Auktoritet och hierarki

Alla människor är lika värda och förtjänar samma respekt. Det är en ganska simpel regel som jag tror och hoppas de flesta människor i princip skriver under. Att praktisera det nästan fullt ut har jag under åren lärt mig mest av min man, men också av egen livserfarenhet och självsäkerhet som kommit med åren. Den svåra biten har nämligen för mig varit att implementera detta credo på människor som är högre upp i traditionella makthierarkier. Som yngre är man förstås mer osäker på sig själv och hyser stor respekt för äldre, framgångsrika personer med fina titlar och positioner i samhället. Det är förstås på sin plats att man lyssnar och lär. Och alla människor förtjänar respekt, att man lyssnar på dem.

Jag måste ändå säga att jag har mycket svårt att hantera vad jag uppfattar vara oproportionerlig respekt och ödmjukhet som jag ibland bemöts med av en del människor som inte känner mig, kanske på grund av min utbildning, kanske mitt namn. Jag blir ibland nästan illa berörd. Första gången en student niade mig höll jag på att få slag, uppväxt under sjuttiotalet som jag är. Men det var förstås artigt och jag blev nog inte så illa till mods den gången utan mest chockad.

Men jag vägrar se upp till någon endast på grund av vilken titel eller status hen har. Eller hålla inne med mina synpunkter om jag anser dem vara relevanta att framföra. Det gör att jag inte så sällan med viss hybris närmar mig personer i höga positioner med till exempel e-post eller anhållan om ett möte. För att jag tyckt jag haft något viktigt att säga. Mottagandet har varit mycket varierande under åren. En del, inte många, har ignorerat mig. Kanske har de inte haft tid, kanske har de tyckt att ärendet jag haft varit oviktigt eller kanske har de tänkt att jag är en galenpanna som tränger mig på. Utan tillbörlig respekt. Jag har då å min sida upplevt att de inte visat mig respekt genom att inte ens svara kort att det tyvärr inte passar eller med ett tack för meddelandet och visat intresse. Jag kan förstå dem, man hinner inte alltid tänka på allt. Men jag kan inte säga att min respekt för dem ökat. Därmed har också deras uttalanden och ageranden mindre vikt för mig. Människor som inte kan det här med respekt, deras ord tappar också i auktoritet.

Twitter Finland kallar ...

Fick igår från Sverige frågan om det finns nåt Finland överhuvudtaget på Twitter. Svaret är förstås att ja, det finns nog, men antingen twittrar folk ofta på ett språk som inte är begripligt för ickefinnar - eller också twittrar de på svenska, då en svensk kanske inte i första taget ens noterar twittrarens hemland. Det finns ju en del folk som twittrar på engelska också, men de är inte så många. Inte i Sverige heller, faktiskt, vad jag tyckt mig märka.

Generellt sett ligger vi nog efter svenskarna, men trenderna är de samma: först ute är folk som arbetar med information, det vill säga journalister, bibliotekarier och folk som arbetar med pedagogik eller marknadsföring i sociala medier. Ute finns också en del politiker och beslutsfattare, tacknämligt exempelvis Alexander Stubb och stadsdirektören i Helsingfors Pekka Sauri och många riksdagsmän. Jag är inte helt säker på om det är en korrekt observation, men det verkar som om de gröna skulle vara något överrepresenterade såsom särskilt teknik- och bildningsvänliga … Vi har enligt min uppfattning några riktigt starka profiler som driver en bred diskussion på finska, bland dem kan nämnas journalisten Tuomas Enbuske, som gärna provocerar folk och sällan skräder med orden.

Yle har gjort listor på populära finlandssvenska  och finska twittrare. Som jag tidigare skrivit kräver det lite tålamod att komma in i mediet, men det är åtminstone för mig ett ovärderligt verktyg i mitt arbete. Men senast i går skrattade jag mig också halvt fördärvad åt alla förslag på #BöckerSomDrabbatsAvNedskärningar , ett exempel på en twitterfluga som denna gång startats av den underbara finlandssvenska twitterprofilen Greger fån Borgå.

