Litteraturkunnande

I dag vill jag lyfta fram en person, den nyligen av Svenska Akademien belönade Agneta Rahikainen. Av Akademiens meddelande att döma har man särskilt fäst sig vid hennes breda kompetens vad gäller finlandssvensk litteratur. Hennes produktion har ju behandlat så väl familjen Runeberg, som modernisterna Södergran, Diktonius och nu senast Parland.

I meddelandet står också att Agneta Rahikainen är första arkivarie vid SLS Historiska och litteraturhistoriska arkiv. Men sedan sekelskiftet har hon faktiskt arbetat som producent av det mest proffsiga slaget. Det vet var och en som följt hennes arbete på närmare håll eller som vet något om det litterära livet i dagens Finland. Vi har i synnerhet Agneta att tacka för att den finlandssvenska närvaron på bokmässorna i både Göteborg och Helsingfors år efter år är så prominent. Dessutom riktas blickarna nu mot Frankfurt 2014.

Rädda ontologierna!

Det ser just nu lite smått oroväckande ut med tanke på vårt lands framstående utveckling av den semantiska webben. Trots att kunnande finns och arbetet på den svenska versionen av YSO, döpt till Allso, börjar komma i gång vid Åbo Akademis bibliotek, velas det med de stora besluten.

Den fortsatta finansieringen för Eero Hyvönens även i utlandet berömda FinnOnto-projekt är fortfarande öppen och vi väntar ännu med spänning på vad Nationalbibliotekets "övergång" till användning av YSO i praktiken kommer att innebära.

Att även en engelsk version av YSO börjar vara klar (vilket borde ge möjlighet till länkningar med te x Wordnet?) borde ju verkligen få beslutsfattarna att skärpa sig. Genom nästan hela det stora projektet kring det nationella digitala biblioteket har det talats om semantiska sökningar coh förhoppningarna har varit stora!

Nu gäller det att få de grundläggande besluten fattade och det kvickt.

Montys kamp

Widenius kämpar för att rädda MySQL ur "Oracles klor". Hans hopp står för närvarande till den europeiska konkurrenslagstiftningen. I hans blogg kan man läsa en rätt intressant och nyanserad diskussion och spekulationer kring motiv och strategier. Själv reagerade jag särskilt på en kommentar av signaturen Cristi:


I don't want to judge here their quality or market power but I will say one thing: diversity is the secret ingredient that brings real progress. Promoting the "free-market" as some of the writers here state will lead us to a form of dictatorship: ONLY a few corporates will control everything. Some of you will argue on that - why?

Det handlar om en kraftmätning mellan den traditionella liberala marknadsekonomin och styrkan och kreativiteten i Vi-tänk. Dylika kamper kommer vi säkert att se fler av i framtiden. Fast fler opensource-fantaster kommer säkert att ta lärdom denna incident, som tog sin början då MySQL såldes till Sun.

Eld och vatten

I gårdagens Kultakuume (som man kan lyssna på några dagar här) diskuterades säkerheten i Riksarkivets arkivgrottor. Som väntat bedömer man risken för vattenskador vara större än den för brand. Även om vårt kulturarv är rätt väl skyddat i dag, känns det lite oroande att både Nationalbibliotekets och Riksarkivets samlingar till så stora delar finns så nära havet. Vad händer om vattnet stiger en halv meter - eller två? Oron blev ju dessutom inte mindre med vattenläckaget i centrum som ställde till med stora skador för att antal veckor sedan.

I detta avsnitt berördes inte det digitala kulturarvet, men det har diskuterats tidigare i samma program, i samband med Petteri Järvinens nya bok. Järvinen tror på e-förvar som tjänst i framtiden, också för privatpersoner. Det kan ligga något i det. Men fortfarande måste folk lära sig att ordna sitt material, så att de går att hitta i det och använda det senare.

Engel inför Lejonets gap?

"Den levande miljöns kvaliteter bör beaktas som ekonomiska värden, och husbeståndet som en del av de resurser som samhället disponerar över. Härvid bör man visa speciell pietet mot sådana byggnader som äger historiskt värde, även om byggnaderna ifråga skulle vara anspråkslösa till sitt yttre."

Så skrev Vilhelm Helander och Mikael Sundman i den legendariska boken Vems är Helsingfors? - rapport från innerstaden 1970 apropå den närmast barbariska framfarten inte minst i det gamla empirecentrum, där det historiska Lejonkvarteret blåsts ur. En liten fraktion av arkitektkåren och andra historiemedvetna personer hade lyckats avvärja de mest storstilade planerna på att utplåna de låga och gammalmodiga kvarteren mellan Stortorget och Salutorget. En ovärderlig insats gjordes av Nils Erik Wickberg. Men knappt hade man skyddat husen, innan man ändå lyckades renovera bort stora delar av interiörerna.

I dag är tiderna lyckligtvis något annorlunda. Arkitekt Mikael Sundman har flera år arbetat för staden. Nu vill man göra kvarteren mer levande igen. Det av staden ägda företaget Helsingin Leijona Oy har fått som uppdrag att återuppväcka de gamla 1700-talsbyggnaderna. Eller vad som återstår av dem. Engels empirefasader är knappast hotade längre, men även övrigt är man förhoppningsvis mer försiktig i sin framfart.

Husen längs Alexandersgatan bär alla namn av familjer jag umgåtts med de senaste åren i stadens arkiv, då jag forskat i 1700-talets Helsingfors. Den värdige rådman Bocks hus, där det allra finaste balerna i staden ägde rum, där intill det Burtzska huset (var första invånare jag skrivit om här) och sedan den företagsamme räntmästare Hellenius hus. På andra sidan Sofiegatan ligger det Sunnska huset. Familjen Sunn var en mycket färgstark och företagsam familj, som verkligen satte spår i stadens arkiv under hela senare halvan av 1700-talet. I huset finns i dag Café Engel, som är mycket populärt bland många av dem som bor och arbetar i staden. Grannhuset är känt som Kiseleffs hus. Det uppfördes ursprungligen av Bernhard Manecke, också han en betydande handelsman i staden på sin tid.

Husen lär åtminstone delvis vara i rätt så dåligt skick, varför Sunnska och Kiseleffska husen skall tömmas för renovering i februari 2010. Enligt den nya planen skall den kommersiella verksamheten koncentreras i den västra delen av området och den kulturella verksamheten i och kring det Sederholmska huset. Det innebär att stadsmuseet skall flytta från Sofiegatan till kvarteret Elefanten.

Ett stort problem kommer att vara hyresnivån i området efter renoveringarna. Dessutom blir det mycket bråttom, om man vill ha de nya "designområdet" klart till 2012, då staden skall vara "Designhuvudstad". Frågan är om man verkligen kan planera ett område med tanke på turister, vilket man till rätt stora delar verkar göra nu. Vore det kanske inte bättre att på riktigt planera för stadsborna, för dem som nu sitter på Café Engel?

Jag har en bestämd känsla av att utländska besökare mer skulle uppskatta en genuin Helsingforsstämning än en turistfälla. Kundtillströmningen blir också jämnare så. Just nu tycks man ändå hoppas på att kunna driva in ganska höga hyror. Det finns en ganska stor risk att det endast är mycket stora företag som i längden klarar sig eller snarast har råd att hyra sig dyra skyltfönster.

Det återstår alltså att hoppas att "design"-temat inte helt förblindar beslutsfattarna. Lite oroväckande har det ju varit att då man lanserat hotellprojektet på Skatudden som ett "designhotell", har omedelbart stolliga politiker ställt sig upp och förklarat att det nog alltid finns stort förändringsmotstånd (fel!), och att man som mer upplyst beslutsfattare måste vara färdig att ta dylika förståndiga och framsynta beslut, oberoende av i en hurdan stad stadens invånare säger sig vilja leva. Att stämpla den allmänna opinionen som efterbliven är både arrogant och orättvist. Det där med estetik är inte så enkelt.

Det gäller faktiskt vår huvudstad och vårt gemensamma rum. Om morgnarna, när jag går över Stortorget och kan se soluppgången och den vackra vida himlen över staden är jag verkliga tacksam för Wickbergs arbete för vårt empirecentrum och för att det lilla grå Sederholmska huset har fått stå kvar. Och visst är jag glad över att administrationen skall få maka på sig och institutionella rum skall få bli offentliga rum som stadsborna kan ha tillgång till.

Men glöm nu det där med "design", och kom ihåg att miljön har ett historiskt värde och att den därför är en resurs på verkligen lång sikt. Om man kräver för snabb avkastning i form av hyror, finns det risk för att det blir en kuliss mer än en levande stadskärna. Låt Café Engel återuppstå på samma plats så fort som möjligt.

Recession

Ett säkert tecken på recession tycks vara att myndigheterna börjar sysselsätta sig med petitesser. Dels för att de stora ärendena är färre, dels för att bevisa sin egen nödvändighet och effektivitet. Som med byggloven. Aldrig tog det så länge att få ett bygglov som under början av 1990-talet, det hela blev otroligt mycket snabbare och smidigare så fort lågkonjunkturen gav vika.

På nära håll har jag nu följt med en del vansinnesprojekt. Tullen tycks just nu inte ha bättre saker att göra än att samla prover ur en liten EU-importörs varulager (fullständigt abnorma mängder), och därtill fakturera företaget med en saftig summa för den äran. Gällande vissa produkter har företaget förlorat hela sitt årsbidrag. Och sen tycker man att småföretag är viktiga sysselsättare …?

Även andra exempel på övernitiska tjänstemän har nått mina öron de senaste dagarna. Skulle eventuellt någon fiffig chef kunna hitta på något konstruktivt och vettigt för dessa människor att göra? Kunde man eventuellt se över hur man fakturerar mindre aktörer och vilka krav man ställer på dem? Det är inte alltid rimligt att behandla små och stora företag lika.

Nå väl, se upp för olika granskare och bered er på en ökande mängd blanketter och utredningsförfrågningar i varje vända. Vi måste tydligen dra vårt strå till stacken för att sysselsätta byråkraterna också.

Visa mig vad du är gjord av, så kan jag säga vem du är

Delegationen för informationsförvaltningen inom den offentliga förvaltningen (JUHTA) gick för snart ett år sedan ut med en rekommendation (varning för bristfällig svenska!) som ganska kraftigt talar för val av öppen källkod inom den offentliga sektorn. Man följer här europeiska rekommendationer och satsningar, med målsättning att stöda öppen källkod.

Orsakerna är många. I de finska rekommendationerna fäster man sig främst vid konkurrens- och säkerhetsaspekter. Genom att välja program med öppen källkod försäkrar man sig om att man i framtiden kan dela system och program inom förvaltningen och också med medborgarna. Myndigheterna har möjlighet att konkurrensutsätta och köpa in olika delar av it-utvecklingen när de ser det som lämpligt. Man minskar risken för sådana de facto-monopol som lätt kan uppstå, då man använder sig av ett kommersiellt, slutet program, där all utveckling måste ske på kundens bekostnad, men resultaten i praktiken blir hos programleverantören. Detta i kombination med att kostnaderna för att helt byta system kan bli höga. Den trygghet en kommersiell leverantör ger är dessutom ofta rätt skenbar, eftersom avtalen inte sällan ger ansvarsfrihet för skador eller indirekta kostnader.

Öppen källkod betyder ändå inte samma sak som att programvaran skulle vara gratis, även om det ofta är så. Gratis program har inte alltid öppen kod. Inom OAI har man avtalat om vilka kriterier som bör fyllas. Open Source-rörelsen är idag en faktor som storföretagen måste ta hänsyn till. Ett bra ställe att bilda sig en uppfattning om dess omfattning är att studera SourceForge. Man inser snabbt att det finns en hel del som kanske inte är så bra, men systemet har klar peer-review. Och här finns viktiga program som används av organisationer runt om i världen, så som DSpace.

