Långsiktigt bevarande med öppen källkod

Denna vecka var jag med på en oerhört inspirerande mötesdag i S:t Michel. I staden har man redan länge mycket medvetet drivit på att utveckla kompetenser kring digitalisering och digitalteknik. Det är inte en slump att Nationalbibliotekets digitaliseringsverksamhet finns där, eller Näringslivets centralarkiv ELKA, som har gott kunnande på området. Vid yrkeshögskolan i staden har man också länge sysslat med digitalisering av ljud och bild. Bland andra många privatarkiv men också företag använder sig av deras tjänster.

På statligt håll har man redan ett antal år planerat nationellt långsiktigt bevarande. Både alla myndigheter och inte minst kulturarvsinstitutioner kommer att behöva dylika tjänster. Webbsidor, e-post och elektronisk ärendehantering skapar ett hårt tryck på trovärdigt, centraliserat och professionellt långsiktigt digitalt bevarande för myndigheter. Vi har dessutom Nationella webbarkivet, Nationella audiovisuella arkivet och en växande material av typen 3D-modeller och ritningar som gjorts i forsknings- eller planeringssyfte vid olika offentliga institutioner, förutom allt det som digitaliseras vid arkiv, museer och bibliotek. Det är enorma summor det handlar om.

Det finns ändå en ansenlig mängd digitala material som inte åtminstone på väldigt länge kommer att direkt platsa in i det statliga systemet. Från Arkivverkets sida satsar man nu äntligen på att utveckla it-tjänster också för privatarkivsektorn. Det görs inte bara för att stöda denna sektor, utan också för att garantera tillgängligheten till deras information. Tyvärr ser fokus ut att ligga på katalogerna, snarare än på det digitala material som förr eller senare kommer att hamna i famnen på de mindre arkiven, som kommer att utgöra en kolossal utmaning. Man har i själva verket explicit lämnat digitala material utanför utvecklingsprojektet. För myndigheter har man utvecklat ett system för arkivering av elektroniska material (VAPA). Gott och väl så, man måste ju börja med det viktigaste. Inom NDB-projektet tänker man sig att kulturarvsorganisationer ska kunna överföra material till det nationella systemet för långsiktigt bevarande. De största kulturarvsorganisationerna har enorma mängder material och komplexa krav på bevarandet.

Det är därför mycket välkommet och roligt att man nu i S:t Michel har trummat ihop ett projekt för att kunna erbjuda tjänster också åt mindre och mer udda aktörer, och hjälpa dem att få in sina material in i ordentliga system. Öppen källkod gör det möjligt att förutsäga och planera långsiktigt digitalt bevarande både tekniskt och kostnadsmässigt, sade Osmo Palonen, som leder projektet.  Är man beroende av kommersiella aktörer är nämligen bägge delarna rätt svåra att kontrollera. I praktiken ofta omöjliga, har det visat sig. Lyckligtvis finns det mycket öppen och ofta även gratis mjukvara att välja mellan. I S:t Michel har man redan plöjt igenom och testat en hel del alternativ, och arbetet går vidare. Genom samarbete med andra aktörer på olika håll i världen kan man lära sig av varandra och tillsammans utveckla tekniken.  Givetvis sker planeringen också i nära samarbete med Arkivverket och det nationella LDB-projektet.

Brages Pressarkiv, med sitt arkiv Presstanda, kommer också att delta i OSA-projektet, som det nya Open Source Archive-projektet kallas. En viktig grej för oss kommer att vara att fundera igenom och utveckla processer kring själva arkiveringen. Det finns många frågor om hur det hela ska gå till som måste utredas, beslutas och dokumenteras. Om någon är intresserad av ämnet i allmänhet, kan man läsa om det exempelvis på Library of Congress sidor. Eller ta kontakt med mig.

Universitetet i staden

Jag tror det är rätt många som med mig har uppskattat Tiedekulma som idé. Tankehörnan lär den förresten heta på svenska. Helsingfors Universitet har under designhuvudstadsåret öppnat sig mot staden. För har man aldrig studerat vid Uni, är det nog antagligen mycket svårt att gestalta eller närma sig verksamheterna där. I dag är jag förstås särskilt glad, eftersom det är Sveaborgsprojektet som presenterar sig. Konceptet är mycket lyckat och man tycker att Universitetet borde inse värdet av att fortsätta med denna typ av synlighet också efter året. Det är på detta sätt jag tycker man på riktigt kan legitimera sin verksamhet.