Augustas bok

I dag hade jag nöjet att föreläsa om 1700-talet för en grupp utländska studerande. Ämnet var Adel, kvinnor och uppfostran (edukation) och jag försökte berätta om Sveriges och Finlands historia genom Gustaf Mauritz Armfelt och hans dotter Augusta, som var ett av de viktiga materialen i min doktorsavhandling. Det blev en ganska skojig resa tyckte jag själv, med pendling mellan Armfelts privatliv och adelskulturen och de dramatiska politiska händelserna särskilt mellan 1772 och 1812. Armfelt hade ju minsann sin andel i mycket av det som hände, så det gick ganska lätt att knyta ihop de olika sfärerna.

Jag avslutade föreläsningen med att visa bilden av Augustas bok som jag hittade längst inne i ett av skåpena i biblioteket på Åminne för ett decennium sedan. Boken är skriven av Augusta som en övning i tyska språket och den ryska historien då hon var tretton år gammal. Fadern lät trycka upp den, antagligen för att använda den för att sprida ryskvänlighet bland sina bekanta. Han såg tydligen redan då, trots att Gustaf III:s son just bestigit tronen, att Ryssland var det land man behövde ta i beaktande och alliera sig mig emot den förskräckliga Napoleon. Och hur rätt han fick, inte minst med tanke på hur det gick för hans forna hembygd i Finland.

Boken, sannolikt en översättning, fanns i flera exemplar på Åminne. Ett av dem finns numera i Fennicasamlingen. En av våra tidigaste litterära kvinnliga gestalter var alltså den unga Augusta Armfelt.

Digitala fotoarkiv

Knappt hade jag hunnit för mina studenter nämna det bland arkivproffs allt mer utbredda JPEG2000-fotofilformatet, innan jag nås av de första seriösa skruplerna. Det tolv år gamla formatet var tänkt att bli ett nytt arkivformat för foton i stället för de klumpiga tiff-filerna, som tar en hel del utrymme, men som länge ansågs vara det enda pålitliga formatet för långsiktigt digitalt bevarande av digitala bilder. Under senare år har i alla fall en del arkiv övergått till JPEG2000, som har många mycket goda egenskaper och borde vara mycket beständigt mot korruption. Filerna är packade på ett sådant sätt att de inte borde vara känsliga. Exempelvis borde man kunna rekonstruera en hel del information ur en söndrig fil, vilket är svårare eller omöjligt med en traditionell JPEG. Det nya formatet borde också gå att enkelt använda både som bevaringsfil och användarfil, eftersom man helt enkelt kan kapa av bitstreamen varsom helst, varvid bilden i praktiken endast förlorar i skärpa.

Nu har alltså Chris Adams från World Digital Library en del kritiska synpunkter. Det komplexa formatet medför också en del problem. Ett av de större är att det inte finns tillräckligt med olika och utspridda programvaror som kan hantera filerna. Så länge vanliga webbläsare till exempel inte stöder formatet uppnår det inte den kritiska spridningen, som till exempel har gjort att pdf-filformaten, trots att de är propretiär kod anses vara att rekommendera i många fall även som förvaringsformat.

Samtidigt känns det som att det redan är så pass många arkiv som övergått till det nya formatet att enkel återvändo kanske inte finns. Eller så står vi inför de första större migeringarna, vilket jag betvivlar att någon vill ge sig in på ännu. Även i det nationella långtidsförvaringsprojektet finns JPEG2000 med som accepterat bevaringsformat. Men själv kan jag alldeles för litet för att kunna ta ställning till vikten av Adams invändningar.

Hantverkare och böcker

I dag skrev Juha-Matti Granqvist ett underbart inlägg om hantverkare i Helsingfors under 1700-talet. Han hade inspekterat utställningen Made in Helsinki och kryssat hantverkare. Juha-Matti har själv läst ungefär allt som finns från epoken i Helsingfors stadsarkiv, så hans info är rätt uttömmande gällande de källor som finns i Helsingfors. Fast ett litet kulturhistoriskt tillägg kan jag bidra med, gällande de goda hantverkarnas bokägande utgående från databasen Henrik (med alla de källkritiska reservationer, som bör göras vid användningen av en dylik "källa", som egentligen är en källreferensdatabas).

Den sannolikt stockholmsbördige guld- och silversmeden Anders Ekholm verkar inte ha lämnat några spår alls om bokägande i arkiven.

