Throwback

Av förekommen anledning, som jag inte nu går inpå dess mera (Pressarkivet kommer att ta ytterligare ett steg mot undergången om en dryg månad) har jag denna helg ägnat mig i huvudsak åt åren 2011-15 i mitt liv. Det var en innehållsrik tid. I dryga tre års tid jobbade jag som en galning för att rädda Pressarkivet. Det var en kamp mot väderkvarnar, för det var redan bestämt att arkivet skulle bort och det var omöjligt att rubba tagna beslut. Men i tre års tid såg jag potentialen, lösningarna och vad som kunde ha varit möjligt och jag använde all min kreativitet och energi för att föra fram visionen. En vision som jag fortfarande, snart ett decennium senare står fast vid. Jag fick mycket stöd av många människor, men ingen beslutsfattare vågade ta de steg som behövts eller så förstod de inte vad jag sade. Eller så var de bara oense med mig. Men jag är ändå ännu i dag av den åsikten att de som förstod digitalisering förstod vad jag menade. Det handlar inte bara om att tidningarna finns tillgängliga, det handlar om kuratering och förädlande av information. Min vision handlade nämligen också om mycket annat, om det finlandssvenska medielandskapet, som också det nu går in i en ny era. Vet inte hur det skulle se ut idag om man vågat satsa mer på samarbete gällande digitala plattformar då. Kanske det skulle ha gått såhär i alla fall.

På Brages Pressakiv 2012.

Jag upplever lite samma känsla i mitt arbete just nu.  Jag upplever att jag har lösningar på problem som är mycket omfattade och komplicerade, som nu handlar om digital transformation inom forskningen. Men eftersom problemen är komplexa, är också lösningarna det. Det handlar om långa processer som måste drivas igenom. Och det handlar inte om att man måste ändra it-system. Det handlar om att man måste ändra på kultur, språk och tankemönster. Lyckligtvis har jag enormt duktiga och inspirerande kolleger, som kan massor av saker jag själv inte just förstår. Men ibland känner jag mig frustrerad. Det är ibland svårt att kommunicera till beslutfattare och intressenter.

Jag vet inte om det beror på att jag nu är i en annan bransch eller på att världen förändras, men  idag kan man inte vänta sig att någon läser en text längre än en A4. Allt måste komprimeras till franska streck på en power point eller en pitch på 10 minuter. Historikern känner sig berövad på sitt främsta verktyg, narrativet, de långa kedjorna av argument, förklaringarna. Som arbetande inom ett mycket specialiserat område är jag dessutom ofta osäker på vad publiken kan väntas kunna och känna till. Akronymerna bara trillar ur mig, ofrivilligt. En förbannelse det också, en kamp om språket.

I det här läget känner jag ofta, att komplexa saker är lättare att rita än att förklara. Jag vet inte hur effektivt det är egentligen, om någon hinner titta längre på än bild än 10 sekunder. Men det är ändå mer info man kan förmedla med en bild på ett ögonblick, än genom text. Jag inser att jag nog försökte med samma saker då, för 10 år sedan. Jag ordnade seminarier, höll föredrag, skrev massor av kortare och längre inlägg,  gjorde presentationer med visualiseringar.

Hur kan det vara så svårt? Eller är det bara jag som har fel? Försöker ta det en sak åt gången. Väntar fortfarande på kursen i infografik jag ska gå, den blir hela tiden uppskjuten på grund av lågt intresse. Kanske är jag efter min tid. Men jag försöker nu i alla fall öva på att analysera och komprimera, en sak åt gången. Mitt medium har blivit LinkedIn, men jag tänkte att skriva lite på svenska  här kunde göra gott också. Så jag kanske återupptar bloggandet lite. Får se.

I den här bilden komprimerade  jag John Doerrs bok Measure What Matters. 

Det var inte så svårt, så ibland funkar nog vår tids kommunikation tvärtom och är väldigt pratig. 

Kanske det behövs som motvikt. (fan, kanske det är böcker jag borde babbla fram ...?)