Om information i undantagsförhållanden

Elavbrotten som följde efter stormen på julannandag har igen för mig gett skäl att reflektera lite över kommunicerandets intrikata konst. Roligt har varit att följa med hur Fortum snabbt insåg hur det nyintroducerade Twitter gav en bra kanal att gå ut med information. Aki Koskinen på Fortum medger att Twitter tenderar att bli en envägskanal under undantagsförhållanden, eftersom man inte har resurser att ge personlig betjäning på det sätt man avsett. Flödet visar dock att man följer inkommande meddelanden och använder de tack som kommer in i dubbelt och mycket smart syfte: genom att retweeta meddelandena sprider man info om arbetets framskridande och ger en positiv bild av den egna verksamheten. Direkta frågor verkat man inte ha tid eller bry sig om att svara på.

Det hela fick mig att fundera över myndigheternas användning av Twitter. Statsrådet har ett mycket bra flöde, som absolut är värt att följa. Det fungerar delvis som en modern version av Finlands Allmänna Tidning - fast effektivare. I Sverige informerar krisinformation.se om större och mindre undantagsförhållanden - även över Twitter. I Finland har man vad jag förstått arbetat med en liknande tjänst sedan flera år. Men det är Statsrådet, Utrikesministeriet och Försvarsministeriet som finns på Twitter, de senare verkar finnas endast på finska. Också Polisen finns på Twitter men verkar mest informera om skurkjakt och brottslighet.

I testsyfte skickade jag en fråga i går till Statsrådet på Twitter med en hänvisning till Krisinformation.se och frågan om det finns en liknande tjänst i Finland. Min misstanke var att Statsrådets flöde generas automatiskt från webbplatsen och jag ville testa om man får svar. I förlängningen gäller frågan om myndigheterna - ens i utgångsläget - anser att sociala medier är en tvåvägskommunikation och dialogkanal eller bara ytterligare en envägskanal att tuta ut myndighetsinfo genom.

Jag fick svar på elva minuter - från Krisinformation.se! Efter ett tag ringde jag till Statsrådet för att fråga och fick bekräftat att deras flöde är automatiskt genererat. Tjänstemännen på informationsavdelningen var mycket vänliga och tjänstvilliga, det kan man inte alls klaga på. Men det som lite (o)roar mig är att jag fortfarande inte fått något svar. Trots att jag alltså ringde och sade att jag lämnat en fråga. Undrar alltså om det är ett principbeslut att inte svara, eller om det är något annat som felas. Hur som helst finns här en del att fundera över för både politiker och tjänstemän, misstänker jag. Helst snabbt.

Årsskiftestankar

År 2011 har varit ett spännande år för mig med många nya utmaningar på mitt nya jobb vid Brages Pressarkiv. Från forskarliv och biblioteksvärld har jag fått flytta över till att arbeta med för mig nya material: tidningar och journalistiska material. Som arkivchef sitter jag nu i en position med möjlighet och ansvar att direkt påverka vad som bevaras för eftervärlden av den enorma mängd information som i dag produceras i rasande fart. Vad behöver framtidens forskare för källor och hur kan ett pressarkiv bäst betjäna informationssökande i dag och om hundra år?

Att arbeta på ett litet flexibelt arkiv med en kompetent och motiverad personal är ett fantastiskt privilegium. Under året har vi kommit igång med helt nya digitala arbetsprocesser gällande indexering och arkivering av material. Samtidigt syns en glädjande trend av ökad användning av de unika historiska samlingarna, trots avbrottet som orsakades av stambytet som gjorde att arkivet inte kunde betjäna kunder under hela våren. Både de gamla kunderna har återvänt och nya har hittat oss. Alla nöjda och glada kunder hör till den bästa behållningen i det dagliga arbetet.

En av årets höjdpunkter var Media 2011 Information-seminariet, som ordnades tillsammans med en hel mängd entusiastiska samarbetspartners. Diskussionen före, under och efter seminariet har varit mycket givande och ger en bra grund för vidare utveckling av Brages Pressarkiv. Från seminariet finns mycket intressant material, som man hittar via webbsidan. Vi hoppas förstås kunna ordna ett motsvarande seminarium, #m12i, nästa höst, bara vi lyckas hitta finansiering.

Också det stora och entusiastiska nätverk som uppstått kring Pondus-projektet för länkad data har överskridit alla förväntningar. Att projektet nu fått finansiering innebär att vi också kan börja förverkliga planerna.

Ett litet sorgebarn är dock understödsföreningen Urklippsverkets Vänner, som utgör ett viktigt stöd för verksamheten, men som gärna kunde få flera nya medlemmar. Själva verksamheten är just nu inte så aktiv, men det finns öppenhet för nya idéer och verksamhetsformer för föreningen. Själv hoppas jag att vi kan hitta ännu flera ambassadörer för arkivet: aktiva personer som kunde sprida det glada budskapet om arkivet och kanske gästa vår blogg ibland. Nervös är också väntan på beslutet om statsbidragets storlek, som kommer först efter årsskiftet. Statsbidraget är helt avgörande för Brages Pressarkiv och utgör tre fjärdedelar av hela vår mycket knappa budget.

Jag ser ändå med tillförsikt fram mot år 2012. Det finns mycket god vilja och rationella och vettiga saker att göra med relation till Brages Pressarkiv.

Ett litet gymnasium

Tölö specialiseringsgymnasium med sina linjer för musik, bildkonst och humanekologi är enligt min åsikt ett bevis på att en relativt klassbunden och liten miljö kan vara bra för ungdomarna. En gemenskap som engagerar ger också kvalitet i undervisningen.

I morse råkade jag på lokalradion höra en diskussion där man försökte motivera varför de svenska skolorna i Helsingfors måste ses över. Inte ett enda argument övertygade mig. Den enda konkreta orsak som nämndes var när Maria Björnberg-Enckell antydde att det är svårt att få behöriga lärare och rektorer till små enheter. Jag har verkligen svårt att tro att det skulle vara svårt att få duktiga lärare till så inspirerande och engagerande skolor som dem som har specialiseringslinjer.

Jag tror däremot att man verkligen borde satsa på att utbilda alla slag av lärare på svenska, i massor och mängder och också ge dem färdigheter i språkbadsundervisning och kompetens att undervisa i finska skolor. Jag ser inte någon möjlighet till att vi skulle kunna utbilda för mycket pedagoger av olika slag på svenska. Pedagoger behövs över allt.

Processen att se över skolväsendet borde utgå från gräsrotsnivå. Vilka önskemål har elever, föräldrar och lärare, vilka utvecklingsmöjligheter ser de, vad behöver de? Sen kan man, utgående från det fundera över hur man sätter in resurser. Låt förändringen ske på de berördas villkor och lita på att de förstår vad som är rationellt med tanke på helheten. Man borde också beakta att personer som känner verksamhet och människor ofta kan agera långsiktigare och smartare än utomstående experter. Så där apropå stora enheter och centralisering av "stödverksamheter".

Själv har jag inte varit särskilt aktiv som förälder till en av årets abin, men jag har med glädje följt med hur inspirerade och motiverade gymnasisterna i Tölö är. Jag är övertygad om att gymnasieåren för dessa unga kommer att vara något de bär med sig som en mycket positiv erfarenhet genom livet. Trots att gymnasiet är litet. Eller kanske just därför.

Här hittar ni min dotters slutarbete från humansekologiska linjen, en webbplats som heter Checkpoint Gaia. På sajten hittar man information om etiska val man gör dagligen. Som man kan göra medvetet eller omedvetet. Bara att välja vilka saker man vill och kan beakta. Som ett exempel på vad dessa unga kan åstadkomma, när man ger dem förutsättningar. Sprid gärna länken!

Vi behöver öppenhet och strategiskt tänkande

I dag kom nyheten vi väntat på, en lättnadens suck: Det Nationella Digitala Biblioteket avbryter pilotprojektet med Ex Libris Primo. Missnöjet med systemet inom detta projekt har varit utbrett vad jag förstår. Överraskande nog också inom bibliotekssektorn har man haft svårt att få systemet att fungera enligt kravspecifikationerna, trots att det faktiskt rör sig om ett bibliotekssystem. Vad jag aldrig själv riktigt lyckades klura ut var hur man tänkt sig att presentera metadata enligt EAD: fanns det faktiskt en fullt integrerad presentation av sökresultaten som visar dem på ett meningsfullt sätt? (Och den verkliga nördfrågan: Och det utan att gå via en rejäl omstrukturering av metadata via en CRM av CIDOCs typ?)

Vad som nu återstår att göra är alltså att börja om från rent bord, tekniskt sett. Det viktigaste med hela projektet har ändå varit den process av dialog, kompetensförhöjning (gällande metadata och informationssystem i allmänhet, sektoröverskridande) och förändring, som satts i gång inom hela den finländska ABM-sektorn. Processen är fantastisk och i mångt och mycket står projektets energiska generalsekreterare Minna Karvonen personligen bakom den.

Frågan är nu om man ska börja med en ny upphandling enligt samma principer, eller om man i stället ska följa statens egna direktiv och välja öppna system. Den senare modellen har också sina risker, men vore enligt mig väl värd att pröva. Det är, som jag tolkar det, också i linje med EU:s strävanden.

Det som skulle vara allra mest akut nu med tanke på hela den offentliga sektorns informationsförvaltningsprojekt vore att prioritera nationella tjänster så som auktoritetsregister, integration av geografisk data och en nationell länkserver. I takt med att data öppnas behövs det förutsättningar att skapa vettiga hänvisningar så att informationen kan återanvändas på ett trovärdigt och kvalitetsmässigt bra sätt.

Jag misstänker att dylika öppna nationella tjänster skulle vara bestående och av avgörande betydelse så som grundstenar i ett vettigt informationsbygge för hela vårt land. De skulle också stöda exempelvis det nationella projektet för långsiktigt digitalt bevarande. Själv tänker jag att det kunde vara smart att satsa på lösningar som bygger på och stöder länkning av data. Det kan knappast bli fel. Samtidigt nås vi av rysliga rykten om att finansministeriets egna tjänstemän inte kan se vikten av nationella intressen.

Som synes hoppas jag att man nu kunde se skogen för träden och tänka strategiskt och långsiktigt. Det kräver att man investerar ytterligare i både it-kompetens och metadataexpertis både inom och utanför NDB-projektet och att det hela sköts i samråd med ValtIT. Men det kräver också stor försiktighet och ett iterativt förfarande. Jag tror inte på kommersiella jättesystem som superlösningar. Vi har sett tillräckligt många katastrofer av det slaget på senare år. Ska det bli bra måste fotfolk och experter också få husera lite fritt - i samarbete med slutanvändarna.


Vi behöver öppenhet i processerna i alla minnesorganisationer och vi måste satsa på de relevanta grundstrukturerna för ett fungerande informationssamhälle!

Spara papperskorgen!

Det finska nätverket för digitaliseringsexperter kring Digiwiki ordnade ett relevant och intressant seminarium kring frågan om prioriteringar och urval för långsiktigt bevarande av digitala material i dag på Kiasma.