Däremot har hans kollega Mårten Fahlström (eller Fallström) vid en auktion 1791 köpt en del religiös litteratur samt Anders Chydenius bok Wederläggning af de skäl, hwarmed man söker bestrida öster- och wästerbotniska samt wäster-norrländske städerne fri seglation. Också år 1795 köpte han förutom religiös litteratur ekonomisk litteratur, nämligen Carl Gustaf Boijes bok Säkra rön och påliteliga medel til wälmågo och förmögenhet, eller den igenom många års egna försök förfarna Swenska landthushållaren ... Ett fantastiskt exempel på hur modern upplysningslitteratur faktiskt nådde  den välbärgde nya "medelklassen" i städerna i och med att man började skriva och ge ut allt mera forskning och handböcker på folkspråk.

Guldsmeden Henrik Sandberg intresserade sig däremot för artillerikonsten, för han ropade in "en underrättelse i artilleriet" på en bokauktion år 1797. En annan Sandberg, "ullhandlare" köpte en grundbok i matematik och en räknebok. Ett visst juridiskt intresse (eller skandal dito) kan anas hos denna Sandberg: han inhandlade nämligen också Danska Comissions dom öfwer Graf Struense år 1800. Så spännande! Hur dessa Sanbergar hänger ihop förtäljer inte HisKi, men någon annan kanske vet ...

Guldsmeden Henrik Sohlberg är för mig en gammal bekant. Stadens mest ansedda, förmögna och inflytelserika hantverkare på sin tid, vågar jag påstå. Som Juha-Matti berättar blev han också handelsman och ägde bland annat andelar i Sökö tegelbruk. Han köpte 1772 Anders Gries bok Beskrifning, at fånga swälg-fisk med ref och krok, uti de större och smärre insjöar, skär- och skärgårdar. Han köpte också sedvanlig religiösa böcker och militär litteratur, bland annat det preussiska militärreglementet. Som handelsman behövde han också en del juridisk litteratur. Senare figurerar i protokollen en sekreterare Sohlberg, men vem det är förblir en gåta i detta skede.

Detta inte som mycket som en vetenskaplig studie, utan mest som en hastigt ihoprafsad liten och vag tidsbild. Men arkiven väntar på den som vill veta mera!

Webben och makten

I mitt arbete som chef för Brages Pressarkiv har jag på ett mycket konkret sätt kommit att arbeta med frågor om hur den nya digitala offentligheten, där i praktiken alla människor har möjlighet att delta, har kommit att påverka vårt samhälle. Som historiker och informationsexpert är jag mycket engagerad i frågan om hur och vad man kan och bör ta till vara av allt det digitala material som uppstår i dag. Frågeställningen är mycket komplex och min uppfattning är att det råder långt ifrån konsensus kring dessa frågor. I själva verket har man inte ens börjat arbeta med dem målmedvetet. 

Det skulle vara av stort värde att få veta hur det nya medielandskapet har påverkat det politiska beslutsfattandet på olika håll i världen. Journalisternas, politikernas och forskarnas verksamhetsvillkor i offentligheten har förändrats när en radikal demokratisering skett och för att tillgången på information och dess flöden har ökat och förändrats. De relativt starka trenderna mot öppnande av all slags data och nya sätt att påverka opinioner på webben utgör stora förändringar, som på grund av mediernas instabilitet gör att också dagens arkivarier står inför en radikalt ny situation. I USA är har man kommit långt exempelvis med Internet Archive och Library of Congress insamling av mikrobloggen Twitter (pdf). Men hur resonerar man kring adressinsamlingar, diskussionsforum eller myndigheternas öppna data och bevarandet av dem? Hur är det med hackerverksamheten och dokumentationen av den: hur görs den, bevaras den och är den tillgänglig för akademisk forskning? Har allt detta en samhällelig, politisk och historisk tyngd, som gör att detta får den uppmärksamhet de förtjänar som forsknings- och arkivmaterial? Nyckelfrågan är kanske hur fungerar makt i den nya offentligheten och hur används den av beslutsfattare och av aktivister av olika slag? Och vad innebär öppen myndighetsdata egentligen, på riktigt?

Det är mycket intressanta frågor tycker jag, nästan skrämmande stora. Och just som jag satt och funderade på allt detta kom nyheten om att man hackat en amerikansk myndighetssajt till minnet av  Aaron Swartz, det unga kodargeniet och öppenhetsaktivisten som nyligen tog livet av sig efter att ha blivit indragen i en absurd rättsprocess som hotade förstöra hans liv. Webben som arena för maktutövning är oerhört intressant. 

