Språkrannsakan

De senaste månaderna har jag studerat svenska språket noggrannare än på länge. Det har varit otroligt givande och intressant. Mina studier har skett genom två metoder. Den första är högläsning av Dumas Tre musketörer. Utgåvan är från början av 1900-talet, men jag tror att den är en helt oreviderad nyutgåva av Fredrik Niklas Bergs översättning från mitten av 1840-talet, det vill säga strax efter att romanen utkommit i bokform på franska. Språket är nämligen helt underbart ålderdomligt, fritt från germanismer men också förvånansvärt rent från franskt inflytande. Högläsning av hundratals sidor av en sådan gammal ren svenska har gett en för mig ny känsla för 1800-talssvenskan. Efter många timmars högläsning hittar man det naturliga tonfallet och rytmen i användningen av eder och I, samt alla många sedermera övergivna verbformer. Det ligger för mig en viss poäng i att förmedla denna språkkänsla till en yngre generation och inte modernisera för mycket vid läsningen. Man bör kunna använda verbens svenska pluralformer och böja adjektivattribut korrekt också på svenska om man vill.

Mycket roas jag av tidens särskrivningar, som öppnar ordens etymologi och ger mig aha-upplevelser. Uttryck som "ty värr" blir ju faktiskt begripligare när man särskriver dem. Min andra studiemetod är något modernare, men har också öppnat för etymologiska insikter. De senaste månaderna har jag flitigt, kanske lite för flitigt, spelat Ruzzle. En viktig taktik i spelet är att mycket snabbt kunna bilda böjningsformer på ord, vilket ibland får mig att tänka "Förstås!" (eller borde jag säga "För stås!"?). Ett exempel: gen, gena, genat, genast, genaste. Jag har också, mer eller mindre av en slump, lärt mig många nya lite ovanligare ord, så som arra. SAOB är i flitig användning, i efterskott.

Det är ändå lite skrämmande hur djupt spåket sitter i jaget och i tanken. Det blir nästan som en liten intern jordbävning i psyket och identiteten, när språket rubbas. Att jobba med språket, att på riktigt utveckla det, är nog att på sätt och vis jobba med sig själv. Poeternas insatser och arbete ter sig allt mäktigare och mer imponerande för mig. Grundläggande, helt enkelt.

Långfredagshumanism

Jag tänkte egentligen först skriva något om orkidéer, att en av aspiranterna på rektorskapet vid mitt universitet sagt något sådant om humanister. Vet inte om det stämmer, men ryktet säger en hel del om den skräck humanister och till och med samhällsvetare känner för den oförståelse som samhället andas mot just det som trots allt är grunden för all kunskap. Utan språk, filosofi, samhälle och kultur finns det inte heller någon vetenskap. Att politiker och tjänstemän vid ministeriet lägger sig allt mera i universitetens verksamhet, antagligen i bästa välmening, gör inte ångesten mindre bland dem som vill värna om värdet av den fria akademiska tanken.

Konst och kultur handlar om livet och om att vara människa. Konsten säger ofta tusenfallt mer relevanta sanningar om vår existens än någon vetenskap. En förtvinad humanism i en människa och i ett samhälle leder till ett förtvinat samhälle med förtvinade människor och förtvinad mänsklighet. Därför är bildning viktigt, och humaniora. Jag tröstar mig med att konsten är evig, den kommer att överleva alla teknokrater och marknadsliberalister tusenfallt.

Effektivitet och sjukvård

I dagens Hbl fanns en mycket talande artikel, som man faktiskt borde fästa uppmärksamhet vid: i de stora städerna i huvudstadsregionen har hälsovården nästan kraschat och vårdköerna i bashälsovården är orimliga, medan de små kommunerna har hyfsat fungerande bashälsovård. Det beror knappast bara på penningresurser. Det beror sannolikt på att folk i mindre enheter har större inflytande på hur saker framskrider och eventuellt har en bättre helhetsbild och motivation (det borde undersökas, om ingen gjort det: Trivsel och motivation bland hälsovårdspersonal i olika typer av organisationer). 