Arbetet med att försöka rädda försvinnande kulturarv beskrevs under seminariet av Ilpo Saastamoinen som ett njutningsfullt Sisyfosarbete. Han har själv arbetat med att rädda utdöende samisk kultur för eftervärlden. Under arbetets gång har han kommit att fundera mycket över kulturens väsen. Han konstaterade att kärnan finns i samspelet mellan det förutsägbara och det oväntade. Det är i det spänningsfältet kulturen föds. Samtidigt sade han att frågan om vad som ska sparas, allt eller inget, är fel ställd. Enligt honom är internet och kulturen som ett hologram. Varje lilla skärva innehåller avspeglingar av helheten och ger nog material för en livstid. Dessutom kan man aldrig veta vilken kulturskärva som kan bli av avgörande betydelse för en individ eller en kultur: det kan avgöras av en slump på några sekunder.

Jag tror han har rätt på många sätt. Frågor som inte går att besvara är nog ofta fel ställda. Men som vi diskuterade under slutpanelen är också enkla och kategoriska svar farliga. Huvudsaken är att vi handlar nu och handlar så bra vi kan. Vi får finna oss i att leva mellan det två dystopier som presenterades av historikern Tapio Onnela: att allt bevaras eller att inget bevaras. En publikomröstning visade att publiken på plats delades fifty-fifty gällande frågan vilket som var ett större hot.

Vad gäller minnesorganisationerna är det också det som ohjälpligt händer på grund av den digitala kulturens karaktär: de enkla svaren och de ensidiga tolkningarna fungerar inte längre. Till exempel så kallade nationella lösningar är något vi måste ty oss till i vissa fall endast i brist på bättre modeller för att få saker gjorda.

För att lösa frågorna om vad som skall sparas måste kulturarvsorganisationerna samarbeta allt mer med dem som producerar kulturen. Konstnärer och andra som producerar material måste själva bilda sina egna samlingar och förse dem med kontextuell information.

Själv började jag fundera på spänningen mellan det "unika" och det "allmänna" i kulturen, det som kanske tidigare stämplades som elitkultur eller konst och populärkultur eller folkkultur. Båda behöver bevaras. Elina Anttila från Museiverket nämnde att det unika kanske mer är på individens ansvar att rädda och det allmänna på minnesorganisationernas lott. Men minnesarvsorganisationerna måste också stöda bevarandet av det unika, vilket Anne Isomursu underströk i sin presentation om samarbetet mellan fotografer och Finlands fotografiska museum.

Seminariet var givande och gav en del vägkost för vidare funderingar kring det utmanande ämnet. Alla var ändå rörande överens om att man ofta gör det verkliga fynden i historiens papperskorg.

Gästblogg av Alevtina Parland

Jag har hela mitt liv gått i skola i Finland. Men för tre månader sedan flyttade hela min tvåspråkiga familj till Ryssland för att lära oss om den ryska kulturen och gå i skola här, lära känna pappas hemland. Jag kom hit och fick ett nytt ämne på läsordningen: litteratur.

Det blev snabbt ett av mina älsklingsämnen och en av orsakerna till att jag orkar stiga upp och gå till skolan varje grå, kall morgon. I Finland hade jag aldrig haft litteratur. Någonsin. Vi har visserligen ett ämne som kallas ”modersmålsundervisning”, men ärligt, det är ingenting. Vi hade våra övningsböcker som vi fick sitta och pilla i för att lära oss rättstavning och så hade alla en pulpetbok man fick välja själv. Ibland blev vi ombedda att läsa lite i den. Vad ledde det till? Ungefär halva klassen läste ingenting alls. Och eftersom alla läste vad de ville fanns det aldrig gemensamma samtalsämnen.

I S:t Petersburg går litteraturtimmarna till så här: Vi får alla en text att läsa i läxa, som också passar ihop med det vi går genom i historia. Det är medeltiden vi har på sjuan. Vi läser nu under hösten Eddan, Nibelungensången och Rolandssången. Sedan diskuterar hela klassen. Man kan ju fråga sig vad det finns att diskutera om en text. Men man kan tolka texter på olika sätt, försöka förstå vad författaren ville ha sagt och kanske finns här en påverkan av kyrkans inflytande på den tiden, kanske här finns en krasch mellan två tidsepoker och så vidare.

Det kläcks massor av idéer – man kan hålla på hur länge som helst. Och alla i klassen läser böckerna för annars kan man ju inte vara med i diskussionen. Dessutom har vi skriftliga tester om böckernas innehåll. Det är helt otroligt att jag
hela mitt liv gått i svenskspråkig skola, men måste åka till
Ryssland för att få läsa Eddan.

Litteratur är en viktig del av oss. Litteraturen är den bästa vägen till att förstå hur den mänskliga psykologin utvecklats under tidens gång. Varifrån kommer vår moral? Varför tänkte de så då på den tiden? Hur har tankesättet, de sociala normerna, reglerna utvecklats till det vi har nu? Litteraturen är vägen till att förstå samhället. Och är det inte dit vi ska ut nu? Vi små, halvvuxna människor som kallas tonåringar. Ska ut i livet, om några få år. Och vad har vi då vi finlandssvenska barn: Kalles nya hund, Ellas chatt, Charlotte och hästarna …

Och det här ska vi gå ut med i livet?

Borde man kanske inte satsa lite på riktig litteraturundervisning? Vi är er framtid, ge oss då möjligheter!

Publicerad i Hufvudstadsbladet den 12 december 2011.

Varför licens? Hurdan licens?

I upphovsrättslagen talas det om att tillverka exemplar. Det är nyckeln till upphovsrätten, det är där ersättningsskyldighet till upphovsmannen traditionellt har uppstått. I digitala sammanhang har det hela blivit lite besvärligt, eftersom det jämt och ständigt uppstår digitala kopior av verk, redan då man flyttar eller öppnar en fil. Google har kopior på allt som finns på webben (utan snack om ersättningar till någon) och de öppna webbarkivens status är "oklar", som det heter. I den finska lagen står det att "Som framställning av exemplar anses även att verket överförs till en anordning genom vilken det kan återges" - å andra sidan undantas kopior som utgör en integrerad och väsentlig del av en teknisk process eller som inte har någon självständig ekonomisk betydelse. Som synes är det hela lite problematiskt och snårigt i digitala sammanhang.

Generellt kan man väl anta att upphovsmän som publicerar sig är minst lika intresserade av spridning som av ersättning. Det första är ju dessutom en förutsättning för det senare.

Upphovsrätten är givetvis något som absolut bör respekteras. Jag ogillar tanken att man nog är färdig att betala för hårdvara och uppkoppling till storbolagen, men inte ersätta den som producerat innehållet - ett minst lika viktigt arbete. Men i många fall är spridning det viktigaste målet, inte minst om upphovsmannen fått ersättning för sitt arbete av allmännyttiga instanser, så som genom stipendier eller ur skattemedel. Då tycker jag personligen inte att det skapande arbetet skiljer sig mycket från annat arbete. Dessutom ger den allmännyttiga dimensionen ett ytterligare värde åt den insats man gjort. Att denna nytta förvandlats till något som kommersiella förläggare gjort storkovan på har lett till en i dag global rörelse för öppet vetenskapligt publicerande, Open Access.

I dag är det påkallat att man vid digitalt publicerande ägnar en tanke åt hur man vill att ens alster behandlas. Som ett ypperligt hjälpmedel kan man använda Creative Commons-licenserna, som också precis håller på att köra igång på allvar i Finland. Man kan läsa igenom de olika licensalternativen, vilket hjälper en att ta ställning till olika rättigheter man vill behålla eller dela med sig till vem som helst. Ett ännu enklare sätt att att fylla i frågeformuläret.

Utgångsläget för licenserna är att upphovsmannen alltid bör nämnas. I CC-licenserna anges detta med bokstäverna BY, men också denna rätt kan man avsäga sig. De andra nyckelrättigheterna är SA, dvs share alike (du tillåter bearbetning, men den som använder materialet ska dela det vidare på samma villkor) och NC, dvs non commercial.

Förbudet på kommersiell användning är något komplexare än man först kunde tro. Är man demokrati- och öppenhetsivrare är det lätt hänt att man utan närmare eftertanke förbjuder kommersiell användning: Jag vill väl inte att någon säljer vidare min artikel som jag nyss generöst delat med mig gratis? Eller fixar till mitt foto och gör pengar på det?

Gällande det första fallet: Ingen kan väl ta betalt för något som man också får gratis? Detta gäller i synnerhet data, myndigheter borde utan vidare tillåta kommersiell återanvändning. Det är det bästa sättet att få materialet förädlat och samtidigt stöda ekonomin som helhet. Detta är en sak man jobbat mycket hårt med inom det stora Europeana-projektet: att få data tillgängligt utan denna begränsning, så att man faktiskt kan maximera spridningen och sporra kreativ användning av kulturarv. Misstänksamheten hos kulturarvsintitutionerna är ofta skrämmande och man undrar ibland hur de egentligen ser på sitt uppdrag. Oftast finansierat med skattemedel, dessutom. Vad gäller forskningsresultat är valet av licens inte lika enkelt, och man bör kanske tänka lite längre. Heather Morrison har tagit upp en del aspekter i sin blogg.


Vad gäller fallet med fotografiet gäller delvis samma saker. Det är oberoende tillåtet att återanvända andras material - förutsatt att slutprodukten uppnår verkshöjd, dvs utgör ett självständigt konstnärligt verk. Jag vet inte om detta någonsin prövats i finsk domstol.

När Twitter blev vårt vardagsrum

Balen på Presidentens slott den 6 december är en traditionell tv-högtid av speciell art, precis som Eurovisionsschlagerfestivalen. Båda är förknippade med minst sagt blandade känslor. Man älskar att hata dem. Liksom européerna förenas av de ofta kritiska diskussionerna kring ESC och tävlingsbidragen där, förenas det finska folket av den oftast åtminstone småkritiska diskussionen kring slottsbalens arrangemang och deltagare, inte minst deras kläder och val av eller frånvaro av avec.


Slottsbalen har, misstänker jag, för många varit en odramatisk tradition, en syssla man legitimt kan ägna sig åt om man inte är upptagen på annat håll. Det är comme il faut att sitta i ett par timmar framför tv:n och himla sig över att man orkar titta på kändisar skaka hand med presidentparet. Ändå gör man det. Eftersom man man oftast inte är bjuden och frivilligt stannat hemma för att se på spektaklet i tv är man förpassad till ett utanförskap, men med rätt att kritisera. Det är en gemensam överenskommelse: Alla som går på balen vet att då de gör entré kommer de att synas i sömmarna via nationell tv i hundratusentals hem. Upprördheten var stor i år, då man på finskt håll inte kunde presentera deltagarna korrekt. Både publiken och deltagarna blev ju svikna och kunde inte genomföra proceduren som sig bör: Gästerna som inte blev presenterade missade sina 15 sekunder av berömmelse, och publiken visste inte vems kläder de kritiserade.


Nytt för i år var i alla fall att dessa hundratusentals soffjuryn som tidigare sammanstrålat i hemmen i år delvis flöt samman på webben. Taggen #linnanjuhlat var i ett skede det fjärde mest twittrade i världen. Fantastiskt fint var dessutom att twittret gick på finska, svenska och engelska i en salig blandning och en del av twittret också syntes i tv-rutan. På grund av att informationen av de finlandssvenska tv-kommentatorerna dessutom var så mycket bättre än på finska sidan, fick finlandssvenskan en naturlig och positiv synlighet. Igen ett bevis på att att ankdammifiering (särlösningar) inte alltid lönar sig. Man måste helt enkelt dels vara synlig, dels göra bra ifrån sig.

