Som framgångsstrategi har Finlands valt en satsning på fakta (tieto) och kunnande, på ett sådant sätt att konkurrenskraften förbättras, välmåendet ökar samt kultur, kreativitet och bildning förstärks.
(Min övers. s. 12, Laadukas, kansainvälinen, profiloitunut ja vaikuttava yliopisto – ehdotus yliopistojen rahoitusmalliksi vuodesta 2013 alkaen)
Finlands strategi i den globaliserade världen (vilken värld är nu inte global?) är alltså baserad på vetenskap och kompetens. Dessa ska användas så att hela vår kultur är dynamisk, rik och positiv. Så tolkar jag dessa linjedragningar.
Universitetens beslutssystem är mycket självständigt eftersom verksamheten baserar sig på universitetens autonomi och på forskningsfriheten.
Så står det på Undervisnings- och kulturministeriets webbsidor om universiteten. Universiteten får två tredjedelar av sin finansiering direkt av staten, vilket numera förhandlas vart fjärde år. I stället för att styra innehåll eller administration vill man styra till effektivitet och belöna kvalitet. Därför har man definierat olika "neutrala" mätare.
Den föreslagna modellen består av tre separata delar: utbildning, forskning och de övriga målen för utbildnings- och vetenskapspolitiken. Förslaget är att 75 % av universitetens basfinansiering delas ut på basis av den kalkylmässiga del som utbildningen och forskningen sammantaget bildar.
De föreslagna finansieringskriterierna för forskningsdelen är: avlagda doktorsexamina (9 %), publikationer (13 %, av vilka internationella referee-publikationer 10 % och övriga vetenskapliga publikationer 3 %, fr.o.m. 2015 ersätter antalet publikationer på nivå 2 och 3 i publikationsforumet referee-publikationerna på internationell nivå och publikationerna på nivå 1 i publikationsforumet de övriga vetenskapliga publikationerna), konkurrensutsatt forskningsfinansiering (9 % av vilka den internationella, konkurrensutsatta forskningsfinansieringen är 3 % och övrig konkurrensutsatt forskning är 6 %), doktorsexamina som utlänningar avlägger (1 %) och utländsk undervisnings- och forskningspersonal (2 %).
Av detta kan vi dra slutsatser att följande saker värderas av ministeriet:
- Hur många doktorer man lyckas producera
- Hur många traditionella vetenskapliga publikationer (artiklar, monografier) man utgivit, helst internationellt. Forskning i finsk litteratur eller andra lokalt viktiga ämnen är exempelvis inte värt att satsa på, om man inte publicerar sig på engelska. (Detta är intressant med tanke på att en av de få humanisterna i arbetsgruppen som tagit fram modellen är Ulla-Maija Forsberg, som själv forskat i ugriska språk. Antalet artiklar är också viktigare än deras längd eller kvalitet. Å andra sidan är jag glad att man inte tillmäter citatindex eller dylika någon betydelse i sammanhanget. En inhemsk publikation kan tydligen förresten per definition inte vara internationell.)
- Hur bra man är på att skriva forskningsplaner och ansökningar (en rätt direkt funktion av hur mycket av sin arbetstid man sätter på detta i stället för att forska eller undervisa, samt hur väl man lyckas anpassa (vinkla?) sin forskning enligt finansiärernas önskemål).
- Hur mycket doktorander och lärare man lyckas rekrytera från utlandet
Arbetsgruppens förslag grundar sig på gruppens vision om ett bra finländskt universitet år 2020. Målet är ett mer kvalitetsinriktat, verkningsfullt, effektivare, mera profilerat och mera internationellt universitetsväsende.
Den del av finansieringen jag egentligen anser är den intressantaste är den som ska stöda verkningsfullheten. Hur tar man sig an att mäta verkningsgraden och betydelsen av forskning i samhällsvetenskaper eller t ex historia? Vilken betydelse tillmäter man det, att det finns personer som är mycket kunniga på dessa områden och kan leverera analyser av valresultat eller samhälleliga processer? Eller rätta till historieförfalskningar som tendentiösa populister far fram med? Vad är pedagogisk forskning i sig och bra pedagogik värd för samhället? Eller våra musiker och kompositörer eller dirigenter som reser världen runt? Eller att det finns människor som kan redigera eller skriva insiktsfull kritik om exempelvis inhemsk skönlitteratur?
Finansiering utgående från de övriga utbildnings- och vetenskapspolitiska målen delas enligt förslaget in i strategibaserad finansiering (10 %), specifik bransch (8 %) och landsomfattande uppgifter (7 %).
Just så.
En resultatorienterad finansieringsmodell stöder moderniseringen av universiteten. … En resultatbaserad finansieringsmodell ska basera sig på resultatsindikatorer, så att input och den ekonomiska och sociala outputen kan mätas. På så sätt blir universiteteten mer ansvarstagande för sin ekonomiska bärkraft och överlevnad (elinkykyisyys). (s.22. Min övers.)
Att notera är att man tar avstamp i OECD-analyser (som alltså är rent ekonomiska). Samtidigt bommar man ju nästan helt att stöda tillgängligheten för det kunnande som produceras vid universiteten. Vem ska kunna ta del av undervisning och forskning och på vilka villkor? Hur är det med öppenhet och popularisering av kunskap? Genomströmning och kandidatproduktion i all ära, men kunnandet borde väl spridas ut i samhället också, och inte bara tillfalla externa partners och finansiärer? Själv anser jag att måttet på ett modernt universitet inte kan finnas i graden av resultatstyrning (!) utan i interaktion och samhällspåverkan gällande innehållet.
Kärnfrågan är egentligen om ministeriet eller staten alls ska styra universiteten, eller bara lita på att folk vet vad de gör. Ni vet det som jag ofta återkommer till: gott ledarskap innebär förtroende som i sin tur motiverar till goda resultat. Något som är empiriskt bevisat och som kommer att vara den verkliga kritiska framgångsfaktorn för vårt land i den "globasliserade" världen. Det är vad modernisering borde handla om, inte föråldrade teorier om resultatsstyrning och mätbarhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar