Andlighet, religion och dialog

Jag vet i och för sig inte vad "andlighet" är. Något med religion har det säkert att göra, men det kan väl vara rätt flummigt. En motsats till materialism? Eller ateism? Nja.

I gårdagens Stiller gjorde i alla fall biskop Teemu Laajasalo en bra distinktion gällande religionsfrihet, som åtminstone jag fann klargörande: religionsfrihet handlar om rättigheten och friheten att utöva en religion, inte en rättighet eller frihet från att utsättas för någon form av religionsutövning av andra människor eller dess kulturella spår och uttryck i omgivningen. Jag tror att denna tanke kan hjälpa oss i de ibland mycket förvirrade diskussionerna om till exempel kristna traditioner i dag.

En annan sak som jag tänkt på på sista tiden är den psykologiska klokskap som finns i traditionell religionsutövning, som återkommer i dag i populära och till och med vetenskapliga råd för välmående: meditation och så kallade tacksamhetsdagböcker. Vad är det annat än ritual och bön?

Då det gäller barn och skola är situationen förstås mer komplicerad, men som Stiller sade, har han som jude inte farit väldigt illa av kristendomsundervisningen i skolan och det samma kan jag säga som ateist. Även om säkert de flesta kan hålla med om att den är rätt generöst att kalla grundskolans religionsundervisning åtminstone på 1970- och 1980-talen konfessionslös. Vi fick lära oss Fader vår och det vara bara en vikarierande hankeit som på rellatimmen påpekade apropå någon berättelse om Jesus, att "ja, det här är ju bara såna här sagor". Att jag minns detta ännu idag, säger en del. Annars gick all undervisning i helt samma format som allt från matematik till biologi. Läraren berättade hur saker var, och det var nog ingen som högt ifrågasatte uppstigandet på den tredje dagen som fakta ....

Själv har jag ändå svårt att förhålla mig neutralt till stark "andlighet" eller religionsutövning, och till och med till religiös tro av alla slag. Det kräver ärligt sagt ansträngning att inte provoceras, vilket är lite pinsamt att medge. Därför tycker jag inte heller att tolerans är ett helt dåligt ord i sammanhanget. Det innebär inte att jag på något sätt vill ställa mig ovanför troende eller anse att jag besitter en större sanning. Men faktum är, att jag medvetet måste bestämma mig för att tolerera religionsutövning och tro och inte ge efter för en spontan reaktion att bli upprörd. Och det tycker jag det handlar om, att kunna reflektera och föra en inre dialog om saken, vad som är acceptabel trosutövning i förhållande till andra människor och vad som kanske inte är det. Och här inbegriper jag ateismen i tro. Jag vet också att människor som varit närmare destruktiv religionsutövning eller utsatta för sådan, inte nödvändigtvis vill göra denna ansträngning att vara toleranta. Och det tycker jag också är begripligt och på sitt sätt rätt. Vi behöver bromsar och kontroll åt alla håll för att hållas inom ramar där toleransen kan existera. 

Mångfald och frihet kräver nog också tolerans tycker jag, trots att begreppet numera tolkats som negativt laddat. Jag tycker det handlar om att kunna tänka långsamt. Att förneka att man har fördomar eller spontana känslor inför i synnerhet gällande för en själv obekanta eller obekväma fenomen är nog inte heller klokt i längden. Gör man det är det också svårare att förstå dessa känslor och reaktioner hos andra. Och det måste man ju göra om man ska kunna föra dialog. Jag önskar ändå att det skulle vara dialog. Jag blir lite trött av allt "herreguud, nu har det gått för långt med det här tjafsandet om xxx" (fyll i lämplig jul- eller annan kristen tradition), vilket helst görs i en krets av garanterat likasinnade, där man tillsammans kan himla sig, utan att ens vänta sig att någon genuin diskussion kunde föras eller intellektuella analyser göras. Varför är det så svårt att oaffekterat säga hur man tycker det borde vara i stället för att hacka på andra?  Har detta en annan funktion än att man får sin egen upprördhet bekräftad? Det är en intressant kulturell meme. Jag försöker tolerera även den.

Ett litet lands styrka

Diktonius skrev någonstans att "Kraften är det som brakar, styrkan är berget där inne". Liknelsen beskriver fint skillnaden mellan de två. Finland är visserligen litet i europeiska och globala sammanhang, men vi är starkare än vad man kunde tro. Styrkan härstammar i själva verket ofta från just litenheten, som ger oss ett samhälle där tilliten är stark. Att makten är relativt nära, beslutsvägarna korta, insyn och transparens nästan oundvikliga, och att tillgångarna, åtminstone hos oss, är begränsade, har bidragit till en utveckling mot ett samhälle där man kan bygga upp och tillgodogöra sig starka kompetenser och utnyttja dem flexibelt och effektivt genom täta samarbeten. Vi har inom forskningsvärlden lyckats vinna fördelar genom att tillsammans satsa på infrastrukturer och öppenhet. 

Det har varit relativt lätt att samarbeta här hemma. Vi har i Finland länge haft ett gemensamt arbete för att främja öppen forskning. Det har gjorts målmedvetna statliga investeringar på öppen, modern forskningsinfrastruktur. Det är inte en slump att vi har en av världens snabbaste superdatorer här eller att Finland är med i flera internationella forskningsinfrastrukturer i tunga roller. Det har varit en positiv spiral av växande kompetenser och goda, belönande samarbeten, som hämtat resurser till Finland. 

