Granskning av finska Wikipedia

I dag publicerade Helsingin Sanomat en granskning av finska Wikipedia. Det som är särskilt bra är att man erbjuder hela materialet till läsarna. Fantastiskt fint att man anammat ett sådant modernt journalistiskt grepp. Man hade valt ut 134 artiklar från olika områden och gett dem till forskare att utvärdera. Granskarna poängsatte artiklarna enligt sex olika kriterier: felfrihet, bredd och balans, källhänvisningar, aktualitet, neutralitet och tydlighet.

Som nyinvald i finska Wikimedias styrelse kan jag inte annat är vara glad över resultaten, som ganska långt bekräftade min uppfattning: artiklarna är av varierande kvalitet, men i huvudsak är åtminstone enskilda fakta korrekta. I synnerhet artiklar om historia och aktuella samhällsfrågor är svåra att skriva för lekmän, det hjälps inte. Det skulle därför vara mycket viktig att professionella historiker aktiverar sig mera för att hjälpa till att skriva de övergripande större artiklarna. Jag kan nämligen slå mig i backen på att 95% av alla ungar som ska skriva skoluppsats om t ex vinterkriget använder Wikipediaartikeln som en viktig källa. För att kunna skriva dylika övergripande artiklar om ett komplext ämne har man nytta av en akademisk utbildning. Det är ett oerhört viktigt sätt att sprida historisk kunskap och sprida sakkunskap överhuvudtaget.

Den allmänna bilden av vilka vi är, formas nog i dag också av Wikipedia. Man borde därför absolut kreditera forskare som anger sina wikipediaprofilnamn i sin publikationsförteckning. Jag har för mig att det i dag inte anses vara en merit i akademiska kretsar att skriva i Wikipedia, kanske till och med är tvärtom något man håller låg profil med. Det verkar helt absurt. Att någon i Wikipediasammanhang "avslöjas" som forskare är helt irrelevant. Kanske är det i själva verket det som är orsaken? Som det står i artikeln är en akademisk grad som argument ingenting värt i en diskussion på Wikipedia, det är sakfrågorna som avgör. Det kan förstås vara jobbigt att hamna in i käbbel om saker med lekmän om man vet att man har rätt. Samtidigt borde man ju orka stå upp för sanningen och kämpa för den. Fast jag har hört att det ibland kan vara mycket frustrerande att bli "rättad" fel gång på gång, och att en del har gett upp därför. Själv har jag varit alltför lat skribent för att ha råkat ut för sådant.

Resultaten av utvärderingen är i alla fall tröstande för dem som sörjt de sista stora finska förlagsproducerade uppslagsverken som gått i graven för flera år sedan. 70% av alla artiklarna i finska Wikipedia fick vitsordet utmärkt eller god vad gäller felfriheten. 90 % av artiklarna var enligt granskningen hyfsade vad gällde kvaliteten av angivna fakta. Fjorton av de 134 artiklarna fick något av de två sämsta vitsorden på denna punkt. Över hälften av artiklarna bedömdes som neutralt skrivna.  En tredjedel av artiklarna var inte helt aktuella, vilket å ena sidan är helt begripligt, eftersom de mycket aktiva wikipedianerna omöjligt hinner uppdatera alla artiklar kontinuerligt. En hel del av de äldre artiklarna är också baserade på äldre uppslagsverk.

Detta sammanhänger sannolikt också med bristerna i källhänvisningar, som onekligen fanns i många artiklar. Jag tror egentligen att detta är en av kärnpunkterna vad gäller informationsläskunnighet i dag: att man måste lära sig att kolla källorna. Att också skolbarnen måste lära sig detta. Kritisk läsning. Och frågan är om det inte är bättre så här: Vill vi fostra barn som vet att man "hittar fakta i en bok" eller barn som vet att man bör läsa allting kritisk och fråga sig varifrån olika uppgifter kommer? Jag fick nog lära mig att man hittar korrekta fakta i uppslagsverk, när jag var barn. Och det är ju inte sant. Tryckta uppslagsverk var inte heller alltid objektiva eller felfria.

Summan av kardemumman är precis det som sägs i slutet av Hesaris artikel: "Fråga alltså inte hur Wikipedia kan hjälpa dig -- utan fråga hur du kan hjälpa Wikipedia". Det gäller i synnerhet då man stöter på en av dessa lite äldre, bortglömda artiklar: om du ser ett fel: ändra det med detsamma! Det är hur enkelt som helst. Men ange också en källa. Den andra stora utmaningen som jag ser är att engagera de akademiska sakkunniga att ta sitt ansvar, i synnerhet för de jobbigare stora artiklarna. Goda idéer emottages.

Digital Humanities Finland

Genom min underbara medskribent Kenneth Nyberg har jag kommit kontakt med Mats Fridlund, svensk teknologihistoriker, numera professor vid Aalto Uni. Över en kopp kaffe frågade Mats mig om vad man på riktigt gör för forskning inom digital humaniora i Finland. Inte alltså digitalisering utan forskning i digitala material med digitala metoder. Bra fråga.