Då man talar om riskerna med dylika program hänvisar man ibland till att deras framtid är osäker, eftersom ingen "tar ansvar" för dem. Av någon orsak verkar man i så fall tro att kommersiella företag skulle vara mer eviga än världsomspännande nätverk av universitet.

Ett drag som är mycket typiskt för populära fria program med öppen källkod är den enorma utvecklingshastigheten. Det kan till och med anses som en risk enligt finska myndigheter, men risken är överkomlig eftersom systemen är genomskinliga. Effektiviteten i fri utvecklingen i webbgemenskaper, s.k.crowd sourcing har visat sig så stor att också jättarna i dag tar hänsyn till open source-projekt och försöker utnyttja dem, både som givare och tagare. Det finska COSS har således både Nokia och IBM som medlemmar. Det är inte utan att Clay Shirky konsulterat Nokia.

Vad gäller långtidsförvaring av digitala material är genomskinligheten inte bara en del av säkerheten utan också trovärdigheten. (Det kan man läsa om t ex här). Om trovärdighet och annat kring digitalarkiv kan man förresten också läsa i Arkivas nya termlista, där vi försökt samla viktiga ord på svenska.

Ikaros

I dag har jag njutit av senaste Ikaros, som droppade i postlådan med Ny Tid. Särskilt välkomnade jag Henrik Stenius lättillgängliga artikel om begreppshistoria (även om jag först hade en liten filosofisk felassociation kring ordet intention).

"Också i den akademiska argumentationen är det vanligt att en undersökning om t. ex. liberalism utgår ifrån en bestämd idé om vad liberalism är. Detta är en form av forskning där forskaren uppträder som en slags domare som bestämmer vem som ger uttryck för sann liberalism och vem som uppträder under falsk flagg."

Stenius skriver också om hur t ex definitionen av Europa, eller egentligen en sann europeisk identitet, är en central politisk fråga, som ju också får omedelbara politiska konsekvenser. Inom politiken är ju den här typen av definitioner och tolkningsföreträden en mycket viktigt faktor. Och det är verkligen viktigt att bli påmind om begreppens relativitet.

Men det gäller också inom juridiken: vad kan definieras som stöld, misshandel eller mord? Eller inom medicinen: vad är en sjukdom och vad är det inte, när ska vi ta en medicin vi erbjuds (av läkemedelsföretag) och när inte?

Det gäller att vara på sin vakt med ord och hur de används.

Äntligen!

Efter att i åratal ha undrat hur det kan komma sig att man måste betala för enkel referensinformation producerad för skattemedel och bråkat med krånglig teknik, nåddes vi i dag av en verklig glädjenyhet. Universitetsbibliotekens samkatalog LINDA och artikeldatabasen ARTO kommer att bli fritt tillgängliga nästa år! Ett försök, men man kan verkligen hoppas att det blir bestående. Att panta på sådan information är nationalekonomiskt dumt. Som följande kan vi hoppas på att myndigheternas geografiska information blir fri.

Forskning i Finland

I veckan publicerade Finlands Akademi en lätt kritisk rapport om den finska vetenskapliga forskningens nivå och utmaningar. Rapporten ledde till oroade kommentarer i ledare i både Helsingin Sanomat och i Hbl.

Den finska politiken och självbilden vilar i stor utsträckning på protestantiska idéer om ärlighet och flit, som framkallar goda kunskaper och framgång som baserar sig på teknisk och vetenskaplig expertis. Lärdom och bildning har stått högt i kurs i vårt land sedan 1800-talet. Under de senaste decennierna har man dessutom ganska fullständigt anammat moderna tankefigurer kring innovation och informationssamhälle på högsta politiska nivå. Det har nog delvis skett på bekostnad av lärdom och bildning. Vetenskap och forskning är i dag framför allt ett instrument för politiker att hävda Finlands konkurrenskraft i den globala ekonomin.

Johanna Westman skriver insiktsfullt på ledarplats utgående från Akademins rapport och en annan utredning som gjorts av Undervisningsministeriet. En viktig poäng är att det behövs arbetsro och genuint kreativa miljöer. I dag är universitetsanställda fullständigt överlastade med administration (arbetstidsuppföljning och annat strunt) och framför allt en ständig oro och omorganisering. Reformivern som slår hårt mot alla på den offentliga sektorn är nog som fenomen särskilt förödande för dem som borde arbeta med komplexa frågor som kräver mycket tid och koncentration. Så som forskarna.

Själv hade jag i veckan intressanta diskussioner med forskare om dagens växande krav på att producera lättillgängligt material och på att lyfta fram sig själv som person i offentligheten. Open access-publicering, bloggande och sökoptimering är saker som forskare i dag måste ta ställning till. En del upplever det som kränkande för sin integritet som forskare. Jag kan förstå och respektera det. Samtidigt tycker jag att man som forskare borde ta ett visst ansvar för att se till att bra information också finns tillgänglig på webben. Och att man, om man vill göra sina tankar hörda, måste kämpa för sin status (image) som expert hela tiden, hela tiden bevisa och förhandla om varför man vet mer om en sak än någon text på webben, som råkar komma först upp bland sökresultaten.

Genuin och begränsad digitalisering

I veckan gjorde det utmärkta Digiwiki-nätverket en exkursion till det nationella digitaliseringscentret S:t Michel . Digiwiki-nätverket, från början Digifoorumi, är ett nätverk för professionella digitaliserare. Man har under de senaste åren aktivt arbetat med att samla högklassig information om digitalisering i en wiki (en partiell svensk översättning är under arbete). Särskilt brännande för många är frågan om digitalisering av rörlig bild och långtidsförvaring av digitala videoinspelningar. Men på wikin har man samlat mycket bra information också om foton och ljud. De tekniska frågorna är häpnadsväckande komplicerade och svåra, så det är verkligen viktigt att man kan dela med sig av sina erfarenheter av olika lösningar.

Digitaliseringscentret var imponerande. Personligen övertygades jag av den minutiösa kvalitetskontrollen som genomförs kontinuerligt. Men det var också en verklig tankeställare vad gäller Nationalbibliotekets lagstadgade roll och lagen om friexemplar. Till centret kommer tiotalstusen tidningar årligen, som med stora resurser mikrofilmas. I dag har alla dessa varit i digital form innan de tryckts!

Det verkar helt vansinnigt att skanna in dem. I dag finns tekniken att enkelt göra pdf-filer till mikrofilm direkt. Om man nu prompt skall ha dem på mikrofilm. Själv tycker jag en lagändring kunde vara på sin plats: jag tycker det kunde räcka med papperex i magasin och digitalkopior (dvs en pdf från tryckeriet), som man för låg kostnad dessutom kan distribuera till andra friexemplarsbibliotek. Varken papperstidningar eller proffsigt bevarade digitalkopior försvinner plötsligt, utan kan underhållas och informationen kan migreras vid behov. Då kunde man istället sätta resurserna på att tillgängliggöra äldre material.

En del av gruppen besökte också Centralarkivet för Finlands näringsliv ELKA, ett modernt arkiv med gott kunnande och intressanta material.

I inläggets rubrik har jag skrivit "begränsad digitalisering". Med det menar jag just det man sysslar med på många håll i dag, dvs att man inte genuint tänker digitalt och ser helheten i vår samtida kultur. Som det man tvingas till på Nationalbiblioteket. Processerna borde kunna ta i betraktande det faktum att material i dag i 99 fall av 100 (minst ...?) föds i digital form. Man borde inte behöva fota eller skanna in trycksaker eller texter som tillkommit under det senaste decenniet. Då är det något fel i systemet. Genuin digitalisering innebär att man omfattar samhällets digitalisering, det betyder att kulturen till stora delar tar sig i digitala uttryck. Digitalisering är inte endast lika med att skanna gamla papper, även om det är en (smal) betydelse av ordet.

Jobbigt?

Doktorand Jarkko Liedes från Helsingfors universitet skriver i en intressant artikel i senaste Tieteessä tapahtuu tankeväckande om arbetsmoralen i ett historiskt perspektiv. Särskilt inspirerade han mig att fundera vidare på hur den moderna, industrialiserade stadskulturen präglar vår uppfattning om tid och rum. Arton- och nittonhundratalens strikta fördelning mellan arbetstid, arbetsplats och yrkesroll gentemot privat-dito av alla slag börjar vara slut. De facto har den ju aldrig heller varit fullständigt allenarådande, men den har ändå utgjort den norm som har gjort till exempel forskare, småföretagare eller konstnärer till marginala grupper med uselt socialskydd. Dessutom har det lett till en synnerligen obehaglig tendens att anse att "yrkesmoral" och privatliv inte har något med varandra att göra. Inte för att jag vill förespråka osakliga och moraliserande mediedrev, men nog är det bra konstigt att beslutsfattare på fullt allvar kan påstå att deras privata affärer inte skulle ha någon som helst betydelse för deras trovärdighet.

En osund personlighetsklyving har det varit, mellan privat och offentligt liv, arbete och fritid. I dag är det privata mera offentligt för de flesta. Det finns förstås många slags skillnader mellan "vänner" och "vänner", men man är i dag medveten om att verkligheten, livet och sociala relationer är mycket mer nyanserade än en tudelning mellan jobb och fritid. Att arbete och privatliv ofta går in i varandra. En del människor vill hålla dem strikt skilda, men frågan är om det ens är ett särskilt effektivt sätt att hantera arbetsstress för alla. Ibland kunde det kanske vara tvärtom, att försöka se jobbet som integrerad och meningsfull del av livet kanske kan hjälpa en att hitta sysselsättning eller en approach till jobbet som gör en mer tillfreds med livet.

Roller, upphovsrätt, auktoritet, autenticitet och integritet är alla under omdefiniering. Jag talade något om detta under kursen i bokhistoria (diaserie här). Men Liedes artikel fick mig att lägga till rummet. Om arbetsplatsen till stora delar är inne i datorns cybervärld, vilket den ju är för många, om man också har ett virtuellt kontor som vi på Arkiva, så har ju arbetsplatsen faktiskt delvis flyttat ut i det virtuella rummet. Vilket ytterligare söndersmular tudelningen mellan arbete och fritid. Fast det säkert är politiskt inkorrekt att säga det, tror jag det är bra, för det ger ökad frihet. Vilket ger ökad motivation, ökad kreativitet. Det handlar inte bara om distansarbete, utan om en mer grundläggande omdefiniering av våra miljöer och roller.

Biblioteksstrategi 2015

För några dagar sedan publicerades undervisningsministeriets nya strategi för de allmänna biblioteken. Strategin innehåller många bra poänger: vikten av högt utbildad personal (vilket vi verkligen har i vårt land) och att kommunerna ser till att kompetensen skall upprätthålls under kommande år då pensioneringarna blir många. Man betonar särskilt det ansvar professionella informatiker i biblioteken har för informationskompetensen hos skolbarn och -ungdomar. Det är viktigt att koordinera och planera samarbete mellan skolor och bibliotek.

Det är en mycket viktig poäng man tagit fasta på här. Det står helt klart att undervisning i informationskompetens, som innehåller saker som sökning, källkritik och frågor om upphovsrätter, är mycket viktiga. Frågan är egentligen om det är en lösning att lämpa detta ansvar på bibliotekarierna, eller borde biblioteken i själva verket undervisa lärare som sedan har pedagogisk kompetens att föra vidare detta till barnen? Eller borde man satsa på en ny utbildning eller ett nytt skolämne, som skulle innehålla en kombination av informationsförvaltning och pedagogik?

Mitt i allt detta kommer biblioteken att drabbas av personalbrist. Med nuvarande image och i synnerhet nuvarande löner kommer man nog att få se sig i månen efter tillräckliga mängder kompetenta bibliotekarier (som alltså dessutom helst skall ha läst pedagogik, utöver den annars också höga akademiska kravnivån).