Öppenhet har i Norden generellt inte varit något som behöver särskilt legitimeras eller förklaras. Det är för oss ett modus operandi, som också forskare kunnat omfatta. Allmänning är för oss ett positivt laddat begrepp, trots att ekonomiska och kulturella hinder uppstått i forskningen under förra seklet och gjort att en del av hållningen och framför allt systemet drabbats. Forskarna har historiskt velat bygga upp vårt land, främja folkets välmående, utveckla samhället och ekonomien. När världen blivit mer sammanlänkad och forskningen allt mer internationell och institutionaliserad har ethos funnits kvar och mänskligheten och planeten som helhet kanske fått en mer framträdande roll. Men fortfarande finns en stor tilltro till forskning och innovation som en positiv, till och med räddande styrka för vårt land.

Det lilla, kalla landet i periferin har alltid fått vända på sina slantar. Då har det varit klart, att det är smart att söka skalfördelar framom intern konkurrens och försäkra att investerade medel utnyttjas effektivt. Man har aktivt hämtat kunskaper i omvärlden. I det lilla landet har man också investerat i kunskap. Kunskap är kapital som är svårt att förslösa eller förgöra. Det växande nätverket av universitet och högskolor har dels månat om sin frihet, dels sökt samarbete då man haft förhållandevis små organisationer och små resurser för de växande kraven på stöd för allt mer avancerad forskning.

Open Science-vågen fick sitt genombrott under 2010-talet, som en naturlig utveckling av Open Access-rörelsen. Denna rörelse hade tagit sig an den djupt obalanserade publikationsmarknaden, som dränerade forskarvärlden på betydande resurser – en problematik som dessvärre fortfarande består. Då den öppna vetenskapens mer omfattande och uppdaterade idéer kom, var finländarna klara att på vanligt vis organisera sig i ett starkt nationellt samarbete, som fortfarande kan uppfattas som banbrytande. Jag hade den enorma turen att få vara med och ägna mig heltid åt detta, då jag 2014 fick anställning vid CSC.

Öppenheten är en en stor styrka, men idag är den under stor press. Trycket kommer från starka yttre krafter: i öster har vi en politisk makt som skapar reella hot för vårt samhälle genom hybridkrigföring som får varje demokratiskt land att se över hur man kan försvara grundläggande fri- och rättigheter, inkluderande öppenhet, utan att ge vapen i hand åt fientliga, illvilliga aktörer. I USA ser vi en annalkande aktivt vetenskapsfientlig ny regering, som dessutom kommer att riva ner så mycket reglering som möjligt på så många områden den kan, för att röja väg för digitala jättar som hänsynslöst slukar data och resurser för kommersiella intressen hos en begränsad ägarskara. Vad innebär det att vetenskap eller data är öppna, och vad är de "nödvändiga" begränsningarna i praktiken? Den öppna vetenskapen måste igen ses över, uppdateras och gå vidare. Hur kan vi gå vidare på ett sätt som erbjuder delaktighet, mångfald och ny kunskap för människor och vad är Finlands roll med vår starka kompetens?

Först av all ska vi hålla fast vid vår styrka och ytterligare stärka vår förmåga än mer: satsa på kompetenserna, nätverken, infrastrukturerna och inte minst samarbetet och tilliten. För det andra måste vi samarbeta med våra nordiska grannar, utvidga våra samarbeten och stärka skalfördelarna till en nordisk skala. Det här kräver långsiktiga samarbeten, där man vågar satsa på samarbetet och där man spelar rent spel tillsammans och inte konkurrerar mot varandra i onödan. Finland kan också verka på det europeiska planet, där vi tack vare våra styrkor redan har möjligheter att påverka. Vi kan dela med oss av vår kompetens och i samarbeten lära oss av andra, för vi har minsann också en hel del att lära oss fortfarande. Vi kan verka för välfungerande, gemensamma europeiska forskningsinfrastrukturer och vi kan stöda lagstiftning som hindrar att storföretagens kommersiella intressen kör över allmännyttiga intressen och människors rättigheter. 

Det är ändå viktigt att minnas att det sällan är klokt att reglering fokuserar på teknologi. Det är bättre att reglera hur den används och processerna kring det. Det blir ofta helt galet om man till exempel förbjuder vissa tekniska lösningar eller går in på väldigt detaljerad nivå. Vi har god kompetens kring hur man skyddar data och hanterar rättigheter. Men eftersom världshandeln inte fungerar enligt några etiska regler är den europeiska positionen rätt svår. Just därför är det extra viktigt att lyssna till finsk expertis. Också på europeisk nivå måste vi kunna samarbeta smart och mycket effektivt om vi ska ha en chans att klara oss. Jag vill tro på att det går för EU att konkurrera på ett etiskt sätt, men då har vi inte råd med slöseri eller stora misstag.

Det är också viktigt att minnas, att det finns andra länder i världen som är mycket goda partners för oss redan idag. Bland dem Australien, Japan och Kanada. Det finns länder som är starka inom öppen vetenskap och infrastruktur, som också ser värdet av samarbete som inte är transaktionellt eller direkt kommersiellt. Som ett litet land kan Finland implementera och testa nya idéer snabbt. Det ger möjligheter att visa på konkreta framgångar som kan skalas upp internationellt. Vi har många lösningar som kunde tåla upptagning på europeisk nivå. Vår höga nivå av tillit och transparens ger oss konkurrensfördel. Genom att bygga vidare på dessa värden kan vi skapa och exportera modeller för hur man navigerar känsliga frågor, som datasuveränitet och etiska gränsdragningar, utan att offra öppenhet.