Människan i centrum

Ibland händer det saker omkring mig som gör mig väldigt, väldigt arg och sorgsen på floskler om ledarskap och framgång som sprids som virus i vår kultur, inte minst i företagsvärlden och på webben. En av de värsta är "Det måste vara tillåtet att misslyckas". Inte för det att det inte skulle vara sant, men för att hela den prestationskultur som skapat dylik kvasitolerant smörja gör mig beklämd.

Vi lever i ett samhälle där allt blivit prestationer - också att "leva etiskt" eller att "downshifta". Också toleransen för misslyckanden enligt denna prestationsmåttstock är i verkligheten ofta svag. För egentligen ska man ändå vara stark, börja om och bara tro på sin egen grej.

I slutändan står det ändå nästan alltid en räknenisse som vill ha mätare (fast man ofta gör mest pinsamma försök att maskera dem till "kvalitetsmätare"), målsättningar och resultat. Ingenting har i det systemet ett egenvärde: att någonting är vackert, att mat smakar gott, att något är väl gjort, att man mår bra, att människor känner sig motiverade, fria och uppskattade.

Jag blir ledsen av att man måste argumentera för varför humanistiska värden är viktiga. Jämt och ständigt. Och så blir jag glad när jag ser respekt för medmänniskor och folk som struntar i allt det där. Och jag är glad för att åtminstone en del av dem har möjlighet att arbeta på ett sätt som är meningsfullt. Jag önskar innerligt mindre byråkrati, mindre prestationer och mera medmänsklighet.

Öppen kunskap kom till Helsingfors

I går höll Open Knowledge Foundation sin första Meetup i Finland. Samfundet har ännu ingen finsk sektion, men att bedöma av intresset i går på Kauppis är det endast en tidsfråga när sektionen kommer till. En konferens är redan under planering för nästa höst, liksom flera idéer bollades om mindre möten och seminarier kring mer specifika frågor. Deltagarmängden var imponerande, närmare 80 personer som nåtts av kallelsen via olika vägar på webben. Närvarande fanns forskare från olika områden, it-proffs, företagare, Helsinki Region Infoshare, Finlands Creative Commons och Wikipedia m fl.

Vad är öppen kunskap och öppen data som man vill arbeta för? Det betyder gratis och öppen tillgång till material, rätt att återdistribuera och återanvända materialet utan begränsning (dvs även kommersiellt). Dessutom ska vem som helst ha denna rätt. Arbetet för öppen data och öppen kunskap är en stor rörelse som på ett mycket konkret sätt hjälper och bidrar till att tillgängligggöra i synnerhet data som uppstått i samband med verksamhet som finansierats med offentliga medel. Genom att släppa den fri och berika och återanvända den enskilt eller kollektivt ger man både demokratin och näringslivet en ansenlig vitaminspruta.

Ett par av de viktiga idéer som nämndes igår var ett krav på att alla myndigheters it-system bör vara gjorda med öppen kod (i dag en rekommendation som tyvärr få följer) samt att alla myndigheter borde ha en plan för sina informationsresurser (väldigt få har det). Om dessa krav skulle uppfyllas skulle vi sannolikt spara en hel del skattepengar, eftersom man i dag ofta(st) gör dyra och dåliga lösningar. Eller som någon sade: "Hur många patientsystem kan det behövas i vårt land, egentligen?" Min bedömning är att det ofta handlar om att man inte förstår skillnaden mellan informationsförvaltning och informationsteknik.

Demokratieffekten är också given. På Hesari har man redan en längre tid jobbat med öppen data med mycket intressanta resultat (flera av de killarna var också på plats). En duktig finlandssvensk datajournalist är Jens Finnäs, som senast gjort en visualisering kring inkomstskillnader och beskattning i Finland.

Open Knowledge Foundation har också en blogg som man kan kolla in. För den som vill hänga med är det bara att ta kontakt.

Om nödvändigheten av ett pressarkiv

Jag får ibland frågan om vad det kommer att innebära för Brages Pressarkiv att Nationalbiblioteket har planer på digital arkivering av tidningar. Svaret är helt enkelt: underbara samarbetsmöjligheter, länkning av data, berikande av metadata och mer effektiva och bättre sökfunktioner. Dubbelt arbete behöver vi aldrig göra. Det är det som är det fina med digitala samlingar.

Jag skrev ner några tankar om detta i Pressarkivets egen blogg.

Dilemma

Det måste ha varit förra veckans föreläsning om samhällsekonomi och gårdagens diskussion om bibliotekens tjänster, som fick mig att nyss fundera över - och kanske på riktigt inse - varför det här med informationsförvaltning och -kompetens är så svårt att marknadsföra. Visst har jag ju läst min Kulthau, men jag har inte riktigt tidigare insett vad det egentligen innebär. Att det handlar om ekonomi, att man söker information där det kostar minst tid, besvär och tankearbete.

Det är just det att sökandet är en sak som man oftast gör motvilligt, då man måste på grund av ett behov. Det är jobbigt att söka. Googles fem första resultat (eller kanske tre) är förstås svaret på alla böner. Och det är nog inget att moralisera över. Antingen inser man hur mycket information där ute finns, bra information som man missar då man googlar, eller så inte.

Om man inser det, är det frågan om en avvägning: Hur viktigt är det att jag har korrekt information? Räcker det med rätt bra information? Behöver jag den bästa och absolut uttömmande informationen (glöm det .... jag blir aldrig färdig)?

Att googla är rationellt. Sökandet är bara ett verktyg för att uträtta något annat. Informationssystemen, strukturen, söksystemen, indexen, allt är bara verktyg, som ter sig fullständigt irrelevanta för brukaren. Därför är det så svårt att sälja metadata. Man måste sälja innehåll och tjänster, eftersom köparen och brukaren ofta inte ser betydelsen av bra system och metadata innan det är riktigt, verkligen illa. (För sent)

Nu brakar det loss!

I går ordnades i Helsingfors åter ett av Forum Viriums som vanligt extremt välorganiserade och intressanta seminarier. Med var också Apps4Finland, för denna gång handlade det också om att utse vinnarna till tävlingen för appar, alltså i detta fall i praktiken tjänster som bygger på öppen data. Juryn hade nästan blivit spammad av idéer och program denna gång. Antalet tävlingsbidrag var 140 (eller 139, talet nämndes också). Det handlar i alla fall om fyra gånger så många bidrag som senast. Fantastiskt! De fina vinnarna hittar man samlade på Apps4Finlands webbsida. Rekommenderas!


Som vanligt var Helsingfors stad igen med som en verklig föregångare. En annan informationsproducent som skärpt sig ordentligt är Lantmäteriverket. De har tagit politikernas och allmänhetens begäran om öppen data ad notam. Fortfarande finns i bakgrunden det gamla kravet om att man också offentliga sektorn ska ta betalt för tjänster, men den geografiska informationen illustrerar den hårda verkligheten: om man tar betalt för den kraftigt efterfrågade informationen, väljer tjänsteutvecklarna gratisalternativet. Resultatet bli sämre tjänster och dyrt producerad information som ligger bortglömd och oanvänd, istället för att gynna ekonomi och samhälle.


Antti Kosonen från Lantmäteriverket berättade i sin presentation om hur man beslutat sig för att gå till väga. Valet var, klokt nog tycker jag, att ge en hel del kartor och information ut gratis. På tio månder har man haft över 4000 användare som gjort nedladdningar. WFS-tjänsten har 64 registrerade användare. Problemet är att man inte har någon som helst egentlig koll på användningen och återanvändningen, vilket vore viktigt med tanke på att utveckla verksamheten.

Lösningen på problemet var ännu smartare: man beslöt sig för att gå med i app-utvecklingen och grundande Maps4Finland-priset och deltog i planering och arragemangen av tävlingen. Vips kom man i dialog med utvecklarna. Det finns en och annan myndighet i vårt land som kunde lära av detta modiga tillvägagångssätt.

Det twittrades förstås en hel del under seminariet och jag återpublicerade ett urval på Storify.

Kvinnokraft

Martharörelsen har i över ett sekel arbetat för folkbildning i frågor som gäller ekonomi, hushåll och familjer. Martharörelsen utgör i dag ett nätverk för över 10 000 kvinnor över hela landet och arbetet engagerar så väl yngre som äldre kvinnor. Det är just det som är dess styrka och som gör arbetet så roligt. Det är en kvinnorörelse som driver praktiska och pragmatiska, konkreta saker och som bejakar mjuka värden.

Det allra mest fascinerande är ändå hur väl martharörelsen sitter i tiden. För upplysningsarbete gällande mat och hushåll och inte minst ekonomiskt och ekologiskt hållbart leverne är i dag kanske både mer påkallat och mer efterfrågat än någonsin.

För nästa år har Marthaförbundet valt som tema "Mera med mindre". Man kommer att fortsätta arbetet för bättre skolmat, bättre vardag och hållbara lösningar. Under förbundets höstmöte presenterades degrowth-teorier av professor emeritus Jan Otto Andersson, och utgående från Lina Laurents föredrag om nedtrappning de praktiska val och lösningar man kan göra för en hållbarare livsstil. Anderssons presentation gjorde det smärtsamt tydligt vilket ohållbart samhälle vi lever i.

Samtidigt handlar det om en tolerant och öppen diskussion, med möjligheter för personliga val och priotiteringar. Marthornas bildningsarbete är härligt öppet och positivt och saknar predikande och moraliserande tonfall. Generationer möts och lär av varandra.

Burn out vid 16?

Jag ser trötta och stressade ungdomar omkring mig. Det är gymnasieelever som är helt, fullständigt slut. De slutar med alla sina hobbyer för att hinna med skolarbetet. Är det så här vi ska ha det? Jag minns min egen gymnasietid som en ganska vild, social och rolig period. Jag lyckades skriva nästan högsta vitsord i alla ämnen, utan att bränna ut mig. Lärde mig alldeles tillräckligt.

Vad är det som har hänt med gymnasiet och skolan, samhället, ungdomarna och oss vuxna? Har Pisa stigit oss åt huvudet? Ungarna ska snabbt ut ur skolan, snabbt börja studera, effektivt och fort och snabbt ut i arbetslivet. Minsann inte för sin egen skull, utan för makthavarnas kortsiktiga intressen: hellre piska ihjäl ungdomarna än ta strid om pensionsåldern, om ett eller två år längre arbetskarriär för dem som är många och friskare än sina föräldrar för sin ålder. Bäst att inte reta upp de stora åldersklasserna som kan se fram emot två decenniers lugnt eller aktivt pensionärsliv.

Men det är dumt, kortsiktigt och omänskligt. De yngre, de är färre och utelämnade åt alla dårskaper i vårt samhällssystem som de kommer att få på sitt bord: ekonomiskt ohållbara system, skulder, miljöförstöring och klimatförändring. Är det rätt att pressa dem så också i skolan och under studietiden?

"Det värsta är grupparbeten", säger en "Det säger alla, att de är de tyngsta. Det värsta är att alla mår så här ibland." Det skär i hjärtat. Och jag blir arg. Lärarna verkar använda grupparbeten som pedagogisk metod (som också lär de unga "att ta ansvar" och "lära sig att samarbeta"). Men man har ju för sjutton ingen undervisning i teamarbete? Var finns den pedagogiska metoden och handledningen?