Den andra orsaken är värd att fästa minst lika mycket uppmärksamhet vid: i realiteten innebär bättre effektivitet längre köer. Inom den offentliga hälsovården. Vilket är helt absurt, eftersom man just på den offentliga sidan borde kunna tänka helhetsekonomiskt, långsiktigt och med folkhälsan för ögonen. För att inte tala om etik. På den privata sidan finns vad jag vet inga lönsamhetsproblem trots hyfsade löner och inga köer. Köer är bra då man har kortsiktig resultatstyrning, men inte bra i längden för folkhälsan. Vilket man ändå tydligen målmedvetet vill ha. Vad är det för fel på att folk vill ha inflytande och gärna betalar för bra vård via skatter, kan man fråga sig då man lyssnar till vår regering och diverse megalomana hälsovårdsadministratörer högt i hierarkierna.

Frågan inställer sig om vi gjort samma sak inom hälsovården, som svenskarna gjort inom skolan? Att naivt införa styrsystem som till exempel belönar att man skriver ut patienter som inte är friska från sjukhuset är förutom oetiskt rätt korkat. Man undrar ibland hur dessa politiker som utger sig för att vara så stora experter på marknadsekonomi skulle klara sig i företagsvärlden. Förståelsen för komplexa system verkar lite begränsad, samt tron att man kan kontrollera dem genom att styra med penningresurser i stället för att leda sakkunniga människor strategiskt är faktiskt ganska farlig, tycker jag. Regeringens politik börjar på allt flera sätt likna en fars. Men problemet är inte bara finskt, det är europeiskt.

Vetenskaplig kommunikation och vetenskapens inflytande

Delegationen för informationsspridning, som är undervisnings- och kulturministeriets sakkunnigorgan, har utkommit med ett nytt åtgärdsprogram (pdf). I pappret sätter man fingret på många viktiga punkter gällande forskningspolitik. Man hoppas att man vid ministeriet faktiskt begrundar det som sägs och att det leder till konsekvenser för beslutsfattandet och styrningen. I annat fall riskerar detta bli ett illustrativt exempel på hur sakkunniga förbigås. Det ironiska är ju att det är en av de saker man vill förebygga med detta papper. Och det handlar inte om forskarnas strävan efter egennytta, utan tvärtom det som man på strateginivå till lust och leda upprepar: att få maximal samhällsnytta i vid bemärkelse av vetenskapen. Nyckeln är kommunikation, spridning och tillgängliggörande, som i sin tur möjliggör att ny kunskap kommer till användning på alla håll där det kan tänkas "tjäna fosterlandet och mänskligheten" (lagen). I det nationella perspektivet ligger det strategiska fokus ofta på internationell konkurrens, att Finlands ska kunna klara sig och profilera sig på den internationella arenan både inom forskning och i förlängningen även ekonomin. Och det är här det går fel.

En mycket viktig och intressant poäng är en av den allenarådande resultatstyrningssmörjans konsekvenser. Man hoppas att det också kommer en explicit reaktion snarast på åtgärdsförslagen på denna punkt. Faktum är tyvärr att det kan vara svårt att göra i nuvarande system. Det kräver nämligen värderingar och resultat som inte kan kvantifieras direkt.  Eftersom man i dag piskar forskare och forskningsinstitutioner att klara sig i internationella rankningar, citatindex och what not, rinner en stor del av nyttan av forskningen effektivt utomlands och man fokuserar nästan helt på det som i åtgärdsprogrammet kallas för "internspecialistisk kommunikation". Det är ju förstås trevligt med internationell meritering, men om regeringen vill ha nån större samhällsnytta ur sina investeringar i forskning, borde man kanske lite tänka om. Jag undrar vem det egentligen är som sitter och kräver New Public Management i dessa sina dummaste former. Jag har svårt att tro att ens statsrevisorerna skulle kräva denna typ av resultatstryning på det här området. Idéerna sitter någon annanstans. Hos våra vänsterministrar? Så är det väl ändå knappast ...?

