte råka ut för onödiga juridiska bråk, om materialet inte ens återpubliceras.

Trivia

Nåddes av ett kejdeblogginlägg. Jag brukar oftat ignorera alla former av kejdebrev, men denna gång tänkte jag (som just nu tappert strävar till ett blogginlägg om dagen, som hang around i #blogg100) välja den strategi jag brukar då målsättningen med kejdebrevet är bra, dvs bidra med en insats, men inte bombardera andra.

Förhållningsordern är följande:

A. Tacka den som skickat dig inbjudan att delta.
B. Skicka inbjudan vidare till åtta bloggare
C. Meddela de utmanade
D. Berätta åtta slumpmässiga saker om dig själv


A. Tack till Kaisa Kyläkoski för inbjudan. Hon är en av mina favoritbloggare. Hon bloggar på finska om släktforskning, men om man lite puttar på henne på Twitter på svenska, får man nog svensk text ur henne också.

B. Denna gång anser jag mig ha klarat min andel genom att jag lovar förmedla detta till mina studenter. Om nån av dem vill, är de välkomna att länka till sina eventuella kedjeinlägg nedan i kommentarsfältet (jag misstänker att de kanske inte vill använda sina studiebloggar till detta, men det är förstås okej för mig att göra det). Eftersom jag tänker mig att huvudpointen med denna kampanj är att hjälpa folk att hitta några nya bloggar, ska jag i alla fall här puffa på några som jag gillar (det finns många, många andra bra som jag också följer, men dessa känns särskilt nära hjärtat just nu):

• av författarbloggar älskar jag särskilt Minna Lindebergs blogg
• av historiker-debattörer läser jag särskilt noga Charlotte Vainio
• Nicholas Carr är bättre i sin blogg än i sin bok. Högklassiga diskussioner också
• Kristina Weimer är en finlandssvensk bibliotekarie värd att läsas
• världshistoriens bästa hissablogg är förstås Sveaborgsbloggen
• långsiktigt digtalt bevarande finns på LoC:s blogg och David Rosenthals dito
• den vetenskapliga bibliotekssektorns bästa i världen är enligt mig John Dupuis

C. Som sagt, jag kvitterar detta med att puffa på mina stackars studenter.

D. Uff. Detta är det värsta. (Ni kan sluta läsa nu ...)

1. Jag är kattmänniska, hellre katt än hund. Just nu har vi två stolliga katter.

2. Jag vägrar julpynta före den 20.12.

3. När jag studerade informationsförvaltning byggde vi en databas som hette Pastamaskinen. Den innehöll pastarecept. Jag tror inte den finns kvar på webben längre.

4. Jag har alltid tänkt att jag skulle vilja måla och teckna mycket, men jag inser att jag aldrig kommer att hinna göra det tillräckligt mycket för att bli bra. Det harmar mig ibland.

5. Jag är fullständigt rutten på att odla rädisor. Mycket går bra att odla, men jag misstänker det släktet har något personligt mot mig.

6. Jag tror blått är min favoritfärg. Sådan där klar djupblå som himlen blir ibland på kvällen.

7. Åker hellre tåg än buss.

8. Jag hade en mormor som jobbade på telefonföreningen. Vi hade därför trevliga nummer redan på 1970-talet, nummer som jag kommer ihåg ännu idag. Jag tror jag haft samma mobilnummer hela tiden. Men det fick jag först efter att min mommo hade dött.

Foto: Wikimedia Commons

Du och du och jag och du och du

Nästa tisdag ska vi tillsammans med Johanna Korhonen och Ralf Kauranen diskutera yttrandefrihet, kulturarv, rasism, serier och sociala medier på Arbis där den energiska bibliotekarien Ylva Larsdotter ordnar mycket intressanta program. Rätt lämpligt inför det läste jag ut Marjaneh Bakhtiaris otroligt fina bok Kan du säga schibbolet? På Vetamix hittade jag faktiskt en video där hon talar om boken. Det är länge sedan jag upplevt en roman ge mig så starka aha-upplevelser och insikter, att den faktiskt förändrat mitt sett att se på saker och ting. Riktigt i grunden.

Det dumma är ju att jag råkat i lite samma sits som Svenska Dagbladets recensent. Det blir svårt att tala om hela problematiken med invandring och mångkultur efter att Bakhtiari gjort alla begrepp vi normalt använder obrukbara genom att dissekrera hela problematiken, språket och de ofta naivia ideologiska resonemangen eller antagandena. Utan att vara tung, affekterad eller gå in på extremföreteelser lyckas hon visa hur otroligt komplexa frågor det handlar om. Det handlar om rätt vanliga människor, med lite olika uppfattningar om sig själva, sitt liv och om vad som är eftersträvansvärt. Hon genomlyser ämnet mångfasetterat och utan att egentligen ta ställning till rätt och fel. Läsningen är dessutom underhållande.

Min första reaktion var frustration: hur idiotiskt vi ändå har ställt till det för oss med att introducera nationalismen som nån sorts norm och rättesnöre för ett rationellt "vi" och "de" tänkande, ett egentligen fullständigt abstrakt begrepp, som folk börjat göra till delar av sin personliga självbild. Svårt att säga att någon har fel som känner sig som en finne eller en svensk.  Eller invandrare. Den kollektiva självbilden som uppstått, och som medvetet odlats mot en exkluderande riktning av både politiska och religiösa ledare, är ju ett problem i dag, som jag ser saken. I den europeiska nationalistiska ideologin har språket haft en särskild roll och språket kan också bli ett stort problem då människor flyttar från ett land till ett annat. Det uppfattar jag också som ett för Bakhtiari relevant tema, det skvallrar inte bara boktiteln om, utan lika mycket det hjärtskärande språkförbistringen i bokens sista scen.

Det var när jag på jobbet indexerade artikeln "Invandrare grundar boxningsklubb" som jag märkte att jag lärt mig tänka annorlunda. Vad är det före en sorts rubrik, egentligen? Vad då "invandrare"? Vad då egen klubb? Samtidigt som jag inser att det är bra, en bra verksamhet på alla sätt, bra att man uppmärksammar det osv, tänkte jag på hur i all världen vi hamnat i sådan situation att man skriver en sådan sak (och förser den med ämnesordet "invandrare" - liksom detta blogginlägg) och hur kan vi komma ur den? På riktigt?