"Grupparbete" ska inte behöva betyda samma sak som det gjorde när jag gick i skolan: att läraren ger en rubrik eller ett ämne åt en grupp elever och sedan lämnar dem åt sitt öde. Eleverna delar snabbt upp uppgiften i olika delar och var och en sköter sitt, alternativt "pluggisen" gör allt för att rädda sitt vitsord, de andra inget. I dag har vi pedagogiska metoder, såsom problembaserat lärande, med vilka man kan lära ut genuint teamarbete och öka motivationen och samarbetsförmågan hos eleverna. Men det kräver deltagande av handledaren och ett metodiskt tillvägagångssätt. Det är den typens samarbete som faktiskt föder ny kunskap och insikt, både hos dem som jobbar med ett projekt och i allmänhet. Det kräver närvaro, dialog, handledning av läraren. I förlängningen kräver det mer lärarresurser. Det borde varje lärare inse: att ha elever att göra "grupparbete" i säg fem grupper i stället för att ge katederundervisning kräver ungefär fem gånger mer arbete av läraren. Men det är också roligt och givande.

Snälla nån, hjälp våra ungdomar. Har någon undersökt de ungas depressioner och deras orsaker? Man läser som problemen, men vad kan vi göra? Så här kan vi inte ha det.

Anteckningar från Budapest

I Budapest finns fortfarande telefonkiosker, forinter och bord för rökare.

I staden, som är mycket lik andra europeiska städer, finns mycket turister från Sverige. Barn går själva på stan och hundar är sällan kopplade. Staden känns trygg och avspänd. Stilnivån på folk är densamma som i Helsingfors och som finne känner man sig bekväm överallt.

Ungerskan är sannolikt det mjukaste språk jag vet och det går att känna igen omedelbart. Min ursprungligen cirka 100 ord stora vokabulär, som krympt till cirka två, växte igen till ett femtontal ord. Det roligaste - som jag glömt - var förstås ordet för meny: étlap.

Ungern styrs i dag av "sannungrare" och en president som inte kan klassas som intellektuell. Det finns ett stort EU-motstånd, samtidigt som man på sätt och vis räknar att den riktiga friheten började i och med inträdet i EU 2004. "Inte är det nån kris i Italien, på riktigt", sade guiden som stod framför arkivets fasad som blivit sönderskjuten 1956.

Rättvisa måste göras

Ett resonemang på radioprogrammet Svängrums intressanta bloggsida fick mig att skriva en kommentar, som antingen försvann ut i cyberrymden eller blev bortplockat som irrelevant eller kanske till och med som osakligt. Eller kanske är det bara inte modererat ännu?

Det gällde hur som helst Kjell Ericsons kommentar apropå ateism: "Det är ju ändå kristendomen som räddade oss från vikingarnas barbari och som ligger bakom vårt kunskapsbaserade samhälle, modern vetenskap, vår effektiva skatteindrivning, den himmelska klassiska musiken, vår hälsovård … " Som historiker blir jag provocerad av en sådan utsaga. Framstående vetenskapsmän och "utvecklade" samhällen har det väl minsann funnits under andra tider och kulturer. Hur mycket vår kultur de facto präglats av ren kristendom kan man ju också diskutera, egentligen. Det "kunskapssamhälle" Ericson talar om uppstod ju egentligen i och med renässans och upplysning, som i grunden inte är särskilt religiösa eller kristna ideologier eller fenomen. Iain McGilchrist har dessutom en rätt annorlunda syn på vad som hände - och om det har varit en bra eller dålig sak ...

Det jag allra mest reagerade på var ändå uttrycket "vikingarnas barbari". Efter att det första avsnittet av tv-serien Anno Domini 1790 visades i tv uppstod några ganska intressanta diskussioner mellan forskare på Facebook. Som historiker vill man ju ogärna offentligt uppträda som tråkig glädjedödare och peka på felaktigheter eller anakronismer i historiska romaner, filmer eller skådespel.

Man inser ju att det rör sig om konstnärliga alster, vars primära syften är helt andra än att presentera information om historiska skeenden eller samhällen. Men man inser också, att dessa verk ofta har en otroligt stark genomslagskraft och snabbt präglar allmänna uppfattningar om historiska personer och deras tid. Dessa verk får ofta en spridning som forskare endast kan drömma om för sina egna alsters del. Men det är nog inte avundsjuka som driver en att påpeka om felen, det är den orättvisa man upplever att ens forskningsobjekt utsätts för då de framställs på ett så oförstående sätt. Man gör dem helt enkelt inte rättvisa, och det känns oetiskt, trots att våra forskningsobjekt kan vara döda för hundratals år sedan.

Diskussionerna mellan historikerna handlade just om hur svårt det är att få igenom budskapet om att medeltiden till exempel inte alls var ett fruktansvärt kaos, då det enda som fanns var krig, svält och häxbål. Lite samma gällde ju bilden av 1700-talet som man fick ur AD 1790. Trots att den förstås var möjligt att dylika saker hände i enstaka fall, känns det inte bra för mig som i åratal arbetat med att försöka sätta mig in i hur man levde och tänkte vi denna tid, att man fick samhället att framstå så grymt. Det är klart att livet på många sätt var hårdare, men samhället var ändå inte rättslöst. Barn sattes exempelvis inte i fängelse. Allra minst för en liten stöld.

Den utvecklingsoptimism som finns inbyggd i många resonemang, inte minst sådana som utgår från ett helt västerländskt och kristet perspektiv, är enligt mig kolonialistisk och chauvinistisk. Att tala om andra kulturer som irrationella eller outvecklade, vare sig man gör det om samtida eller historiska människor, är helt enkelt inte rätt. Det är oetiskt och farligt. Dömer man ut andra människor som barbarer är man på sjufamnars vatten. Människovärde hör även till historiska personer och man bör ge akt på hur man behandlar dem. Annars är det lätt hänt att man också börjar uttala sig oaktsamt om samtida kulturer och människor.

Bilden är från Yles webbsida - ett citat ur marknadsföringen för AD 1790.

Öppen forskningsdata

I dag ordnade den finländska samordningsgruppen for open access FinnOA ett seminarium i den lilla festsalen i Helsingfors Universitet. Seminariet var välbesökt och inläggen intressanta. Professorer från olika områden (klimatforskning, medicin, lingvistik, astronomi och samhällsvetenskaper) berättade om vilken betydelse öppen data har för forskningen i dag. Det hela kan kort sammanfattas som att den är oumbärlig på många områden. Det framstod ganska klart också, tyckte åtminstone jag, att forskarna väl förstår poängen med att data ska vara öppen så långt som möjligt, både för den egna forskningens trovärdighet och för att främja nya vetenskapliga rön överlag.

Däremot framstod i synnerhet den finländska lagstiftningen som fullständigt katastrofal. Man har förbisett forskningen vid lagstiftningen under en längre tid; inga eller mycket restriktiva undantag för forskning och forskare har stipulerats. Amerikansk fair use-kutym kan man bara drömma om i Europa, men i (andra?) kulturländer har man åtminstone sett till att forskningsanvändning är ordentligt beaktad i exempelvis upphovsrättslagstiftningen. Jag undrar verkligen hur man tänkt sig att exempelvis Helsingfors Universitet ska hänga med bland de 100 bästa i framtiden, när man begränsar forskarnas verksamhet så här illa? Hur tror man på riktigt att Finlands ekonomiska framtid och konkurrenskraft ska tryggas med hjälp av framstående forskning och innovationer, när man håller på så här?

Forskarna är nämligen värda ett mycket större förtroende från både individers och samhällets sida än man velat ge dem juridiskt. Normal forskaretik innebär i sig uppgivande av källor, korrekt citerande, ärlighet och respekt för forskningobjekten och deras integritet om de är människor. Det är ju det vetenskaplig metod och etik handlar om, i grunden. Anonymisering av data är en åtgärd som lätt kan göras rutinmässigt. Efter slutförd dyr forskning och produktion av forskningsdata borde all data sparas för andra, i stället för att som det ibland i dag händer, förstöras på grund av idiotisk lagstiftning och dumma regler.

Föredragen i dag fick verkligen mitt blodtryck att stiga flera gånger. Det verkar som om man helt tappat all rim och reson. Jag hoppas innerligt att forskarna får det förtroende de förtjänar både av beslutsfattare och allmänhet. Jag skulle ha hoppats att en och annan politiker också skulle ha hört inläggen i dag, i stället för att lyssna på hysteriska lobbare. Men de nås förhoppningsvis av olika utredningar och planer som flitigt författas inom forskningsvärlden. Fast man börjar ju ibland tvivla på att en del av dem kan läsa alls …

Tidsbilder

I dag har jag en ofrivillig gästbloggare: Sigrid Combüchen. Jag citerar hennes roman Spill:

Att fånga en annan tid än sin egen är en trickjakt. Man kan inte förlita sig på det som är allmänt känt. Helheten består inte av medelvärden utan av detaljer. De är så många och ofta oväntade och man hittar dem lättare i veckotidningar än i dagstidningar, oftare i journalfilm och underhållning än i sådan historia som summerar fram epoker och stilar.
Detaljer är tillfälliga, ängsblom inte snittblommor, vind och rot planerar deras förekomst, aldrig jordförbättring. I det tillfälliga hittar man en uppfinningsrikedom och autenticitet som saknas i tidsmarkörer.

På Brages Pressarkiv lär också genom åren många författare suttit och läst för att insupa inspiration och inhämta information om vardag, detaljer och debatter under olika decennier.

Till denna iakttagelse vill jag förstås foga den aktuella frågan om digitala spår. Hur gör man om femtio år, för att dyka in i vår tid?

En förändrad offentlighet

Seminariet Media 2011 Information i Kronohagen i onsdags lyckades bra. #m11i-seminariet ordnades av Brages Pressarkiv tillsammans med Yle, KSF Media och Svenska social- och kommunalhögskolan. Som avsikten var, väcktes många större och mindre frågor … medan en hel del motstridiga svar blev hängande i luften. Vi lyckades i alla fall peka på vissa centrala förändringar i vår offentlighet och därmed vårt samhälle. De här frågorna är högst relevanta för journalister, forskare och minnesorganisationer.

I det här inlägget försöker jag bena ut en del av det jag själv tänker kring det som sades. För en koncis sammanfattning av själva presentationerna kan man läsa Isto Huvilas sammanfattning av presentationerna i hans blogg. Kolla också in Julius Uusikyläs fina presentation om mediehistoria ur våra samlingar.

Nätverken har alltid styrt vår informationshantering. I dag är de svårare att gestalta eftersom de kan vara mycket utspridda och stora nätverk. Det gör det också mer utmanande att bedöma trovärdigheten hos olika källor. Enskilda människor är ofta viktiga informationskällor, men man kan förledas att lita på människor man missbedömt, eftersom man lätt tror att man vet mer om dem än man verkligen gör.

Myndigheter och också till en viss del företag anammar i allt högre grad ideologin om öppen data, i takt med att det visar sig att alla parter ofta vinner på öppenhet. Journalister är oftast ändå väldigt motsträviga till att själva avslöja sina material för granskning och vidareförädling av andra. Det är samma tendenser som man kämpar mot bland forskare och arkiv, även om vetenskapen traditionellt krävt mer transparens.