Efter att vi med Alex Snellman i tiden försökte sammanföra humanister kring dessa frågor för ett antal år sedan kring HumanistIT-seminarier, har jag inte själv noterat några mångdisciplinära samarbeten kring användningen av IT inom humanistisk forskning. Det finns en hel del fina projekt och lovvärda samarbeten kring korpusar och digitala editioner och dylikt, för att inte tala om en mängd stora och små digitaliseringsprojekt, men själv har jag haft lite dålig koll på helheten. Dessutom är min känsla att historikerna i allmänhet är lite på efterkälken. Man kunde bra använda både data och metoder som används inom andra discipliner oftare också inom historia.

Men som Mats sade: vi börjar ha en hel del material i digital form men vad ska vi göra med det? Vad kan vi göra av det? För det handlar inte bara om bra tillgänglighet, att det är kiva att man slipper gå till arkivet eller låna hem en bok, för att kunna göra historisk forskning i dag. Vi behöver fundera på nya forskningmetoder också.

Därför sammankallade vi hastigt och lustigt en träff dit vi försökte samla folk som har någon insikt i saken. I dag träffades vi så på Aalto uni (= Kauppis) och grundade nätverket Digital Humanities Finland. Arbetsspråket är av praktiska skäl engelska. Det var ett fint möte. Tusen frågor dök upp. Vi beslöt att börja med en Google-grupp och en hashtag: #digihumfi. Vi kommer också att ordna workshoppar, seminarier mm dels för att koordinera oss, dels för att höja kompetensen. Vi behöver helt enkelt lära oss mer om vad man kan göra.

Själv hoppas jag att vi också kan bidra till att skapa vettig och hållbar infrastruktur. Det nuvarande projektsystemet resulterar nämligen i drösar av databaser och webbpublikationer som blir svåra eller omöjliga att utnyttja. Senast i dag hörde jag om ett stort, mångårigt projekt som genererat massor av information, som nu riskerar bli helt övergiven. Inte bra.

Digital tid

En omläsning av Giddens Consequenses of Modernity fick mig att reflektera över hur tiden förändrats med de nya mediernas frammarsch. Tidsuppfattningen har påverkats på olika, delvis paradoxala sätt. Den första observationen är kanske att många saker har blivit snabbare i vår kommunikation och våra liv. Tack var att platsen nästan helt förlorat sin betydelse har vi blivit snabbare i våra handlingar. Meddelanden och informationsflöden rör sig i dag med blixtens hastighet och också vårt läsande och skrivande har försnabbats. 

Vi kan också mäta tiden noggrannare än förr, den gemensamma allmänna tiden har blivit mer exakt och enhetlig. Tack vare att vi kan kopiera och spara information så enkelt, kan vi också bättre kontrollera vår tidsanvändning. Vi kan se på tv eller på andra sätt ta del av material när vi själva vill, på våra egna villkor. Mobilteknologin gör oss också flexibla och otåliga. Man kanske försenar sig oftare från möten? Men man meddelar sig också och håller sig á jour med var andra finns och hur saker framskrider för andra på andra ställen.

Samtidigt har saker börjat gå i loopar. Eftersom information som tidigare försvunnit i pappersinsamlingen fortfarande ligger tillgänglig börjar material ibland plötsligt cirkulera på nytt och man kan lätt om man är ouppmärksam konsumera gammal information som ny. Man kan också upprepa saker medvetet som till exempel i Vine, där man enkelt kan göra videoloopar som snurrar om och om i det oändliga.

Å andra sidan har vi medier som Snapchat, som förstör ett meddelande omedelbart efter att man öppnat det. Då kan avsändaren och mottagaren tillsammans begränsa livstiden på informationen enligt eget önskemål inom de gränser applikationen ger möjlighet till.

Tiden har alltså blivit mer kaotisk och individuell. Den är inte längre lineär eller lika inrutad och överskådlig som under det senaste seklet. Från att ha varit delvis lineär, delvis uppdelad i cykler, har vi nu parallellt med den traditionella tiden en stor sfär där tiden samtidigt är anpassningsbar och svårkontrollerad.

Illusionen om att vara unik

Ambassadör Lidén sätter i dag fingret på en otroligt viktig punkt i en insändare i dagens Hbl, nämligen problemet att man i Sverige och Finland lätt fokuserar på skillnader och jämförelser så till den grad, att man blir helt hemmablind för de enorma likheter som finns mellan våra kulturer och samhällen. Dylikt navelskåderi kan vara mycket skadligt i globala och till och med europeiska sammanhang. 

Det faktum att vi har ett till stora delar gemensamt kulturarv som sträcker sig över flera sekler, att vi byggt upp våra samhällen med samma lagstiftning och lagstiftningstradition glöms i dag bort i kritiska ögonblick. Vi har läst samma litteratur och gör det fortfarande, ser på samma tv-program, har i huvudsak liknande politiska partier, vi talar delvis samma språk (och finskan är dessutom trots allt rätt influerad av svenskan), vi har liknande ekonomiska förutsättningar, klimat, geografi och så vidare. Listan kunde göras hur lång som helst. Det är klart att det också finns skillnader, och vi älskar att sätta dessa under lupp, söka dem och analysera dem i oändlighet. Det är förstås roligt och intressant, men också förödande.