Särskilt roliga nyheter

En väldigt stor del av alla databaser är i dag så kallade relationsdatabaser, även om andra lösningar också breder ut sig. Relationsdatabaserna har ändå i många sammanhang oslagbara fördelar. Den mest utspridda versionen är MySQL, som från början på många sätt varit ett "Linuxaktigt" projekt, gratis för användare och utvecklare och med öppen källkod.

Då  MySQL i tiden blev uppköpt av kommersiella aktörer med annorlunda affärsmodeller lanserades så småningom MariaDB som en ny variant med fortsatt öppna licenser. Nu ser det ut som att en större rörelse från det av Oracle uppköpta MySQL-databassystemen tillbaka till helt fri programvara satt igång på allvar.  Jag är väldigt, väldigt glad att läsa om att både Wikipedia och Fedora är på väg att gå över till MariaDB. Man vågar sig nästan på lite knutpatriotisk finlandssvensk nationalism här. Och inte minst är det roligt att få bekräftat att vårt eget Open Source Archive-projekt, där vi har nöjet att samarbeta med MariaDB, resonerar i samma banor som dessa stora öppna gemenskaper.

Sektorskillnader

Fortsättning på föregående reflektioner om skillnaderna mellan olika sektorer, efter att i rätt många år pendlat på gränsen och jobbat inom och mellan första, andra och tredje sektorn. Den privata sektorn (tydligen den "andra" enligt Wikipedia) är kanske endimensionell, krass och hård. Men då handlar det oftast om pengar, man vet vad man talar om. Det finns klara resultat och avtal, kalkylerade risker. Människor är ofta flexibla och vana vid att vara proaktiva eller åtminstone reaktiva och dynamiska. Att kommunicera med människor, att verkligen lyssna vad kunder och businesskontakter säger, att förstå dem och deras målsättningar och behov, att reagera och vara klar och tydlig är grundläggande kriterier för den som ska vara med längre i gejmet. Toleransen är dålig för folk som länge gör mycket svagt ifrån sig, inte följer avtal eller inte förmår lyssna eller kommunicera.

Inom den första och ibland också den tredje sektorn fungerar det annorlunda. Man talar inte bara om pengar, resultat mäts ofta lite hur det råkar. Och ju mer man försöker mäta, desto mer går det ofta åt skogen, eftersom det ofta är så oerhört svårt och dyrt att få fram information av någon som helst kvalitet. Följaktligen är det också mycket svårt att få bort personer som motarbetar förverkligandet av överenskommelser, inte lyssnar på verkliga behov eller som använder resurser på absurda och ineffektiva sätt. Inom dessa sektorer är det lätt hänt att man fattar beslut tvärt emot vad de uttalade strategierna är. Det är direkt häpnadsväckande ibland. Och det värsta är att det är så svårt att argumentera mot dessa felprioriteringar för allt är så luddigt. Därför gör man också klåp av absurda mått med förskräckliga konsekvenser ibland. Till exempel den ständigt växande administrations- och omorganisationsfrenesin leder till svåröverskådliga kostnader och tvivelaktiga resultat, som dessutom utvärderas sällan eller först när ansvariga beslutsfattare redan bytts ut. Det förekommer enligt min uppfattning mycket ineffektivitet och resursslöseri som aldrig skulle tolereras inom den privata sektorn. Men det värsta är när organisationer i praktiken direkt arbetar mot sina strategiska målsättningar. Man vet aldrig var man har en del folk. Med folk som tänker pengar, talar man pengar och resultat. Andra talar så gott de kan om "resultat". Jag försöker tala om pengar så gott jag kan.

Människans mått

Hade nyligen en diskussion med en kompis i finansbranschen. Hen var rätt trött och stressad på det hårda klimatet, med ständig utvärdering och resultatmätning. Då det handlar om pengar är det så enkelt att jämföra prestationer. Ändå blir det inte rättvist, slumpen spelar också in ganska mycket. Rätt människa på rätt plats vid rätt tid och lite tur på kuppen kan räcka för att göra en ung finanshaj till ett "geni", ge ett resultat som avspeglar sig i många år genom att påverka helhetsresultatet i plus-minus-balansen.

Tänkte på att vi akademiker ändå har en fördel i att syssla med så omätbara saker. (Bara folk skulle fatta det). Men visst finns det ju lite liknande tendenser med "unga genier" ibland.