Media däremot kan lättare förfalla till att se på information som en resurs som förlorar i värde av att delas. Man borde ändå lära sig att se att det i själva verket är mervärdet det journalistiska arbetet handlar om, det är där värdet och relevansen föds. Vi talar alltså om förädling. Och att journalistiken, liksom vetenskapen, också bör ha ett allt annat överskuggande mål i att arbeta för sanningen och samhällets väl. Det här upplever jag nog att väldigt många journalister känner; ett kall.

I takt med att data öppnas får journalistiken ett nytt mycket viktigt uppdrag i att till allmänheten förmedla den information som finns i all rådata. Det kräver att man kan samarbeta med it-kunniga personer, som kan förverkliga de frågor till materialet som journalisten bedömer som relevanta och som kan producera resultat som är begripliga för medborgarna. Här är journalistens ansvar mycket stort, eftersom få saker kan missbrukas så mycket som siffror och statistik. Man måste noga fundera över hurdana frågor man ställer till sin data och om den verkligen svarar på de frågor man ställt. Man kan lätt förledas att dra förenklade slutsatser och få till underliga samband. I synnerhet kausalitet är ju som bekant något man bör handskas mycket varsamt med.

Offentligheten har förändrats i och med att alla i dag, åtminstone potentiellt, är innehållsproducenter. Den kraftigt ökande mängden information gör att journalistikens uppgift som förmedlare allt tydligare blir att också fungera som filter. Förutom att skapa och ta fram ny information, kan och ska man hjälpa att sortera, kontextualisera och evaluera information. En viktig funktion är alltså att kuratera information, ett uppdrag som inte ska underskattas.

Eftersom journalisterna inte längre har ensamrätt till media bör de också gå i dialog med allmänheten. Detsamma gäller ju egentligen nästan alla yrkesgrupper. Framtiden är deras, som öppet kan kommunicera och som inte är rädda att bjuda på sig själv eller för att göra fel någon gång. Förtroendet för makthavare (till vilka media hör) som inte öppet redogör för vad de gör och varför kommer sannolikt att rasa an efter att det personliga blir norm i den nya offentligheten. Yrkesroller och titlar förlorar i betydelse och ger i sig själv allt mindre auktoritet. I stället är det personen som räknas.

Personligen ser jag det som en mycket positiv utveckling, att inte tjänstemän och beslutsfattare i lika hög grad som förr kan dölja sig bakom institutionell anonymitet. En sådan utveckling bör främja demokratin. Denna utveckling gäller också journalister, vetenskapsmän och andra experter. De framgångsrika är på sikt sannolikt de som går ut som "privatpersoner", må det vara rättvist eller inte. Vi vill och behöver veta vem som säger något i det stora flödet, för att kunna bedöma det. "Vem" är då inte bara en institution, utan också alltid en eller flera enskilda personer.

På seminariet och på Twitter diskuterades vidare filterbubblor och digital delaktighet, samt problematiken kring urval, insamling och bevarande av denna nya offentlighet. Problemen är både etiska, tekniska och juridiska. För Brages Pressarkivs del är i alla fall läget ett helt annat nu än för femtio eller hundra år sedan. Vårt informationslandskap har förändrats i takt med att medierna har förändrats. De digitala materialens efemära karaktär gör att man ändå måste handla snabbt och blir tvungen att göra val. Jag hoppas därför att vi får en bra och bred diskussion om saken, så att så många aspekter som möjligt kan beaktas. Så vi slipper ångra alltför mycket om femtio år.



Mera material kommer inom kort att läggas ut på webben och diskussionen fortsätter ännu ett tag till med hashtaggen #m11i. Sen får vi förhoppningsvis övergå till taggen #m12i , efter ett tag.

I morgon träffas vi kanske?

Läs om seminariets program på webbplatsen.

En angelägen bok

Kollegan Jonas Tana satte i veckan en liten bok i handen på mig. Boken Biblioteket är skriven av Rasmus Fleischer och är den ena delen av en dubbelutgåva, där den andra boken handlar om just Boken. Det är en mycket angelägen bok. Orsaken att Jonas gav mig boken är att Fleischer skriver om bibliotekens och bibliotekariernas uppgift som jag också nyligen behandlat. Men Fleischer för diskussionen vidare till det digitala och vad han kallar postdigitala biblioteket.

Den digitala världen, dit biblioteken har haft väldigt bråttom, har man störtat in i utan att egentligen medvetet positionera sig eller reflektera över hur bibliotekets uppdrag egentligen kan förverkligas i digital miljö. Han visar hur man, i brådskan att leverera "lån" av e-böcker, begått liknande misstag som man redan sett inom de vetenskapliga bibliotekens kamp med e-tidskrifterna. Förlagen har, i förhållande till biblioteken, gång på gång lyckats skapa kartelliknande situationer, där de dikterar villkor som inte bara gynnar dem själva, utan också kommersiella hård- och mjukvaruleverantörer på bekostnad av öppna system. Som Fleischer säger: "Biblioteket, en gång garant för bevarande, förvandlas till en garant för radering" i och med den konstgjorda brist lånesystemen för e-böcker innebär.

Samtidigt har biblioteken helt gett upp alla försök att idka beståndsutveckling på det digitala området, och därmed, menar Fleischer, övergivit sitt uppdrag. "Det digitala biblioteket tenderar i sin allra mest utpräglade form att bli ett oändligt tunt gränssnitt mellan databaser, vars sinnebild är datorskärmens tomma sökruta", skriver han, och lite senare: " ... tillgång kan aldrig ersätta närvaro [...] tomma sökrutor kan aldrig ersätta öppna hyllor." Det vet var och en som botaniserat i bokhyllor; de kan aldrig ersättas av en katalog, för man hittar alltid oväntade verk som man inte hade fått fram eller noterat vid en sökning i en databas.

Jag hoppas många läser denna bok, för dessa frågor är relaterade med de stora förändringar vi ser inom hela medie- och förlagsbranschen. Frågan hur de allmänna biblioteken, våra gemensamma bibliotek, förverkligar sin uppgift i den digitala miljön kan få mycket långtgående konsekvenser. Det är inte en och två gånger man under de senaste åren upptäckt att man befinner sig in en situation där omvärlden förändrats så snabbt, att allmängods hamnat i händerna på stora företag, samtidigt som politiker och myndigheter tampas med hopplöst föråldrade tolkningar av upphovsrätten, vilket ofta gjort det allra svårast just för allmännyttig verksamhet.

Komplext, helt enkelt!

Jag vet inte vilket som gör mig mer irriterad: när enkla saker trasslas till i onödan och blir svåra, eller när svåra och komplexa saker förenklas så mycket att de förvrängs till osanningar. Båda förekommer ofta, i synnerhet då det gäller två frågor: samhället och informationssystem.

Sannfinnarnas politik, liksom all populism, hör givetvis till det förenklande slaget. Genom grova förenklingar serverar man "logiska" och "rationella" lösningar, utan att beakta hälften av alla relevanta faktorer eller allmänt erkända konsekvenser av olika åtgärder. Denna det minsta intellektuella motståndets taktik är av en moraliskt så undermålig nivå, att man inte kan annat än häpna över att någon täcks gå ut med att vara populist - och samtidigt låta påskina att man besitter en bättre moral än makthavare i gemen! Denna paradox illustrerar hela det förvridna resonemanget, som ligger till grund för denna förenklandets filosofi.

Man kan hitta den i mer dolda former på många håll i vårt samhälle i form av enögda truismer och politiska "faktum", som dessutom inte sällan baserar sig på ekonomiska resonemang och argument, som är bristfälliga eller föråldrade. En av de värsta just nu är enligt min åsikt truismen att större enheter per definition är effektivare. Detta är en kopiös förenkling. Dessutom är jag fullständigt övertygad om att det kommer att visa sig att mindre enheter är effektivare, eftersom de kräver mycket mindre administration och är mer flexibla och dynamiska. Jämför en liten firma med ett stort ämbetsverk. Var jobbar man till hundra procent med relevant kärnverksamhet och har möjlighet att snabbt lägga om sina processer vid behov - och var sitter omotiverade anställda på strategimöten och använder timmar på att fylla i reseräkningsblanketter och arbetstidsuppföljningsrapporter? Förr eller senare kommer det föregående slaget av verksamhetsorganisation (som också kan appliceras inom större organisationer) att konkurrera ut de förstelnade ineffektiva organisationerna och företagen, som sätter tiotals procent av sina resurser på en administration, som de facto sänker produktiviteten på många sätt. Och som dessa "effektiveringar" genom sammanslagningar skapat och fortfarande skapar.


Men ibland fungerar det precis tvärtom: jag ser det inte sällan då det gäller informationssystem. Ta nu till exempel ett universitet, där man inte av "säkerhetsskäl" kan sätta upp trådlösa nät för besökare på exempelvis konferenser. I stället bör varje deltagare registrera sig och få ett personligt lösenord på en lapp och använda universitetets normala nät. Som om detta var en mindre säkerhetsrisk, än att sätta upp ett separat öppet nät? Man både krånglar till kommunikationen och skadar verksamheten otroligt mycket, och åstadkommer, vad jag kan förstå, i själva verket en större säkerhetsrisk. Ett praktexempel på Parkinsons lag, måste jag säga.

Tyvärr sker den här typen av missar särskilt lätt i just de stora enheterna, där rationalitet och pragmatism i hela verksamhetskulturen för länge sedan omöjliggjorts genom att man skapat administrativa system och beslutsordningar mm som hindrar folk som ser vad som enkelt borde och kunde göras för att främja verksamheten, från att komma till skott och få något gjort. Detta leder till en riktigt ond cirkel. Att man sedan försöker rädda det hela med ökad kontroll är ju snarast sorglustigt. Den offentliga sektorns inkompetens att upphandla it-system har nu exempelvis resulterat i ökad kontroll från finansministeriets sida. Det tvivelaktiga i åtgärden är just det megalomana storprojekts-perspektivet med stora upphandlingar som alltid leder till att användbarheten blir lidande, eftersom dylika projekt borde tas fram mer iterativt. Ministeriet borde erbjuda dialog, stöd och lösningar. Striktare regler leder sannolikt bara till större absurditeter i systemutvecklingen.

Vad jag hoppas på är att folk börjar agera och tänka självständigt. Vi behöver en liten revolutionsrörelse också i väst, vilket ju också på sina håll kommit i gång, inte minst på webben, där människor har möjlighet att bidra och påverka. Enkelt är enkelt och komplext komplext. Alltid är det ju inte som man först trott, och därför är flexibilitet och lösa strukturer så särskilt viktiga för att uppnå goda resultat i vår komplexa tid.

Folkbildning och informationsspecialister

Jag har på senare tid stött på kommentarer av typen: "Hemskt att se att det hos bibliotekarier lever kvar gamla uppfattningar om att de vet bättre vad kunden vill ha än han själv." Sådana kommentarer är förstås en del av en diskussion som pågått länge.

Förr i världen fanns det officiella rekommendationer för allmänna bibliotek på vilken litteratur som var lämplig och önskvärd att ha i samlingarna. Dessa kommenterade listor är samtidigt rörande och beklämmande läsning. De avspeglar förstås en patriarkalisk tid och är på sätt och vis en sorts positiv censur av vad folket ska läsa. Men det finns också en tanke om bildning och om att bibliotekarien har ett samhällsansvar och en uppgift att främja positiva företeelser sin omgivning, stöda och leda människor i en god riktning.