Liksom inbesparingar i hälsovården, kommer snålande i utbildningsväsendet och bibliotek att slå tillbaka mångfalt om några decennier. Sjukvårdspersonalens ramaskri och strejk ledde till vissa resultat för några år sedan. Men tyvärr har bibliotekariernas krav klingat för döva öron. En strejkande bibliotekarie märks inte. Förrän om ett par decennier. Valperioder på 4 år är ibland alldeles för korta.

Vi närmar oss en tipping point i vårt samhälle, är jag rädd för. Det eviga rationaliserandet och omorganiserandet inom offentlig förvaltning och de patetiska försöken att där efterhärma "resultatstyrning" eller vad man råkat snappa upp på något ledarskapsseminarium, utan att fatta något om ekonomi eller vad den offentliga sektorns idé är (dvs hur man borde mäta dess resultat) börjar hämna sig. Dels börjar det vara dags för politikerna att kräva riktiga, kvalitativa och framför allt långsiktiga resultat av tjänstemännen och ordentligt lära sig att beakta helheter (inte inbesparingar), dels måste biblioteken fortsätta på den väg de valt än kraftigare: aktiv marknadsföring, hög kompetens, nya tjänster. Och så gäller det bara att hoppas att beslutsfattarna inser att det måste få kosta om vi ens tillnärmelsevis skall upprätthålla Finlands goda positioner på olika fronter. För det behövs bildning, språkstudier och informationskompetens, som bäddar för livsglädje, framgång och kreativitet. En god strategi räcker inte, det kostar resurser att förverkliga den.

Bokhistoria på SLS

Kursen i bokhistoria lider mot sitt slut. Den har lyckats bra, tycker jag. Bland deltagarna märks både bibliotekarier och studenter som intresserar sig för boken som media. Vi har haft fina föreläsare som berättat om allt från trycktekniker och bokband till läskultur och förlagshistoria. I morgon skall jag dra ihop trådarna och diskutera hur boken och trycktekniken påverkat vår historia. Och hur nuläget och framtiden ser ut.

Jag tror det är svårt att undervärdera bokens och tryckpressens betydelse i den västerländska historien. Vårt förhållande till den tryckta texten har präglat vår kultur och vår självuppfattning, vår bildning och vårt samhälle, i mycket stor utsträckning. Och då är det inte bara texternas innehåll man måste granska, utan också tekniska, ekonomiska och sociala faktorer kring mediekulturen man måste ta hänsyn till.

Detta har blivit särskilt tydligt nu då vi lever i en omvälvande tid med de nya medierna. Intresset för böcker och media, bokhistoria och informationshantering har också ökat kraftigt de senaste åren. I Finland håller vi en internationellt hög profil genom att den bokhistoriska världskonferensen Book Culture from Below SHARP 2010 hålls i Helsingfors, liksom den enorma bibliotekskonferensen IFLA 2012.

Anti-kultur?

Jag noterade ett intressant reklamlakan vid Järnvägstorget i morse, en kommentar till Picassoutställningen Pablo på Ateneum. Ett betal-tv-bolag annonserar ogenerat: "Se inte på Pablo, se på Ronaldo". Det uppstår en mycket tankeväckande och intressant spänning mellan de olika fasadskyltningarna.

Kulturallmänning och språksilon

I veckan sammanträdde arbetsutskottet inom Rådet för specialbiblioteken inför höstmötet nästa vecka. Rådet representerar en mycket splittrad sektor bland biblioteken, en sorts varia-kategori, där forskningsbibliotek samsas med storföretags, olika stiftelsers, organisationers och myndigheters informationstjänster. Samtidigt är det väldigt många experter inom olika områden som är beroende av specialbibliotekens tjänster. Alla bibliotekssektorer är under stor press på grund av statliga reformprogram, men ibland känns det nog som om specialbiblioteken skulle vara särskilt utsatta, eftersom fältet är så mångfaldigt att det är svårt att få en bra helhetsbild om deras funktioner och betydelse.

Just nu löper trenden mot centralisering och eftersom det är lätt att få för sig att folk nog kan googla fram info själva på nätet (där man kan förledas att tro att allt finns) är det lockande att tänka att man kan rationalisera med hård hand inom informationsförsörjningen. Vilket ju är urbota dumt. Både med politik och forskning är det ju precis som med matlagning: har man usel kvalitet på råvarorna, blir också slutresultatet dåligt. Vill vi ha forskning eller myndighetsberedningar som är baserade på googlande? Eller på information som är framtagen av professionella informatiker som arbetar i nära samarbete med kärnverksamheterna och känner till både branschen och substansen?

Nå väl, arbetsutskottets möte var i det stora hela positivt, inte minst för att Jarmo Saarikko från Metla satt upp en fin wiki-sida, Facebook-grupp och Ning-gemenskap för specialbiblioteken sedan senaste möte bara några veckor tidigare. Det har han till stora delar gjort på sin fritid, eftersom Rådet inte har några resurser, utan fungerar som ett frivilligt samarbete. Alla var mycket imponerade över wikin. Ordförande Janne Ranta från YLE kommenterade att det nog borde finnas information också på svenska.

Hoppsan. Trots att det var pinsamt att jag inte själv noterat detta, var jag glad att jag slapp påpeka det. Alla nickade instämmande. Sju par ögon vändes frågande mot mig. - Javisst, självklart gör jag det, så gott jag kan med mina rudimentära wiki-kunskaper. Så fort jag hinner. Om jag inte suttit där, skulle man säkert ha grävt fram någon annan finlandssvensk specialbibliotekarie i sinom tid. (Jag är fortfarande mycket tacksam för hjälp om en dylik anmäler sig till mig, ta gärna kontakt.)

Själv tycker jag mångspråkighet i wikiprojekt kan bli lite besvärligt. Fast inom Europeana viftade man bara bort det och menade att det i en wiki nog ordnar sig själv. Hm.

Ändå var det tur att jag var där. Och Janne Ranta. Vid många motsvarande tillfällen saknas den svenskspråkiga eller språkmedvetna person, som kanske med sin blotta närvaro påminner om språket eller som kan påminna om saken vid behov. Jag anser att det är så de största "domänförlusterna" går till. Man måste finnas på plats, man måste synas och höras om man skall bli beaktad. Och så måste man vara färdig att jobba lite extra (de andra i Rådet kan ju dela på arbetet på finska och jag inser att jag själv omöjligt kan hålla alla svenska sidor uppdaterade parallellt). Det går inte att ställa krav i en miljö som fungerar som allmänning och som bygger på nätverk, man måste göra själv.

Nätverkens största fiender är slutna silon. Att Partiet, som utkorat sig till svenskhetens enda räddare och bastion i Finland, måste använda sig av enskilda, självsuggererande seminarier för att kunna planera framåt och dess ordförande tappar självkontrollen när metoden blir ifrågasatt, är nog tecken på att den ideologiska konstruktionen börjar vackla. Nervösa förklaringar från samma person om varför enorma privata stöd till politiska partier är okloka att förbjuda, ger ett verkligen pinsamt och patetiskt intryck. (Föredrar faktiskt Stefans & Staffans förslag i Fritt fram om att dela de finlandssvenska fonderna i 10 000 olika fonder som kan betala ett litet bidrag var till Partiet. Det skulle orsaka mindre känslor av medskam åtminstone hos mig.)

Om man till exempel ser till fallet med Ekenäs bb och HNS-styrelsens olyckliga beslut, är det tydligt att den nationalistiska och romantiska idén om ett språkparti som garant för svensk service borde begravas om man vill arbeta effektivt för svenskan. Problemet var Samlingspartiet som mangrant röstade emot bb. Varför? Sannolikt okunskap och en ackumulerad "hoppsaneffekt".

Kunde det eventuellt ha gått på ett annat sätt, om fler borgerligt sinnade aktiva svenskar varit verksamma inom Samlingspartiet? Min personliga övertygelse är att man hade kunnat påverka beslutet effektivast så. Genom att sitta med på Samlingspartiets interna möten, föra fram synpunkter och sprida information om betydelsen av vård på svenska i ett tidigt skede av diskussioner och beredningar inne i partiet. Och uttryckligen inifrån, inte som ett utifrån kommande predikande krav.

Man måste tänka i nätverk. Vi kunde kanske se på det svenska språket och svenska ärenden som allmänning. För att citera Charles Leadbeater (för sista gången) behövs olika faktorer för att "We-think", dvs ett kollektivt skapande i stor skala, skall ta vid. Sannolikt måste man dessutom dela upp det hela i flera olika allmänningar, om man tänker på svenskan i Finland.

För det första behövs en kärna. Denna kärna (eller en del av dessa kärnor) är vad det som SFP är i dag borde bli eller kunna leverera. Det betyder att man borde ge upp idén om att hålla kontroll och makt inom ett politiskt parti (det är klart att man inte till framtidsseminarierna skaffar någon konsult som kastar den brandfacklan ...). Det behövs ett stoff och en idé som är möjlig att bygga vidare på. Den skall vara öppen, formbar, halvfärdig och smart. Inspirerande och utmanande, helt enkelt. Favoritexemplet i all litteratur är förstås Linus Torvalds första version av Linux.

Det andra som behövs är bidrag, arbetsinsatser. Det betyder att folk med olika bakgrund och olika kompetenser måste bli genuint engagerade. Arbetet måste kännas meningsfullt. I dag måste vi erkänna att ett politiskt parti i Finland knappast har förmågan att aktivera tillräckligt många människor på det sättet. Folk engagerar sig hellre i enskilda sakfrågor som de upplever som viktiga. Leadbeater ser det dessutom som mycket viktigt att gemenskapen eller nätverket är tillräckligt öppet och flexibelt. Man kan inte förvänta sig något av någon. Allt som sker, sker för att folk vill, just då, göra just det. I en gemensam diskussion kan man lösa svåra problem och prova på olika lösningsmodeller.

Ett annat kriterium är sammanförandet av människor, idéer, kunskap i den mångfald som skapas då vi-tänk uppstår. Det är en självklarhet att goda idéer inte föds ur intet. Kreativitet, innovationer och ibland även flow uppstår då man för samman saker på ett nytt sätt. Forskare arbetar allt oftare inte bara i team, utan också tillsammans i nätgemenskaper med delade informationsresurser. Nätet erbjuder många möjligheter till samarbete i olika former. Svenskfinland hotas av att bli en kulturell silo, där impulser utifrån ignoreras eftersom det inte (mig veterligen) finns någon explicit målsättning att hämta impulser utifrån och faktiskt anamma dem (då förstås med undantag att vi skall anamma ord från Sverige, såsom bänk och pennskrin istället för pulpet och penal).

Det är också till fördel om man sinsemellan kan dela upp arbetet i olika separata moduler. Skapandet av moduler, undergrupper eller projekt underlättas om arbetet organiseras eller koordineras. Ibland sker det genom att någon utövar kontroll eller makt, som indirekt godkänts av dem som bidrar. Ibland kan det också hända att dylika system blir i stort sett självorganiserande.

Problemet är att det inte går att bunta ihop "svenska frågor" på ett tillräckligt engagerande sätt för att det skall vara (den i praktiken enda) bärande idén för ett politiskt parti. Folk arbetar bäst för enskilda konkreta projekt, såsom Ekenäs bb. I synnerhet då många människor skall engageras. Och många människor måste engageras, för det finns för många bord där "hoppsan, vi glömde svenskan" kan ske obemärkt. Att agera utgående från en språklig politisk silo med vissa kvotplatser och ofta i efterskott klaga på att man blivit bortglömd är dålig taktik och synlighet med tanke på svenskan inom alla områden. Den massa som engagerade sig för Ekenäs bb hade svårt att nå fram, eftersom det saknades nätverk i vissa politiska partier.