Känns lite tassigt att jag fick ett pris för att ha haft privilegiet
att arbeta med öppen vetenskap. Men det betyder kanske
att min starka övertygelse haft betydelse.
Vilket gör mig mycket glad och rörd.

 

Diplomati och fosterländskhet – en historisk variant

Hbl 1.12.1924.
Nationalbiblioteket

 

På 1920-talet verkade Werner Söderhjelm som Finlands minister i Stockholm. Han var involverad i de intrikata förhandlingarna om Ålands ställning och representerade den unga finska staten under många år. Men han var inte i grunden politiker, utan litteraturvetare med bred bildning. Med sin viborgska bakgrund hörde han till de finska medborgare som byggde broar till kontinenten. Han arbetade för att införa den finska litteraturen som en likvärdig part i den europeiska kultursfären. Han var en brobyggare, som efter studier på olika håll i Europa, kunnig i så väl tysk som fransk litteratur, etablerade sig som akademisk storhet genom en biografi över nationalpoeten, men därefter översatte Juhani Aho till svenska och marknadsförde Johannes Linnankoski internationellt. Han var alltså följaktligen vitt respekterad över språkgränsen och känd för en bildad allmänhet både som flitig litteraturrecensent och inspirerande föreläsare (det gjorde inte saken sämre att han liknade Georg Brandes).

Werner Söderhjelm, (1859–1931).
Goodwin, 1928. Museiverket.

Söderhjelm drev på utbildningen av moderna språk vid universitetet under 1880- och 1890-talen och lyckades också så småningom skapa nya tjänster. Språk, litteratur och kultur går hand i hand inom den akademiska filologin, och man kan läsa en rätt förtjusande liten minnesberättelse av sedermera rektorn Hanna Asp i Hopeapeili från 1937 om hur Söderhjelm på traditionellt sätt höll seminarier i sitt hem i Brunnsparken. Han var också mån om att introducera den yngre generationen i kontinental kultur och dess nätverk. Han fick en extraordinarie professur i romansk filologi 1894 och blev senare professor i litteratur. Söderhjelm ansåg det viktigt att det fanns tillräckligt mycket språklärare i landet. Det var avgörande för att finländare skulle kunna ta del av det europeiska arvet och kulturen och vara aktiva medlemmar av denna gemenskap.

Söderhjelm blev student 1877 i Viborg, varefter 
han kom till Helsingfors. Efter magisters examen 1885 jobbade han en tid som lärare i franska,
Franska och tyska hade han lärt sig redan i hemmet. 
Fritz Hjertzell, Museiverket.

Söderhjelm älskade uppenbarligen att föreläsa. Albert Edelfelt berättar i sina brev om en julafton i Paris i mitten av 1880-talet som inte slutade väl efter att Söderhjelm börjat föreläsa vid julbordet och åhörarna inte visade tillbörlig respekt och uppmärksamhet. Annars också tyckte Edelfelt att Söderhjelm inte behandlade sin hustru, den bildade Sigrid f. Lönnblad, särskilt bra. Söderhjelm kom också med åren på kant med sin syster, professorn i historia Alma Söderhjelm. Privat var han kanske inte en lika avgudad brobyggare, som i offentligheten. Någonstans var han som person även dyster och ibland osäker. Efter självständigheten blev Söderhjelm först blev skickad till Köpenhamn och sedan till Stockholm. 

Söderhjelm kring mitten av 1920-talet.
Detalj. Museiverket.

Under sin tid i Stockholm verkade Söderhjelm för ett mångsidigt och intensivt kulturutbyte, eller snarast kulturexport, till Sverige. Men som litteraturvetare och driven akademisk lärare ställde sig ambassadören fortfarande gärna framför publik och föreläste om Finlands litteratur.

Detta väcker rätt många tankar hos mig när jag läser tidningen hundra år senare. 

Det rimmar illa

 

09.11.1924 Hufvudstadsbladet no 308 s. 4,

 Nationalbiblioteket.

För hundra år sedan inväntade man ivrigt författaren till Der Untergang des Abenlandes till Helsingfors. Han skulle hålla två föreläsningar i Solennitetssalen,  en den 12 och en den 14 november.  Båda föreläsningarna var överfyllda och den första åhördes av bland andra senator Paasikivi. Dagen där emellan uppträdde Spengler på Societetshuset. Kvällarna var fyllda av middagar med akademisk sång, tal och initierade akademiska diskussioner. Waldemar Ruin verkar ha agerat arrangör och värd för åtminstone en del av programmet.

De två första föreläsningarna berörde mest antiken, medan den sista behandlade begreppen ras, folk och språk. Spengler var visserligen en förespråkare av tysk nationalism, men han kritiserade starkt de tyska nationalsocialisternas emotionella stuk och framförde också ideologisk kritik. Den sista föreläsningen  i Helsingfors verkar ändå antingen ha varit en salig röra av retorisk akrobatik, eller så gick den bara över reporterns horisont (eller min egen). I vart fall försågs nyheten med den diplomatiska underrubriken "ett otal nya och fängslade synpunkter".

Oswald Spengler,

Altbestand Deutsche Fotothek.