Man måste på ett konkret och lättillgängligt sätt kunna berätta vad man sysslar med bakom alla dessa väggar och dörrar i staden. Precis som Hanna Kuusela skrev i sin reaktion på Saska Saarikoskis sågning av forskningen som irrelevant. Själv tycker jag att det finns skäl som forskare att se sig spegeln, men också för Universitetet som helhet. Om man verkligen sysslar med relevant forskning lyckas man tydligen inte förmedla detta. Förmår man kommunicera vad forskning är, varför det tar tid och kräver så mycket jobb och kompetens? Kuusela har alltså rätt i att man måste kommunicera vad forskning går ut på, men att ta en obehaglig och arrogant stil som vissa gör, leder nog ingen vart. Det handlar faktiskt inte om "yrke" eller formell akademisk utbildning. Man måste vara öppen.

Därför är det lite nedslående att surfa omkring på institutionernas webbsidor. Varför hittar jag inga länkar till pro gradu och kandidatuppsatser? Varför är de så svåra att hitta i publikationsarkivet (till de delar gradunens finns där)? Varför finns det inte fler forskar- och lärarbloggar på institutionernas sidor? Inga intressanta och roliga material av lärarna? Varför kommer jag inte åt att bläddra i Moodle och andra kursmaterial, som hör precis till dessa lärostolar? Varför döljer man vad man jobbar med, vad man producerar? Det viktigaste?

Framtiden är annorlunda

Onsdag och torsdag denna vecka har jag spenderat i intressant och internationellt sällskap. Sanna Marttila och Maria Delgado har lyckats med konststycket att aktivera kulturarvsorganistationer också i Finland kring det nya informationssamhällets centrala frågor. Det handlar om hur kulturinstitutioner ska kunna behålla sin relevans i framtiden, inte minst på webben, men också i den övriga tekniska utvecklingen. Det internationella OpenGLAM har fått ett finsk del, AvoinGLAM. Det var en liten fläkt av Europeana och dess ideologi som nådde vårt land. På grund av Europenas stora proportioner har inte så många från finska minnesorganisationer haft möjlighet att ta del av det fantastiska projektet direkt, men nu kom Europeana och mycket mer till Helsingfors under Open Knowledge Festival. Jag hoppas verkligen det nya tänkandet slår rot här, för det borde passa den finska kulturen med sin bildningstradition och det finska informationssamhället ypperligt. Man det kräver en del mod och framsynthet av beslutsfattarna.

Utvecklingen inom Europeana är direkt fantastisk, rent principiellt. Jag kan omöjligtvis redovisa för alla fantastiska presentationer under festivalen, men Harry Verwayen beskriver i sin presentation hur man under åren förmått lägga om fokus från idén med att producera en "portal", till det betydligt mer intressanta, radikala och givande,  det vill säga själva data.  Ett hur betydelsefullt genombrott detta har varit kan knappast överdrivas, inte bara för just själva projektet, utan som ett exempel på det paradigmskifte vi behöver, inte bara inom kultursektorn utan överallt i vårt samhälle.

Jag säger inte att man ska strunta i att ta fram anpassade tjänster till välformulerade målgrupper - bara nästan - utan att det är att slösa resurser om man gör det utan att först på riktigt fokusera på sina data. Helst andras data också, så man slipper göra saker i onödan. Också våra samtliga nationella it-systemprojekt borde ta den ansatsen. Helst borde man förstås ha gjort det för några decennier sedan, men bättre sent än aldrig.

Vi rör oss mot en  delandets ekonomi där informationen är den viktigaste valutan, vilket på ett bra sätt förklarades av Javi Creus. Det gäller alltså inte bara allmänyttiga organisationer, det gäller också affärslivet. För övrig rekommenderar jag Michael Edsons underbara föredrag om kulturen på webben (nedan) och förstås den alltid lika superba Hans Rosling (en del tomgång i början, men bli inte orolig, börja vid 33 minuter) .

När man ser Rosling och Edson, ser man två olika dimensioner av vad den nya digitala tiden betyder, på riktigt. Båda är rätt dramatiska i sina presentationer, men det är nog inte utan orsak. Framtiden är annorlunda. Det gäller politik, forskning, journalistik, förlagsverksamhet, kommunikation, vetenskap och kultur. Det är dags att tänka på ett nytt sätt. Om man inte förstår vad det handlar om finns en stor risk att man är utan verksamhet och utan pengar om någon tid. Om man inte förstår vad delandets ekonomi och kultur innebär, utan fokuserar på texten som format, på att bygga egna webbsidor, om man tror att man är den enda som kan något och försöker göra business på det, hamnar man nog på fallrepet, när folk som är lika bra eller tillsammans gör bättre saker gratis eller med en modernare affärsmodell, som ger radikalt lägre produktionskostnader. Poängen är att man måste fokusera på sin kunskap, sitt uppdrag och sina data. Och sedan vara färdig att dela med sig något.

