Från flow till reflektion och tillbaka

I dag har jag läst två rätt intressanta texter som jag blivit uppmärksammad på via Facebookvänner. Den första handlar om ledarskap à la Winston Churchill, som tydligen var en bipolär personlighet, den andra om dygd och informationsfiltrering (fi). Båda texterna innehåller en viktig poäng, tycker jag.

Jag tror att det var Mirjam Kalland som en gång skrev, i en kolumn jag tyvärr inte hittar nu, om hur en lättare depression eller nedstämdhet hjälper en att ta distans, ta ett steg bakåt och reflektera över livet och vad som är viktigt. Det är något som hör livet till.

För människor som arbetar i flow tänker jag att detta är särskilt viktigt: att våga stanna upp och kritiskt, kanske till och med pessimistiskt, granska vad man egentligen sysslar med, vad som är värt att satsa på, hur mycket man ger av sig själv och varför man gör det. Passionen för det man arbetar med, övertygelsen om att man vet vad som bör göras och hur, är en underbar tillgång. Men den innehåller också hela tiden en fara för att man bränner ut sig, glömmer andra viktiga saker i livet eller annars förfaller till tunneltänkande. Därför tänker jag att stunderna av frustration och missmod fyller en viktig funktion, de ger en möjlighet att reflektera och ta lite distans till det man brinner för. Det ger en också mer styrka och kanske nya perspektiv när man väl kommer igång igen.

Ny kunskap och kontrollen över den

Martin Weller skriver på sätt och vis om samma sak som Rasmus Fleischer då han skriver om bibliotek. Om man inte håller initiativet och har en klar vision om vad syftet med verksamheten är, blir man snabbt omkörd av kommersiella aktörer, vilket kan stå det allmännyttiga dyrt i längden. Jag har själv svårt att se det goda i att privatägda jättekoncerner pumpar pengar ur offentlig, oberoende grundforskning, utbildning och bildningsverksamhet. Också forsknings- och utbildningssektorerna måste konkurrera om att vara relevanta, kreativa och våga satsa på att utveckla och underhålla tekniska miljöer för sitt eget bruk. Det förutsätter att man ser deras betydelse och möjligheter.

Jag har nu läst ut The Digital Scholar och vidhåller att det är en bok som alla inom högskolevärlden borde läsa, inte minst de som beslutar och har ansvar för finansiering och strategiska linjedragningar. Vi har faktiskt inte råd med missar om vi ska fortsätta som kunskapssamhälle. Den nya finansieringsmodellen för universiteten bådar tyvärr inte gott. Man vandrar på i ullstrumporna.

Några poänger vill jag gärna lyfta fram från Wellers bok. Den första är betydelsen av integration och kommunikation mellan disciplinerna för födelsen av ny kunskap. De specialiserade tidskrifterna och det nuvarande systemet för vetenskapligt publicerande motverkar detta effektivt. Weller ser därför bloggar (och kanske andra grå öppet tillgängliga publikationer) som en viktig katalysator för kreativitet och nya insikter. Han har också förslag på hur bloggar kunde och borde behandlas i det akademiska meriteringssystemet.

En annan lite rolig poäng är när han analyserar forskares och universitetspersonalens prioriteringar. Exempelvis bloggande avfärdas ofta såsom något man inte hinner med. Felet är förstås också ett systemfel: bristen på akademisk belöning, men minst lika mycket tidsanvändningen och prioriteringarna inom hela systemet. Hur många onödiga och improduktiva möten sitter folk på i stället för att dela sin kunskap med en större publik?

Öppenhet är effektivt. Webben är effektiv. Sociala medier kan också vara oerhört effektiva redskap för både forskaren och forskningen. Weller diskuterar såväl Clay Shirkys som Nicholas Carrs och Jaron Laniers tänkande. Det känns lite roligt att han gör det, eftersom jag själv varit lite osäker på om denna litteratur kan anses lämplig som tentlitteratur, trots att jag också själv upplevt den som oerhört viktig.