En annan viktig och intressant poäng som lyfts fram är att många forskningsinstitutioner i vårt land traditionellt sällan går ut med offentliga utlåtanden eller rekommendationer, i synnerhet oombedda, på områden där de är sakkunniga (s. 11). I bakgrunden finns kanske någon rädsla om att forskningens objektivitet skulle ifrågasättas. Eller är man verkligen rädd för att förlora finansiering om man kommer med politiskt inkorrekta uttalanden, som t ex att kärnkraftsinvesteringar inte är särskilt smarta? Varför ser inte forskningsinstitutioner till att väl underbyggda forskningsresultat blir svårare att förbigå? Är det inte deras plikt att aktivt delta i samhällsdebatten, åtminstone med fakta, men kanske till och med mer ställningstagande? På vissa håll verkar man snarast tycka det är en dygd att som institution hålla låg profil i känsliga frågor i stället för att i offentligheten profilera sig som expertorganisation. När forskare attackeras eller man försöker tysta ner dem borde deras arbetsgivare gå ut, inte bara med uttalanden om att man inte får hota folk, utan också ta ställning mer explicit till exempel mot rasism eller annat aktuellt innehåll?

Tankarna om verksamheter i gränslandet mellan konst och vetenskap och kring vetenskapsfostran känns mycket aktuella och relevanta och gör en riktigt varm i själen dessutom. Eftersom jag just nu sitter med Horace Engdahls fragment, kan jag inte låta bli att citera honom som avslutning, med en tanke om att vi behöver forskningspolitiken som motvikt, den behövs för att stöda kunskapen av vilken humaniora är en fundamental del:

Det enda sättet att visa att man förstått en sats är 

att omformulera den med egna ord. 

Den förmågan är vad som utmärker verklig kunskap. 

Det exakta, entydiga och opersonliga språk som vetenskapssamhället 

drömmer om skulle emellertid omöjliggöra sådana operationer. 

Egendomligt nog tycks vetenskapens yttersta strävan vara att eliminera kunskapen.

Ur Cigarretten efteråt, 2011.

Ett ord är ett ord är ett ord

Hade i dag tid att sitta en kort stund på Nationalbibliotekets info om indexering och uppdatera mig lite om läget. Den nya nationella samkatalogen är under arbete, liksom auktoritetsarbetet. Projektet är mycket bra, men jag blev lite fundersam kring ansatsen med ämnesorden. Man bygger systemet i ett kommersiellt system och i grunden finns förstås den etablerade MARC21-standarden. Man arbetar hårt med att normalisera vokabulärer. För ändamålet har man grundat en auktoritetstjänst Asteri, som för närvarande betatestas. I den ska förutom upphovsmän (personer, samfund, möten), serietitlar och uniforma titlar, också auktoriserade ämnesord ingå. För ändamålet har man importerat YSA och Allärs i det nya systemet. Med den internationella resursen för auktoriteter VIAF har man inte ens inlett samarbete, men avsikten är att de finska upphovsmännen ska gå att hitta i sina nationellt auktoriserade former där om ett antal år. Arbetet präglas av det för biblioteken så typiska minutiösa arbetssättet, som har en mycket fördröjande effekt på utvecklingen, vilket ibland kan vara välkommet. Biblioteken står många gånger för kontinuitet och koherens, på gott och ont.

I Asteri har alla ämnesord fått ett nytt eget id. Det förblev för mig oklart om det finns relationer eller en begreppsnivå i systemet, dvs hur förhåller sig Allärs och YSA-termer till varandra (om alls)? Jag är ganska nyfiken på hur man egentligen tänkt sig hela informationsarkitekturen på sikt i stort. Kunde man undvika dubbleringar och extra arbete genom att nyttja öppna data internt redan nu? Eftersom jag inte närvarat från början och annars också var lite ovan att tänka i bibliotekskataloger, ville jag inte heller störa med att fråga om sådana "detaljer". Lite nervös blev jag då man diskuterade möjligheten att i efterskott byta ut ämnesord retroaktivt i hela systemet enligt nya beslut. Så borde man nog inte göra, tycker jag, utan strikt skilja på ämnesord och begrepp, så att man inte tappar gammal kontext. Ord är bara ord, men de innehåller också mycket information.