Att den bildade klassen var stark i sin språkkunskap kan säkert förklara att Västerlandets undergång utkom på svenska först på 1990-talet, även om dess bärande idéer förmedlades, analyserades och kritiserades på svenska redan tidigt. Spenglers verk åstadkom också i Finland kommentarer till och med i dagstidningar. Medan man från vänster ansåg att han var pessimist, en inte helt ologisk slutsats, menade man i Nya Argus analys att han nog i själva verket var optimist. Spenglers idéer om kulturernas dramatiska levnadslopp och svepande tolkningar av historiens stora linjer kan väl förstås som i sin samtid relevanta försök att förstå vad som skett under 1900-talets två första decennier. Liksom senare, även som historiker mer meriterade kolleger fått erfara, leder ambitiösa makrohistoriska framställningar alltid till att det går att framföra kritik mot missar i detaljer men också i de grovt generaliserande tolkningar som ofrånkomligt ingår. Onekligen blir man lite matt av påståenden som "bonden är historielös", "staden är intelligens" eller "ras är något kosmiskt och ursprungligt".

Det sägs att Mark Twain sagt, att historien inte upprepar sig, men att den ofta rimmar. En lite spenglersk tanke i sig, Kulturens undergång föregås enligt Spengler av en auktoritär fas. Problemet i dag är att stödet för auktoritära system växer globalt, trenden hänger inte tydligt ihop med någon kultur, "ras", "folk" eller ens samhällsskick eller ekonomi. Stödet är på många håll 30%, eller mer, också i välbärgade länder, vilket vi vet att kan räcka till för att nedmontera en demokrati. Ibland verkar det handla mer om missnöje än om att man egentligen tycker att demokrati i sig är dåligt. Den bara fungerar inte känns det som och man kanske tänker sig att en stark ledare kan ställa saker tillrätta.

Den ekonomiska liberalismen har fungerat som en trojansk häst för auktoritär ideologi, en kultur där starka företagsledare ska skyddas från kritik av sina anställda och till och med av besvärliga aktieägare. Som tyranner och halvgudar kan de övervaka och kontrollera sina anställda och sina kunder. Deras infall får inte kritiseras eller ifrågasättas. En Zuckerberg eller en Musk är en hjälte och enväldig i sitt företag. De är hjältarna, som samhället ska buga för och rätta sig efter. Det är alltså helt följdriktigt att ett helt land ska styras på samma sätt. Det är framgångsreceptet, det enklaste enkla i en alltför komplex värld.

Å andra sidan har vi en växande evidens för hur inklusivitet och diversitet ofta gynnar positiv utveckling. Hela tanken om att all visdom skulle sitta i en skalle är absurd. Vi vet vad som måste göras för att rädda vår planet. Vi vet vad som måste göras för att undvika stora epidemier av smittsamma sjukdomar som redan nästan utrotats. Vi vet också att det är, redan idag, ekonomiskt lönsamt att övergå till förnybar energi. 

Just nu kan det vara svårt, men det är viktigt, att inte bli cynisk. Som nån fransk president sade här om dagen, vi måste skriva vår egen historia.

Fölisön är helig

Herrar på utflykt 1900. F.A.V.Hjertzell, Stadsmuseet.

På 1890-talet fick Fölisön en status av folkpark för helsingforsborna. Kring sekelskiftet var ön ett populärt utflyktsmål för stadsborna året om. Familjer firade lediga dagar med picnic. Ångsluparna trafikerade flitigt och sportigare personer kunde ta sig till ön på vintern på skidor eller  om sommaren på cykel ända fram sedan bron byggts. Bron hade även en social dimension, eftersom alla hade inte råd att åka ångslup.  Friluftslivet i folkparken var en viktig möjlighet till avkoppling för befolkningen i den växande och trångbodda staden.

Fölisön, 1890. Nils Jakob Wasastjerna, Stadsmuseet.

Sportplanen på 1890-talet. A. Niiniluoto, Stadsmuseet.

Restaurangen drevs liksom Högholmens av stadens bolag.
Gustaf Sandberg, SLS. 

Bron och restaurangen kom till kring 1890. Värdshuset var ett "nykterhetsvärdshus", man ville ju trots allt att folket skulle leva sunt och umgås städat. Folkparken var mycket populär och ångbåtarna ofta överfulla. Också därför var bron viktig, även om den snart ledde till en mångårig rätt bitter debatt om cyklandet på ön, som snart förbjöds.

Bron, ritad av arkitekt Miertz, som också ritade restaurangen, 
sattes på entrepenad sommaren 1891 och byggdes redan samma år.
K.E. Ståhlberg, Stadsmuseet.

 

Ångbåtsbryggan ligger nedan om restaurangen på västra sidan av ön.
Karta från 1920. Stadsmuseet.

Det var bland de upprörda skriverierna i dagspressen om cyklandet på Fölisön  kring sekelskiftet jag hittade det fantastisk roliga kåseriet från 1897. (Klicka på bilderna för förstoring)

I början av seklet firade också Brage fester på ön och intresset för folkkultur stod i topp. Man sneglade med avund på Skansen i Stockholm och diskuterade hit och dit kring grundandet av ett friluftsmuseum. Fölisön ansågs vara ett bra och skyddat ställe för dokumentation, bevarande och tillgängliggörande av den finländska folkkulturen. 1909 blev det slutligen slag i saken, då man kom över ett torp från det inre av Finland som var "... primitivt så det vattnades i mun på en etnograf."

Arkitekt Yrjö Blomstedts hittade Niemelä torp i Konginkangas. Museiverket

Yrjö Blomstedt dricker "malörtskaffe" med folket på Niemelä. Museiverket.