Samma etos finns i denna dag i exempelvis IFLAs verksamhet. Sällan har jag träffat så många idealister som på IFLAs världskonferens. Tusentals bibliotekarier från hela världen, som drivs av en övertygelse om rätt till information och kunskap, arbete för rättvisa, jämställdhet, demokrati och jämlikhet. När jag tänker på det arbete som görs t ex inom FAIFE kan jag inte annat än tycka att man ibland gjort det lite väl bekvämt för sig här hemma. I många länder balanserar biblioteken mellan sina upplysningsmålsättningar och extremt knappa resurser och myndigheter eller politiker som ibland medvetet försvårar deras arbete.

På många håll i Norden verkar man tycka att folk inte mera behöver upplysas eller bildas, utan alla ska få göra vad de vill. Därför ska biblioteken endast fungera som väl marknadsförda servicepunkter. Att ha en agenda för beståndsutvecklingen som baserar sig på något annat än efterfrågan anses ibland bara arrogant. Biblioteken ska inte säga vad som är god eller dålig litteratur. Den bildning och upplysning biblioteken ska lära ut är endast informationskompetens. Om innehållet ska inte bibliotekarien säga något, inte moralisera, inte truga. På biblioteken kan man också följaktligen låna ut vad som helst. Filmer, skivor, dataspel, gångstavar, barnstolar … Bara man får besöks- och lånestatistik är det gott. Man tycker, eller finansiärerna tycker, fortfarande att det är viktigt att människor fysiskt tar sig till biblioteket.

Samma diskussion finns i dag också inom högskolebiblioteken: ska man ha utbildade ämnesbibliotekarier som sköter införskaffandet av speciallitteratur utgående från egen bedömning, eller skaffar man böcker bara enligt efterfrågan?

Bland specialbibliotekarierna pågår en intressant diskussion om vad informationsspecialisternas förändrade roll går ut på. Bibliotekarier som jobbat länge inom specialistorganisationer besitter ingående kunskaper om verksamhet, informationskällor och -kanaler på sitt specialområde. De känner sin inte sällan frustrerade av att deras kompetenser inte uppskattas i organisationernas verksamhet som helhet. De kunde många gånger ha väldigt mycket att ge också gällande informations- och kommunikationsverksamheter för hela organisationen.

Informationsspecialister är experter på att utvärdera och förvalta information. Bibliotekarier är informationsspecialister. Det är klart att de också utför ett serviceyrke och bör fokusera på kundernas behov. Men det innebär nog också att de kan ha synpunkter på innehållet i den information de förmedlar. I själva verket bör de ha det och inte sticka under stol med den kunskap de förvärvat om substansfrågor. Det finns visst god och dålig litteratur och bättre och sämre information. En bibliotekarie ska hjälpa folk att hitta kvalitet i flödet. Och det behöver dessutom inte alls ske endast i bibliotekslokalen. I vårt samhälle behövs mycket hjälp och stöd för att föra fram riktig information. Utan folkbildning är demokratin hotad. Det är alldeles uppenbart, när man noterar hurdana dumheter en del politiker lyckas slå i folk.

Mångfald i åsikter och omdömen

Besökte i lördags Lilla Teatern och såg Camus De rättfärdiga. Den var bra tyckte jag. Seriös teater, njutbar regi etc. Salongen var mindre än halvfull och pjäsen läggs ner. Det kan finnas olika orsaker, och ingen av dem är riktigt behaglig, tycker jag.

Den första orsaken kan vara Hufvudstadsbladets recension (17.9). Den var en riktig teaterkritik som också påtalade saker som enligt den professionella experten kunde ha gjorts bättre. Det är utmärkt, en teaterkritiker ska leverera sakkunniga omdömen om teaterkonst, inte referat. Det som slog mig är ändå att det också skrivits åtminstone tre andra recensioner av samma uppsättning: i Vasabladet 19.9, i Västra Nyland 17.9 och i Borgåbladet 17.9. Jag har inte läst dem alla, men det jag funderade över var nog om inte Hbl har en något för dominerande ställning. Egentligen borde man ju läsa flera recensioner, för att få en mångsidigare bild av hur en uppsättning kan uppfattas. Då man skriver en recension kan man ju nämligen omöjligt ta upp alla olika aspekter av en uppsättning, utan man måste välja att fokusera på några.


Den andra potentiella orsaken är att den finlandssvenska teaterpubliken är intellektuellt slö. Denna orsak hänger samman med den tredje: biljettpriset var inte helt billigt. Jag skulle nog bra gärna se att man tog in fyrken ännu tydligare på dyra uppsättningar med orkester och dans och hi och hå. De skulle bli mer proportion på det hela. Subventionera "seriös" teater mera. Den kan omöjligt vara lika dyr att sätta upp och det behövs lite morot i att besvära sig på en pjäs som inte bara är tjo och tjim och underhållning. Inget fel på underhållning alltså, absolut inte. Men det skadar ju inte heller att ibland inte ta den intellektuellt sett enklaste vägen. För ofta har de stora underhållningsuppsättningarna inte väldigt mycket större djup än sannfinnarnas ordförande i sina utläggningar. Folk borde uppmuntras att tänka och teater är inte alls ett dumt sätt. Att tänka också svåra och besvärliga tankar.

Vetenskap för öppen ridå

I eftermiddags stack jag mig in på ett seminarium för arkeologi och pedagogik, ArkeOPEda. Jag kom allra främst för att kort träffa och höra på Åsa M. Larsson och hennes presentation om social media. Åsa är en aktiv bloggare, som jag också bongat på Twitter. Därför var jag lite nyfiken att träffa henne.

Åsas presentation var inspirerande. Hon berättade om hur hennes organisation Societas Archaeologica Upsaliensis använder webbsidan, Facebook och bloggar för att kommunicera med omvärlden. Hon berättade att de fått värdefull hjälp av kolleger via bloggen, samtidigt som hon själv hela tiden kan hålla sig uppdaterad om hur andras projekt framskrider i realtid via deras bloggar. Det har varit både roligt och ibland vetenskapligt givande. Också på Twitter har hon hittat nya kontakter. (Kunde upprepas i oändlighet, detta om Twitters värde som informationskälla och nätverkskatalysator.)

De aspekter på vetenskapligt bloggande som kom fram i Åsa M. Larssons presentation liknade mycket dem som diskuterades på historikernas forskarseminarium, där jag nyligen presenterade bland annat nya former av vetenskapligt publicerande. Närvarande var Sofia Gustafsson, som är en av skribenterna i den fina Sveaborgsbloggen. Sofia kunde berätta att forskningsprojektet har haft otrolig nytta av sin blogg. De har blivit kontaktade av experter i olika ärenden. Och det är roligt att blogga och få respons. Och de har de fått. Mycket.

Det viktiga är, som också Åsa sade, att inte göra tröskeln för hög. Som bloggare kan man stiga ner från katedern, ställa frågor, vara osäker, spekulera och till och med göra fel. Det viktiga är förstås att man är ärlig och öppen. Det uppskattas av kolleger, men också av allmänhet och finansiärer. Som Åsa sade: visa processen! Den är engagerande och många gånger intressantare än resultaten kan vara. Det är ju därför man forskar. Det kan man ju bjuda också andra på.

Digitalisering på villovägar?

I dag hann jag lyssna och titta under största delen av ett väldigt intressant seminarium som ordnades av Svenska Litteratursällskapet på Riksarkivet. Orsaken till valet av lokal var sannolikt det stora deltagarantalet. Den stora gamla forskarsalen var fullpackad. Ämnet är högaktuellt och mycket intressant: det handlade om forskarnas och bibliotekens, arkivens och museernas syn på digitalisering och användningen av digitala material.


Tidigare har institutionerna inte egentligen undersökt vem som använder de digitala materialen och hur de används. Outi Hupanittu, som arbetat med projektet på SLS presenterade mycket spännande och viktiga resultat. Hon har gjort två enkäter: en till forskarna och en annan till institutionerna. Diskrepansen i resultaten var häpnadsväckande. I nästan alla frågor skiljde sig forskarnas och de andra brukarnas (en icke oansenlig del av användarna visade det sig) och institutionernas uppfattningar, om vad och hur saker görs eller borde göras. Uppmuntrande var däremot att alla parter uttryckte mycket stort och genuint intresse för samarbete.


Helt klart blev att släktforskarna är en undervärderad grupp, både som användare och experter: det är släktforskarna som själva byggt de mest välfungerande och mest uppskattade tjänsterna vad gäller användbarhet. De är byggda för ett visst syfte, för användning och ur användarnas behov. Som Hupaniittu sade har det nog blivit mycket problem och stelhet för att man försöker bygga nya tjänster på gamla system, exempelvis i arkiven [mitt exempel].


Själv uppfattar jag att det är två saker som är avgörande för hur minnesorganisationerna klarar av denna utmaning. Den första är att kunna släppa kontrollen där den på riktigt faktiskt inte behövs. Man måste öppna för användare att bidra, kommentera, länka, dela och så vidare. Detta sade också Jaana Kilkki som är ansvarig för utvecklingen vid Riksarkivet: det finns för mycket material, för lite metadata och det enda sättet att tackla detta är att involvera brukarna. Och som framgick även på detta seminarium: de är mer än villiga att involveras. Men de måste tas på allvar.

Detta för mig också till den andra kritiska punkten: förmågan till dialog. Man måste ha förtroende för allmänheten, man måste lyssna på den och låta folk göra vad de vill med materialen. Det går nämligen ju att göra, utan att man riskerar sina samlingar eller sin verksamhet. Dem riskerar man tvärtom mycket mer genom att inte kunna reagera på att omvärlden och kulturen förändrats.

Hupaniittus rapport publiceras på de båda inhemska efter årsskiftet.



- - Tillägg: Läs också Jyrki Ilvas blogginlägg med kommentarer om samma seminarium.

Födelsen av Förlaget

Författarna är förstummade. För läromedelsproduktionen finns utsikter om förbättring. Facklitteraturen, åtminstone inom humaniora, är ohotad. Vi har SLS förlag som ett alternativ som minsann erbjuder konkurrens med hög kvalitet och professionalitet.

Utgivningen av den finlandssvenska skönlitteraturen, och en hel del av facklitteraturen, är subventionerad av dels fondmedel, dels genom försäljningen av läromedel. Ja, och Mumin.

Ur litteraturens synvinkel är mångfalden viktig. Det behövs dialog, alternativ och spänningar. Det behövs flera tidningar och medier som recenserar. Det behövs många röster. En enda röst kan inte föra samtal annat än med sig själv. I längden leder det till stagnation, tystnad.

Man kunde kanske tänka sig att det nya Förlaget fick en fyrklövermodell: läromedel, fakta och två separata skönlitterära avdelningar, men var sin ansvarig chef, som har total frihet att skapa en egen profil. Man behöver ju inte tänka sig att varumärkena direkt behöver stärkas i vår lilla ankdamm. Man kunde bra unna sig att ha två "produktionslinjer" utan någon färdigt uttalad och spikad skillnad i profil. Två redaktioner helt enkelt, lite som de svenska tv-nyheternas Rapport och Aktuellt. Två enheter som kan fatta separata fristående beslut om utgivningen. Frågan är om ledningen är färdig att ge upp så mycket kontroll över utgivningen. Ett modernt ledarskap i en expertoganisation förutsätter ändå det för att lyckas. Genuin frihet under ansvar.