Forskningsdata på agendan

I dag ordnades igen en diskussion om att skapa infrastruktur för tillvaratagande och bevaring av forskningsdata i Finland. Uppdraget som projektet har är utmanande. Det handlar om enorma mängder data av verkligen varierande slag. Man har i alla fall kommit en god bit på väg, och jag tycker ansatsen för projektet är bra. Man tänker sig att koordinerat utveckla de system som finns och strävar till en heltäckande och samspelt lösning. För detta projekt är det inte ett självändamål att bygga någon jättelösning, som ska ta hand om all data i samma burk.

Fortfarande är det ändå en stor utmaning att hantera den förändrade forsknings- och publiceringskulturen. Man slits mellan de två idéerna om de digitala materialens ständiga förändring och strukturer som dåligt fogar sig i den gutenbergska världens stabila och fasta former å ena sidan, och behovet att spika vissa helheter, dra vissa gränser och hålla vissa standarder och normer för att hålla kunskapshelheterna koherenta å andra sidan. Nanopublikationer nämndes inte, men länkning av data var en grundläggande tanke. För att kunna fullfölja den senare kändes ändå det metadataschema som antagits som minimiutgångspunkt alldeles för snävt. För trots att man tänker sig att förse materialet med rikligt med URI, måste man absolut beakta relationerna mellan de olika begreppen och aktörerna mycket mer specifikt. Ibland tänker jag att hela fältet "ämnesord" borde skrotas helt och hållet, för det är nog det allra effektivaste sättet att slarva bort den tysta kunskap som det talades så flitigt om under dagen.

En annan ofantlig utmaning är nog resurserna. Det framkom, åtminstone indirekt flera gånger, att man redan i planeringsskedet av forskningen måste beakta hela livscykeln för de informationsresurser som kommer att uppstå och användas. För detta behövs många, många sakkunniga informationsspecialister som kan arbeta i nära samarbete med forskarna. Detta kommer att kosta en hel del och kräva stora satsningar av forskningsbibliotek och dataarkiv.  Jag var tyvärr tvungen att gå före slutdiskussionen, så jag vet inte om detta behandlades då.  Men det är alldeles klart att det behövs mycket kommunikation och mänsklig interaktion innan man får forskningsdatan insamlad på ett sådant sätt att den genuint duger för återanvändning.

Färglösa gröna idéer sover ursinnigt

Noam Chomskys klassiska exempel i rubriken visar att språket förutom grammatikaliska begränsningar också har semantiska sådana. Det har något att göra med logisk koherens. För att kunna kommunicera något meningsfullt finns det regler eller begränsningar vi inte kan bryta mot, utan att uttalandet blir nonsens. Fast det är inte heller helt sant. För som jag precis skrev säger Chomskys exempel oss något.

Kod är också språk. Den datorkod programmerare oftast jobbar med är, trots att den inte syns för användaren, också för människor läsbar och begriplig text. Trots att datorn i grunden endast opererar med ettor och nollor är datorsystemen i dag uppbygda så, att kodare arbetar på en nivå med text som är en kombination av logiska utsagor, siffror och engelska som sedan maskinöversätts till binär kod. För att programmet ska fungera måste man följa syntaxen till punkt och pricka.

C++  är ett vanligt språk man kan bygga program med, t ex LibreOffice använder det.

Programmeringsspråk finns det väldigt många av och de fungerar på olika nivåer. De innehåller alla var sin uppsättning med möjliga funktioner och operatorer. Ofta finns boolesk logik inbakad: om detta och detta kriterium uppfylls gör detta, om inte gå vidare så och så. De olika programmeringsspråken har sina för användaren dolda strukturer, som också påverkar vad man kan göra på sin dator och vad som inte är möjligt. De påverkar vad vi ser på vår skärm och hur vi kan interagera med innehållet.

Javascript används ofta i webbsidor för att skapa interaktiva funktioner.

Datorkod är också språk. De har var sin egen vokabulär, olika funktioner och sina egna begränsningar. Eftersom det i grunden handlar om att formulera entydiga kommandon och processer för en maskin, är de i sig mer logiska och transparenta än de vaga och undflyende betydelserna och strukturerna i de naturliga språken. Men transparenta är de och deras fulla betydelse för vår kultur i praktiken endast i teorin. Det skulle krävas väldigt mycket forskning i mjukvara för att egentligen kunna få syn på hur datorkoden formar vår kultur.