Friluftsmuseet utökades i rask takt med andra byggnader från olika håll av landet. Mannen bakom förverkligandet var Axel Olai Heikel (1851-1924), som gjorde sitt livsverk inom det som kom bli Museiverket.

Axel Olai Heikel (1851-1924). Museiverket.

Idag är det fortfarande förbjudet att cykla på ön, men till fots kan man få beskåda det omfattande och unika arbete som under mer än 100 år gjorts av proffs på ön. Åtminstone utifrån då.

18.08.1907 Hufvudstadsbladet no 223 s. 16
Nationalbiblioteket.

18.05.1901 Hufvudstadsbladet no 132 s. 2
Nationalbiblioteket.

Finlandsvänner på äventyr i Argentina 1920

 

Hbl 20.10.1924.
Nationalbiblioteket

I oktober 1924 återkom Vilhelm Hansson från sin Finlandsturné för en andra föreställning i Helsingfors. I september hade han förevisat filmen På indianstigar vid Pilcomayofloden på Bio Bio under en så kallad provvisning av sin film, som han reste runt med i Sverige, Tyskland, Italien och Frankrike under många år. Den en timme långa filmen hade haft premiär i Stockholm 1922 och nu var den på turné i Finland. Dylika exotiska resedokumentärer var en egen genre vid denna tid.* Den väckte också förtjusning denna gång: "I synnerhet tycktes den närvarande skolungdomen sentera denna form av geografisk åskådningsundervisning."

I förgrunden t.v. reseledaren Mauricio Jesperson, som
tillbringade en stor del av sitt liv området. 

På 1920-talet hade det uppstått ett visst intresse för Argentina i Finland. Landet var ekonomiskt intressant eftersom det var en starkt växande ekonomi och handelspartner. Till dem som reste till Argentina för att stanna hörde, tror jag, min mormors äldsta bror, som aldrig återkom utan försvann spårlöst. Det handlade ändå aldrig om någon massutvandring, då det rörde sig som mest om några hundra personer per decennium som flyttade trots mer eller mindre permanenta båtförbindelser. Vardagen blev rätt knaper för emigranterna så vitt vi vet. 

En annan aspekt av Argentina, som troligen var minst lika viktig och som lockade var det "vilda" outforskade Argentina, ett tema som blivit känt i Finland genom antropologen Rafael Karsten. Under sina resor på 1910-talet besökte han Qom-folkets (äv. Toba) områden som sträckte sig från Argentina till Bolivia och Paraguay. Denna ursprungsbefolkning betecknades som "krigisk", då de gjorde envist motstånd mot den kolonialism som då fortfarande frodades och just vid dessa tider var blodigt. Kampen är inte över i denna dag. Huvudstaden i argentinska Chaco heter Resistencia, är inte helt säker på vems motstånd som åsyftas.

Karsten puffade Hanssons filmföreställning på Bullan:

Filmen sätter åskådaren i tillfälle att följa resenärerna under hela den spännande färden allt från Buenos Aires ända upp till de öde trakter, där de vilda indianerna ännu kunna betrakta sig som oinskränkta härskare. Huvuddelen av filmen skildrar också de krigiska toba-indanernas liv och seder, deras hemindustri, lekar, dryckeslag, krigsdanser m.m.

Vidare underströk han det faktum att Hansson faktiskt lyckats fånga autentiska bilder under den tid han stannade ensam under några veckor på ett samhälle. Men det fanns också andra säljargument för evenemanget. Flera av expeditionens medlemmar var sedan tidigare finlandsvänner, inte bara skådespelaren Hansson som stod för film och foto. Hansson hade, liksom många svenska skådisar, spelat på finlandssvensk scen.

Vilhelm Hansson, C. Emil Haeger och Per Svanbeck i december 1920.

Expeditionen, som redan tidigare rapporterats i finlandssvensk press med ett fint bildreportage, hade både ekonomiska och vetenskapliga motiv. Ledaren var yrkesmilitären Haeger, som utmärkt sig som frivillig vid strider i Karelen och slaget om Viborg 1918. Per Svanbeck som fungerade som kartograf under expeditionen hade deltagit som frivillig pilot 1918. Och Hansson hade förutom på Åbo Teater bland annat spelat huvudrollen  i Mauritz Stillers svenska film Hämnaren från 1915. 

Emil Haeger, foto av Vilhelm Hansson 1920.

Under den tre-fyra månader långa expeditionen sysslade Jesperson, Haeger och Svanbeck troligen mest med jakt och rekognosering i hopp om att finna värdefulla mineraler. Hansson hade troligen från första början som avsikt att kunna förtjäna en slant på den dokumentation han gjorde och han stannade också i samma område, där han så småningom kunde ta fram kameran för att filma.

I filmens början visas på traditionellt vis rutten på en karta.

Under resan drabbades alla svenskar utom Jesperson av malaria. För Haegers del var den så allvarlig att den sannolikt bidrog till att han slutligen dog i Berlin 1922. För övrigt var väl expeditionen rätt lyckad åtminstone för Hanssons del. Hur som helst blev en ordenlig, nyklippt version av filmen klar först ett par år efter hans död, år 1950. Den gjorde han i samarbete med Jesperson, som under 1940-talet började publicera memoarer. Tyvärr verkar det mesta av filmerna vara nedtaget på youtube, men man kan se den första rullen, som visar början av resan. Det finns material från resan också i Finland, tack vare donationer av Hansson till Karsten.

Kulturarvets roll i framtiden

Ode. Foto: Merja Wesander, Stadsmuseet.