Undervisning, upphovsrätt och kvalitet

Våra lärare i våra Pisabelönade skolor står inför ett enkelt val:

• att vidhålla sin ekonomiska upphovsrätt till material de själva producerat i alla lägen
• att själva hålla sig uppdaterade med forskning och nya publikationer
• att se till att materialet granskas av någon kollega om man vill ha kvalitetskontroll
• att vidhålla ett system där man delvis gör tusendubbelt arbete (därmed inte sagt att inte alla lärare kan och vill anpassa material till sin egen undervisning)

eller

• att skapa system där exvis kommunerna kan spara in en del resurser på läromedel och i stället kanske anställa mera personal
• att våga löpa risken att bli fast för fel och få dem korrigerade, kanske redan innan man förmedlat dem vidare till eleverna
• att få hjälp med att uppdatera sina material
• att få hjälp med att granska och komplettera sina material
• att få ett system där man delar med sig, skapar tillsammans delar idéer och inspiration
• att skapa ett system där lärare frivilligt delar med sig av de material de vill

Man blir lite trött ibland. Det är inga enorma summor lärmedelsförfattare förtjänar och vissa läromedel kommer alldeles säkert att ha en efterfrågan som också ger ekonomisk förtjänst oberoende av om det finns gratismaterial eller inte. Hör det till lärarens arbete att förbereda lektioner så bra som möjligt eller inte ...? Vill man inte hjälpa med det? Kan man på riktigt förbjuda och fördöma människor som vill arbeta tillsammans på ett rationellt sätt?

Som forskare skulle jag tycka det var oerhört roligt att se vad lärare undervisar om 1700-talet och gärna bidra med förslag på trevliga material jag stött på eller berätta om ny forskning. Men om man tycker det är en dålig idé, vad kan jag göra?

Vem, vad -- var?

Det är beklagligt men sant, att man får fram olika sökresultat och olika material ur Riksarkivets VAKKA- och Astia-databaser beroende på om man söker med "Siuntio" eller "Sjundeå". Vill man ha material från Pörtom, gäller det att veta att den svenska orten heter "Pirttikylä" på finska och söka med det (också). Samma sak verkar gälla i åtminstone Nationalbibliotekets Helka-katalog. Det är alldeles klart att läget är oacceptabelt.

Den självklara lösningen, som man också är på väg mot, är att berika metadatan med hjälp av andra databaser, helst genom bruket av en ontologi med både hierarkisk struktur och tidsdimension. Ortnamn hör till den typ av information som är förhållandevis entydig och lätt att länka. (Om länkning av data är obekant, lönar det sig att kolla denna video 3:42 min) Med en allt mer utbredd användning av mobilteknologi kan efterfrågan knappast bli mindre på just länkning av geografisk data. Ortnamn och namn på platser finns dessutom i nästan all kulturarvsdata. Nästan varenda en uppgift om ett föremål eller ett dokument är knutet till minst en geografisk uppgift. Det är således ett naturligt ställe att börja länka data eller berika data exempelvis för Finna.

Lantmäteriverket är ålagt av INSPIRE-direktiven att inom några år erbjuda omfattande tjänster, som bland annat innefattar gränssnitt som innehåller information om förvaltningsgränser. Redan nu erbjuder man många utmärkta tjänster och mycket data alldeles gratis via Kartplatsen. Men Lantmäteriverket, som redan gjort mer än någon annan myndighet för att erbjuda dylika tjänster öppet och gratis, har inte ålagts att hålla reda på förvaltningsstrukturer i historiskt perspektiv. Så att finna en lösning på problemet faller naturligt antingen på statsförvaltningen som helhet eller på kulturarvssektorn.

Från årsskiftet har Nationalbiblioteket fått i uppdrag att överta och koordinera de nationella ontologitjänsterna som finns på ONKI-tjänsten där grunden till en dylik ontologi är lagd genom SAPO. Tyvärr innehåller den tillsvidare endast finska namn, medan uppgifterna om de svenska namnen finns hos Lantmäteriverket och hos Institutet för de inhemska språken (f d Focis). Det finns ett stort behov av att få dessa uppgifter samlade och länkade för att få arkivverkets och de andra minnesorganisationernas söktjänster att fungera. Till exempel Svenska litteratursällskapet har sin metadata mig veterligen endast på svenska, vilket gör att dess material inte kommer att kunna hittas via Finna om det inte berikas på något sätt. I Europeana ser det ut som att man länkat geografisk data. Möjligen har det gjorts via Geonames, som också valts av Svenska Yle.