Vad jag tänkte i dag

I dag har jag dels läst i Alf Rehns sågning av allt kreativitetsprat, dels hört på en hel bunt människor jag misstänker också Rehn skulle kvalificera som genuint kreativa. Jag hoppas Rehn i sin nästa bok sågar också alla innovationer, strategier och missioner. Är så hjärligt trött på dessa floskler, som allra främst används i två lägen: 1) då man behöver finansiering dvs försöker sälja någon idé, tjänst eller produkt eller 2) om man är tvungen att tala om en verksamhet man inte har särdeles stort substanskunnande om. I båda fallen handlar det om (dålig) marknadsföring. Jag kan tyvärr inte säga att jag inte själv skulle ha gjort det. Man är så illa tvungen ibland. Inte trevligt. Kanske därför det är så motbjudande.

Det riktiga obehagliga nytänket och nytänkarna är inte svåra att bonga i Open Knowledge-sammanhangen. Verkligen obekväma personer, som kräver att man ska hålla på och öppna data och dela med sig all sin information, seglar omkring och presenterar de mest fantastiska planer och idéer som kommer att förändra världen. (Där fanns nog helt vanliga människor också.) Det mest pinsamma är att de har rätt, tror jag. Det som händer är revolutionerande och kommer att påverka vårt samhälle. Transparens blir en starkare norm, myndigheter och andra ställer sina material till förfogande för allmänheten. Osynliga saker kommer att bli synliga. Det handlar om makt och pengar; en del har varit omedvetet, annat medvetet dolt.

Problemet är att det är rådata det handlar om. Vem ska granska den, tolka den och bearbeta den åt oss? Jo, det är är journalisterna (och forskarna, jag vidhåller att forskning och journalistik får allt fler gemensamma drag i det föränderliga medielandskapet). Jag undrar om journalisterna och deras arbetsgivare riktigt på riktigt förstår hur viktigt detta uppdrag är för demokratin och oss alla. Och att det som krävs är inte nödvändigtvis extremt svåra saker. Förändringen handlar mest om en insikt om att man måste ta i tu med uppdraget. Det som lite stör mig nu är att tidningarna, som långt fortfarande arbetar på text-stillbild-axeln, håller på att ge andra medier ett onödigt försprång. Kanske jag har fel. Jag hoppas det.

Vid sidan av datavisualisering fick jag förresten i dag höra också dataaudifiering(???) - lyssna på banktransaktioner!

Vem ska syssla med pedagogik?

Jag satt här i veckan på Undervisnings- och kulturministeriet och diskuterade finansieringen för Brages Pressarkiv. En grundlig genomgång av fördelningen av tipsmedlen är på gång, vilket inte alls är illa. En viss svårighet finns i det enorma arbete som görs inom tredje sektorn, i den bristande överskådligheten och splittringen. Det är otroligt många viktiga funktioner i vårt samhälle i dag som fungerar tack vare de verksamheter tippningsvinstmedlen bidrar till att finansiera. Frågan är om och hur man kan rationalisera systemet utan att det får följder som är ännu mer oöverskådliga.

Det som slog mig under förhandlingarna var svårigheten att argumentera för att man gör ett arbete som både är ett bildningsarbete och som samtidigt på viktiga sätt stöder forskningsverksamhet. Det finns en administrativ gräns, en mental mur, mellan utbildnings- eller bildningsverksamhet (som inte är på högskolenivå) å ena sidan, och forskning å andra sidan. De facto håller gränsen på att tränga in sig också i högskolorna, eftersom undervisningspersonalens absurt stora undervisningsplikt numera oftast omöjliggör forskning, varmed man försvagar grundidén om på forskning baserad undervisning (det borde vara samma människor som gör både forskning och undervisning). Forskningen riskerar kopplas loss från utbildningen.

På samma sätt motverkar administrativa gränser samverkan mellan det som kallas den allmänbildande undervisningen och verksamheterna inom kultur (museer) och bibliotek. Både forskning, kultur och bibliotek borde verka också för att stöda skolor och alla andra läroinrättningar och även självstudier på plats och på webben. Samma beklagliga strukturella miss har i åratal gjort att man har kommunala bibliotekarier och samlingar på en adress och skolor med ofta underresurserade skolbibliotek på en annan, istället för att försöka integrera dessa verksamheter.