Men som sagt: en bok väl värd att läsa.

Vetenskap och webb

I dag började vi med att titta på TED talkvideon om textmining. Efteråt diskuterade vi lite metodiska problem som representativitet och det faktum att språket faktiskt är så erhört kontextberoende, medan datorn bara opererar med siffervärden och matematiska algoritmer.

Sen berättade jag om vetenskapligt publicerande och hur den vetenskapliga kommunikationen traditionellt sett ut. Dagens läge är ändå ett annat, eftersom webben erbjuder möjligheter till öppen och snabb kommunikation. Vi talade också om upphovsrätter och vad de innebär. Jag rekommenderade användning av Creative Commons-licenser alltid då det bara är möjligt. Delad kunskap är mångfaldig glädje och gynnar både den som ger och den som tar - liksom hela samhället.

Vetenskapligt publicerande

View more presentations from Jessica Essen

Digitalpedagogik i Medietanken

Årets Medietank var igen en inspirerande tillställning. Magnus Londen berättade om det spännande reseaffischprojektet Come to Finland. Presentationen var en fin historisk exposé på många plan och ett fint exempel på hur digitaliserade material kan användas på ett pedagogiskt sätt. Jag tror att många lärare fick en del idéer på hur man kan utnyttja dylika material i många olika läroämnen. Svenska.nu har i själva verket ett språkpedagogiskt material baserat på projektet redan denna vår.

Joakim Granqvist gav också en inspirerande presentation om olika gratisverktyg på webben, som funkar bra också i skolan. I korridorsnacket var mediekompetens och upphovsrätter som vanligt heta frågor.

Det gamla Helsingfors var sin tids succé

Första delen av den nya Helsingfors stads historia, docent Seppo Aaltos Sotakaupunki. Helsingin Vanhankaupungin historia 1550-1639, släpptes i dag. Uppdragsgivare är Helsingfors stads historiekommitté, som detta år även står för Matti Klinges bok om staden under 1800-talet och Anja Kervanto-Nevanlinnas bok om stadens arkitekturhistoria efter krigen. Alla dessa böcker är välskrivna och intressanta verk, som kommittén hoppas ska väcka ett brett intresse och öka kunskapen om stadens spännande och mångfasetterade historia och kulturarv inte minst med anledning av stadens jubileumsår som huvudstad.

Aaltos bok lanserades i det gamla handelsman Bocks hus, sedermera Generalguvernörsresidens och Rådhus vid Senatstorget. Under tillställningen höll såväl historiekommitténs ordförande professor Klinge, som författaren Aalto, mycket fina anföranden dels om stadens historia, dels om varför man behöver skriva historien på nytt. Jag vill inte avslöja för mycket om den aktuella boken, som snart också utkommer på svenska, eftersom den är en spännande och färggrann berättelse om stadens öden, men jag kan här kort referera vad som skiljer denna bok från sin föregångare från ett sextiotal år tillbaka, skriven av Eino E. Suolahti.

Det har att göra med frågan om varför historien ständigt måste skrivas om. När vi ser tillbaka på 1500- och 1600-talen i dag är perspektivet ett alldeles annat än då världskriget nyligen härjat och det självständiga Finland ännu var förhållandevis ungt. Sedan dess har mycket skett inom forskningen, men också i hur vi ser på vår värld. Som Aalto sade: Vi kan nu första gången på riktigt lyfta blicken från nationalstaten och se den stora bilden i tid och rum. Därför kan man nu se vilken betydelse Helsingfors faktiskt hade, inte som "en liten håla" som staden ofta avfärdats som, utan som en viktig militär nod under den svenska statens etablering och stormaktens framväxt. Medan kriget härjade söder om Finska viken i stort sett under hela perioden, kunde man på den norra kusten leva rätt lugnt och förhållandevis gott tack vare Helsingfors etablering.

Trots att stadens arkiv för största delen av perioden är förstörda och även andra källor är bristfälliga, har Aalto lyckats teckna en mångsidig och verkligen spännande bild av den dramatiska tidsepoken. Jag rekommenderar därför varmt den vackra boken som läsning för var och en. Den är lättillgänglig och intressant både för professionella historiker och gemene man tack vare den grundliga forskningen och den goda berättarstilen.

Doktoranden Juha-Matti Granqvist har också bloggat på finska om samma ämne i Sveaborgsprojektets utmärkta blogg.

Varför öppna data?

Hub Helsinki och British Council ordnade i dag ett intressant seminarium om öppen myndighetsdata i Storbritannien och Finland. Först presenterade Antti Halonen en utredning han gjort om läget i Storbritannien, Being Open about Data. Landet anses allmänt vara en föregångare på området, dels beroende på att det funnits ett stort tryck för öppenhet från regeringshåll, dels är det lätt för det internationella samfundet att följa med utvecklingen där på grund av språket.

Trots att man där stiftat en offentlighetslag så sent som 2005 har man hunnit rätt långt. Halonen presenterade många intressanta exempel. Argumentationen är ofta ekonomisk, men Halonen försökte också bredda perspektivet med andra aspekter och effekter. I Storbritannien har man argumenterat för öppnande av data också med andra skäl. Den traditionella misstron mot myndigheterna och deras agerande har varit en viktig orsak. Genom att göra information som producerats med skattemedel öppen strävar man till att öka transparens, delaktighet och förtroende för administration och beslutsfattande. Dessutom tvingas myndigheterna att arbeta effektivt och informationsgången förenklas också inom administrationen.

Egentligen bör man ju fråga varför man inte skulle delge medborgarna den information som producerats med skattemedel? Under diskussionen använde någon uttrycket att någon information ansågs vara statens egendom, vilket lät direkt roande. I en välfungerande demokrati bör ändå medborgarna i utgångsläget ha tillgång till myndigheternas information? Endast personlig integritet och verkliga säkerhetsrisker kan klart anses vara tillräckliga skäl för att hemlighålla data. Men i vårt land har man också sett andra skäl, så som att motverka social segregation, som jag själv tycker kan vara fullt acceptabla orsaker. Men att till och med forskare har svårt att få tag i anonymiserade datamassor uppgifter om hälsa eller inkomster, är förkastligt och gör det just precis svårare att utveckla samhället i en mer jämlik riktning.

Uppväxtkapital

Det finns barn som sällan eller aldrig får känna sig uppskattade, erkända eller respekterade. De har svårt i skolan och hemma finns ingen som orkar eller kan engagera sig i hobbyer eller ens samvaro i form av gemensamt spelande eller högläsning.

Vi är många som inte berörts av de ekonomiska svårigheterna ännu. Men också bland de högre utbildade finns människor med ekonomiska problem. Jag har också varit där, under studietiden, när barnen var små och vårt företag inte klarade sig. Jag vet hur tungt det kan vara. Samtidigt fanns det ändå alltid ett hopp, och framför allt andra saker i livet som inte kostade pengar. Barnen, vänner och släktingar, musik och litteratur man kunde hämta från biblioteket. Jag kunde skriva, det kunde ingen ta ifrån mig.

Det är saker som i min barndom bejakats, som varit viktigare än något annat. Det som livet egentligen handlar som. Inte att förtjäna pengar, få goda vitsord i skolan, vara nyttig och konkurrenskraftig. Det gör att man har resurser att ta sig igenom också svårare perioder i livet, tider av knapphet eller misslyckanden. Inte oberörd, men man överlever.

Jag funderar över vilka saker samhället signalerar till de barn och unga som inte hemifrån får detta kapital. Barn som kanske ingen visar vad konst, musik och litteratur kan ge för innehåll i livet. Om också skolan är en plats där man vantrivs och bara förväntas tanka fakta, prestera och vara till lags. Om man kanske inte ens har drömmar om framtiden. Om ingen bejakar eller bekräftar det man tänker och känner. Om ingen hjälper en att drömma, att tänka positiva tankar.