En intressant fråga är tolkningsföreträdet gällande ortnamn och vad platser kallas. Vem bestämmer vad en viss plats heter och var dess gränser går? Är det enda viktiga var olika administrativa gränser går, eller är det kanske lika intressant eller relevant vad folk i sitt dagliga tal avser med "Sörnäs" eller "Hagalund" eller "Tammerfors"? Borde man sträva till att göra ortnamnen och deras ytor beskrivna med hjälp av koordinater och polygoner till användarproducerad information, till data som vem som helst kan bidra till? Behövs det nätverk och en gemenskap för att koordinera och sköta detta, eller är det den administrativa datan som är den viktiga?

I alla fall behövs ett brett samarbete och en öppen diskussion kring dessa frågor och hur SAPO ska utvecklas. Det är en diskussion där det är absolut nödvändigt att instanser som Riksarkivet, Finansministeriet, forskare, f d Focis, Lantmäteriverket och Nationalbiblioteket är med. En öppning på diskussionen fick vi denna vecka då intresserade samlades på (f d) Focis. Intresset var stort, men det var också åtminstone min förvirring. Man kan bara hoppas att allt intresse som fanns kan kanaliseras i flexibla och konstruktiva lösningar. Nu är till och med jag benägen att efterlysa "innovation", men mer än teknisk sådan uttryckligen gällande arbetsmodeller. Det handlar om att kunna vara dynamisk och gå till väga iterativt, trots att vi arbetar med så maktpåliggande saker som standarder och permanenta identifikatorer.

Europa - informationens stormakt?

I går snubblade jag (tack igen Twitter!) på en fransk artikel, som på sätt och vis sade en massa självklarheter och gamla sanningar om webben och informationsekonomin, men ändå för mig gav en ny insikt. Informationen är en resurs, en tillgång, har vi hört (och tjatat) till lust och leda. Som vilken annan tillgång som helst. Oljan jämför Stéphane Grumbach och Stéphane Frénot den med. Utom att oljan kommer att ta slut, medan mängden data bara växer. Men var och hur växer den, och i vems händer hamnar den?

Det var denna ekonomiska poäng, som för mig var en ny insikt: den s k stordatan, Big Data, växer fram framför allt genom att användarna själva skapar den, oftast genom sin s a s vanliga verksamhet på webben, genom sökningar, e-postmeddelanden, klick och statusuppdateringar etc. Men användare skapar också annat innehåll, de skapar likaså information och kunskap, förutom rådata. De skriver bloggar av kulturell eller samhällelig relevans,  de taggar, publicerar, digitaliserar, skriver rent och redigerar information med en i globalt perspektiv absurd takt. Ju bättre verktyg man ger folk, desto mer information ger de ifrån sig av pur skaparglädje.

Man kunde tro att Europa, som är mångkulturellt och mångspråkigt, med kontakter över hela världen, och länge betonat kunskapens och teknologins värde, skulle ha hållit sig framme globalt sett då det gäller att roffa åt sig av dessa nya tillgångar. Men som Stéphane Grumbach och Stéphane Frénot skriver är européernas inställning till information, i synnerhet personinformation, problematisk. Det har gjort att det i dag är amerikanska företag som äger i stort sett all denna data. Den europeiska respekten för personintegritet och kanske en "civiliserad" motvilja mot hard core kapitalism har gjort att Europa i dag är fattig på denna resurs. Vi har bommat vår chans och kan kanske köpa tillbaka något, genom att köpa små andelar i Facebook eller Google. Eller är det så?

Grumbach och Frénot går inte in på de fullständigt legitima historiska skäl som ligger bakom den europeiska försiktigheten och traumatiska inställningen till hantering av personinformation. Vad gäller mer avancerad information än stordata, har man i Europa satsat på den, åtminstone politiskt. Här ligger problemet i strukturer och inställningar: låter man "vanliga människor" bidra med information, hjälper man dem att strukturera den, samlar man in kunskap, erfarenheter, dokument, fakta eller skiljer man på "riktig" professionell kunskap och information och "dilettantmaterial" på ett sätt som gör att amatörers och lekmäns bidrag behandlas som strunt som inte behöver beaktas, och hellre låter det förstöras, än att låta det kontaminera  den  "korrekta" diskursen?

Borde man inte medvetet samla in och beakta allt man kan få och vara inklusiv, i stället för att i förväg döma ut en del information?