Problemet är att kontakten mellan länderna i många fall är beroende av enskilda personers insikter och relationer, också då vi talar om myndigheter eller organisationer. Det är lätt hänt att man helt tappar den nordiska dimensionen med dess stora samarbetsmöjligheter och potentiellt stora synergier, om man inte kommer ihåg att kasta åtminstone en liten sidoblick över Östersjön oberoende av vad man sysslar med. 

Det är därför av mycket, mycket större betydelse än man tror, att man till exempel ser till att officiella rapporter och utredningar i Finland också översätts till svenska. Det handlar verkligen inte bara om att betjäna knarriga finlandssvenskar, utan om att man annars schabblar bort potentiella samarbeten. Man kunde här ta till alla utslitna konsultfloskler om att uppfinna hjulet på nytt, benchmarking, best practice och så vidare, men jag skulle bara helst tala om ett naturligt och enkelt samarbete som vi antingen kan underlätta eller blockera genom att rutinmässigt erbjuda eller inte erbjuda information till våra grannar i Skandinavien.

Det hela blir på något sätt extra uppenbart i dag då det gäller informationsresurser och -system. I Finland har vi till exempel ett gott kunnande inom semantisk webb och länkad data inklusive flerspråkiga ontologier (också på svenska alltså), medan man i Sverige till exempel har ett starkt kunnande gällande tillgängliggörande. Att utreda samarbetsmöjligheter skulle sannolikt bespara oss från en hel del extra kostnader, och samtidigt förhöja vår gemensamma know how (översättning till politiker: innovationer och förhöjd konkurrenskraft).

Man kan ju skratta gott åt sannfinnarnas självtillräckliga nationalism, men det skulle  vara bra för samtliga tjänstemän att inte kvittera internationellt samarbete med EU-hänvisningar och kontakter, utan att faktiskt också kolla om det finns mindre arbetsdryga, enklare och effektivare samarbeten att hitta också på närmare håll. Och att inte falla för synvillan om att vi är så unika, för det är vi verkligen inte.

Den öppna forskningens utmaningar

I dag har Helsingfors universitets kansler i en understreckare i Helsingin Sanomat (tillsammans med professor Juhani Keinonen) lyft fram diskussionen om open access för både forskningsresultat och -data. Framför allt vill skribenterna att forskarna själva ska ta i temat, agera, diskutera och analysera. Texten är i sig i grunden positivt inställd till öppenhet; det är dessutom ett stort skepp som redan börjat ändra kurs och knappast kan stoppas. Liksom inom så många andra områden har de nya medierna inom forskningsvärlden lett till en diversifiering och nya alternativa tillvägagångssätt. Skribenterna lyfter främst fram fyra potentiella problem, som jag läser det:

1. Immateriella rättigheter: dessa bör förstås avtalas, men i sak är forskarnas upphovsrätt oförändrad. Rättigheterna kan kringskäras av avtal med förläggare (som alltså inte betalar någon ersättning till skribenterna). Att forskarna själva drabbas av en föråldrad och underlig upphovsrättslag är det värsta här.

2. Att skydda materialet mot manipulering och missbruk sägs i texten vara ett dels tekniskt, dels juridiskt problem. Personligen ser jag absolut ingen förändring i detta bara för att data är digitala eller öppet tillgängliga. Det är ju inte så att folk ska kunna gå in och ändra i data? Jag har lite svårt att omfatta detta "problem". Tvärtom ser jag öppenhet som en garanti mot missbruk, plagiat och förfalskning.

3. Kostnaderna. Detta är ett reellt problem, som jag också tangerade i mitt förra inlägg. Open Access innebär i praktiken en förändring i hur finansieringsströmmarna inom den akademiska sektorn ser ut. Dessutom behövs det investeringar i infrastrukturen och nya bestående tjänster och funktioner inom forskningen. Men som sagt, ska vi ha någon forskning och innovationer, så måste detta skötas.

4. Konkurrens. Ser själv att öppenhet leder till sundare konkurrens i många fall.


I går hade vi det sista mötet för den tekniska "stödgruppen" inom projektet för långsiktigt digitalt bevarande. Det har varit ett intressant samarbete. Vi diskuterade hur man bäst kunde fortsätta arbetet. Själv anser jag att det finns ett stort behov av att koordinera, helst slå ihop, de nationella projekten kring forskningsdata och kulturarvsdata. De senare är nämligen en inte oviktig del av humanisters forskningsdata. Dessutom har man erfarenhet av indexering och tillgängliggörande på kulturarvssidan också. Det är framför allt viktigt att arbetet med standarder och metadata kan fortsätta på bred basis. Viktigt vore också att få ontologitjänsterna in under samma paraply och få in ett ordentligt, ändamålsenligt helhetsgrepp på innehållet i metadata. Vi kan inte naivt förvänta oss att bara en massa öppen data är allena saliggörande. Den är värdelös om den inte är ordentligt strukturerad, beskriven och länkad. För det behövs sannolikt en hel drös ontologier och register som borde sättas upp snarast.