Bildning är viktigt, konst och kultur är viktiga. Det är det vi borde förmedla, först som sist. Jag tänker ofta på de ryska byggnadsarbetarna som ivrigt stod och diskuterade böckerna i antikvariatets fönster en tidig morgon på Berggatan. De hade något ingen kan ta ifrån dem.

Forskare och nya medier

Medan jag läser vidare i Martin Wellers The Digital Scholar blir jag allt mer förtvivlad över hur man vill styra universiteten med fullständigt föråldrade metoder. Synen på universitetens uppgifter i samhällhet och betydelsen av bildningsarbete i det nya medielandskapet kunde inte vara sämre. Inte ett enda kriterium för finanisering bygger på riktig öppenhet. Man gör inte den minsta lilla ansats att uppmuntra forskare och undervisningspersonal att tillgängliggöra sitt kunnande utan spärrar eller stöda modern effektiv forskarkommunikation.

Weller säger att forskares inställning till att öppet sprida sina (också halvfärdiga) resultat och sina tankar utanför akademiska kretsar inte är en åldersfråga. Det är alltså nödvändigtvis inte ett problem som löser sig med tiden, med att nya generationer träder fram. Det verkar snarast vara så att etablerade forskare, som är kompetenta och kunniga, ofta är mer benägna att förhålla sig positivt till öppenhet och nya kanaler för forskningssamarbete och publicering.

Man tycker ju att sådant beteende självklart också borde belönas (om man nu ska hålla på med mätande överhuvudtaget). Det är bra för forskningen med en bred och öppen diskussion och det är bra för samhället att kunskap är tillgänglig. I dag, säger Weller, uppmanas yngre forskare att inte sätta tid på "oseriöst", dvs otraditionellt, publicerande. De facto bedöms till och med papperstidskrifter vara mer förtoendeingivande är e-tidskrifter och alltså det en ung forskare ska satsa på! (Kan knappast beskriva hur knäckt jag blev av att läsa dessa fakta.)

Hur vill då ministeriet styra universiteten? Inte ett spår av strävan till öppenhet, av uppmuntran till dialog med det övriga samhället utom finansiärerna, ingen som helst uppmaning att ta webben och sociala media i besittning med fakta, kritiskt tänkande och öppen dialog. Tidigare har det åtminstone nominellt beaktats i exempelvis Tuhat-databasen och av Finlands Akademi. Svårigheten att få publicerad forskningsdata, visualiseringar, databaser mm värderade ser inte ut att få en lösning, lika litet som det idiotiska i att webbkurser på akademisk nivå inte dyker upp i sökresultat, för man tycker att man måste ta tio euro betalt av den som vi se materialet? Snälla UKM, tänk om!

Öppen undervisning

Läser som bäst Martin Wellers The Digital Scholar, vilket fick mig att fundera på öppna undervisningsmaterial på webben. Konstaterade att Virtuaaliyliopisto lagts ner för över ett år sedan. Öppna universitetet har intressanta kurser och material, men det kostar tydligen att komma åt materialet. Varför i all världen?

Det finns en hel del information om utbildning på webben, exempelvis Opintoluotsi och via Edu.fi kan man komma åt en del gymnasiekurser. Vetamix har också väldigt mycket bra men splittrat material, som främst lämpar sig som resurs för lärare, snarare än självstudier, eftersom materialet inte är strukturerat till studiehelheter.

Men gällande mer avancerade studier verkar man inte anse öppen tillgänglighet och självstudier höra till livslångt lärande etc etc i vårt informationssamhälle. Eller har jag missat någon viktig resurs? Man tycker att allt undervisningsmaterial som produceras vid högskolor också borde publiceras open access, skulle inte alla vinna på det?

Om kritiken som resurs

En av de viktigaste saker man lär sig vid akademiska studier, ju längre dess bättre vill jag också hävda, är betydelsen av kritik. Konsten att ta och ge kritik är en alldeles oumbärlig färdighet också i arbetslivet. Varje beslut (eller icke-beslut) bör tåla en kritisk diskussion, och framförd kritik ska ses som en möjlighet att förbättra, om inte annat, ens egna argument. Att någon besvärar sig att kritisera bör också ses som en positiv sak. Det tyder nämligen på att det finns engagemang, som också är en resurs.