Själv är jag rädd för att detta kan fortsätta, så länge Partiets skugga är närvarande. Att man i Partiet dessutom valt att ta strid för frågor som obligatorisk svenska i stället för att se till att skolan ger tillräcklig historisk och kulturell allmänbildning gör det hela än mer ledsamt. Ja, och förstås förutom den viktiga och ädla kampen för rätten att använda hur mycket privat finansiering som helst för politisk verksamhet ...

Peppar i ögonen

Här om kvällen råkade jag hamna i en diskussion med några inflytelserika finlandssvenskar från näringslivet. På tal om behovet av strukturella och kulturella förändringar i vår ankdamm, kom jag att nämna det försiktiga finlandssvenska kapitalet. Svaret kom blixtsnabbt: " ... ja, så där som de här Papper och Peppar, menar du?" (lol) Vad kan man säga? Åtminstone har man ju nått över nyhetströskeln på finskt håll, senast i NYT-liite. Där verkar man ju åtminstone se och bejaka fondernas syfte.

Det är ju exakt just det som är poängen, att synas, höras och noteras. Efter att ha utforskat Peppar en stund, måste jag säga att jag tycker det faktiskt är ganska bra förverkligat. Vad gäller tidningen Papper vill jag ärligt säga, att jag helt tydligt faller rejält utanför målgruppen. Jag tror ändå att om man skall rädda det ena av de två projekten på sikt, så låt det vara Peppar. Satsa pengarna på att utveckla konceptet och grejer som Kulturhuset.

När man försöker tänka strategiskt måste man dels ha klara målsättningar, dels ha en förmåga att avgöra vilka medel som är de mest fungerande på lång sikt. Då det gäller att uppnå kulturella målsättningar (kvalitet och synlighet - helst i den ordningen) handlar det också om att kunna analysera den sk. hype cyclen kring tekniska innovationer. Vilka nya tekniska innovationer (och i förlängningen idag kulturella förändringar) är relevanta? Det var kanske inte riktigt lika klart 2005 som idag, att webben - uttryckligen webb 2.0-tekniken - är det som kommer att ha betydelse, inte en papperstidning. Det går inte heller riktigt att jämföra antalet papperstidningar man lyckats få att försvinna på stan, med antalet aktiva medlemmar i en community och bloggare, som dessutom skapar (gratis) innehåll och drar med sig sina vänner som användare. Att kommunikationskanalen fungerar åt båda hållen, så att alla kan producera text, är dessutom ett betydande tilläggsvärde.

Viktigt för de svenska organisationerna är att aktivera sig på webben och skapa nätverk. För det används redan i viss mån Facebook, där t ex flitiga litteraturvetare och -intresserade möts kring t ex Edith Södergran. Fortfarande hittas ändå inte någonting alls om man skulle vara intresserad av att gå med i något nätverk kring finlandssvenska frågor på den utmärkta nätverkstjänsten Ning (rätta mig om jag har fel!). En sökning på fotodelningssajten Flickr på orden "svenska litteratursällskapet" ger en träff (ett citat ut en HTF). Edith Södergran ger en enda träff på Slideshare, Magnus Lindberg ingen.

Förutom att skapa egna tjänster och sajter för "finlandssvenskar" (hur är det med rikssvenska ungdomar?), borde man alltså gå ut och utnyttja existerande internationella tjänster för att få synlighet. Som till exempel Wikipedia. Vad beror det på att finlandssvensk kultur finns bättre presenterad i den finska versionen, än i den svenska? Jämför t ex artiklarna om Fredrika Runeberg, eller notera att artikel om Markus Kåhre finns endast på finska. Om man ser till artiklar på svenska om litteratur kan man konstatera att sådana saknas helt om till exempel Tove Appelgren, Katarina Gäddnäs, Sanna Tahvanainen, Joakim Groth, Peter Mickwitz samt Mårten Westö, och artiklarna om t ex Elmer Diktonius, Solveig von Schoultz, Eva Wichman, Lars Huldén, Gösta Ågren, Kjell Westö, Hagar Olsson och Peter Sandelin är mycket rudimentära. (Jag vet att jag inte borde sitta och klaga på detta, utan i äkta wikipedia-anda skriva dem själv, men jag hoppas att någon med bättre kompetens kunde göra det!)

Jag menar att man genom synlighet på webben, där allt fler söker sin information och spenderar både fri- och arbetstid, kunde mäta ett slag av resultat på hur väl fonderna lyckats med sin verksamhet. Den andra, helt avgörande faktorn är kvalitet. Till en "fullödig" kultur hör också goda traditioner och att stöda dem. Därför bör man verkligen ta till vara de råd som kommit från kloka personer som Claes Andersson och Monica Ålgars: ge resurser till dem som länge arbetat mot låg eller ingen ersättning för publikationer som Ny Tid och Nya Argus. Man behöver inte överge beprövade kanaler för de nya. Man måste belöna egensinnigt och kreativt arbete som dessutom gett påvisbara resultat. Man måste belöna självständighet, förmåga till kritiskt tänkande och synliga, verkliga resultat av god kvalitet. Man måste se vad som är viktigt för en levande kultur.

Riksarkivet talar

Länge efterlängtade inbjudningar till dialog med Riksarkivet börjar äntligen dyka upp. I går samlades arkivsektorn till ett seminarium, där många frågetecken äntligen kunde rätas ut gällande det nationella digitala biblioteket. Det visade sig, att en stor orsak till att RA varit så restriktiva med att ge råd till de stackars små arkiven som blivit lämnade helt i blåsten med sin digitalisering, har haft att göra med att RA själv haft upphandling på gång, och därför inte kunnat gå ut med annan info än den som funnits i de officiella dokumenten. Frustrationen har varit mycket stor bland de mindre arkiven, och det återstår att se om och hurdana indirekta kostnader som kommer att uppstå på sikt på grund av att man tvingats göra snabba egna lösningar på olika håll.

En lättnad för många var ändå att Ari Rouvari generöst menade att KDK:s kundgränssnitt nog sväljer hurdan metadata som helst (i stort sett). Men värre är att det ju ingalunda löser problem med metadatas kvalitet. Tyvärr kommer man nog inte ifrån att mycket arbete måste göras i de olika arkiven för att man skall åstadkomma bra mappningar och i följden fungerande sökningar. Jag hoppas att man förstår detta på alla håll.

Senare i höst kommer Riksarkivet att ordna ett seminarium för forskare om digitalisering. Bättre sent än aldrig. Det är ett verkligt välkommet tillfälle till dialog om prioriteringar för digitalisering och samarbete som verkligen kan leda till mervärde.

Ännu önskar jag innerligt att man i arkivvärlden skulle se den potential som finns i användargenererat innehåll. Inte minst vad gäller metadata borde man öppna för allmänhetens berikande av beskrivande metadata. Det är fruktansvärt dyrt att göra av proffs. Plus att det ena ju ingalunda utesluter det andra, utan allt är hemåt, allt som kan öka sökbarheten på något sätt. Jag tror inte att en webbanvändare skulle uppleva det som svårt att tolka korrekt om man helt enkelt hade ett eget fält för taggar. Folk är inte så dumma som experter gärna vill tro (för att förhöja sin egen expertis …)

Vi-tänk

Efter att ha blivit inspirerad på Europeanamötet i Haag (som jag skrev om här) har jag nu börjat läsa Charles Leadbeaters bok We-think. Han motto är "You are what you share". Rätt intressant är att han inte nämner Clay Shirky i sin litteraturförteckning, men nog i själva texten, då han positionerar sig i samma läger bland internet-åsiktsblock. Jag var själv lite tveksam, huruvida Leadbeater kunde komma med något nytt, just eftersom han verkar resonera så lika som Shirky. Men hittills har det gått bra att läsa, fast jag har inte hunnit särskilt långt ännu. Jag ville ändå skriva om de olika framtidsvisionerna Leadbeater nämner redan nu.

Den första gruppen av åsikter går ut på att internet överlag är helt överhypat, det handlar bara om ett nytt medium, men innehållet är i det stort det samma som i den gamla kulturen. Dessa synpunkter kan nog anses vara ganska överbevisade i dag, med tanke på de reella ekonomiska skeenden som är på gång som bäst.

Den andra synen går ut på att förändringar är betydligt långsammare än man tror, och att de förändringar vi nu ser inte ännu är riktiga och bestående. Det kan antingen betyda att man landar nånstans vid föregående tolkning, eller alternativt att vi ännu inte har en aning om vilka konsekvenser internet kommer att föra med sig på lång sikt.

En tredje ståndpunkt går ut på att internet redan påverkar oss och hela vår kultur, och det gör det på ett mycket förödande sätt. Googlandet gör oss dumma, kunskap är undervärderat eftersom information finns så lätt tillgängligt. Det leder till att vi inte har tillräcklig grund att utvärdera information eller se helheter och förstå sammanhang av olika slag. Snuttfifiering på bekostnad av bildning, kort sagt. Fördumning. Leadbeater avfärdar detta som nostalgi. Han anser att man måste lita på människors förmåga att tänka och organisera information själva, utan att lärare eller bibliotekarier hela tiden håller dem vid handen.

Leadbeaters egen syn hör till den näst sista, fjärde tolkningen. Den består egentligen av olika delar, säger Leadbeater, som vill ta avstånd från Chris Andersons ekonomiska och sist och slutligen materialistiska optimism. I stället vill han sälla sig till Shirky och dela hans djupt idealistiska, optimistiska syn på människors kreativitet, konstruktivitet och vilja att dela med sig av sina insikter och kunskaper. Man måste ju säga att det börjar finnas ganska många bevis för att de har rätt. Det räcker att surfa en stund eller använda sig av den utomordentliga StumbleUpon-tjänsten. Leadbeater är fullt medveten om att han är idealist. I själva verket jämför han sig med andra utopister i historien.

Den sista lilla gruppen utgörs av dem som förutom de stora, huvudsakligen goda effekterna av internet också ser hot. Enligt dem är framtiden mörk, vi lever nu i ett litet fönster av glad kreativitet och frihet ... innan de mörka krafterna tar över: hård ekonomisk kamp och storföretagens egoism kommer inom kort att förstöra allt det roliga och genom tekniska begränsningar att lägga beslag på allt från personuppgifter till fyrk.

Jag måste själv erkänna att jag blir lite kallsvettig vid tanken på vilken makt Google har eller kunde ha, om de valde en annan affärsfilosofi. Det är därför mycket viktigt att ideella stiftelser och den offentliga sektorn håller sig framme och stöder öppenhetsrörelsen och finansierar öppna plattformer och innehåll. Men entusiasmen och glädjen att dela med sig finns nog på många håll. Som Joachim Jardenberg skriver i Mindpark.

Mera 1700-tal

I går disputerade Johanna Ilmakunnas på släkten von Fersens ekonomi. Hon är en av de få yngre som på allvar satt sig in i hur den komplicerade bokföringen egentligen fungerade. De flesta historiker (jag själv bland dem) ryggar tillbaka för sjuttonhundratalets valutor och penningsystem, som bara blev rörigare i Sverige i och med att man försökte reda ut dem. Det fanns flera myntsorter, som inte i praktiken alltid var utbytbara mot varandra. Sedan 1600-talet var en daler silvermynt lika med tre daler kopparmynt. På 1700-talet blev sedlar vanligare, men deras värde drabbades av inflation. 1777 infördes riksdaler (=48 skillingar delades i 12 runstycken). En riksdaler motsvarade 18 daler kopparmynt. Sedlarna kallades sedan riksdaler specie, vilket innebar att de skulle lösas in mot silvermynt av banken. Senare dök också riksgäldssedlar upp (både äkta och falska fältkassepolletter, av kungen fixade för krigsfinansiering). Riksgäldssedlarna var ändå värda bara halva sitt nominella värde. Plus att man t ex, som Johanna påpekat, i bokföring betraktade lån som inkomster.