Open access i praktiken

Kultur- och undervisningsministeriet satte år 2011 i gång ett projekt för att utveckla forskningens informationsstrukturer i Finland, det vill säga att ta hand om och öppna data forskningsdata och publicera resultat. Det stora Tutkimuksen tietoaineistot-projektet verkar inte ha något svenskt namn eller höra till den typen av projekt man informerar omvärlden om, vilket är mycket synd, eftersom det är ett ovanligt fint projekt också internationellt sett. Jag orkade inte längre än tio minuter försöka hitta ens ett svenskt namn på projektet, fritt översatt heter det alltså ungefär Forskningens informationsmaterial. Projektet koordineras med planeringen av det Nationella digitala biblioteket, vilket är mycket lovvärt. Man hoppas att planeringen av den tekniska infrastrukturen också omfattar utvecklingen av de ontologier och ontologitjänster som kommer att behövas för att hålla det hela samman i praktiken.

Projektet har en undergrupp som arbetat med tillgänglighetsfrågor och man har nu fått klar en rapport som handlar om Open Access-principerna, deras betydelse och förverkligande. Rapporten är lysande, även om just länkning av data kunde ha klämts in ännu i en bisats. Men de viktiga frågorna och inte minst utmaningarna beskrivs mycket tydligt och bra. Man har inte heller varit rädd för att "lyfta katten på bordet" som vi gärna säger i Finland, det vill säga ta tjuren vid hornen, vad gäller juridiska frågor: rapporten understryker att en revidering av upphovsrättslagen genom ett forskningsundantag är mycket viktigt att åstadkomma snarast. Lagstiftningen är i dag bristfällig, närmast absurd, och försvårar forskning och även granskning och spridning av resultat oskäligt också i lägen då inga egentliga ekonomiska intressen står på spel. Utom förstås det vårt land förlorar på att forskningen (dvs "innovationerna") lider.

Rapporten visar entydigt Open Access-politiken och besluten att öppna data är mycket grundligt förankrade på alla nivåer från OECD ända till nationell nivå. Lite mesigare blir policyn när man kommer ner på de enskilda universitetens nivå, tyvärr, och för mig personlighet helt obegripligt. Men riktningen är klar och arbetsgruppen kan bra och konkreta åtgärdsförslag att gå vidare med:

1. Alla ministerier ska se till att det finns en explicit policy för den forskningsverksamhet som lyder under dem.
...

2. Förpliktande, stöd och uppmuntran gentemot forskningsorganisationer och -aktörer 

A. Ministerierna ska beakta förverkligandet i sin resultatstyrning (målsättningar) och vid resursallokering

B. Finska forskningsfinansiärer ska beakta kostnader för OA-publicering

C.  [Ett projekt för att utveckla OA-publiceringens finansieringsmodeller i samarbete med forskare och tidskrifter]

D. Man ska uppmuntra hänvisningar till data, och belöna dem vars data det hänvisats till

E. Handledningen och rådgivningen för öppet publicerande ska organiseras heltäckande

F. Förhöjande av yrkeskunskapen och kompetensutveckling gällande forskningsdata ska beaktas vid planeringen av utbildning och fortbildning vid högskolorna.

E. Man ska stöda diskussionen om de nya möjligheter öppna metoder och öppna data erbjuder forskningen (t ex Digital Humanities)

[Här blir jag riktigt ivrig:]

3. Utveckling av tjänster som främjar och stöder öppenhet

A. Den nationella infrastrukturen och dess tjänster bör byggas på en solid grund [läs: inte några sjuttons projekt längre!!] och den bör erbjuda tjänster för att spara, söka och lagra data, metoder och publikationer. Infrastrukturen bör vara samordnad också i sådana fall material eller metoder inte kan publiceras öppet.

B. Tjänsterna planeras i ett helhetsperspektiv och i samarbete. Publikationer, data och metoder och deras metadata [:D] ska kunna förmedlas över öppna gränssnitt [:D] som också möjliggör gruvdrift [:D].

C. Man tar ansvar för utbildning och stödtjänster, rådgivning och marknadsföring både till producenter och [potentiella] återanvändare.

D. Man grundar en nationell koordineringstjänst för att stöda öppet publicerande och parallellpublicerande.

4. Främjande av praktiker som gynnar öppenhet 
...

5. Främjande av förändring i upphovsrättslagstiftningen

...

6. Uppföljning och utvärdering ...

...

7.  Internationellt samarbete ...


Som sagt: underbar läsning. Men som brukligt är på finska, används väldigt mycket passiv i texten och frågan är vem som egentligen på riktigt ska göra allt detta. För det kommer nämligen att kosta en hel del pengar och som vi vet har resultatstyrningen haft den otrevliga följden att enheter ofta och rationellt in i det sista slingrar sig från att göra något nytt eller på ett nytt sätt utan extra ersättningar, vilket just precis är det som drivit oss in i projekthelvetet. Å andra sidan: gör vi inte detta, kostar varje dag oss mera pengar (jag menar faktiskt kumulativt) i förlorade möjligheter och forskning, som kunnat bli så mycket mer betydelsefull och verkningsfull och effektiv om den varit bättre organiserad och möjlig att till alla delar effektivt återanvända på alla tänkbara sätt.