Pedagogisk verksamhet har inte ofta varit något som förväntats av personal på arkiv och museer, vilket har gjort att det ibland har varit svårt att få igång verksamheter, och det finns fortfarande, tror jag, på en del håll en tanke om att samlingar och bevaring finns till endast för forskare eller solenn och seriös folkbildning för individer som aktivt söker sig till lokalerna och vördnadsfullt läser små lappar och studerar föremål i vitriner eller studerar mikrofilmade arkivdokument. I alla fall blir pedagogisk verksamhet och marknadsföring (usch?) något man lätt gör sist, om man har resurser "över". Jag tillspetsar här, medveten om att det finns mycket fina verksamheter och projekt också.


Det finns en politisk vilja för öppenhet. Men jag tycker egentligen att man kunde kräva mera aktiv öppenhet och pedagogisk verksamhet av arkiv, museer och bibliotek, liksom av forskningen. Det finns otroligt mycket resurser, både personer med fantastiska kompetenser och fina samlingar, som är finansierade med skattemedel och tippningsvinstmedel, som står till förfogande för att främja bildningsverksamheter av olika slag. Det är inte riktigt hållbart att säga att målgruppen är forskare och syftet forskning och sedan inte bry sig. Det är klart att en del verksamheter lämpar sig bättre än andra för folkbildning.  Men alla borde vara öppna. Och alla borde syssla med pedagogik, åtminstone lite.

Demokrati

Redan 2011 sade finansminister Jutta Urpilainen att hon ser ser tre primära mål med regeringens kommunreform: ekonomisk hållbarhet, jämlika tjänster och förstärkning av demokratin. I dagens HBL säger Carl Haglund samma sak, att SFP närmar sig kommunreformen genom teserna om att en hållbar ekonomi är förutsättningen för att alla kommuninvånare ska få sin lagstadgade service oberoende av hemkommun och om att närdemokrati med reellt inflytande ska utvecklas.

Resonemanget bör granskas en aning, tycker jag. Det första är illusionen om skalfördelar. Man utgår från att större enheter ger större effektivitet oberoende av verksamhetens art. Problemet är att en mycket stor del av de kostsamma verksamheterna kräver personal som inte kan rationaliseras bort: det behövs lika många sjuksköterare och lärare oberoende hur stor kommunen är. I en större kommun behövs kanske i själva verket mera administration för att få saker att rulla. Ska man slå ihop administration måste man dessutom slå ihop datasystem. Det är mycket svårt att beräkna kostnaderna för detta, men det kan ofta bli dyrt och besvärligt. Till saken hör dessutom att man inte utan vidare kan välja det bästa systemet från de tidigare enheterna, utan man måste upphandla alltsammans på nytt. Det kan också lätt uppstå oförutsedda kostnader på grund av bristande kommunikation och olika organisationskulturer. Sådant är svårt att beräkna.

Ett minst lika suspekt drag är enligt mig att blanda in detta med demokrati som argument. Demokrati är verkligen inte samma sak som jämlikhet och rättvis tillgång till service.  Man utnyttjar en sammanblandning av dessa begrepp som ofta förekommer. Som exempel kan nämnas att min hemkommun Sjundeå i dag har ett kommunfullmäktige med 27 medlemmar. Om Sjundeå hade slagits ihop med Lojo, hade Sjundeås befolkning representerats av fyra eller fem medlemmar i Lojos fullmäktige med över femtio medlemmar. Hur kan någon ärligt påstå att detta skulle stärka demokratin?

Jag har inte hört några som helst konkreta förslag från regeringshåll hur man i de nya storkommunerna skulle trygga närdemokratin. Logiken är lika tvivelaktig som i skalfördelsresonemanget: att små kommuner leder till ekonomiska svårigheter, som leder till försvagad kommunal autonomi, som leder till sämre demokrati. Jag tycker inte riktigt man kan köpa ett sådant resonemang med hull och hår. Framför allt ska man nog inte låta påskina att demokratin skulle stärkas av större enheter, färre beslutsfattare, större geografiska och internt mer heterogena kommuner. Min uppfattning är att större kommuner, med större distans mellan invånare och beslutsfattare, ger mer möjligheter för toppstyrning inte minst inom och genom partierna. Tänker de på vad de säger? Tror de på vad de säger? Har de belägg för vad de påstår?

Illamående

Fy, vad dåligt en tioåring som går lös på skolkamrater och lärare måste må. Man funderar på var psykologer och stöd till familjen funnits och hur det sett ut. Sådant beteende är mer än att man kan skylla på "skolan" eller följa presidentens goda råd att alla ska se sig i spegeln. Det behövs mera resurser för att stöda barn och familjer! Snälla tänk på det i kommunalvalet! Det är något som kandidater i alla partier borde kunna arbeta för.