 

I veckan samlades representanter för Finlands bibliotek, arkiv och museer i Helsingfors för en intressant framtidsdiskussion.  Platsen var centrumbiblioteket Ode och dagen hade två teman: nya projektfinansieringsmöjligheter och uppdateringen av den gemensamma övergripande arkitekturen. Det var moln, rymd och horisonter för hela slanten på programmet. 

Det handlar om att behålla relevansen i ett samhälle som är i snabb förändring, något som är utmanande i en tid av mycket nedslående nedskärningar och kriser. Utmaningarna känns, inte minst på nationellt och lokalt plan, mycket stora och de kan verka förlamande. Hur ska man ha resurser att vara innovativ, lära sig nytt och utveckla verksamheter då det är allt svårare om inte omöjligt att ens hålla fast vid existerande finansiering?

Fyrken

Det var framför allt två saker som förtydligades under dagen. För det första: vad gäller finansiering, gäller åtstramningarna vår nationella kontext. Kulturen ses fortfarande på europeisk nivå som något värdefullt, som det är värt att investera i. Kort sagt finns det en hel del finansiering att få på EU-nivå. 

Vi har nu uppnått en mognad inom digitaliseringen som gör att värdet på data blivit tydligare. Efterfrågan på data växer fortfarande, inte minst på data av god eller ens jämn kvalitet. Maskininlärning och AI-implementeringar behöver ständigt mera data och alla lättutnyttjade källor börjar vara uttömda. Värdet på kvalitetsdata, vars ursprung och livcykel är kända, stiger, liksom värdet på pålitliga, verifierade datakällor överlag. 

Ett svar på datahungern man inom EU har tagit fram är datarymderna där man strävar till bättre möjligheter att dela data. En signifikant utveckling är också att det är just det samma om det handlar om kommersiella eller privata data, forskningsdata och myndighetsdata. Alla data behövs och tanken är också att de olika datatyperna borde kunna samsas i datarymderna. Det innebär rätt stora utmaningar vad gäller inte minst lagstiftning och interoperabilitet. Vi behöver kunna hantera både rättigheter och integritet på ett enhetligt sätt. Själv ser jag att de största utmaningarna ligger just här. 

Problemet med att skaffa europeisk finansiering ligger i att man måste ha starka personliga och institutionella nätverk för att kunna delta i projekt som omspänner flera länder. Om man vill ha betydande finansiering med mera bestånde verkan, måste man vara delaktig i konsortier som i grunden kräver investeringar i internationellt nätverkande. Detta är en dimension som lätt blir lidande under hårda tider. Det är lätt att skära i rese- och konferenskostnader, när budgeten tryter. Självklart att man gör det hellre än att säga upp folk eller kasta ut samlingar. På längre sikt är det ändå riktigt skadligt. Jag hoppas att man både på privata och offentliga sidan därför kunde upprätta fler fonder, program och stipendier för kulturarvsfolk att delta i konferenser i utlandet och ordna internationella konferenser i Finland.

Förtroendet

För det andra: Vi har trots allt en otroligt fin och unik situation i Finland, något som också blir ännu tydligare för de sakkunniga själva om de kan engagera sig mera i internationella samarbeten. Den kultur av samarbete och framför allt förtroende och engagemang för gemensamma mål som finns mellan alla våra aktörer lyftes fram flera gånger under dagen. 

Ett inte oviktigt element under de senaste decenniet har varit just de gemensamma, nationella tjänster som delvis initierats och också förverkligats genom den övergripande arkitektur som vi arbetat utgående från. De fantastiska tjänsterna Finna  och den långsiktiga bevaringen har kommit till tack vare kloka tjänstemän vid ministeriet som kunnat arbeta långsiktigt och på ett sätt som gjort hela fältet delaktigt. Det har förstärkt vår kultur av inbördes förtroende och samarbete och gjort att vi nu har alla möjligheter att vidare kapitalisera dess frukter i internationella sammanhang. Det handlar inte bara om en gemensam söktjänst, utan om massor av mycket starka kompetenser (ontologier, länkade data, AI-applikationer, bevaringstekniker och -standarder, stora dataset osv.). 

Alla dessa lösningar är kapital och resurser som vi bör identifiera och som vi, tack vare gott internt samarbete, kan ta till de europeiska nätverken som bidrag till olika projekt. Men som sagt, det kräver att vi identifierar dem och sedan investerar i att våra sakkunniga kan resa runt och berätta om dem och hitta samarbetsparter utomlands. Låt oss också samarbeta här, koordinera oss väl och hjälpa varandra på traven!

Framtiden

Helikopterbilden av de digitala kulturarvets verksamheter från 2016.

Världen har förändrats på många sätt sedan 2016, inte bara gällande värdering och hantering av data, utan också gällande reglering och lagstiftning. Teknologiskt och juridiskt svarar inte den gamla arkitekturen längre på alla de behov forskningen (och "innovationen") eller kulturarvsorganisationerna själva har. 

Både forskare och kulturarvsorganisationer tampas med allvarliga och rent ut sagt ibland underliga restriktioner eller tolkningar av regleringen. Forskningens frihet har alltför ofta bedömts väga mindre än andra intressen och rättigheter på ett sätt som i längden försatt både Finland och Europa i en oförmånlig situation. Här hemma är vi ju som bekant ofta särskilt minutiösa och rigorösa med att tolka regler, ibland på ett sätt jag inte är säker alltid ens varit avsikten i en europeisk kontext.