Tankar ur musik

I går kväll passade jag lite ex tempore på att gå på Lux Musicaes avslutningskonsert i Sjundeå kyrka. Det var Meta4 som fick avsluta det intressanta programmet, som i år igen var sammansatt av Joonas Ahonen. Konsertens program bestod av Sebastian Fagerlund, Felix Mendelssohn och som avslutning Alexander von Zemlinskys långa andra stråkkvartett. Före det sista numret presenterade Tomas Djupsjöbacka den dramatiska historien bakom det ovanliga verket av Arnold Schönbergs svåger. (Delar av historien framgår ur Wikipediatexten om Schönberg som finns bakom länken).

Det hela kändes oerhört gripande. Redan innan jag fick höra om bakgrunden till det specifika stycket, hade jag reflekterat över Zemlinskys liv och öde. Han verkar ha haft ett så olyckligt liv på många sätt, också detta verk komponerat mitt under brinnande världskrig, då också privatlivet måste ha varit i spillror. Och så slutade han dessutom sina dagar i exil i USA 1942 på flykt undan nazismen. Att ha levt som jude i Österrike på 1930-talet kan inte ha varit så muntert.

Om konserten i övrigt vågar jag inte säga så mycket, eftersom jag är så okunnig inom musik. Men det var otroligt vackert och kvartettens klang var helt fantastisk. Jag fick dessutom en väldigt stark känsla av att musiken når in till ställen i våra sinnen och hjärnor dit vårt medvetande aldrig når. En sak som man väl alltid känt till.

Seminarium om forskning i digitalarkiv

I går ordnade Historiallinen Yhdistys ett seminarium om digitalarkiv. På plats fanns Outi Hupaniitu som talade om forskarnas användning av digitalarkiv. Hennes viktigaste poänger var att det i verkligheten inte är så stor skillnad mellan olika användargrupper och att det faktiskt behövs mycket mer samarbete och kommunikation mellan olika parter för att kunna utveckla tjänster som bättre stöder forskarnas arbete. Andra talare var undertecknad och Jyrki Ilva som berättade om Nationalbibliotekets digitala samlingar. Det var väldigt intressant, tyckte jag. Trevligt att det finns människor med så stor insikt som jobbar med att ta fram tjänster. Nytt för mig var att Nationalbibliotekets webbhöstningsrobot faktiskt kör över robot-blockeringskoden, vilket gör att det till och med finns en del Facebook-sidor sparade i webbarkivet. Kort sagt appliceras finsk lag här, vilket kändes otroligt bra att höra.

För mig var ändå det nyaste Jussi-Pekka Hakkarainens presentation av det fantastiska Fenno-ugrica-projektet, där man i samarbete med det ryska nationalbiblioteket digitaliserat material på fenno-ugriska språk, vissa av dem försvinnande små, för språkforskare. Men samtidigt utgör det ju ett fint material också för historiker. Det var ett fint exempel på internationellt samarbete och forskarsamarbete. Inte helt dum process heller med en verkligen simpel editor för korrekturläsningen av den inlästa texten. När månne vi får ta den i bruk för bredare crowdsourcing? Vid tidningsbiblioteket har man å andra sidan gått in för att förse materialet med metadata genom talkoarbete (fi, tjänst på kommande), vilket nog är en minst lika bra idé.

Passion för bröd

Kannistos bageri har flyttat sin verksamhet ut till Hertonäs. Verksamheten hade helt enkelt vuxit sig för stor för de gammalmodiga och trånga lokalerna i Rödbergen, där man de senaste åren bakat på två olika adresser och haft kontoret på en tredje. Nu blev det slutligen möjligt att flytta till moderna bageriutrymmen och det innanför stadens gränser, vilket för mig som delägare och styrelsemedlem var en viktig sak.

I dag var det invigningsfest och vi ägare med familjer fick bekanta oss med det nya bageriet. Den passion och glöd som alla närvarande chefer visar för sitt arbete var otrolig, trots den enorma ansträngningen hela flyttningen utgjort. Man har hela tiden hållit produktionen i gång, vilket är en osannolik prestation. Ambitionsnivån är överlag otroligt hög. De traditionella metoderna, hantverket och rena ingredienserna är en hederssak för alla. Inte ett överflödigt tillsatsämne används. Man kokar hellre sin egen sylt än köper färdig, om den köpta inte fyller kriterierna (vilket den inte gör). Man arbetar med olika syrakulturer och skippar de allmänt använda brödförbättringsmedlen. Varje dag behövs bagarnas yrkeskunskap för att analysera surdegens humör för dagen, så att rågbrödet lyckas. Det är krävande och arbetsdrygt, men också mer givande för en utbildad bagare att få använda sin yrkeskunskap, i stället för att fuska sig fram till bröd som ser bra ut.