Varför betala 200 miljoner när man kan betala 1,8 miljarder?

Egentligen har jag inte tid att blogga precis nu, men jag vill ändå passa på att samla lite information här medan den ännu finns enkelt tillgänglig. Det gäller det nya patientsystemet som Helsingfors stad, en del andra städer och kommuner och HNS har tänkt skaffa. Idén om samordning är god. Det finns för många system, som upptar för mycket av vårdpersonalens tid och man kan tänka sig att till och med patientsäkerheten kan vara hotad om läkare inte har tillgång till all information. I dagens samhälle borde vilken läkare som helst kunna få tag i all information snabbt och enkelt, oberoende av var man arbetar. På grund av system man skaffat tidigare sitter man nu en snårskog av olika system. Jag har till och med hört att man i tiden avsiktligt spred ut information om folk i olika system, man ansåg det vara tryggt och bra för patienterna!

Det verkar vara ett projekt som pågått en tid, men först nu har beslutsfattare och allmänhet vaknat då kostnadskalkyler presenterats och beslut ska fattas. Tommy Pohjola på Husis har skrivit om projektet - och den minst sagt luddiga beredningen här och i dagens papperstidning. I söndagens Hesari skrev Tuomas Peltomäki om konsultfirmans dubbelroll som utvärderare av system å ena sidan, och nära koppling till det rekommenderade systemet å den andra. Grundproblemet är, enligt mig, att man bryter mot statens egna rekommendationer och försöker köpa en jättelösning av en extern leverantör. Som det framkommer av projektpresentationen är de funktioner som systemet ska omfatta otaliga och oberoende vilket system man väljer kommer det att behöva anpassas och vidareutvecklas av leverantören. Sådana arrangemang är ofta i praktiken öppna checker åt företagen, eftersom det blir ännu dyrare och svårare för köparen dra sig ur än att snällt betala. Projekten kan bli mycket komplicerade. Och dyra.

Prislappen fick en och annan att fara i taket, men orsaken är inte bara priset. Bland kodare har mycket kritiska kommentarer framförts mot hela systemets grund, koden som är gammalmodig, råddig, bitvis uppenbarligen ologisk och som få verkar vilja ta i ens med tång. Inget bra utgångsläge. Det verkar som om många it-kunniga anser att man förutom att köpa ett dyrt system, också köper ett dåligt. Själv irriterar jag mig mest på att man envisas med att upphandla jättesystem av externa leverantörer och envisas med att betala för arbete som görs i stora bolag av folk som kanske är omotiverade och suttit där hur länge som helst och är fast i storföretagets tidigare lösningar, strukturer och hela historiska barlast (ett gammalt system de ska bygga på och bygga på och som man dessutom kanske inte har  incentiv att göra väldigt snabbt och bra, varken från företagets eller den enskilda kodarens perspektiv).

Det är egentligen fullständigt ofattbart att man inte ens beaktat möjligheten att bygga ett system med öppen källkod, trots att det finns att välja på. För det priset man angett skulle man anställa flera tusen kodare för flera år. Exempel finns på att man gjort dylika lösningar till en bråkdel av detta beräknade pris i exempelvis Estland och USA. I stället för att, som man nu gjort med NDB (fi), välja öppen programvara, själv anställa kodare och framför allt framskrida iterativt och hela tiden själv ha kontrollen och kompetensen (och äganderätten) till allt, envisas man med att köpa allt av stora företag och litar på deras goda vilja att allt fixas snabbt och förmånligt. I stället kunde vi verkligen stöda och utveckla vårt eget it-kunnande med att köpa upp lämpliga bitar, så att också mindre och möjligen mer innovativa, kreativa och motiverade kodare och företag kan ge sitt bidrag.

Som sagt, inom åtminstone en del it-kretsar är man mycket kritisk, men man har också gjort annat än gnällt. Man har redan börjat crowdsourcea kring patientsystem, bara för att erbjuda ett alternativ. Ett annat intressant förslag som framkastats av Mika Höök är att man skulle bygga på FPA:s system. Det finns alternativ. Vi måste komma ifrån feltänket att dyrt är bra och gratis eller förmånligt är dåligt. Det stämmer helt enkelt inte inom it.

Den som vill veta mera kan följa denna Facebook-grupp, som satts upp för att diskutera kring ämnet.