Självspäkelsens mästare

Det verkar som om vi i Finland hade fått vår första riktiga stora diskussion om rasism. Äntligen! Bitvis är diskussionen förvånansvärt bra, exempelvis i Ruben Stillers blogg. Där kommer många kommentarer uppenbart från högtutbildat folk, medan man på Hesaris sidor kan läsa kommentarer av mera olika slag. Man hoppas ändå att diskussionen blir just så stor att olika bubblor verkligen möts. Det är därför värdefullt att diskussionen förs på många stora plattformar.

Jag kan tänka mig att man i vissa kretsar upplevt att man fått vatten på sin kvarn, och jag hoppas att det finns folk - om inte annat hos polisen själv - som ser till att hatskriverier som framprovocerats verkligen får sina konsekvenser. Själv undviker jag vissa sajter, vilket inte är något jag är precis stolt över ... Man borde ju orka gå in och bryta illusionen av att alla är av samma åsikt som de som förnekar att rasism förekommer (och samtidigt ofta kastar skit på dem som inte är "finnar"). Just i Stillers bloggkommentarer finns ju en del vittnesbörd om rasism, som alla borde läsa.

Det är intressant att se hur finnarna beskriver sig själva, i synnerhet de toleranta och antirasistiskt orienterade, som på något sätt samtidigt beskriver sig själv och "de andra" finnarna i allmänhet. Utom att de (vi) inte beskriver sig själva, utan finnar i allmänhet. I synnerhet Sussu Laaksonens inlägg fick mig att fundera över det här. Finnarna är missnöjda, ogina, våldsamma och inåtvända. Framför allt har de dålig självkänsla och tål inte kritik. Vad andra anser om dem är viktigt: de som inte är finnar måste anse Finland vara ett fantastiskt land, men egentligen är allt åt helvete och man ska klaga på allt. Sussu lever själv på sätt och vis på ett fantastiskt sätt upp till sin bild. Men hon har definitivt en poäng: av någon orsak verkar man ofta vara övertygad om att inget annat land/folk någonsin under historien drabbats av lika hårda motgångar och haft det lika jävligt genom hela historien. Men vart vill antirasisterna komma: är det sig själv man vill ändra på, eller "dom andra" eller vad, för att bli av med rasismen? Klart är att allt ändå är åt skogen, helt konsekvent ...

En annan konstig tanke som figurerar i bakgrunden är att Finland och finnarna alltid varit väldigt isolerade från resten av världen. Det är sant att det under 1900-talet funnits en period av nationalistisk isolation, men det står fullständigt klart att man verkligen borde se över skolundervisningen på denna punkt eftersom folk lyckas hålla en sådan konstruktion vid liv i sin världsbild. Jag anser tolkningen vara totalt strunt. Som historiker tenderar jag tvärtom se de ökande kontakterna med omvärlden som en återgång till ett normalare tillstånd, må vara att kontakterna och migrationen nu når mycket längre bort geografiskt. Även då Finland var som mest monokulturellt och homogent flyttade en massa finnar till andra länder och förmedlade rimligtvis kontakter ut i världen på så sätt.

Så jag hoppas diskussionen fortsätter och är mycket tacksam för folk som offentligt berättar om rasistiska påhopp eller annan vardagsrasism och hur de upplevt det antingen som offer eller vittnen. Vi behöver absolut bli av med tanken om att rasism inte skulle förekomma och vi måste se det som ett allvarligt fenomen som är extremt negativt på alla sätt. Rasism leder till stora lidanden och kostnader både individuellt och för hela samhället. Det är så onödigt och dumt.

Biblioteksenkät

Jag genomförde i dag en snabbgallup bland husets nioåringar efter snabba rundvandringar. Vilket bibliotek skulle han välja om han ska läsa en hel bok där? Han gillade båda ställena, men valde Kajsahuset. Han tyckte det skulle vara lättare att koncentrera sig där, "det var mindre" (!  antagligen = mysigare och vilsammare). Själv fäste jag mest uppmärksamhet vid belysningen och ljuset; hur oerhört ljust Kajsahuset kändes, jämfört med det "murriga" gamla Universitetsbiblioteket. Så mindre fönster, under en tid då det inte fanns elbelysning. Intressant på det hela taget.

Jag tycker mycket om båda byggnaderna. Skulle sannolikt ändå sätta mig, av hävd och ohejdad vana, samt för stämningen och kontakten till det gamla Helsingfors, i Engels byggnad.