Från Societetshus till Stadshus

Hbl 28.9.1924. Nationalbiblioteket

I inlägget ovan från 1924 framkommer att Helsingfors stadshus drätselkammare vid denna tid fungerade i Societetshuset festsal. Det måtte vara ett av de ståtligaste kontoren någonsin i stadens historia. Men hur kom det sig, egentligen, att inte stadsfullmäktige var de som fyllde salen?

Helsingfors stadsfullmäktige, som formellt kommit till 1873, sammanträdde första gången 1875 i det gamla rådhuset, som emellanåt fått fungera som bland annat generalguvernörens hus. Byggnaden, också känd som Bocks hus, uppfattades ändå tidigt som oändamålsenlig och trång. Redan den första fullmäktige ordföranden Leo Mechelin ansåg att Societetshuset skulle vara mer lämpligt.

Sederholms och Bocks hus, 1866. Eugen Hoffers, Stadsmuseet.

På 1890-talet utreddes olika möjligheter för att bygga ett nytt stadshus på södra kanten av Senatstorget. Man ville från stadens sida bevara empiretorgets symmetri och balans, vilket gjorde planeringen lite kvistig. Också nu figurerade i diskussionen ett förvärvande av Societetshuset. En annan plats, förutom de Tempelplatsen och Observatorieberget, som förekom länge i planerna för lämplig placering för ett nytt stadshus, var tomten för det gamla packhuset vid Västra (numera Södra) kajen.

Packhuset till vänster.
 K.E. Ståhlberg, Stadsmuseet. Detalj.

Även om Senatstorget ansågs ge ett stadshus en värdig miljö, tyckte man också att stadens hamn var ett ställe där byggnaden skulle bli ”ett af de främsta föremål som skulle tilldraga sig den sjöledes till stadens ankommandes blickar, bättre egnad att framhäva kommunens altmer växande merkantila betydelse samt dess ställning såsom landets förnämsta sjö- och handelsstad.” Till visionen hörde att Societetshuset skulle rivas, Sofie- och Katrinegatorna skulle breddas och ett administrativt palats resas på tomten.

Stadens ansikte utåt var länge Södra hamnen. 

Dekorationer vid Salutorget inför Alexanders II besök sommaren 1863.

Eugen Hoffer, Åbo Akademis bibliotek.

Societetshuset övergick också i stadens ägo redan i början av 1900-talet, då man fick möjlighet till en förmånlig affär. I början av 1910-talet ordnade man sedan en tävling för ett nytt stadshus på tomten, men lyckades inte hitta någon tillfredställande lösning. Men man hade nu i alla fall kommit fram till att Salutorget i sig var ett bra läge, då Societetshuset flyttat sin verksamhet från Södra hamnen närmare järnvägsstationen 1913. Järnvägens dragningskraft var större för affärsmännen.

Etikett från Nya Socis. Stadsmuseet.

Stadens ämbetsmän kunde alltså nu flytta in i gamla Societetshuset medan rådstugurätten och magistraten fick tillbaka Bockska huset. Men det var fortfarande mycket trångt, och man måste verka på olika adresser.

En del av stadens administration fanns under en 

längre tid vid Kaserngatan 21, en f.d. skola, t.v.

A.E. Rosenbröjer, Stadsmuseet.

Stadsfullmäktige sammanträdde vid den här tiden, sedan början av 1910-talet, i Börshuset på Fabiansgatan. Några av stadens förmögna handelsmän hade låtit bygga huset, som anses vara ett av Lars Soncks bästa verk.

Börshuset.

Eric Sundström, Stadsmuseet.

Man insåg ändå på 1920-talet att det, förutom att vara estetiskt utmanande, också skulle komma att bli mycket dyrt att bygga nytt vid Salutorget. Ännu mot slutet av 20-talet närde man hopp om att bygga nytt, men verkligheten (priset) kom emot. 1930 gjorde man slutligen en insats för att lösa utrymmesproblemen en gång för alla genom renoveringar och följande år inleddes en verklig flyttrumba. Under omorganiseringarna 1931 byggdes också en bro över Sofiegatan från stadshuset till Helsingfors Aktiebanks hus, som köpts för drätselkammarens behov. Senast nu blev stora salen ledig.

Hugo Sundström, Stadsmuseet.

Slutligen flyttade också stadsfullmäktige efter en kort mellanlanding i Vita salen in i stadshuset 1931, som ett drygt halvsekel senare helt demolerades invändigt, med undantag av festsalen och några andra mindre delar av byggnaden.

Nästa år får vi fira 150 år sedan stadsfullmäktiges första sammanträde 1875. Vi kan se fram emot en del festligheter för att fira den demokratiska ordningen i Helsingfors, som spelat en viktig roll också nationellt. Inte minst under kristider har man lyckats relativt väl med att skydda samhällsordningen och välfärden lokalt på ett sätt som också gett hela landet stabilitet. En huvudstad är ändå en huvudstad.