Det finns historiska exempel på diktatoriska ledare som inte kunnat ta kritik. Vanligen har det slutat illa för dem själva (förr eller senare alltid) och likaså för deras folk och projekt. Om man aldrig tvingas testa sina resonemang, om man aldrig klarar av att bemöta kritik sakligt och kan ta den till sig, om man omger sig med ja-sägare, är det dömt att gå åt skogen. Styrkan och visdomen finns nämligen i förtroende, gemenskap och samarbete.

Hurdan är då god kritik? Bra kritik beaktar intentionen, den är inte affekterad eller påverkad av för mycket fördomar om andra människors avsikter eller kompetenser. Bra kritik ser till syftet med det som kritiseras. Bra kritik bygger på korrekt analys, klara argument och rediga hållbara resonemang. Bra kritik är inte personlig utan fokuserar på vad som görs eller gjorts och vad som sägs. Bra kritik är också ärlig.

All kritik är inte god från början. Många människor reagerar ofta först då deras känslor väckts och de är upprörda. Ibland är de irrationella. Det betyder inte att de inte skulle kunna ha rätt. Alla har rätt till sina känslor, dem kan man inte döma över. Man måste kunna se förbi känslorna, utan att förringa dem, och fiska fram argument och orsaker. För de är fortfarande guld värda. Varje människas synpunkter är värdefulla och innehåller potentiellt viktig information eller kunskap. Att få emotta kritik är en förmån och ära. Framför allt är det en möjlighet att bli klokare och kunna göra bättre ifrån sig.

Styrningen av de finska universiteten

Som framgångsstrategi har Finlands valt en satsning på fakta (tieto) och kunnande, på ett sådant sätt att konkurrenskraften förbättras, välmåendet ökar samt kultur, kreativitet och bildning förstärks.
(Min övers. s. 12, Laadukas, kansainvälinen, profiloitunut ja vaikuttava yliopisto – ehdotus yliopistojen rahoitusmalliksi vuodesta 2013 alkaen)

Finlands strategi i den globaliserade världen (vilken värld är nu inte global?) är alltså baserad på vetenskap och kompetens. Dessa ska användas så att hela vår kultur är dynamisk, rik och positiv. Så tolkar jag dessa linjedragningar.

Universitetens beslutssystem är mycket självständigt eftersom verksamheten baserar sig på universitetens autonomi och på forskningsfriheten.

Så står det på Undervisnings- och kulturministeriets webbsidor om universiteten. Universiteten får två tredjedelar av sin finansiering direkt av staten, vilket numera förhandlas vart fjärde år. I stället för att styra innehåll eller administration vill man styra till effektivitet och belöna kvalitet. Därför har man definierat olika "neutrala" mätare.

Den föreslagna modellen består av tre separata delar: utbildning, forskning och de övriga målen för utbildnings- och vetenskapspolitiken. Förslaget är att 75 % av universitetens basfinansiering delas ut på basis av den kalkylmässiga del som utbildningen och forskningen sammantaget bildar.

De föreslagna finansieringskriterierna för forskningsdelen är: avlagda doktorsexamina (9 %), publikationer (13 %, av vilka internationella referee-publikationer 10 % och övriga vetenskapliga publikationer 3 %, fr.o.m. 2015 ersätter antalet publikationer på nivå 2 och 3 i publikationsforumet referee-publikationerna på internationell nivå och publikationerna på nivå 1 i publikationsforumet de övriga vetenskapliga publikationerna), konkurrensutsatt forskningsfinansiering (9 % av vilka den internationella, konkurrensutsatta forskningsfinansieringen är 3 % och övrig konkurrensutsatt forskning är 6 %), doktorsexamina som utlänningar avlägger (1 %) och utländsk undervisnings- och forskningspersonal (2 %).