I den europeiska finansieringen finns nu forskningens och även den kommersiella sektorns behov med vilket jag tror kan gynna alla parter. Kanske kan det ge nya öppningar och möjligheter till mera ändamålsenliga och moderna lösningar. Jag tror vi behöver rita om bilden här ovan på ett sätt som gör kulturarvssektorn mer genuint integrerad med omvärlden. Användaren på toppen är inte idag en som endast söker material. Användaren använder materialet, vare sig det handlar om att göra en meme för webben, återpublicera en bild på en webbsida eller skapa en AI-modell (varvid användningssättet är ett helt annat!!) och denna aktivitet skapar omedelbart nya resurser eller material som har en relation till samlingarna. 

I de första diskussionerna kring den uppdaterade övergripande arkitekturen har den kommit fram många väldigt intressanta och relevanta poänger kring kulturarvets roll i samtiden och framtiden. Värdet av verifierad information, men också organisationernas roll som en viktig del i hur samhället definierar och formar en mångfasetterad kultur på ett inklusivt och positivt sätt har lyfts fram. Kulturarvet måste genuint omfatta alla och vara tillgängligt för alla. Att skapa och förstärka delaktighet är idag viktigare än någonsin. Ode kändes också därför som en extra bra plats för seminariet.

På flygtur över 1920-talets Helsingfors

Hbl 5.10.1924.
Nationalbiblioteket

Det nygrundande Aero ordande små flygningar för allmänheten under 1924. Någon väldigt bra affär var det knappast för flygbolaget, eftersom priset var så pass förmånligt. Det handlade troligen mest om marknadsföring. Flygolyckor var inte en ovanlighet - även detta år hade flera plan fallit. Det var ändå militärplan som var osäkra, medan de kommersiella flygningarna var säkrare. Det ville man förstås att allmänheten skulle förstå och uppleva.

De första planen var Junkers, som också var delägare i Aero.
Harald Rosenberg, 1924, Stadsmuseet.

***

Nedan följer några vyer från flygplan på 1920-talet. Om bilderna är för små kan man klicka upp dem. Bakom länkarna i bildtexten finns originalen, som har riktigt bra resolution för den som vill zooma in på detaljerna.

Här ser man tre flygplan som lagt till vid Skatudden.
Suomen Ilmakuva, Stadsmuseet.

Järnvägsstationen och Tölöviken.
Lahden museot.

Sörnäs från sydost.
Somersalo,  Stadsmuseet.

Runebergsgatan, Främre Tölö. Nere t.h. Kolerabarackerna.
Martikainen&Kni, Stadsmuseet.

Sveaborg.
Suomen Ilmakuva, Stadsmuseet.

Tillbaka vid flyghamnen.
Suomen Ilmakuva, Stadsmuseet.

"En bil ögonblickligen till Riddaregatan 7!"

Hbl 29.9.1924.
Nationalbiblioteket.

De första automobilstationerna fanns vid torgen, där hyrkuskarna sedan länge plockat upp kunder. Den mest använda var kanske den vid Salutorget, där trafiken var särskilt livlig kring sekelskiftet 1900. Hyrbilar, vad vi idag skulle kalla taxibilar, blev snart en viktig del av stadens infrastruktur.

Hyrbilar på rad på Södra espen 1912.
Sakari Pälsi, Stadsmuseet.

Ofta använde man i talspråk ordet "birs", vilket kunde beteckna både automobilstationen och själva skjutsen.  Redan på 1910-talet fungerade ett system där man kunde ringa till en automobilstation och beställa en skjuts. Staden reglerade taxorna enligt resans längd, antal passagerare och bilens art. Från att ha varit mest nöjesåkning i början, blev hyrbilarna ett mycket vanligt och populärt sätt att ta sig runt staden.

Annons från 1911, Fyren.
Nationalbiblioteket.

I november 1914 beklagar sig en skribent i dagstidningen: ”En af de senaste dagarna, som icke utmärkte sig genom någon speciell värme, ville jag göra en automobiltur genomstaden. Dock naturligtvis utan risk att få mina ben förstörda af reumatism. I den avsikten gjorde jag en rond rundt de flesta automobilstationer i det lovvärda syftet att finne en automobil, som skulle ha varit försett med en fäll eller filt att lägga över knäna. Men min vandring blev lång och tröttsam. Överallt möter jag af hånfulla chaufförleenden, när jag frågade efter en dylik öfverflödesartikel. Vad skulle jag med dylikt, när så många andra före mig kommit till rätt utan. Och svaret kunde icke bli annat än att den automobilåkande allmänheten antingen måste vara ovanligt oemottaglig för köld eller också ha ett sällsynt gott hjärta, som tvingade den att hellre lida än besvära de stackars chaufförerna med utgiften för en fäll.” Inte ens på 1920-talet var det klart att en bilskjuts var varm.

Hyrbil 1923. Eric Sundström, Stadsmuseet.

Automobil är ju inte ett så enkelt ord, men språket sökte ännu sin form vid denna tid. Man stöter inte sällan på den nog så logiska kortformen "biler" vid denna tid.

Vid Kapellet på 1920-talet.
Nurmijärvi museum.

Ännu år 1920 utgjorde hästfordonen tre fjärdedelar av alla registrerade fordon, men bara fem år senare hade andelen rasat till en femtedel.  Antalet hyrbilar ökade i rasande fart i början av 1920-talet. Nästan varannan personbil på stadens gator var en hyrbil.*  I mitten av 1920-talet var marknaden så stor att bolagen själva bad om sänkta taxor. I slutet av 1927 fanns det cirka 900 hyrbilar i Helsingfors.