En annan möjlighet är en utvandring av finlandssvenska manuskript och författare till svenska förlag. Det skulle säkert göra gott på många sätt. Hittills är ju det enda förlaget som effektivt och framgångsrikt agerat i Sverige Svenska Litteratursällskapet, dels genom förlaget Atlantis, dels som producent för den finlandssvenska bokmässosektionen vid bok- och biblioteksmässan i Göteborg.

Det senare scenariet är på sätt och vis en återgång till en tidigare integrerad svensk bokmarknad, men också en naturlig konsekvens av att webben raderar geografiska avstånd och gränser. Det kan också stärka svenskan i Finland på ett bra sätt. Den riktiga Mumindalen finns trots allt också i Sverige.

Boklådornas och boksamlarnas Helsingfors

Anders Ramsays memoarer brukar betecknas som underhållande men opålitliga. Kan så vara, men hans beskrivning av bokhandlarna i Helsingfors kring mitten av 1800-talet är väl i alla fall ditåt:

I bjärt motsats till delikatessaffärernas låga ståndpunkt stod den relativt höga, som stadens bokhandel då innehade. Det fanns nämligen då ej mindre än tre stora "boklådor", den Frenckellska (nu [1919] Edlundska), Wasenius & C:o i Nordiska bankens hus och Öhmanska (Tikkanen) i hörnet af N. Esplanad- och Fabiansgatorna. Alla oro de rikt försedda med ej allenast den moderna skönlitteraturens alster, utan äfven med gedignare och vetenskaplig litteratur ävensom en mängd dyrbara planschverk och prakteditioner, sådana man numera endast sällan finner. Man hade då mera intresse, sinne och tid för läsning af böcker än nu, då tidningar och en störtflod af tidskrifter, revyer och sådant fylla behofvet af andlig spis.

[…] men jag ser ingenstädes mera som då hela rum, stora rum, stundom flere rum, inredda till verkliga bibliotek, med bokhyllor från golf till tak. Sådana minnes jag dock flere från min barndom, såsom hos stadsrådet baron G. von Kothen, statsrådet J.A. Ehrenström, geheimeråden baron Carl Johan Walleen och baron O.W. Klinckowström, statsrådet P. Winter, professorerna Linsén och Lagus, det Falkmanska på prakteditioner rika biblioteket, kammarrådet C. Schauman, doktor C. Lundahl m.fl.

Som Jyrki Hakapää har visat i sin avhandling var en mycket stor del av böckerna som rörde sig på markanden svenska, alltså från Sverige, och den finska och svenska bokmarknaden var i praktiken en och samma marknad på många sätt, trots att myndigheterna försökte ändra på saken på olika sätt. Helsingfors upplevdes som en mycket svenskspråkig stad och finska hördes inte ofta på gatorna i de centrala universitets- och ämbetsmannakvarteren under dessa decennier. Det gjorde däremot ryskan, men den ryska litteraturen ägnades nog inget större intresse.

Allt detta innebär, att de boksamlingar som finns i till exempel Nationalbiblioteket eller Svenska Litteratursällskapets bibliotek på intet sätt representerar bokkulturen i Finland under 1800-talet, alltså de böcker som de facto lästes eller fanns i folks hyllor under de decennier då den finländska "nationallitteraturen" växte fram.

Därför är det också mycket viktigt och intressant att notera privata boksamlingar som ger en mycket bättre bild av bokkulturen under en given tid. Var finns de i dag?

Supervirtuellt men konkret

Användarfall hör till det roligaste att skriva. Just i dag har jag suttit med en första skiss, som hastigt svällde upp till att inkludera alla möjliga andra tankar och idéer jag har haft, t ex ett projekt för digital delaktighet som ju absolut borde sättas i gång på bred front också hos oss.

Ett av fallen handlar om Anna-Maria, 75 år, som är sekreterare i den lokala pensionärsföreningen. Föreningen har med stöd av kommunbiblioteket och förbundet fått hjälp att sätta upp en egen webbsida på Kulturhuset.fi och det har ordnats en kurs i användningen av internet på ett möte där föreläsaren Jonas också hade med sig pekdatorer som kunde lösas in till av kommunen och fonderna subventionerat pris. Med hjälp av Jonas kunde också de mer osäkra tillsammans lära sig att öppna webbsidor, chatta och skicka e-post. En del var kompetenta datoranvändare redan innan och man hjälptes åt under träffen att utforska pekdatorerna. Därmed har Anna-Maria fått ett ypperligt medium att hålla kontakt med alla medlemmar.

Anna-Maria har via Kulturhuset också hittat till Pondus-hemsida, där hon fixar till ett par fönsterapplikationer att lägga till på hemsidan. Hon behöver inte logga in skilt, utan Pondus känner igen henne, eftersom hon kommer via Digistoff som är Kulturhusets uppdateringsverktyg.

Fönsterapplikationen innehåller ett kombinerat flöde från Brages Pressarkivs databas Presstanda med finlandssvenskt tidningsmaterial och Svenska Yle. Anna-Maria väljer från en lista rubriken ”Äldre” samt från en annan lista på orter hemorten ”Åbo”. Hon kruxar också för att hon uttryckligen vill ha ett flöde där båda orden gäller, inte antingen eller.

Den andra applikationen är en evenemangskalender som visar aktuella evenemang i Åbotrakten. Om hon klickar på ett evenemang får hon upp en ny flik i evenemax.fi där ifrågavarande evenemang öppnats. Via evenemangen kommer man också vidare till mera info om konstnärer, teaterpjäser och annat från till exempel Kulturforum.fi och Uppslagsverket Finland via Pondus-fönsterapplikationer i högra kanten. Anna-Maria väljer att visa evenemang lite längre i framtiden, hon tänker att man tillsammans kan planera utflykter i god tid. Teater- och bioföreställningar måste hon ändå avgränsa, så att inte varje visning visas skilt, annars fyller de hela flödet, märker hon, så hon går enkelt tillbaka genom att klicka på Pondussymbolen för att göra justeringen i inställningarna. Strax plingar det till i chatten. Det är Kalle, som strax noterat utställningen på Åbo slott och föreslår att man kunde diskutera ett gemensamt besök på nästa möte.

Man kunde ju hitta på hur mycket som helst!

Baby steps

I går hade vi öppet hus på Brages Pressarkiv. Vi hade inte riktigt vågat hoppas på en sådan anstormning som det sedan blev. Det var trots allt ju en regnig vardagseftermiddag. Jag är alldeles otroligt glad och lycklig över att så många faktiskt kunde ta sig tid och möjlighet att komma. Och många hörde också av sig och beklagade att de inte kunde komma …

Som alltid på motsvarande tillställningar blir det smått kaotiskt och man hinner inte alls tala med alla. Det var i alla fall rätt många som hann göra roliga eller direkt nyttiga fynd i våra samlingar. Det är det som är det bästa med Brages Pressarkiv: varenda en kund kan hitta något spännande och relevant hos oss. Ibland kan det kräva en del grävande och lite tid, men man hittar för det mesta något. Och detta något är något som inte finns på webben, som inte hade gått att googla fram. Personalen som känner samlingarna väl (dit hör inte jag ännu), har förmågan att plocka fram rätt mappar och kuvert åt var och en. Information om en släkting, den gamla skolan, en restaurang i småstaden, någon olycka eller incident, vad som helst, och man brukar åtminstone komma information på spåren via klippsamlingarna. Eftersom allt material dessutom är tryckt går det lätt att läsa också för en amatör, i motsats till vad fallet kan vara med andra arkiv. Jag brukar därför tala om vårt arkiv som ett lågtröskelarkiv.

Dagens clou i var i alla fall att vi kunde förevisa de nya kundterminalerna som ger tillgång till det nyare materialet som tidningarna levererar oss direkt i pdf-format. Materialen är ändå tillgängliga bara via dessa terminaler på grund av att det är tidningarnas egendom och Brages Pressarkiv endast har rätt (och intresse) av att distribuera referenser och tjänster som bygger på dem och länkar. Det vi hoppas på för både tidningarnas egen framtid och för användarnas bästa, är att kunna lägga till länkar till materialet hos tidningarna själva till deras webbplatser, så att de också kan uppbära de avgifter de har rätt till, både moraliskt och juridiskt. Det skulle för dagens webbanvändare vara en självklar och naturlig lösning, i stället för de referenser utan fulltext som nu erbjuds i vårt index på webben. Att här inte finns en länkning är inte riktigt acceptabelt i dag ur användarperspektiv, tycker jag.

Meningen är att vi också ska kunna lägga till de något äldre material som finns kvar hos tidningshusen, dvs några år bakåt i bästa fall, i vår egen digitala samling. Samtidigt strävar vi till att bygga upp långsiktig bevaring för dessa material. Allt detta kostar förstås pengar och förutsätter ett nära samarbete med tidningshusen, som också är på god väg. Vi har fått små stöd för projektet av HSS media, Waldemar von Frenckells stiftelse och Otto A. Malms stiftelse, men nu är pengarna i praktiken slut. Pressarkivet är också annars i behov av en hållbar lösning för ekonomin i framtiden. Hotet av nedskärningar i statsbidraget uppfattar jag som reellt. Så donationer och stöd emottages med tacksamhet.

Det finns många planer på vad som kunde göras för att förbättra tillgängligheten på material och utveckla det långsiktiga bevarandet av finlandssvenskt kulturarv. Genom samordning kan vi uppnå mycket, men en del investeringar krävs också. Själv är jag otålig till min läggning och benägen att gå, inte där ribban är lägst, utan där man med den minsta insatsen kan få snabba och tydliga resultat. Jag tror också att det är rätt väg att gå, att framskrida iterativt, med ett klart mål i sikte, men utan alltför noggrant spikade planer. Jag hoppas potentiella finansiärer kan leva med detta.

Upphovsrättslicens på webben

Den finska upphovsrättsorganisationen Kopiosto har i år lanserat en licensavgift som skolor ska betala bland annat för att kunna använda bilder och text från webben i undervisningen. Avgiften är 3,49 euro för grundskolelever och 7,09 för gymnasister . Med moms då, förstås. Man har till och med antytt att denna licensavgift skulle ha något att göra med forskning. Att fritt tillgängligt material inte kunde användas för seriös forskning? Det är fullständigt oerhört. Att man inte kunde forska i webben utan att betala för det? Hur mycket ska vi riktigt hugga oss själva i foten i vårt "informationssamhälle"? Om vi inte vet och lär om det, faller vi garanterat av utvecklingen.

Kopiosto verkar inte ha besvärat sig att översätta sidorna till svenska.

Hela resonemanget är absurt och jag har oerhört svårt att förstå hur man vid ministeriet kan ha tyckt att Kopiosto i detta skede kan representera alla som bloggar eller laddar upp bilder på Flickr, så väl inhemska som utländska människor och organisationer.

Så länge det inte finns någon takorganisation för alla bloggare exempelvis. Lagen säger nämligen:

Bestämmelserna om avtalslicens i denna lag tillämpas när avtal om användning av ett verk har ingåtts mellan användaren och en av undervisningsministeriet godkänd organisation som företräder ett flertal upphovsmän till i Finland använda verk inom ett visst område. En licenstagare får med stöd av en avtalslicens i enlighet med licensvillkoren använda även sådana verk inom samma område vars upphovsmän inte företräds av organisationen.

