Tidsbilder

I dag har jag en ofrivillig gästbloggare: Sigrid Combüchen. Jag citerar hennes roman Spill:

Att fånga en annan tid än sin egen är en trickjakt. Man kan inte förlita sig på det som är allmänt känt. Helheten består inte av medelvärden utan av detaljer. De är så många och ofta oväntade och man hittar dem lättare i veckotidningar än i dagstidningar, oftare i journalfilm och underhållning än i sådan historia som summerar fram epoker och stilar.
Detaljer är tillfälliga, ängsblom inte snittblommor, vind och rot planerar deras förekomst, aldrig jordförbättring. I det tillfälliga hittar man en uppfinningsrikedom och autenticitet som saknas i tidsmarkörer.

På Brages Pressarkiv lär också genom åren många författare suttit och läst för att insupa inspiration och inhämta information om vardag, detaljer och debatter under olika decennier.

Till denna iakttagelse vill jag förstås foga den aktuella frågan om digitala spår. Hur gör man om femtio år, för att dyka in i vår tid?

En förändrad offentlighet

Seminariet Media 2011 Information i Kronohagen i onsdags lyckades bra. #m11i-seminariet ordnades av Brages Pressarkiv tillsammans med Yle, KSF Media och Svenska social- och kommunalhögskolan. Som avsikten var, väcktes många större och mindre frågor … medan en hel del motstridiga svar blev hängande i luften. Vi lyckades i alla fall peka på vissa centrala förändringar i vår offentlighet och därmed vårt samhälle. De här frågorna är högst relevanta för journalister, forskare och minnesorganisationer.

I det här inlägget försöker jag bena ut en del av det jag själv tänker kring det som sades. För en koncis sammanfattning av själva presentationerna kan man läsa Isto Huvilas sammanfattning av presentationerna i hans blogg. Kolla också in Julius Uusikyläs fina presentation om mediehistoria ur våra samlingar.

Nätverken har alltid styrt vår informationshantering. I dag är de svårare att gestalta eftersom de kan vara mycket utspridda och stora nätverk. Det gör det också mer utmanande att bedöma trovärdigheten hos olika källor. Enskilda människor är ofta viktiga informationskällor, men man kan förledas att lita på människor man missbedömt, eftersom man lätt tror att man vet mer om dem än man verkligen gör.

Myndigheter och också till en viss del företag anammar i allt högre grad ideologin om öppen data, i takt med att det visar sig att alla parter ofta vinner på öppenhet. Journalister är oftast ändå väldigt motsträviga till att själva avslöja sina material för granskning och vidareförädling av andra. Det är samma tendenser som man kämpar mot bland forskare och arkiv, även om vetenskapen traditionellt krävt mer transparens.

Media däremot kan lättare förfalla till att se på information som en resurs som förlorar i värde av att delas. Man borde ändå lära sig att se att det i själva verket är mervärdet det journalistiska arbetet handlar om, det är där värdet och relevansen föds. Vi talar alltså om förädling. Och att journalistiken, liksom vetenskapen, också bör ha ett allt annat överskuggande mål i att arbeta för sanningen och samhällets väl. Det här upplever jag nog att väldigt många journalister känner; ett kall.

I takt med att data öppnas får journalistiken ett nytt mycket viktigt uppdrag i att till allmänheten förmedla den information som finns i all rådata. Det kräver att man kan samarbeta med it-kunniga personer, som kan förverkliga de frågor till materialet som journalisten bedömer som relevanta och som kan producera resultat som är begripliga för medborgarna. Här är journalistens ansvar mycket stort, eftersom få saker kan missbrukas så mycket som siffror och statistik. Man måste noga fundera över hurdana frågor man ställer till sin data och om den verkligen svarar på de frågor man ställt. Man kan lätt förledas att dra förenklade slutsatser och få till underliga samband. I synnerhet kausalitet är ju som bekant något man bör handskas mycket varsamt med.

Offentligheten har förändrats i och med att alla i dag, åtminstone potentiellt, är innehållsproducenter. Den kraftigt ökande mängden information gör att journalistikens uppgift som förmedlare allt tydligare blir att också fungera som filter. Förutom att skapa och ta fram ny information, kan och ska man hjälpa att sortera, kontextualisera och evaluera information. En viktig funktion är alltså att kuratera information, ett uppdrag som inte ska underskattas.