Av detta kan vi dra slutsatser att följande saker värderas av ministeriet:

- Hur många doktorer man lyckas producera

- Hur många traditionella vetenskapliga publikationer (artiklar, monografier) man utgivit, helst internationellt. Forskning i finsk litteratur eller andra lokalt viktiga ämnen är exempelvis inte värt att satsa på, om man inte publicerar sig på engelska. (Detta är intressant med tanke på att en av de få humanisterna i arbetsgruppen som tagit fram modellen är Ulla-Maija Forsberg, som själv forskat i ugriska språk. Antalet artiklar är också viktigare än deras längd eller kvalitet. Å andra sidan är jag glad att man inte tillmäter citatindex eller dylika någon betydelse i sammanhanget. En inhemsk publikation kan tydligen förresten per definition inte vara internationell.)

- Hur bra man är på att skriva forskningsplaner och ansökningar (en rätt direkt funktion av hur mycket av sin arbetstid man sätter på detta i stället för att forska eller undervisa, samt hur väl man lyckas anpassa (vinkla?) sin forskning enligt finansiärernas önskemål).


- Hur mycket doktorander och lärare man lyckas rekrytera från utlandet

Arbetsgruppens förslag grundar sig på gruppens vision om ett bra finländskt universitet år 2020. Målet är ett mer kvalitetsinriktat, verkningsfullt, effektivare, mera profilerat och mera internationellt universitetsväsende.

Den del av finansieringen jag egentligen anser är den intressantaste är den som ska stöda verkningsfullheten. Hur tar man sig an att mäta verkningsgraden och betydelsen av forskning i samhällsvetenskaper eller t ex historia? Vilken betydelse tillmäter man det, att det finns personer som är mycket kunniga på dessa områden och kan leverera analyser av valresultat eller samhälleliga processer? Eller rätta till historieförfalskningar som tendentiösa populister far fram med? Vad är pedagogisk forskning i sig och bra pedagogik värd för samhället? Eller våra musiker och kompositörer eller dirigenter som reser världen runt? Eller att det finns människor som kan redigera eller skriva insiktsfull kritik om exempelvis inhemsk skönlitteratur?

Finansiering utgående från de övriga utbildnings- och vetenskapspolitiska målen delas enligt förslaget in i strategibaserad finansiering (10 %), specifik bransch (8 %) och landsomfattande uppgifter (7 %).

Just så.

En resultatorienterad finansieringsmodell stöder moderniseringen av universiteten. … En resultatbaserad finansieringsmodell ska basera sig på resultatsindikatorer, så att input och den ekonomiska och sociala outputen kan mätas. På så sätt blir universiteteten mer ansvarstagande för sin ekonomiska bärkraft och överlevnad (elinkykyisyys). (s.22. Min övers.)

Att notera är att man tar avstamp i OECD-analyser (som alltså är rent ekonomiska). Samtidigt bommar man ju nästan helt att stöda tillgängligheten för det kunnande som produceras vid universiteten. Vem ska kunna ta del av undervisning och forskning och på vilka villkor? Hur är det med öppenhet och popularisering av kunskap? Genomströmning och kandidatproduktion i all ära, men kunnandet borde väl spridas ut i samhället också, och inte bara tillfalla externa partners och finansiärer? Själv anser jag att måttet på ett modernt universitet inte kan finnas i graden av resultatstyrning (!) utan i interaktion och samhällspåverkan gällande innehållet.

Kärnfrågan är egentligen om ministeriet eller staten alls ska styra universiteten, eller bara lita på att folk vet vad de gör. Ni vet det som jag ofta återkommer till: gott ledarskap innebär förtroende som i sin tur motiverar till goda resultat. Något som är empiriskt bevisat och som kommer att vara den verkliga kritiska framgångsfaktorn för vårt land i den "globasliserade" världen. Det är vad modernisering borde handla om, inte föråldrade teorier om resultatsstyrning och mätbarhet.