Nå väl, Johannas fina avhandling handlar ju inte så mycket om detta, som om aristokratins konsumtion, och hur man finansierade den. Men den ekonomiska oredan har lett till att man egentligen inte känt till denna sida av adelns liv, som trots allt inte var utan betydelse för samhället som helhet. I centrum figurerar bröderna Carl, den traditionella sorglösa hovmannen, och hans ekonomiskt medvetna och affärssinnande broder Axel von Fersen(d.ä.). Avhandlingen finns i publikationsarkivet. Vi ser fram emot översättning till åtminstone svenska!

Disputationen var bra. Opponenten professor Kirsi Vainio-Korhonen från Turun Yliopisto kunde föra en god dialog och ställa bra frågor, bland annat om metoden. Johannas svar var rediga och klara.

Hösten kommer att fortsätta med många disputationer vid historiska institutionen i Helsingfors. Det är trevligt, och trevligt är också att man kan börja ana att humanistdoktorer småningom börjar ses som den resurs de faktiskt är i också andra än forskarjobb.

Lagförslag

Kunde det bli obligatoriskt med varningstexter i valreklamer: "Denna kampanj/annons har finansierats av xxx"?

Göran Djupsund var mycket optimistisk i radion nyss. Jag hoppas verkligen han får rätt: längre och innehållsrikare valkampanjer, med närmare kontakt och bättre dialog mellan politiker och väljare.

Europeana

I början av veckan hade jag nöjet att delta i ett stormöte kring utvecklingen av Europeana-portalen. Portal är egentligen fel ord, eftersom Europeana är en plattform erbjuder sökmöjligheter i miljoner av digitala objekt som finns på olika institutioners servrar runtom i Europa. Till innehållet bidrar både arkiv, bibliotek och museer med information om och direkta länkar till de enskilda objekten. Europeana är ett politiskt storprojekt, som kommissionen lagt mycket prestige i. Funktionaliteten planeras vara fullt utvecklad med flerspråkiga semantiska sökningar under sommaren 2011.

För Finlands del löper projektet parallellt med utvecklandet av det nationella digitala biblioteket (som förresten äntligen fått en egen hemsida). Därför har det varit särskilt intressant att få följa med arbetet med kravspecifikationer och metadata. De tekniska utmaningarna är ännu många, liksom de praktiska. Målsättningen är nämligen att Europeana skall fungera som en metaaggregator, dvs hösta metadata från regionala och sektoriella instanser som i sin tur höstar material från de enskilda kultuarvsinstitutionerna.

Personligen känner jag en viss oro för kvaliteten av metadata och i den därav avhängiga kvaliteten på sökresultaten. Detta beror inte minst på den uppsjö av standarder som används på olika håll. Semantiska sökningar kommer förhoppningsvis att hjälpa i någon mån. Och även om sökresultaten inte kommer att vara fullt pålitliga i början, driver projektet på den tekniska utvecklingen både på spetsnivå, liksom på kompetenshöjning och förenhetligande av processer på lokalnivå. Precis på samma sätt fungerar vårt nationella projekt.

Förutom teknologi för semantiska sökningar kommer man att ta i tu med användargenererat innehåll (webb 2.0). Otaliga exempel på lyckade försök finns ute världen, varför man inte heller velat förbigå aspekten inom Europeana. Men trots att man även under detta möte verkligen kraftigt propagerade för att frigöra information och låta användarna vara kreativa och delaktiga, bl a genom ett mycket inspirerande framträdande av ett stort namn som Charles Leadbeater, var det svårt för experterna inom Europeana att gestalta hur man kunde förverkliga detta. Det upplevs som en otrolig risktagning att låta användare bidra med innehåll. Men viljan finns, så någon möjlighet kommer nog att ges. Också här är det nationella projektet, lyckligtvis, inne på samma linje.

I Oxford har man helt utgående från användargenererat material skapat The Great War Archive, ett suveränt exempel, som verkligen borde ge en tankeställare till alla akademiker i elfenbenstornet.

Ännu om sjuk- och hälsovård

Västra Nylands insändarspalter har de senaste dagarna varit fyllda av insändare som berömmer Ekenäs BB och återger otrevliga erfarenheter från större sjukhus. Förutom att språkfrågan är viktig, är VNS även ett babyvänligt sjukhus. Jari Petäjäs utredning om förlossningsvården inom HNS rekommenderar att Ekenäs BB skall stängas så fort som möjligt. Han hänvisar i första hand till säkerhetsaspekter, och uttryckligen då till barnets rätt till den bästa tänkbara akutvården i kritiska situationer, som han menar klart kan ifrågasättas i den små enheterna. Genom något tendentiös tolkning av statistiken vill han påvisa brister, trots att man vid just Ekenäs inte råkat ut för flera tragiska händelser än på andra håll. Enligt Petäjä visar undersökningar entydigt att större enheter ger betydligt större trygghet.

Man kunde emellertid diskutera hur man kan kvantifiera de effekter en lugn och familjetillvänd vårdmiljö innebär också på längre sikt. De som använt sig av VNS är mycket nöjda och upplever sig ha fått en bra start för fortsatt familjeliv i den nya situationen. Man borde egentligen sträcka kalkylerna längre fram i tiden, t ex tills barnet är 18 år - vilka barn är friskast och mest harmoniska? Hur viktigt är det att komma väl igång med amning och hela familjens engagemang i babyn? Vad betyder det för nationalekonomin i ett längre perspektiv att mamman känner sig lugn och trygg?

Framför allt känns Petäjäs arroganta inställning till föräldrarnas engagemang otidsenlig och osaklig. Dylik von oben-attityd som bygger på professionell expertis är inte det som borde avgöra hur sjukvården ordnas på 2000-talet. Petäjä menar i utredningen att debatten har fått fanatiska drag och kan leda till farliga situationer. Det är alltid riskabelt att vara gravid och att föda. Om skattebetalarna bedömer att de vill lita på ett litet bb som också kan uppvisa goda resultat, borde de sannerligen ha rätt att få göra det.

Petäjä avslutar utredningen med att säga att det är substansfrågor som måste avgöra. Men i grunden för prioriteringarna ligger etiska frågor, som måste ha sin grund i allmänhetens värderingar. Dessa avspeglas i lagar och politiska beslut, inte i läkarnas professionella etik. Därför är det också politiker som fattar linjebesluten i HNS. Man hoppas att de lyssnar på de berörda människorna.

Åldras på landet!

Diskussionen i medierna har igen tagit fart, denna gång om åldringsvården. Bra att det kommer fram att det man kanske tänkt var otrevliga, eller fruktansvärda är väl ett bättre ord, undantag i själva verket är vardag på många håll. Att det dessutom är vanligast i stora förhållandevis förmögna städer där man pressat ner skatteöret och det ändå finns mycket mer pengar än på andra håll gör saken ännu värre. Tankarna går också till personalen. De kan inte ha det lätt.

Beror det på att nyinflyttade tätortsbor har lämnat sina föräldrar efter sig i kommuner där man fortfarande värdesätter äldre människor och välfärdssamhället? I städerna kan de glatt göra karriär och rösta för skattesänkningar. Sjukt.

Språkfrågor

En fråga av en kollega fick mig att reflektera över språkförhållandena i Helsingfors i början av ryska tiden. Jag har inte egentligen begrundat 1800-talet från språkligt perspektiv i Finland, fokus har legat på 1700-talet. Det är just det att min uppfattning är att allt ändras. När jag läst papper från Helsingfors under 1700-talet verkar det inte finnas någon aktiv språklig exkludering (annat än adelns franska och skolans latin). Svenskan vs finskan var så oladdad att jag måste hoppa av forskningsprojektet om svenskan i Finland, det fanns inga källor som pekade på spänningar eller problematisering av saken i stadslivet, endast någon gång praktiska problem mellan sådana som var tyskspråkiga och sådana som talade endast finska. Min uppfattning blev sist och slutligen att folkspråken (inklusive tyskan i städerna) var så onormaliserade, gränserna glidande och kraven på kommunikationsduglighet så alltöverskuggande, att "vanliga" språk inte dög som sociala markörer bland dem som inte tillhörde de högre stånden, där språkriktighet och grammatikstudier var meningsbärande. Men detta är spekulationer som jag inte kunnat belägga. I praktiken måste nog en handlande i städerna behjälpligt klara sig på svenska och/eller tyska. Nätverken var små och täta också av andra än främst språkliga orsaker (=kreditduglighet krävde att man var känd och ansågs pålitlig). Det var andra kriterier som avgjorde om man kunde vara med i leken eller inte. Så som släktskap och anseende (trovärdighet).

Ett roligt exempel är handelsman Etholén, medlem av nybyggnadskommissionen i Helsingfors (kallad "Heinolan Härkä"), som lär ha varit legendarisk med sin burdusa stil - men som trots det alltså var etablerad och inflytelserik.

Språkfrågan blir nog laddad först långt senare framåt 1800-talet.

Voj, voj

I den anglosaxiska världen pågår ett febrilt arbete med den nya Resource Description & Access-standarden (RDA). Man väntar intensivt att den skall bli klar, eftersom det behövs fungerande standarder för katalogisering av det breda spektrum av material som finns i dag. Även inom vårt eget nationella digitala bibliotek har man tänkt sig att man skall utgå från detta regelverk. Den nya katalogiseringsstandardens syfte är att beskriva exakt hur man skall använda olika fält.

Men ack, dokumenten omfattar oräkneliga sidor (innehållsförteckningen är över 100 sidor!!). Jag börjar vara lite benägen att hålla med den något provokativa Henry Gladney: nog borde bibliotekarierna kunna tänka i ny banor! Är det verkligen meningsfullt att författa dylika direktiv i dag?

I viss mån verkar man nog ha tagit ett steg in i databasernas ålder, men marknadsföringen kommer att bli en utmaning utanför bibliotekariernas krets. Också inom biblioteken är jag rädd för att modellen är alldeles för arbetsdryg för att vara värd att utnyttjas fullödigt. Eller ens delvis.

Jag erkänner genast att jag knappast kommer att ens försöka sätta mig in i RDA väldigt grundligt (om alls). Jag är rädd för att genomslagskraften blir lidande. Vilket är synd, för gemensamma regler skulle gynna alla. Samtidigt räcker tyvärr inte Dublin Core eller Google så långt ... Det behövs enkla, klara direktiv.

Rätten till information aktuell i Milano

Närmare 4000 bibliotekarier från nästan 140 länder samlades under veckan i Milano på konferens. IFLA, grundad 1927, är en av världens äldsta NGO med en imponerande bredd av verksamheter och kompetenser.

I dag är utmaningarna för biblioteken många. Samtidigt som böckernas betydelse i proportion minskar, ökar behovet av informationsspecialister som kan hantera de många komplexa frågor som uppstår i praktiken; frågor om sökbarhet, hittbarhet, upphovsrätter, digitalisering, källkritik, beständighet för digitala material, upphovsrätter för att nämna några. Det behövs nya kompetenser, resurser och verksamheter. Och biblioteken är på hugget, engagemanget är stort.

En av de viktigaste frågorna som engagerar bibliotekarier runt om i världen är rätten till tillgång till information. Så som Mauro Guerrini, värd för konferensen, sade i sitt öppningstal, är det en lika viktig rättighet som yttandefrihet eller tryckfrihet. I själva verket är de två senare meningslösa, om den första saknas (mitt tillägg). Därför ligger också frågor om Open Access och digitalisering nära hjärtat.