Fordhyrbilarna var både billiga och bekväma.
Kalle Havas, Stadsmuseet.

Eftersom hyrbilarna utgjorde en så stor del av bilparken, och dessutom sannolikt var i bruk mer mycket mer än privata personbilar utgjorde de en synlig del av trafiken. Och följaktligen också olycksstatistiken.

12.07.1928 Nyland no 79 s. 3

De nya stationerna inrättades vid bl. a. Skolstorget och Fredrikstorget.

 

Från Societetshus till Stadshus

Hbl 28.9.1924. Nationalbiblioteket

I inlägget ovan från 1924 framkommer att Helsingfors stadshus drätselkammare vid denna tid fungerade i Societetshuset festsal. Det måtte vara ett av de ståtligaste kontoren någonsin i stadens historia. Men hur kom det sig, egentligen, att inte stadsfullmäktige var de som fyllde salen?

Helsingfors stadsfullmäktige, som formellt kommit till 1873, sammanträdde första gången 1875 i det gamla rådhuset, som emellanåt fått fungera som bland annat generalguvernörens hus. Byggnaden, också känd som Bocks hus, uppfattades ändå tidigt som oändamålsenlig och trång. Redan den första fullmäktige ordföranden Leo Mechelin ansåg att Societetshuset skulle vara mer lämpligt.

Sederholms och Bocks hus, 1866. Eugen Hoffers, Stadsmuseet.

På 1890-talet utreddes olika möjligheter för att bygga ett nytt stadshus på södra kanten av Senatstorget. Man ville från stadens sida bevara empiretorgets symmetri och balans, vilket gjorde planeringen lite kvistig. Också nu figurerade i diskussionen ett förvärvande av Societetshuset. En annan plats, förutom de Tempelplatsen och Observatorieberget, som förekom länge i planerna för lämplig placering för ett nytt stadshus, var tomten för det gamla packhuset vid Västra (numera Södra) kajen.

Packhuset till vänster.
 K.E. Ståhlberg, Stadsmuseet. Detalj.

Även om Senatstorget ansågs ge ett stadshus en värdig miljö, tyckte man också att stadens hamn var ett ställe där byggnaden skulle bli ”ett af de främsta föremål som skulle tilldraga sig den sjöledes till stadens ankommandes blickar, bättre egnad att framhäva kommunens altmer växande merkantila betydelse samt dess ställning såsom landets förnämsta sjö- och handelsstad.” Till visionen hörde att Societetshuset skulle rivas, Sofie- och Katrinegatorna skulle breddas och ett administrativt palats resas på tomten.

Stadens ansikte utåt var länge Södra hamnen. 

Dekorationer vid Salutorget inför Alexanders II besök sommaren 1863.

Eugen Hoffer, Åbo Akademis bibliotek.

Societetshuset övergick också i stadens ägo redan i början av 1900-talet, då man fick möjlighet till en förmånlig affär. I början av 1910-talet ordnade man sedan en tävling för ett nytt stadshus på tomten, men lyckades inte hitta någon tillfredställande lösning. Men man hade nu i alla fall kommit fram till att Salutorget i sig var ett bra läge, då Societetshuset flyttat sin verksamhet från Södra hamnen närmare järnvägsstationen 1913. Järnvägens dragningskraft var större för affärsmännen.

Etikett från Nya Socis. Stadsmuseet.

Stadens ämbetsmän kunde alltså nu flytta in i gamla Societetshuset medan rådstugurätten och magistraten fick tillbaka Bockska huset. Men det var fortfarande mycket trångt, och man måste verka på olika adresser.

En del av stadens administration fanns under en 

längre tid vid Kaserngatan 21, en f.d. skola, t.v.

A.E. Rosenbröjer, Stadsmuseet.

Stadsfullmäktige sammanträdde vid den här tiden, sedan början av 1910-talet, i Börshuset på Fabiansgatan. Några av stadens förmögna handelsmän hade låtit bygga huset, som anses vara ett av Lars Soncks bästa verk.

Börshuset.

Eric Sundström, Stadsmuseet.

Man insåg ändå på 1920-talet att det, förutom att vara estetiskt utmanande, också skulle komma att bli mycket dyrt att bygga nytt vid Salutorget. Ännu mot slutet av 20-talet närde man hopp om att bygga nytt, men verkligheten (priset) kom emot. 1930 gjorde man slutligen en insats för att lösa utrymmesproblemen en gång för alla genom renoveringar och följande år inleddes en verklig flyttrumba. Under omorganiseringarna 1931 byggdes också en bro över Sofiegatan från stadshuset till Helsingfors Aktiebanks hus, som köpts för drätselkammarens behov. Senast nu blev stora salen ledig.

Hugo Sundström, Stadsmuseet.

Slutligen flyttade också stadsfullmäktige efter en kort mellanlanding i Vita salen in i stadshuset 1931, som ett drygt halvsekel senare helt demolerades invändigt, med undantag av festsalen och några andra mindre delar av byggnaden.

Nästa år får vi fira 150 år sedan stadsfullmäktiges första sammanträde 1875. Vi kan se fram emot en del festligheter för att fira den demokratiska ordningen i Helsingfors, som spelat en viktig roll också nationellt. Inte minst under kristider har man lyckats relativt väl med att skydda samhällsordningen och välfärden lokalt på ett sätt som också gett hela landet stabilitet. En huvudstad är ändå en huvudstad.