Järnladyns tredje äktenskap avslöjat!

Fick här om dagen ett mejl av Erik Stigzelius som läst min text om Elisabeth Kyhl, handelsman Burtz tuffa änka från 1700-talets Helsingfors. Hon gifte sig med överstelöjtnanten Jacob Gerdes ett antal år efter borgmästarmakens död, men han blev mer eller mindre utkastad efter en tid. Elisabeth var en mäktig kvinna som drev ett av stadens största handelshus. Hon kunde också vara mycket hård. Hon överlevde finska kriget och dog 1811 och titulerades fortfarande änkefru Gerdes då. Men herr Stigzelius, som bedrivit släktforskning, hade gjort ett intressant fynd!

Sveaborgs församling, Lysningar och vigslar 1760-1798, I Je:1, RA.

Sommaren 1783 gifte sig Elisabeth Kyhl en tredje gång, denna gång med regementspastorn Eric Stigzelius från Sveaborg! Det mystiska (eller väntade?) är dock att regementspastorn Stigzelius sedermera flyttade till Nagu, men tydligen utan sin (f.d.?) hustru. Ungefär vid tiden för äktenskapet verkade  pastorns son Lars Johan som lärare vid skolan på Sveaborg.

Så nu vet vi igen lite mera om den spännande Elisabeth, tack vare det viktiga arbete som görs inom släktforskningen i vårt land. Fastän nu infann sig förstås en del nya frågor, som väntar på svar. Kanske något kommer fram inom Sveaborgsprojektet, kanske på annat sätt. Trots att det finns "lite" material kvar från 1700-talets Helsingfors, finns det ännu mycket att upptäcka på grund av att källorna och informationen är så splittrade i olika arkiv och samlingar, att det är oerhört svårt att få en helhetsbild av något alls. Men mycket kommer nog att klarna tack vare forskningsprojektet vid Helsingfors universitet och säkert också tack vare släktforskningen.

Exportprodukter

Det stod i dagens tidning om finsk utbildning som exportprodukt. Goda resultat i Pisa-undersökningarna har gjort att man tydligen börjar anse detta vara något man borde göra pengar på på annat sätt än indirekt. Enligt ledaren i dagens Hesari är det bästa man kommit på att man kan uppbära terminsavgifter för högre utbildning av utomeuropéer och östeuropéer. Problemet är väl att våra universitet och yrkeshögskolor inte alls befinner sig i samma kvalitetskategori som grundskolan. Fast det kanske inte dom förstår som kommer från andra sidan jordklotet, tror man möjligen. Eller förstår man inte det själv? Att internationella kontakter inom högre utbildning är något man på alla tänkbara sätt borde underlätta, så att globala kompetensnätverk som når ända till Finland kan skapas och underhållas?

Däremot tänker man sig enligt samma tidning tydligen att man kan försvaga gymnasiets allmänbildande karaktär. Vi kan ju alltid försöka efterlikna den svenska modellen, som visat sig så bra. Eller inte. I och för sig kan jag omfatta tanken om om att 18 ämnen är lite i överkant. Men att ämnen som under olika tider av de mest varierande orsaker råkat skrivas in i gymnasielagen skulle kvarstå som obligatoriska, bara för att man vill undvika att göra reformen till ett ärende för parlamentarisk behandling är ansvarslös politik. Att religion också i gymnasiet(!) skulle vara obligatoriskt, men inte samhällskunskap eller filosofi är minst sagt konstigt.

En av gymnasisterna kommenterar i artikeln att cellbiologin känns överflödig, den är inget man minns efteråt. Grejen är nu bara den, att vi dagligen bombarderas med ytterst skruvad information om till exempel vacciner, miljöfrågor eller skönhetsprodukter. Det är därför verkligen viktigt att tillräckligt många människor i vårt land kan genomskåda och kritiskt granska olika "fakta" som seglar omkring. Det kräver nog att man har viss kunskap och också har lärt sig vad vetenskaplig forskning går ut på. Det är kanske inte viktigt att man om fem år kan räkna upp alla cellens delar, men man måste kunna förstå att ingen undermedicin kan ersätta medicinsk vård för ens barn.

Om våra politiker och tjänstemän på riktigt anser det viktigare att medborgarna har fått sig (ännu en) dos av livsåskådningskunskap eller religion i gymnasiet, än att de förstår varför det talas olika språk i vårt land blir jag nog rätt betänksam. Är det faktiskt så vi värderar kunskaper i vårt land? Är det så att vi vill ha en tillräckligt jämnt sluttande nedförsbacke från de lägsta klasserna till de högsta utbildningarna? Och kvaliteten på det senare ska (av)säkras med att göra yrkeshögskolorna till aktiebolag med resultatansvar?