Uppdatering: Helsingfors stad har gått ut med info, där de dementerar att kostnaden skulle vara större än för de nuvarande systemen. Alls. I sig en intressant tanke, men lite svårsmält, faktiskt. Idkar it-bolagen och konsulterna välgörenhet?

Uppdatering 2: Om ni följer Facebookdiskussionen, kan det vara bra att känna till detta. Tack Theresa Norrmén för tipset.

Inkludera flera!

Det var i våras som Jonas Tana på Biblioteken.fi och jag på allvar började diskutera detta med digital delaktighet och informationskompetens. Med avund hade jag en längre tid följt med det svenska Digidel-projektet och irriterat mig på teknikfokuseringen som dominerar den finska diskussionen om informationssamhället. Trots att man både på EU-nivå och i Finland ständigt bygger alla framtidsvisioner på informationssamhällets och den digitala världens betydelse, både ekonomiskt och demokratiskt vilket kräver en massa kompetenser av folk, har man i Finland nöjt sig med att dela ut tipsmedel till diverse projekt. 

En långsiktig helhetsplan och strategi för att motverka digitala klyftor har saknats. Det finländska informationssamhället, som konstruerades i huvudsak under Vanhanens regeringar, har i slutändan förblivit ett informationssamhälle på vinnarnas villkor. Politikernas och nördtjänstemännens fascination för bredband och elektronisk ärendehantering har överskuggat det faktum, att exempelvis nästan hälften av över 60-åringarna i detta land inte använt internet under de senaste tre månaderna ännu 2011, eller att skolungdomar (som ofta tror sig vara digitala trollkarlar och inte sällan är det) i genomsnitt har en mycket svag kompetens att hitta bra information på webben. 

Därmed alltså inte sagt att det inte skulle ha gjorts mycket viktiga saker på området. Men det analytiska och strategiska helhetsgreppet har saknats. Det är just det som är problemet. Fältet är splittrat och fullständigt oöverskådligt gällande olika projekt, dubbelt arbete har gjorts och min misstanke är att det fortfarande finns stora luckor. Många lovvärda projekt har genomförts, men flera har resulterat i material endast på finska. Fina material och kompetenser borde delas och återanvändas!

Det var framför allt för att tackla detta som Jonas och jag kallade till ett möte, eller en "miniunconference" som vi kallade det, för finlandssvenska aktörer som ämnet på något sätt kunde tänkas beröra. Vi skickade ut mejl till alla vi kunde komma på. I ett tidigt skede nappade bland andra Björn Wallén på Svenska Studiecentralen på.

I går var det dags för träffen. Både Jonas och jag var lite småflunssiga och trötta, och tänkte att det är bra om det kommer ett tiotal personer i det ruggiga vädret. Men in på Glaspalatsets träffpunkt vandrade mer än tjugo entusiastiska personer från olika sektorer. Med fanns snabbt räknat  fyra stora projekt, representanter för undervisnings- och kulturministeriet, Kulturhuset, Åbo Akademi, fortbildningsorgan av många slag, ett nordiskt samarbetsnätverk, Svenska Kulturfonden, biblioteksvärlden och ett antal engagerade privatpersoner. Och minst lika många hade anmält att de inte hade möjlighet att delta, men att de absolut vill ha mera information och hänga med senare.

Vad som hände under träffen ska jag återkomma till, bara vi får upp vår Inkludera Flera-blogg. Nu säger jag bara: håll utkik efter #inkluderaFlera-hashtaggen på Twitter, följ med vad som händer på Facebook. Och ja, vi ska träffas igen i vår. Då kan ni hänga med!

Informatikerns överjag

Det verkar ofta vara en oerhört fantastiskt smärtsam, svår och invecklad process att öppna data inom kulturarvssektorn i detta land. Den som vågar föreslå att bygga allmänna öppna gränssnitt möts snabbt av de mest förstummande motargument. De flesta bottnar i informationsspecialisternas perfektionism, deras yrkesstolthet och sakkunskap, ger dem perfekta redskap att sabotera naiva idéer om att man kan öppna data så där bara.

Problemet är, som jag anser, att de på många sätt har fel. Det är klart att man bör tänka igenom frågor om upphovsrätter, licenser och individers rätts- och integritetsskydd noga.  Men resten, kom igen! Är det inte malplacerad perfektionism som ibland lurar proffsen att smita undan sitt ansvar och sitt viktigaste uppdrag: att bevara och förmedla information? Nedan mina kommentarer till de vanligaste slingerbultsvaren.