Bibliotekarier kämpar både i u- och i-länder mot den digitala klyftan. I de rika länderna handlar det om att t ex ta i beaktande människor med synskador, då man planerar webbresurser. I Finland finns detta redan med som en obligatorisk harang i offentliga sammanhang, men folk vet sedan inte vad det egentligen innebär i praktiken: vad förväntas man göra? Hur gör man en webbsida sådan att den funkar även om man inte kan se?

Det är inte bara mojänger som behövs för att få tillgång till information på webben, det behövs också färdigheter, mod och insikter. Kort sagt behövs det mycket undervisning i informationskompetens både för dem som producerar material och för dem som informationen riktar sig till. Landskapet förändras hela tiden och man blir aldrig fullärd. Jag undrar hur lärare, elever och studenter hänger med?

En undersökning, citerad i den finska tidningen Signum (årets tidingar finns ännu inte på nätet), visade att förstaårsstuderande ansåg sig vara mycket bra på att hitta information. Efter det första studieåret hade självförtroendet rasat, studenterna hade insett att informationssökning är svårt, vanlig google och wikipedia räcker inte långt om man vill fördjupa sig.

Mycket roliga och inspirerande var diskussionerna i Milano om lyckade projekt med sociala medier och användarproducerat innehåll. Stora nationella instanser har vågat ta steget ut med goda resultat, Clay Shirkys teser tycks hålla (jag skrev lite om dem här). Bibliotek använder sociala medier för att kommunicera med kunder, organisera sitt innehåll och distribuera det. Särskilt inspirerad blev jag av kreativa sätt att använda dessa nya medier, såsom utmärkta Delicious, i intern kunskapsförvaltning.

Om ett år ordnas IFLA-konferensen i Göteborg, men också i Helsingfors kommer bokfantaster och kultur- och informationsforskare satt samlas på SHARP-konferens.

I väntan på virus

Det nya svin-fågel-A-viruset sprider sig sakta men säkert. För den som verkligen behöver vaccinet är väntan på sprutan lång. I Finland har man valt att skaffa en dos per knopp (trots att det skulle behövas två). De första doserna kommer inom några veckor. Först skall vårdpersonalen vaccineras, säger man på det nya Institutet för hälsa och väldfärd.

Ur informatikerperpektiv är det intressant att analysera webben och informationen om influensan en aning. Det första som slår mig är med vilken rasande fart forskning görs, och hur webben och e-publicerandet möjliggör blixtsnabb informationsspridning. På PubMed finns redan forskning om handtvättningens effektivitet (ja, tvål och vatten funkar faktiskt bra) och utredningar om immunitet (vanlig A-virus immunitet kan kanske skydda lite) och annat, det mesta begripligt för läkare mer än för oss andra.

I Finland förhåller sig myndigheterna tydligen med kännspakt stoiskt lugn. Man kan ta kontakt om man har frågor. Det är inte lätt att piska upp panik eller riktiga krisstämningar i vårt land. Som väl är.

Fast lite avundsjuk kan man ju bli. I krisgruppernas förlovade land informerar Krisinformation.se om influensan. Och på Smittskyddsinstitutets sidor kan man bekanta sig med veckobrev.

Där kan man konstatera att det inte bara är de äldre som inte drabbats, som media gått ut med. I själva verket är det under trettioåringarna som är värst utsatta. Fast själva siffrorna lär väl inte längre vara så realistiska.

Efter en timmes efterforskningar är jag av samma åsikt som när jag började. Jag tror att det absolut fiffigaste är att satsa på att bonga det nya viruset. Medan det ännu är snällt. Den som läser finska kan bekanta sig med en några år gammal artikel om influensapandemierna i Tiedelehti. Jag är rädd för att det kan vara kortsiktigt att vaccinera hela befolkningen.

Open Access och business

Den kanadabaserade idéhistorikern Jean-Claude Guédon har skrivit en intressant text om betydelsen av Open Access-publicering, om vetenskaplig auktoritet och om utmaningarna som återstår för att genuint bredda forskningsdiskurser (eller kanske t o m -paradigm?). Synlighet är allt för forskare, men hur det egentligen funkar är inte så enkelt som det kan se ut. Vem bestämmer vad som är relevant forskning?

Det var Dorothea Salo som i sin nya blogg noterat artikeln.

Kulturjournalistik

Råkade lyssna till Kulturtimmen i Radio Vega här om dagen. Det utlovades en stor dos "populärkultur". Inget fel med det. Men lite nedslående var det att inslagen till största delen bestod av intervjuer med random Britney Spears- och Harry Potter-fans i reportagestil. Eller journalister som intervjuade andra journalister.
Det är absolut inget fel på att ta upp fenomen inom populärkultur. Men fortfarande tycker jag att kulturjournalistik borde tillföra något, ge mervärde för den som tar del av fenomenen, förklara, ge kontext, analys och bakgrund. Som sådant är jag faktiskt inte benägen att räkna åsikter och reflektioner som jag kan inhämta av någon bekant som är lite intresserad av ämnet. När jag tar del av inslag gjorda av kulturjournalistproffs vill jag gärna få aha-upplevelser och intellektuell vägkost. Därför borde ansatsen vara kritisk och analytisk. Varför använder man sig inte av akademisk expertis som vi har i vårt land i stället för all världens tyckare?
Jag hoppas att Kultur och kommunikation-magisterprogrammet skall få vara bestående och kunna bidra med ökad kompetens. Kompetens att anlita kompetenta experter.

Vem försvarar vi?

Hbl lyfte fram en viktig fråga som hela våren har väckt diskussion ute i stora världen. Redan i april publicerades en FN-rapport om kvinnornas usla rättigheter i Afghanistan. Parallellt har president Karzai gått med på att förhandla och nu tydligen underteckna en lag som går stick i stäv mot de principer för mänskliga rättigheter som FN ställt sig bakom. Är det faktiskt så att FN (och våra trupper på plats) stöder en sådan regim?

Basta la vista

Microsoft skall lansera sitt nya operativsystem mot slutet av oktober. Den nya Windows 7 sägs vara en uppgraderad version av Vistan. Marknaderna verkar inte ha så stora förväntningar. Det ser ut som om de flesta inte ens överväger att byta system. Microsofts problem med sina senaste lanseringar, Googles nya operativsystem (ännu på idéstadiet, men en mycket god idé) och inte minst den allmänna konkurrensen av just mjukvara med öppen källkod, gör nog att stora företag som MS kommer att ha det extremt svårt att hävda sig i längden.

Clay Shirky, som utannonserade tidningspressens död i en viktig artikel för ett tag sedan, förklarar på ett utmärkt sätt i sin nya kultbok Here Comes Everybody. How change happens when people come together varför det är så. Som de som följt med it-konsulter i arbete vet, sitter även de och googlar fram info på webben då de stöter problem (vilket ter sig nog så provocerande för den som betalar en dyr nota för it-konsultering …). Faktum är ändå att expertisen finns ute på nätet, vilket är tämligen självklart. Men att kunna tillgodogöra sig informationen kräver stora förkunskaper. Dataprogrammen och -systemen har blivit så oerhört komplicerade att man helt enkelt måste dela med sig av sitt kunnande, det är det enda sättet det funkar riktigt bra. Och framför allt det mest effektiva för alla. Som Shirky säger, är det helt klart att företagen som pantar på koden har enorma omkostnader för detta (och ingen eller mycket ringa goodwill på fältet), medan de samfund som arbetar med öppen källkod har minimala kostnader och möjligheter att prova och misslyckas i en helt annan skala.

Så man undrar verkligen över trögheten att t ex kasta ut Microsofts Office-paket och ersätta det med gratisprogam som Open Office. Program med öppen källkod (som inte alla är gratis, förstås) börjar sakteligen vara inte bara lika bra, utan bättre. Det allra mest vägande skälet för både företag och andra organisationer att välja öppen kod är ändå tryggheten på lång sikt. Den ger helt annan frihet och möjlighet till långtidsförvaring, systemoberoende mm. Det har dessutom visat sig att projekt som Wikipedia eller Linux är långlivade. Många misslyckas, men de som är bra, blir verkligt bra. Shirky förklarar glasklart varför det fungerar.

Ja, varför är det svårt att byta system eller it-leverantörer, att ta ett hopp ut i det okända och våga lita på att it-stöd kan funka trots att man inte betalar sig sjuk? För att det går helt enkelt stick i stäv med den marknadsekonomiska logik de flesta ekonomer, företagsledare och chefer lärt sig. Så man finner sig i att betala astronomiska notor helt enkelt för tryggheten att ha ett papper där någon annan tar ansvaret. Men hur dyrt och dåligt får sådana system fungera? När börjar skattebetalare eller små nytänkande modiga konkurrenter skapa tvivel om att detta faktiskt är rätt lösning?

Det är ganska ironiskt att dessa ledare, som kräver vansinnigt mycket flexibilitet och lärande av sina anställda genom omorganiseringar och saneringar minst vartannat år, inte själva har förmågan att tänka modigt och tänka om.

Tröttsamt

Trött blir jag av missuppfattningen om att svensk undervisning är förbehållen "finlandssvenskar" (HS 6.7.09). Varför informerar man inte mer aktivt från skolor och universitet om att vem som helst med tillräckliga språkkunskaper har rätt att ta del av den? Är det faktiskt en medveten dum linjedragning från svenskt håll att mörka möjligheterna för den breda allmänheten?
Varför marknadsför man inte dessa utbildningar på finskt håll, om man nu är så himla orolig för svensk service? Skulle det eventuellt kanske motivera fler att läsa svenska? Lite ökad konkurrens skulle dessutom inte skada. Och säkert är, att alla parter i längden skulle vinna på att det fanns flera syntetiska finlandssvenskar.

Övergivna verk

På engelska heter det orphaned works. Nej, det handlar inte om Dickensromaner, fast det var min första association. Det är verk som har oklar upphovsrätt, något som tyvärr verkar bli allt mer allmänt. Ett av problemen är att sådana verk blir omöjliga att publicera, trots att de skulle glädja många. Bibliotek och arkiv är fyllda med intressanta material som man inte kan lägga ut på webben eller ge till någon för publicering. Ofta är dessutom det kommersiella värdet av dessa material litet, att lösa in upphovsrätterna eller betala ersättning skulle vara en liten bråkdel av kostnaderna. Om man visste vem man skall förhandla med. Men nu blockeras alltså användningen fullständigt. En brittisk rapport målar framtidens kulturarvssituation i dystra färger, om inga åtgärder vidtas. Det finns en bra podcast också.

Det skulle behövas en lagstiftning som gjorde det möjligt att publicera sådana material och en kutym för hur man går till väga om någon sedan dyker upp och gör anspråk på upphovsrätten. Lagen borde skarpt skilja på kommersiell och icke-kommersiell utgivning.

På svenska har man tydligen lanserat den klumpiga direktöversättningen "föräldralösa verk" t ex bland fotografer. Själv skulle jag förespråka varianten "övergivna verk". För ett visst ansvar måste överföras på upphovsmannen då det gäller digitala material i synnerhet.

Det är alltså två saker som måste göras: dels måste lagarna uppdateras, dels måste användning av metadata bli en självklarhet för dem som vill göra anspråk på upphovsrätt.

Invandrare och flyktingar

Det känns verkligen som en pust frisk luft att i vår lilla västnyländska lokalbutik stöta på asylsökarna som kommit till byn. Konstrasten det nya (el. eg. återkomna) inslaget åstadkommer visar verkligen vilken homogen kultur som råder. De flesta lokalborna verkar förhålla sig vänligt, men lite avvaktande och försiktigt. Eftersom vi haft rätt stora problem med våra egna ungdomar i området redan länge, kommer det sannolikt att vara svårt att börja skylla problem på nykomlingarna som kommit från längre håll. De verkar dessutom ganska harmoniska. Men säkert kommer det att dyka uppsådana lika löjliga som skadliga påståenden också, förr eller senare.