New Public Management handlar om att man vill styra med ekonomiska medel, det vill säga att man skapar konkurrens och en skenbar frihet för verksamheterna. Samtidigt avsäger sig den högsta ledningen en hel del av ansvaret och framför allt verklig substansmässig styrning och ledarskap. I stället för att samordna skapar man lätt kaos och ineffektivitet. För att ta yrkeshögskolorna som exempel: i stället för att göra upp en långsiktig och riksomfattande plan på hur och var folk ska utbildas till vad, måste skolorna själva försöka anpassa sig enligt bästa förmåga och hoppas på att följande finansieringsrunda ger tillräckligt med pengar, så att man inte blir tvungen att lägga ner och omorganisera verksamheten för mycket. Man anser väl till exempel att man gett universiteten "långa" finansieringsavtal på tre år, men då en forskarutbildning från början till slut tar typ åtta år, för att inte tala om hur länge det tar att bygga upp kompetens av internationell nivå, är tre år en skrattretande period. Vi borde tala om tio, tjugo år. Minst. Det är inte så här man skapar akademisk frihet eller högre utbildning av toppkvalitet, genom att tvinga högskolor att driva in kontanta pengar eller arbeta kortsiktigt under hög prestationspress med hopplösa projektarrangemang.

Forskare, arkiv och digitala material

I dag ordnades av Arkivverket ett intressant och viktigt seminarium (fi) om utvecklingen av digitala tjänster vid Riksarkivet. Seminariet inleddes med en presentation av Tomi Ahoranta som arbetar med att utveckla Arkivverkets digitala tjänster. Man har sedan 2009 målmedvetet gått inför att utveckla verksamheten för att bättre nå ut med material. Ett relevant projekt är Arkivverkets port där man presenterar arkivmaterial på en bra sätt. Man har också till exempel börjat utveckla arkivpedagogiska material och publicera ljudmaterial. Utvecklingen är högst välkommen och verkar mycket bra.

Arkivverket har också haft ett fint projekt kring utvecklingen av en tjänst för att skapa permanenta länkar och underlätta källhänvisandet. Projektet presenterades av Anu Lahtinen, som deltagit genom att testa det nya verktyget vid produktionen av en artikel (fi). Genom att använda de URN:ar arkivet erbjuder är det enkelt att skapa bestående länkar till källmaterialet i sina hänvisningar.

Följande talare var István Kesckeméti, som presenterade det utvecklingsarbete som gjorts för att geokoda gamla kartor. Arbetet är imponerande och om jag förstod det rätt finns det tankar om att låta användare hjälpa till med att skapa ny metadata, som avsevärt förbättrar både sökbarhet och användbarhet hos de fina material som finns. En utmaning är att hitta tillräckligt användarvänliga och lämpliga verktyg med öppen källkod att använda vid talkoarbetet.

Efter lunchen presenterade professor Matti Sintonen det arbete som görs vid Finlands Akademi för att skapa infrastruktur för forskning. Mycket riktigt påpekade Sintonen att humanistiska ämnen är särskilt utmanande på grund av att datan ofta inte är numerisk, utan har andra mer komplicerade format, som kräver mycket mera planering och är svårare att koordinera. Lite orolig blev jag personligen över den uttalade bottom up-metoden, det vill säga genom hårt konkurrensutsatta projekt, av vilka endast en bråkdel kan få finansiering. Min känsla är att det framför allt skulle behövas lite toppstyrning och prioritering utifrån ett helhetsperspektiv för att ro iland det hela. För närvarande finns det en enorm risk av mångdubbelt arbete, bristande dokumentation, metadata och koordination inte minst inom humaniora, något som hotar den vetenskapliga kvaliteten och verkligen försvårar den så maniskt efterlysta "innovativa" verksamheten. Humanister kämpar i dag i regel ensamma på olika håll med de stora utmaningar som produktion och arkivering av digitala material utgör. Vi behöver omgående en nationell instans som tar hand om detta och den kan nog inte sättas upp som ett "projekt".

Mycket av detta blev tydligt i Jarmo Nieminens efterföljande utmärkta presentation. Nieminen har använt sig mycket av databaserna över döda i inbördeskriget och under vinter- och fortsättningskrigen samt databasen över krigsfångar. Dessa är fantastiska resurser för forskare, men också krävande på grund av att de är så olika sinsemellan. Nieminen visade också hur viktigt det är att kunna hämta större datamängder och arbeta vidare med dem i tabelldokument på den egna datorn. Men vad händer med dessa bearbetade och berikade filer? Hur kunde de utnyttjas av andra? Nieminen efterlyste också möjligheter att lämna kommentarer till enskilda uppgifter i databasen. I dag är det krångligt att få kompletteringar eller korrigeringar införda i databaserna. Som helhet var Nieminens inlägg en mycket bra kommentar till Sintonens dito. Min bedömning är att det behövs omfattande stöd- och infratjänster för att ta hand om hela detta problemkomplex. Det gäller dessutom inte bara Arkivverket, utan minst lika mycket universiteten och alla andra minnesorganisationer. Detta kräver en helhetssyn, som ser beklagligt frånvarande ut i dag.

Följande presentation gavs av Jesse Keskiaho som arbetar med ett högintressant projekt Codices Fennici, som på sätt och vis bli en fortsättning på det fina Fragmenta Membrana-projektet. Det var samtidigt också ett exempel på hur svårt det är att i praktiken kunna göra dylika på varandra följande eller besläktade projekt på ett tekniskt och åtminstone för användarna rationellt sätt sammanhängande. Jag vet inte om Sintonen var kvar längre efter kaffet, men han borde ha hört detta och tagit det till sig: hur kunde man undvika dylika svårigheter i framtiden?