Nån kan missbruka den eller börja göra business på datan

Om man som auktoritet tillhandahåller korrekt data gratis är de svårt att se hur någon kunde missbruka den eller förtjäna pengar på den utan att vidareutveckla den. Om någon förbättrar och förädlar materialet och erbjuder tjänster som folk vill ha och betalar för, kan det knappast vara så farligt? Materialet är dessutom allas vår gemensamma egendom om den är producerad med allmännyttiga medel. Därför ska det ges största möjliga spridning och om man på samma gång främjar näringslivet och ekonomin på ett rättvist sätt är det väl bra?


Vi måste vänta på att ISNI/YSO/PID/URN/[valfri annan standard] - systemet blir klart

Nä. Man måste inte. Man kan komplettera sin data senare. Man kan själv ta ansvar för sin egen data - det måste man göra hur som helst. Om man har möjligheter att tilldela URI:n åt något som man anser att man har en bra koll på - exempelvis sina egna samlingar av unika föremål, eller upprätthåller en nationell katalog av något slag - är det närmast oansvarigt att inte omgående erbjuda URI. Vad man sedan kallar den och eventuellt kompletterar den med senare är en annan sak. Men man kan ge objekt ett id, som man kan ta ansvar för att inte slarva bort vid framtida systembyten. Man kan också länka mellan olika databaser i framtiden för att disambiguera information. Poängen är att internet aldrig kommer att bli färdigt, inte webben heller. Nya standarder växer fram hela tiden allt eftersom behoven förändras. Att vänta är inget bra alternativ, man ska utvecklas.



Vi har inte resurser (just nu)

Detta är svårare att bemöta. Sanningen är ändå den att det oftast tar en kodare typ en veckas arbete att bygga ett gränssnitt. Det rör sig inte om stora summor. Problemet är ofta att man "först" måste göra det och det och det, lite "putsa" och "fixa" datan.  Frågan är då närmast: Måste man? På riktigt?? Vad prioriterar man? Öppenhet, rationalitet och effektivitet ... eller något annat?



Vi måste värna om datans kvalitet

Detta är det mest absurda av alla argument. Kvaliteten på data kan fullständigt omöjligt försämras av att man öppnar den. Större och mångsidigare användning borde snarare göra det enklare att hitta och korrigera de fel som alltid finns. Att man släpper sin data betyder ju inte att någon annan kan gå in och ändra något, men att man kan länka, kopiera och bygga på den någon annanstans. Slutanvändarna är inte heller idioter.

Journalistik, sociala medier och webb

Inspirerad av en del diskussioner de senaste dagarna ville jag tänk-skriva några reflektioner kring temat sociala medier och journalistik. Gällande journalistik är jag outbildad, men det senaste 18 månaderna har jag tillbringat flera timmar i stort sett varje dag med både sociala medier och webb, liksom med i synnerhet dagstidningar. Som kultur- och mediehistoriker kan jag inte låta bli att reflektera över den brytning vi genomlever och journalistikens sökande efter sin plats i det nya mediefältet. Men nog apologi för denna gång.  Utgångspunkten är frågan om hur journalister handskas med sociala medier. 

Social medier som källa och journalistiskt material

Sociala medier erbjuder ett sätt att få svar på frågor eller att få uppslag 

"Berätta mer"-frågor får jag med jämna mellanrum och tar oftast tacksamt emot. Ofta efterlyser man intervjuobjekt. Ett bra sätt att använda sociala medier tycker jag. Även om jag ibland undrar om det finns en risk för snedvridning.

Sociala medier sprider nyheter och ögonvittnesskildringar snabbt. 

Jo, det håller jag med om. Journalister kan och bör kuratera stoff i synnerhet i krislägen: vidarebefordra och länka källor som verkar bra, sträva till att verifiera och granska källorna, och också leta reda på motstridiga uppgifter och presentera dem, olika syner och tolkningar av kritiska händelser och på sätt motarbeta att de parter som får igång det mest massiva twitteruppbådet helt kan diktera omvärldens tolkning av vad som händer. 

Man ska inte undervärdera allmänhetens förmåga att skilja på redaktionellt producerat och bara vidarelänkat material, men man bör förstås vara mycket tydlig med skillnaden.

Diskussioner som autentiskt går över traditionella mediegränser

Är man lite rädd för det? Att ta en diskussion med en bloggare i en kolumn? Att ta in kommentarer från webbsidan till tidningen är fortfarande inte dialog. Man tar stor hänsyn till att alla läsare inte finns på webben och försöker snarare locka över användare dit, än tvinga dem. Är det då tidningen som upprätthåller gränsen  eller läsarna? Vilket är bättre med tanke på mediernas mer långsiktiga strategier? Lite fundersam blev jag gällande skoldebatten på Facebook vs den i Hbl som nog kunde ha varit mer integrerad. Här tycker jag journalisterna kunde ha tagit upp betydligt fler trådar än att det gick till personliga påhopp. I diskussionen fanns många påståenden som journalister kunde - och borde - ha byggt vidare på, verifierat och utrett.