Min k. syster Milenas nya blogg gläder mig mycket. Hon skriver om just mångkulturalism med stor kännedom och insikt.

Färskt bröd - ja tack!

Regeringen har satt igång ett arbete för att utarbeta en ny nationell livsmedelsstrategi. Man söker svar på följande frågor: I vilken grad ska olika produkter vara inhemska? Ska man sätta ett separat mål för ekologisk produktion? Hur verkställs försörjningstryggheten? Vad ska man göra inom livsmedelskedjan för att förhindra klimatförändringen och för att anpassa sig till den? I ett EU-land med oförmånligt klimat är försörjningstryggheten en utmaning, trots att man lyckats upprätthålla en specialstatus.

En het potatis är därför de lokalt producerade livsmedlen. I allmänhet har myndigheterna i Finland förhållit sig alldeles onödigt försiktigt till att använda sin egen upphandling för att styra samhället och ekonomin i önskvärd riktning. Nu förespråkar man i och för sig ansvarstagande upphandling, men när det gäller klimatfrågor och miljöpåverkan är man försiktig med att ge konkreta rekommendationer. Eftersom det är förbjudet att direkt begränsa upphandlingen enligt produktionsort, erbjuder klimat- och miljöfrågor en god, men delvis riskabel möjlighet att gynna lokalt producerade livsmedel. Det är nämligen i praktiken nästan omöjligt att entydigt och mätbart bevisa de exakta miljökonsekvenserna för olika alternativ. Men eftersom kommunerna måste få mat på borden åt sina elever och patienter, tar man hellre det säkra för det osäkra och låter tyvärr bli att blanda in kvalitetskriterier vid upphandlingen av livsmedel.

Dagens usla system gör nämligen att man väldigt lätt hamnar i rätten, varvid upphandlingen lätt kan frysas för två år. Jag har faktiskt ingen aning om hur man löst dylika situationer, då de eventuellt uppstått; serverar man ingen mjölk i skolorna i kommuner där upphandlingen gått åt pepparn? Den offentliga upphandlingsprocessen är i och för sig en bra sak, eftersom den ger genomskinlighet även om den är byråkratisk. Problemet är att man vid behov borde få domstolsbeslut inom några veckor för att systemet skall fungera.

Men tillbaka till bönderna (ingen har förresten kommenterat min provokativa rubrik?). Det som förbryllar mig personligen är varför inte lokala livsmedelsproducenter kunde klara sig i anbudstävlan? Är det faktiskt så att kommunerna av rädsla för de stora partihandlarnas makt ordnar sina upphandlingar på ett sådant sätt att lokala leverantörer inte har möjlighet att ge anbud? Eller har de små producenterna inte tillgång till stöd och rådgivning gällande anbundsgivande? Borde inte priset kunna konkurrera om mellanhänder faller bort?

För det är väl ändå så att konsumenter gärna köper lokalt producerade livsmedel? De är färskare och därför ofta av bättre kvalitet. Köpta direkt av producenten är de sällan raffinerade, de är renare (fast myten om den rena inhemska maten överlag är överreklamerad). En kommun borde väl också vara intresserad av att stöda produktionen bland sina företagare? Borde man istället för knäckebröd äta riktigt eget bröd? Och vilka pedagogiska dimensioner skulle det ha för elevernas förståelse av ekonomi, miljöfrågor och matkultur?

På Marthaförbundet håller man på att sätta igång ett projekt kring god och närande skolmat. Poängen är faktiskt att det går att göra både billigt och bra. Jag väntar med spänning.

Kulturfientliga bönder?

IKEA:s gatureklam med kultursevärdhetsmärket får mig osökt att tänka på anrika Esbo Brunn, Helsingforssocitetens favoritspa på 1700-talet. Källan finns på åkern utanför IKEA. Nångång var det tal om att sätta upp nån plakett vid lerpölen. Vet inte om det någonsin blev gjort.

Den fackliga centralorganisationen AKAVA har publicerat en utredning om medborgarnas åsikter om kulturtjänster. På det hela taget är utredningen glädjande läsning: folk uppskattar i synnerhet biblioteken, men också muséer, teatrar, konserter etc mycket högt och anser att det är både krävande att producera dessa tjänster och viktigt med sakkunnighet. I branschen ligger emellertid medellönen på knappt 2 300 euro i månaden, medan man ansåg (i medeltal) att den borde ligga på kring 2 800 euro.

Intressant blir det när man börjar syna skillnaderna enligt partisympati. Centersympatisatörer förhåller sig mest irrelevanta (eller minst krävande) gällande behov och kvalitet, medan de som röstar på samlingspartiet anser att det inte är så viktigt att kulturtjänster för alla. Om man ser till fördelning enligt yrkeskategori framstår en majoritet av jordbrukarna som ännu mindre krävande än centerpartisterna. De Grönas anhängare däremot anser att kulturtjänster är mycket viktiga även som upphov till arbetstillfällen, produktionen av tjänsterna väldigt krävande och att folk i branschen är rejält underbetalda. Man slås ohjälpligt av tanken att folk i branschen säkert röstar grönt, men att De Grönas stödtrupper också är mycket kulturellt engagerade generellt. SFP (och Sannfinländarna) tycks anses för små för att ha nån betydelse ... Utredningen finns också tryckt som Akavas specialorganisationers utredningar nr 4/2009.

Framtidsforskaren Simo Häyrynen skriver apropå scenarier (i den utmärkta tidskriften Tieteessä tapahtuu, min övers.):

Mitt antagande är att syftet med att pejla framtiden inte endast är att förbereda befolkningen eller en viss bransch för det kommande. En målsättning är också att beskriva såsom oundvikliga sådana framtidsvisioner som är gynnsamma för de aktuella politiska förhållandena eller andra samhälleliga konstellationer. Det styrningselement som ingår i skapandet av framtidsvisioner genom manipulering med önskedrömmar och skräckscenarier har lett till en tävlan - inte om vem som gör de påståenden som sedan förverkligas, utan om vem som överhuvudtaget har rätt att uttala påståenden om framtiden som berör alla människor.

Häyrynen menar att sättet att bygga upp de olika scenarierna stöder existerande maktkonstellationer, eftersom man ofta bygger upp ett "business as usual"-scenarium, ett optimistiskt och ett pessimistiskt. Dessutom är det hart när omöjligt att beakta stora oväntade förändringar. Å andra sidan är många förändringar synliga i god tid, frågan är om man tar de svaga signalerna på allvar (om de är i makthavarnas intresse, eller inte).

Ja, jag säger inget mer (nu) om Magma än att det var en glad nyhet att läsa om Gamma i dagens Hbl. F.ö. hoppas jag faktiskt man kommer ifrån svenskfinlanderiet så fort som möjligt. Jag undrar förresten om nån på riktigt vågat tänka ut vad det skulle innebära om man tilläts registrera sig som tvåspråkig? Eller vilka konsekvenser det skulle få om man upphörde att registera språket som en egenskap som har administrativ betydelse? .... helt som tankeexperiment, bara.

Kritik om "kritik"

Pia Mikander skriver kloka saker om "invandrarkritik" i sin blogg. Intoleransen i Finland är skrämmande. Riktigt obehagligt blir det, när man betänker att sannfinländrnas väljare inte lär har röstat särskilt flitigt enligt en enkät som YLE gjort.

Om man börjar känna sig alltför deppig av detta, kan man alltid trösta sig med Grönköpings veckoblad. För övrigt en utmärkt tidning, som man kan prenumerera på till ett rätt facilt pris.

Nej nu ...

Det är nog rätt beklämmande att man inom den tankesmedja som etablissemanget satt sitt hopp till inte förmår komma ifrån sekelgamla tankefigurer. Utsikterna för nyskapande, kreativa visioner är inte så lysande, eller vad sägs om dessa "dramatiska" utgångspunkter för brainstorming och strategitänkande:

- Hur ser den finlandssvenska framtiden ut? Vad kännetecknar finlandssvenskarna år 2030? Vilka värderingar är viktiga? Vilka möjligheter och vilka hotbilder bär framtiden med sig? Kommer det finska Finland att ha ett intresse av oss? Det här är några av de frågor som belyses i scenarioprojektet som utförs under innevarande år, säger Kristina Wikberg vid Finlands Kommunförbund åt YLE.

På Magmas sidor kan man läsa mer om projektet. Helt fantastisk logik: det verkar som om man genom att samla information bland finlandssvenskarna och en del myndigheter och media skall skissa framtidsvisioner, bland annat om huruvida "det finska Finland" kommer att ha intresse av "oss" ...?

Jag hoppas sannerligen att jag drar förhastade och alltför negativa slutsatser. Annars kan man nog så snart glömma hela Magma som framtidshopp för det svenska i Finland. Magma borde för det första kunna ta distans från SFP-retoriken och försöka penetrera frågor om hur språk, kultur, nätverk och makt samverkar. Sedan kunde man börja fundera på vilka funktioner det svenska språket har och hur man kunde stärka dessa. Och t ex skapa levande fora som är gemensamma för hela det svenska språkområdet. Lägg av med tramset om "oss" och "dem", och se istället till språkets möjligheter till fortlevnad!

Heja Harakka!

I dag skrattar jag åt Timo Harakkas kolumn i Helsingfors Metro:

”Vänsterförbundet tappade över en tredjedel av sitt stöd, över 50 000 röster, så man föryngrade ledningen. Sossarna förlorade ännu mera, men partiets yngsta medlem är redan ordförande, tills Lipponens döttrar blivit myndiga.
Djupet av krisen inom vänstern var ändå förvånande – en kommunalpolitiker från Åbo misstänks för kidnappning. Så desperat är sosselivet idag.
Brottet är självklart upprörande, men från vilket annat parti kunde gärningsmannen ha kommit?
En samlingspartist kunde inte ha gjort det, eftersom han beundrar de rika. En centerpartist skulle direkt ha bett om valbidrag. En grön skulle ha blivit fast med sin fånge på tåget.
En vänsterförbundare skulle inte ha hittat en kumpan.”

Just i dag behöver jag det verkligen!

Heja Kärkkäinen!

Mark Levengood är fantastisk. Råkade äntligen uppsnappa en snutt av hans finska intervjuprogram igår. Inom tre minuter fick han Gustav Hägglund att säga fosterländskhet kräver att man är beredd att dö för sitt land, men att den inte kräver att man köper inhemska äpplen. Suveränt!

Seminarierapport från 4.6.2009

Det finska HumanistIT-nätverket har redan under några år ordnat seminarier kring informationsteknologi och dess möjligheter för humanistisk och i synnerhet historisk forskning. Målsättningen har varit att erbjuda humanister insikter i vad man kan göra med hjälp av datorer och databaser, så att nya tekniska innovationer också kunde komma att gynna forskning inom humaniora i högre grad.

Ett problem för humanister är förutom bristande it-kunskaper även svårigheter att få finansiering för tekniskt utvecklingsarbete och infrastruktur, eftersom sådant traditionellt inte ansetts ingå i till exempel historieforskning. Offentliga medel har i stället kanaliserats till minnesorganisationer. Därför är det särskilt glädjande att abm-sektorn redan tidigt visat ett starkt intresse för humanistIT-nätverket och dess seminarier. Nätverket ger möjlighet till en fördjupad dialog mellan forskare och abm-sektor. Tidigare seminarier har behandlat bland annat strukturering av text, digitalisering och virtuella presentationer av historiska miljöer. Denna gång stod geografisk information i fokus och för planeringen av programmet stod i huvudsak Mikko Huhtamies.