Själv fick jag tala sist, vilket alltid är lika utmanande på en fredagseftermiddag. Å andra sidan kunde jag göra det kort och skonsamt, eller åtminstone försöka göra det. Jag tog mig muntert an problematiken ur informationsspecialistens perspektiv och till min glädje var det ingen av de närvarande sakkunniga som protesterade mot något jag sade ... Jag hoppas det inte berodde på omständigheterna, utan på att jag inte var helt ute och cyklade. Framför allt försökte jag fokusera på vikten av rik metadata och på att berikande alltid är bra, oberoende vem som bidragit med informationen.

Public service

Ramlade i dag mer på grund av tur än skicklighet in på en del intressanta möten på Yle. Public service-bolaget har en storsatsning på gång gällande metadata och att få ordning på alla sina informationsresurser. Eller ordning finns väl, men det handlar om att bryta silon och kunna länka mellan dem och skapa tjänster och funktioner som tjänar kunderna. Arbetet är otroligt intressant och ambitionsnivån hög. Vad som gläder mig särskilt är att man förmår se utanför de egna väggarna och till exempel har ett gott samarbete med Nationalbiblioteket. Länkad data är framtidens melodi, helt klart.

Open Knowledge-folket fick också besöka Yle Plus, alltså den "datajournalistiska" enheten, som de facto arbetar med att producera innovativ webbjournalistik överlag. Intressant nog kom datas hållbarhet och arkiveringsfrågor spontant på tal. Det är relevanta frågor, som man kanske inte alltid hinner tänka på, men man borde ju i regel kunna länka och vara så transparent som möjligt inte bara gällande journalistiska material som berör samma ämne, utan också relationer i ett tidsperspektiv eller gällande källor. Man borde kunna följa texter och påståenden bakåt i tiden, genom olika versioner och till alla källor. "Context is king", skulle jag vilja säga.

En viktig poäng som jag tjatade om i alla sammanhang var att Yle inte bara borde fokusera på att betjäna medborgarna, utan också journalister vid andra medier. Det borde ske just genom att erbjuda också data och dokumentation kring it-projekt, men även gällande andra typer av informationsresurser. Vad jag närmast avser är infrastruktur för länkning av data. Vi skulle till exempel behöva en ontologi över mediaproducenter över tid. Också andra resurser som man kunde erbjuda bestående URI på kommer säkert att uppstå under arbetet. Yle som allmännyttig och förhållandevis resursstark aktör inom mediebranschen borde föresätta sig att stöda andra medier och journalistik överlag.

Alla helgonmödrar

Det är flera som skrivit om sina farmödrar denna helg, bland annat har Åsa skrivit ett bra och viktigt inlägg, som jag känner så väl igen. Min egen mormorsmor försörjde sina fem barn som tvätterska (egentligen var de dessutom flera). Fast jag måste medge att jag inte riktigt känner igen skamkänslan, fast jag kanske borde. Jag har själv jobbat med att städa och jag respekterar mycket människor som arbetar med sådana grundsaker år ut och år in. Jag skäms kanske snarast för att jag lever i ett samhälle där kvinnor får sämre lön och där man ansett det självklart att löneförhöjningar är något som ska ges procentuellt och vad värst är, att inkomstklyftorna ökar trots att det går "dåligt" i ekonomin. Det sista förutom helt oförsvarligt direkt dumt.

Heidi Parland, f. Runeberg, f.d. Enckell

Min egen farmor levde nog sist och slutligen också ett ganska enkelt liv, trots att hon var sonsondotter till den stora nationalskalden och sondotter till den berömda skulptören. Eller enkelt liv är kanske inte det bästa ordvalet, då det gäller Heidi. Men om henne har det skrivits mycket, och jag har också tidigare tangerat ämnet i ett inlägg. Arvet från Heidi är nog att alla hennes barn och barnbarn har mer eller mindre starka språkliga och litterära intressen. Och ja, vi är ju rätt många bibliotekarier i släkten, insåg jag nyligen. Böckerna och litteraturen var normen, som också jag har arbetat med.

Min mormorsmor har fått ge sitt namn till vår äldsta dotter, Vilhelmina. Hennes egen yngsta dotter Irja var min mormor, som gjorde sitt livsverk på Helsingfors Telefonförening. Hon var ambitiös och arbetade hårt hela sitt liv, efter sin pensionering med handarbeten. Jag brukar ibland tänka på hur stolt hon måste ha varit över sin dotter som tog studenten och läste vid universitetet. Och hur stolt hon i dag skulle vara över sina barnbarn. Det gör mig glad. Fast över mina handarbeten skulle hon nog inte ha varit så stolt. Liksom inte Mina-mommo över mitt tvättande och städande ... Men sånt är livet. Man gör vad man kan av vad man har.

Irja Ulriksson f. Edelman