Så det är rimligtvis inte en avtalslicens det handlar om. I praktiken överförs alltså i denna modell pengar (dessutom ofta av kommunernas surt förvärvade och knappa skatteintäkter) till en upphovsrättsorganisation som inte är redovisningsskyldig till dem som producerat materialet eftersom motpart saknas för stora delar av materialen.

Det har sagts att avgiften är en avgift som motsvarar de avgifter som uppbärs för tomma kassetter. Skillnaden är ändå rätt stor, principiellt, eftersom det är en så erhört mycket större del av foto- och textmaterialen som görs av "vanliga människor" som inte ens går att spåra. Det handlar om en underlig extra skatt, som betalas med skattemedel till en organisation som representerar en handfull aktiva människor.

Pengarna borde ju i så fall rimligtvis gå tillbaka till offentliga, gemensamma pengar! Eller kanske man kunde tänka sig en så radikal tanke, att man kunde understöda utbildning och forskning genom att låta dem använda material gratis? Och kanske spara in lite administrationskostnader på kuppen?

Det kan ju dessutom till och med hända att någon, som lagt upp något öppet på webben, har tänkt att han gör det för allmännytta, av glädjen att dela med sig och ge något till sina medmänniskor?

Tänk på det, tre och femtio betalar vi till Kopiosto per barn för att de i skolan ska kunna titta på något finns öppet tillgängligt på deras hemdator. Är det faktiskt såhär vi ska ha det?

Funderar själv på om jag nu borde a) kontakta Kopiosto för att få ut min del av uppburna avgifter bara för att se vad som händer eller b) lägga upp den CC-licens jag redan länge tänkt sätt hit.

Men är ljuset i tunneln ett mötande tåg?

Den lilla kommunen där jag bor står i beråd att ordna en folkomröstning om att ansluta sig med grannstaden, som ligger i en riktning dit praktiskt taget ingen reser för att arbeta. I går kväll ordnades en invånarkväll, där tjänstemän och politiker informerade om förhandlingarna, avtalsutkastet och politikerna om sina egna åsikter i frågan. I bakgrunden spökar dessutom kommunministerns planer på att i snabb takt slå ihop kommuner med hjälp av lagstiftning.

Politiker och tjänstemän styrs just nu ofta av en övertygelse om att stora enheter gör att arbete kan utföras effektivare. Det stämmer kanske till en viss mån, för vissa verksamheter. Även om jag inte är helt övertygad om att man har tillräcklig vetenskaplig evidens för ett sådant påstående. Administration verkar vara ett område där man kan genomföra förändringar, hur galna som helst, utan några egentliga kalkyler. Det handlar mest om övertygelser om vad som är rationellt i olika situationer.

Förslaget om att utreda och inleda förhandlingar om kommunsammanslagning kom för många år sedan. Man lyckades på ett taktiskt sätt genomdriva att saken skulle utredas och att det måste förhandlas fram ett avtalsförslag, så att "man har realistiska alternativ att ta ställning till". Det låter förstås som ett rättvist och bra sätt, men man såg under gårdagens diskussion hur en sådan utrednings- och förhandlingsprocess påverkar de inblandade: då man i flera månader arbetat hårt för att ta fram en för en själv så bra lösning som möjligt, börjar man tro på den. Tankarna nöts in i vissa banor, man arbetar i timmar med människor som har ett gemensamt mål och snart tror man att det är det enda eller åtminstone det bästa tänkbara alternativet man arbetar för.

Mötet mellan beslutsfattarna och invånarna var därför rätt deprimerande. Man såg så tydligt hur politikerna ansåg sig veta bättre, alternativslösheten var verkligen slående i de allra flesta inlägg. Osäkerheten kring regeringens planer användes som ett argument för att välja innan tvångsåtgärder tvingar kommunen att ge upp avtalet man tagit fram. Avtalet var i sig – det var tydligt – produkten av en så pass stor arbetsinsats, att det bara därför anses värt att ingå. Det är lite som att en dyr extern konsult alltid kommer med goda lösningar, därför att de kostar så mycket. Tröskeln att erkänna att man fått bara smörja är väldigt hög hos den som fattat beslutet om att betala konsulten.

Det höga emotionella priset av att ge upp något som kostat en mycket arbete, pengar eller prestige är en sak som man borde vara medveten om. Det är en mycket stor riskfaktor vid uppkomsten av tunneltänkande.

Gällande kommunerna var det historikern Panu Pulma som kommenterade insiktsfull att det handlar om en gammal konflikt i synsättet: är kommunen en demokratisk, politisk enhet vars invånare faktiskt kan och har rätt att besluta till exempel att de vill producera tjänster på ett dyrare sätt och betala en högre kommunalskatt, eller är kommunen endast en förvaltningsenhet vars uppgift är att rakt av producera lagstadgade tjänster så effektivt som möjligt.

Många politiker – inte minst den nuvarande regeringen – resonerar klart enligt den senare modellen och underkänner kommunerna som demokratiska organ. Staten vet bättre hur saker ska ordnas, folket är bara oupplyst om det sätter sig på tvären. Saken blir inte bättre av att forskningen, i den mån den finns, inte är enig om vad som "lönar sig".

Inom vissa kommuner, också i kommunförbundet, pyr ändå en revoltanda. Alla kommunpolitiker är inte lika preparerade som Sjundeås, som på grund av tidigare ekonomiska svårigheter nu försatt sig i ett tillstånd av "alternativlöshet".

De små libristerna

Kejserliga senaten har påbjudit att den, som genom kolportörer vill idka försäljning af tryckalster, därtill bör utverka koncession, antingen af öfverstyrelsen för pressärendena eller af vederbörande pressombudsman. Ett fritt yrke har snärjts i förordningarnas namn.

Ett fritt och fågelfritt yrke. Ty har icke senaten förrän nu funnit anledning att reglerande ingripa i kolportagehandteringen så ha i stället andra dragit försorg om restriktionerna; vi erinra oss med indignation några fall, i hvilka myndiga lokalinnehafvare uppträdt aggressivt mot de små bok- och tidskriftstråkarnas sympatiska släkte.

Men vi skola genast medge att det varit undantag. På flertalet af våra restaunger göra dessa litteraturens yngsta och käckaste pioniärer ostörda sina ronder och stamgästerna nicka som åt gamla bekanta:
- Nej fan, int tar vi nånting, försök int heller. Eller fan hu du Snurran eller Figaro, pojke?

Pojken har både Snurran och Figaro och Söndags-Nisse och Strix och Radchas nya romaner från världskriget. Den hugade reflektanten får maka sitt punschglas åt sidan - om det råkade stjälpa representerade förlusten en förmögenhet - och ur kolportörens rymliga läderväska kommer volym efter volym på bordet.

Den spekulerande herrn granskar flyktigt bokpacken och besluter sig för Snurran. Snurran är alltid bra.

Man minns ännu hvilken succès en upplaga hade som för några år sedan sedan distribuerades här med färgstämpeln: "Numret beslagtaget i Sverge!!"

Den lille kolportören packar in igen. Vid nästa bord afyttrar han en Söndags-Nisse. Hasse Z:s Blick på tingen står just nu högre i kurs än någonsin förr: ingen af kollegerna i den svenska skämtpressen är så utomordentligt frisinnad som han och ingen gisslar som han de unghögersvenska germanismen.

Det händer någon gång att gossen med tjufemöringarna och de lustiga bladen och den gamla kvinnan, som säljer Krigsropet, råkas på samma på marknad. De hälsa hvarandra nästan omärkligt, kollegialt, och fortsätta hvar på sitt håll kommersen.

Bland jämnåriga kamrater från sin mammas gata intaga litteraturkolportörerna en ställning. Redan den prydliga blågröna klädesuniformen, den kortskurna rocken med sina blanka metallknappar och epåletter, de långa galonerade benen, mössan som nästan kan täfla med biografjannarnas guldsmidda dito, måste ju inge de andra gyckarna på hemgården viss respekt .

Kroglifvets letargiska dagar och händelser och det förtroliga umgänget med boktitlarnas grefvinnor och vicomter ha förlänat de små libristerna en nimbus hvilken icke undgår kamraterna. Hvem vet väl hvad allt de sett och hört och hvad de kunde berätta - om de kunde. Kolportageromaner har världen nog, när få vi den första kolportörsromanen?

-Morenkopp

Publicerad i Dagens Press den 28 januari 1915.

En upplyst disputation

I dag har det igen varit en stor dag i finsk bokhistoria när teologie magister Minna Ahokas disputerade om upplysningslitteratur i Finland på 1700-talet. Jag har haft nöjet att följa med Minnas arbete en längre tid. Vi har bland annat arbetat tillsammans kring den bokhistoriska Henrik-databasen som också resulterade i en bok, som nyligen publicerades på engelska. Minnas avhandling är en ambitiös genomgång av upplysningen i Finland med bokhistoriska metoder. Hon går igenom privat bokägande, bibliotek, tidningspress, avhandlingar och annan reception av upplysningslitteratur. Hon har med imponerande grundlighet och målmedvetenhet läst stora mängder källmaterial. Men som det konstaterades under disputationen är det inte möjligt för en bokhistoriker att faktiskt läsa igenom varenda bok och analysera dess innehåll och halten av "upplysningstankar" i var och en. Därför var det ett bra – och modigt – val att som opponent ha docent Sisko Haikala från Jyväskylä univeristet som är idéhistoriker.

Valet av opponent var lyckat: Haikala var en mycket god opponent, som aldrig glömde att upplysa även mindre insatta åhörare om kontext och begrepp, både vad gällde forskning och källor. Hon berörde både stora principiella frågor och ägnade sig åt detaljer med tillräckligt engagemang för att vara fullt övertygande. Att hon gärna godkände avhandlingen ger den också en stämpel som godkänd i idéhistoriskt eller innehållsmässigt perspektiv gällande lärdoms- och litteraturhistoria, trots den stora svårigheten att ringa in vad upplysningen egentligen är, både som idé och som litteratur. Bland annat diskuterades om Jonathan Swifts verk kan räknas som upplysningslitteratur – räcker samhällskritik för att vara upplyst? Eller hurdan ska kritiken vara för att tillhöra upplysningen?

Minna klarade sig också bra och kunde försvara sina avgränsningar och begrepp. Hennes lektio som inledde disputationen var även den mycket bra. Hon knöt på ett modigt sätt an till den i Finland pågående debatten om upplysning och bildning versus fanatism och "hatskriverier". Hon menade att det på sätt och vis handlar om precis samma diskussion om förståndets och bildningens kamp mot irrationella föreställningar, nu som då.

En signifikant och talande detalj under disputationen var den förvirring som uppstod under disputationen om huvudkapitelns ordningstal: vilket var nu egentligen det fjärde kapitlet som det hänvisades till i texten ...? Disputanden berättade att förlagsredaktören i sista minuten meddelat att kapitelnumren strykts av grafiska orsaker. Åter ett bevis på hur vetenskap och litteratur påverkas av sin fysiska form, av teknik och produktion! Därför är det också viktigt och intressant att inte endast göra intertextuell forskning inom historia. Historiens materialism slingrar sig in i även de mest vidlyftiga resonemang. Fast mediet kanske inte alltid är budskapet, sätter det ovillkorligen sina spår i meddelandet.