Sociala medier speglar opinioner

En del åsikter hos en del människor förstås, men ser journalisterna förbi sina egna bubblor? Inside-grejer på Facebook kanske inte är nyheter värda journalistiska ansträngningar (jfr Arhinmäkigruppen). Det intressanta är då en grupp gör något "på riktigt", och då är det saken och människorna bakom som är värda granskning. Bloggar och diskussioner i bloggar kunde å andra sida oftare användas som källor. Hur många bloggar följer en redaktör i dag i allmänhet? Bloggar finns ju på alla områden, och de kan vara fina förstahandskällor i väldigt många ämnen, inte bara inom politik.

Sociala medier som objekt: Journalisten som marknadsförare/folkupplysare

Presentera sociala medier och teknik 

Appar och annan teknik som presenteras, forskning om sociala medier eller webbanvändning i längre artiklar eller kortare kolumner. Bör innehålla mycket fakta. Läser folk som inte är insatta utan att bara sucka, det skulle jag bra gärna vilja veta. Man tänker att det är naturligt att söka info om sådant på webben. Samtidigt kanske sådana artiklar gör tekniken mindre skrämmande för dem som inte alls känner till webben. Men läser de alls? Utmanande att finna rätt nivå på texten. Tycker man ofta lyckas imponerande väl.

Sociala medier erbjuder gratis stuff, att lyfta in innehåll

Att locka in folk på webben och visa vad där finns. Men på riktigt: vill jag läsa bloggcitat  i  papperstidningen som blänkare? Är det det jag betalar för? Tveksamt. Twitter? Tja, i undantagsfall. Helst då som widget eller kuraterat material på webbsidan. En tweet ska vara ganska bra för att vara värd att gå i tryck. Det finns förstås sådana. Men de bör helst får en kontext, inte bli tagna ur sin kontext.

*** 

Generellt tänker jag att det viktiga journalister kan göra är just att ge kontext, strukturera och lyfta fram relevanta saker ur flödet. Mervärdet kan bestå i bara detta, men framför allt i att proffsigt analysera, skriva om och bygga på. Hjälpa till att analysera och verifiera där diskussionen annars fastnar eller blir för kaotisk, filtrera fram samhällsrelevanta frågor. 

Jag märker att jag ovan skrivit saker som kan tolkas som motstridiga. Det handlar om sättet på vilket man integrerar material i journalistiska material, främst då papperstidningen. Poängen är egentligen att jag personligen skulle önska mer genuin integration och modig diskussion, men mindre lösryckta citat och plock.

Väldigt roligt tycker jag att ett specifikt fenomen är: irritationen. Folk irriterar sig på än det ena, en det andra. Jag hör definitivt själv också till dem.  Man har en väldigt klar känsla för hur saker borde vara i tidningen, på tv, i radio och på Facebook.  Eller egentligen reagerar man då något blir "fel", och då oftast med irritation. Fast ibland är det med glädje, över en ny insikt, en kreativ grej, ett nytt perspektiv. Formen och innehållet påverkar varandra och förväntningarna väldigt mycket. Då det gäller webb är journalistiken i vårt land fortfarande oftast väldigt textbaserad och "tidningsaktig".  Därför hör de datajournalistiska, ofta interaktiva, grejerna det bästa nya trenderna. Här borde tidningshusen faktiskt se upp så de inte halkar på efterkälken i onödan. Framtiden är nämligen den integrerade medians, och då bör betalmaterial göra sig väldigt, väldigt bra på webben. Inte bara vara sina föregångare på en skärm.

Tio tio i topp-listor jag inte vill läsa

1. De 10 värsta tortyrmetoderna genom tiderna

2. De 10 bästa sätten att knäcka folk  eller begränsa deras frihet

3. De 10 mest lömska dödsorsakerna

4. George W. Bush 10 största visdomsord

5. De 10 sannolikaste stora himlakropparna som kan kollidera med jorden inom de närmaste millenniet

6. De 10 sämsta valsloganerna genom tiderna (okej, kanske)

7. Mina 10 dummaste statusuppdateringar genom tiderna

8. De 10 bästa dansbandslåtarna genom tiderna (ursäkta)

9. Bulimikerns 10 bästa tips

10. De 10 bästa kontrollmetoderna för intern ekonomisk styrning