Seminariet inleddes av Paula Ahonen-Rainio, lektor vid Tekniska högskolan, som underströk att kartor utgör ett mycket effektivt sätt att visualisera information. Människan gestaltar kartor och bilder effektivt, men då man föresätter sig att presentera information med hjälp av datateknik ställs man inför vissa metodiska problem. Att välja bra symboler eller hur man bestämmer sig för att ange eller presentera arealer med diffusa gränser är utmaningar som kan få avgörande betydelse för hur slutresultatet ter sig. Samtidigt ger tekniken fantastiska möjligheter att utnyttja olika lager för tidsdimensioner eller kvalitativa skillnader.

Av humanister är det arkeologerna som naturligt kommit i kontakt med den så kallade GIS-tekniken, eftersom man genom geografisk data förbinder dåtid och nutid. Arkeolog Teemu Mökkönen diskuterade gamla kartor och påvisade att geografisk information kan hjälpa vid fastställandet av gamla kartors proveniens. Jari Väätäinen från Tekniska högskolan presenterade det finska SAPO-projektet, som är en del av den ambitiösa FinnOnto-projektet för skapandet av ontologier och semantisk webb. SAPO-projektets ontologi innehåller uppgifter om förändringar i kommuners gränser, vilket ger betydande sökhjälp, då man har hjälp av ett system som kan hålla reda på de föränderliga begreppen och stöda sökningar.

Ontologierna erbjuder viktiga möjligheter att hantera de bristfälliga metadata som finns i olika system, samt kontextualisera material för ovana användare. Ta som ett exempel ett föremål i en museisamling, som är noterat som härstammande från en viss kommun som senare delats och uppgått i två andra kommuner. SAPO-systemet kan då erbjuda uppgifter om den ursprungliga kommunen, samt vilka två nya kommuner kan komma i fråga, och vilken den rent statistiska sannolikheten för respektive kommun är (nyttan av det sista kan visserligen ifrågasättas då det gäller humanistisk forskning). Flera deltagare i seminariet önskade att man fort skulle försöka inlemma uppgifter om församlingar och byar i ontologin. En ytterligare fördel med ontologierna är att de enkelt möjliggör flerspråkiga sökningar och resultat.

Juhani Kostet, som är chef för museiverksamheterna i Åbo, berättade om hur man via gamla stadskartor över Åbo visualiserat socialhistoriska strukturer. Materialet finns dock ännu inte i databasform, utan är gjort för hand för ett antal år sedan. Kostet betonade att Sverige och Finland har ett enastående fint kartmaterial över sina städer, men konstaterade också att socialhistorisk forskning kräver komplettering med andra källor, såsom mantalslängder. Det är också viktigt att skilja på fastighetsägare och -invånare. I Nederländerna och Italien har man sysslar man med stora forskningsprojekt, som visat att det går förvånansvärt enkelt att omvandla dylikt material till databasform. Också vid Stockholms stadsarkiv har man arbetat med platsinformation.

Till slut visade Tapio Nurminen från Tietokannat.fi hur man kan presentera geografisk information på Google maps. Faktum är att det finns en del databaser med historisk information och i de flesta också finns geografiska uppgifter. Det passar rätt bra med den "spatial turn" som historieforskningen tagit under de senaste åren att lyfta fram och presentera dylik information genom visualisering. Metodiskt är ändå också det en utmaning för historikerna: hur kan man utnyttja tekniken för analys? Man kan få syn på oväntade trender i ett material genom visualisering eller illustrera skeenden på ett oslagbart sätt. Men hur detta egentligen kan fungera som analysredskap eller metod är en intressant fråga, som säkert ännu kräver diskussioner bland historiker.

HumanistIT-nätverket

HumanistIT-nätverket fick sin början för snart tre år sedan, då Alex Snellman kom in på mitt arbetsrum på Historiska institutionen vid Helsingfors Univeristet och vi började tala om databaser och historisk forskning. Båda höll på var sitt håll på med databasutveckling, Alex för sin forskning i den finska adeln och jag själv med den bokhistoriska HENRIK-databasen. Vi beslöt att försöka samla folk som hade liknande intressen till ett seminarium. Genast från början var intresset stort inom olika sektorer.

Målsättningen har sedermera allt tydligare blivit att försöka skapa dialog mellan humanister och kulturarvsinstitutioner och it-utvecklare. It-kunnandet är ofta svagt bland humanister och det är svårt att se vilka goda möjligheter datatekniken faktiskt har att erbjuda, om man inte känner till ämnet alls. Och som läget är i dag, har man svårt att få finansiering även om man har en idé. Humanisters kostnader för it-utveckling existerar inte inom sektorns forskningsfinansiering. I undervisningministeriets utredning om vetenskaplig infrastruktur omnämns rent humanistiska ämnen endast i samband med samhällsvetenskaplig forskning. Kontentan i rekommendationerna är att forskarnas tillgång till material skall ökas och att digitalisering inom kulturarvsorganisationerna (abm-sektorn och Focis) skall ökas och det interna samarbetet utvecklas.

Detta visar än en gång hur stor okunskap och hur lite insikt det finns i den humanistiska forskningens behov. Bättre tillgänglighet i form av större mängder digitaliserat material och bättre sökbarhet räcker inte. Man missar poängen. I synnerhet som forskarna i praktiken haft mikroskopiska chanser att påverka vad som digitaliseras inom abm-sektorn.

Hur ser det ut från abm-sektorns sida idag? Även här är it-kunnandet och -resurserna förhållandevis små i vårt land. Man har denna vår blivit dränkt i pengar för digitalisering (dock endast högst 20% för utveckling!). Pengarna måste användas med snabb tidtabell. Det nationella digitala projektet, KDK, piskar på: digitalisera snabbt, mycket! Det behövs material och kompetensen måste höjas på fältet!

Vad väljer man då att digitalisera nu med racerfart? Material som hotas av förstörelse (och som ofta är dåligt förtecknat och känt av institutionerna själva), dvs video- och ljudinspelningar, samt material som man vet att används mycket. Jag misstänker tyvärr att få haft tid att föra några ingående diskussioner med forskarsamfundet och sy ihop välgenomtänkta forskningsprojekt på den tid på mindre än en månad som beskärdes för att göra upp digitaliseringsplaner. Det fortsätter alltså som förut: abm-sektorn digitaliserar material för sig själv, för att bevara och kunna ta kontroll över de egna materialen. Samtidigt svarar man på ett demokratiskt, politiskt mantra om ”tillgång till information för alla”. I bakgrunden finns en idé om att ”alla centrala delar av kulturarvet skall digitaliseras”. Jösses, här om någonstans skulle det behövas reflekterande vetenskaplig och intellektuell diskussion: Vad exakt är det för material??

För den stora publiken leder dylik massdigitalisering knappast till större ”upplysning”, ”högre bildning” eller mer påverkningsmöjligheter. Snarare tvärtom. Tror man att ”allt finns på webben” och att några sökningar faktiskt tar fram allt relevant material är man nog illa ute! Abm-sektorn borde verkligen se upp här och ta sitt ansvar. Man får inte skapa en dylik vilseledande illusion! Man borde se till att t ex integrera kataloger över odigitaliserad material i sökningarna. Digitaliserat material behöver dessutom mycket kontext för att kunna förstås.

Dylika mer pedagogiska material, som faktiskt kanske kan vara till gläjde och nytta för allmänheten och t ex skolor är viktiga och sådana har redan producerats. Men de tröstar inte forskarna. I stället kunde man tänka att sådana material med fördel kunde bli biprodukter av ”riktiga” forskningsprojekt.

Man kan alltså digitalisera för abm-sektorn och för ”allmänheten”. Men hur gör man för att gynna forskningen? Forskare är oftast skickligare på att söka material än vanliga användare. Problemet är att de sällan är nöjda med den digitaliserade versionen då det gäller textdokument. Digitaliseringen kanske underlättar en del eftersom man kan bilda sig en uppfattning om mmaterialet utan att gå till arkviet och beställa fram det. Men det har visat sig att digitalisering ökar användningen av material. Så den skyddar det inte, utom då det gäller ljud och bild.

Rakt upp och ner digitalisering ger alltså sökhjälp, men är då metadata tillräcklig för forskarna? Funkar sökningarna? Här måste forskarna själva aktivt ge respons!

En tänkbar lösning på sök- och kontextualiseringsproblemen ger semantiska sökningar. Därför är utvecklingen av ontologier och den semantiska webben så viktig, även om den som utmaning känns svår och väldigt teknisk. Men här borde både forskarna och abm-sektorn modigt gå med.

Till exempel genom att använda geografisk information kan man tekniskt bemöta forskningsfrågor som uppstått genom den s k spatial turn inom historieforskningen. Det att varje händelse eller fenomen i historien faktisk har hänt någonstans har faktiskt betydelse. Att kunna länka forskning till en ontologi ger ju dessutom synlighet och öppnar för spännande möjligheter för forskningen.

Vi behöver flera gemensamma projekt för humanister och it-utvecklare. Och då gäller det genuint samarbete, teamarbete. Det är då innovationer föds. Att bara lämna in en it beställning på vad man tror man vill ha till en extern instans och sedan sitta och vänta på leverans ger inga goda resultat. Abm-sektorn och humanistiska forskare måste modigt närma sig it-kunniga personer och presentera sin forskning för dem. De it-kunniga och abm-sektorn måste ge sig tid att lyssna på vad humanisterna egentligen behöver. Genom att samarbeta kan vi alla lära oss och skapa mervärde för de pengar och resurser som finns för digitalisering och forskning.

Skolböcker

Bo Lönnqvist skriver igen insiktsfullt om finlandssvenska konstigheter i dagens Hbl. Något av det bästa som hänt svenskan i Finland på senare tid är webben, som utraderar geografiska avstånd och skapar kulturell enhet på språklig basis. Varför i all världen bemödar man sig att resa barriärer mot "rikssvenskt inflytande" i skolvärlden? Snacka om kollektivt kulturellt självmord.

Kurs i bokhistoria den 26-29 oktober 2009

Svenska litteratursällskapets bibliotek är ett vetenskapligt specialbibliotek. I boksamlingarna finns flera historiskt värdefulla samlingar och både gammal och ny vetenskaplig litteratur. Biblioteket bidrar aktivt till forskning och utbildning, särskilt inom sitt eget tyngdpunktsområde, bokhistoria.

Kursen i bokhistoria består av nio block. Ett block är 90 minuter, en eller två föreläsare som är experter på sitt område. Vi strävar till att använda mycket bilder och fysiska böcker i undervisningen. I de flesta blocken försöker vi få med praktiska uppgifter, som aktiverar deltagarna. Kursen infaller under HU:s höstlovsvecka och börjar på måndagen klockan 12.15 och slutar på torsdagen klockan 12.


Pedagogiska målsättningar:
Deltagarna skall uppnå en medvetenhet om boken som föremål och dess kulturella betydelse i historien och i dag, samt kunna tolka och beskriva böcker med etablerad terminologi. Under kursen ges dessutom rikligt med litteraturtips, internetadresser mm.

För att avlägga studieprestation vid universitetet (HU, Historia): Studenterna deltar i alla block och skriver en 12 sidors uppsats på ämne avtalat med Jessica. 5 p. Vid ÅA:s informationsförvaltning kursen kan ersätta två kurser på ämnesstudienivå (Bok- och bibliotekshistoria samt Aktuell forskning).




För att få delta bör du lämna in en fritt formulerad ansökan där du berättar om dig själv och varför du vill delta till jessica.parland-vonessen[at]sls.fi senast den 1 september 2009. Vi meddelar om vem som blivit antagen per e-post senast den 15.9.2009.




Deltagarna skall före kursen läsa och kommentera:

Fevbre, Lucien and Henri-Jean Martin, The Coming of the Book. The Impact of Printing 1450-1800. (London: NLB, 1976). (finns på franska)

och

Tuija Laine (toim.)Kirjahistoria. Johdatus vanhan kirjan tutkimukseen eller Margareta Björkman (red.) Böcker och bibliotek. Bokhistoriska texter.