Eftersom journalisterna inte längre har ensamrätt till media bör de också gå i dialog med allmänheten. Detsamma gäller ju egentligen nästan alla yrkesgrupper. Framtiden är deras, som öppet kan kommunicera och som inte är rädda att bjuda på sig själv eller för att göra fel någon gång. Förtroendet för makthavare (till vilka media hör) som inte öppet redogör för vad de gör och varför kommer sannolikt att rasa an efter att det personliga blir norm i den nya offentligheten. Yrkesroller och titlar förlorar i betydelse och ger i sig själv allt mindre auktoritet. I stället är det personen som räknas.

Personligen ser jag det som en mycket positiv utveckling, att inte tjänstemän och beslutsfattare i lika hög grad som förr kan dölja sig bakom institutionell anonymitet. En sådan utveckling bör främja demokratin. Denna utveckling gäller också journalister, vetenskapsmän och andra experter. De framgångsrika är på sikt sannolikt de som går ut som "privatpersoner", må det vara rättvist eller inte. Vi vill och behöver veta vem som säger något i det stora flödet, för att kunna bedöma det. "Vem" är då inte bara en institution, utan också alltid en eller flera enskilda personer.

På seminariet och på Twitter diskuterades vidare filterbubblor och digital delaktighet, samt problematiken kring urval, insamling och bevarande av denna nya offentlighet. Problemen är både etiska, tekniska och juridiska. För Brages Pressarkivs del är i alla fall läget ett helt annat nu än för femtio eller hundra år sedan. Vårt informationslandskap har förändrats i takt med att medierna har förändrats. De digitala materialens efemära karaktär gör att man ändå måste handla snabbt och blir tvungen att göra val. Jag hoppas därför att vi får en bra och bred diskussion om saken, så att så många aspekter som möjligt kan beaktas. Så vi slipper ångra alltför mycket om femtio år.



Mera material kommer inom kort att läggas ut på webben och diskussionen fortsätter ännu ett tag till med hashtaggen #m11i. Sen får vi förhoppningsvis övergå till taggen #m12i , efter ett tag.

I morgon träffas vi kanske?

Läs om seminariets program på webbplatsen.

En angelägen bok

Kollegan Jonas Tana satte i veckan en liten bok i handen på mig. Boken Biblioteket är skriven av Rasmus Fleischer och är den ena delen av en dubbelutgåva, där den andra boken handlar om just Boken. Det är en mycket angelägen bok. Orsaken att Jonas gav mig boken är att Fleischer skriver om bibliotekens och bibliotekariernas uppgift som jag också nyligen behandlat. Men Fleischer för diskussionen vidare till det digitala och vad han kallar postdigitala biblioteket.

Den digitala världen, dit biblioteken har haft väldigt bråttom, har man störtat in i utan att egentligen medvetet positionera sig eller reflektera över hur bibliotekets uppdrag egentligen kan förverkligas i digital miljö. Han visar hur man, i brådskan att leverera "lån" av e-böcker, begått liknande misstag som man redan sett inom de vetenskapliga bibliotekens kamp med e-tidskrifterna. Förlagen har, i förhållande till biblioteken, gång på gång lyckats skapa kartelliknande situationer, där de dikterar villkor som inte bara gynnar dem själva, utan också kommersiella hård- och mjukvaruleverantörer på bekostnad av öppna system. Som Fleischer säger: "Biblioteket, en gång garant för bevarande, förvandlas till en garant för radering" i och med den konstgjorda brist lånesystemen för e-böcker innebär.

Samtidigt har biblioteken helt gett upp alla försök att idka beståndsutveckling på det digitala området, och därmed, menar Fleischer, övergivit sitt uppdrag. "Det digitala biblioteket tenderar i sin allra mest utpräglade form att bli ett oändligt tunt gränssnitt mellan databaser, vars sinnebild är datorskärmens tomma sökruta", skriver han, och lite senare: " ... tillgång kan aldrig ersätta närvaro [...] tomma sökrutor kan aldrig ersätta öppna hyllor." Det vet var och en som botaniserat i bokhyllor; de kan aldrig ersättas av en katalog, för man hittar alltid oväntade verk som man inte hade fått fram eller noterat vid en sökning i en databas.

Jag hoppas många läser denna bok, för dessa frågor är relaterade med de stora förändringar vi ser inom hela medie- och förlagsbranschen. Frågan hur de allmänna biblioteken, våra gemensamma bibliotek, förverkligar sin uppgift i den digitala miljön kan få mycket långtgående konsekvenser. Det är inte en och två gånger man under de senaste åren upptäckt att man befinner sig in en situation där omvärlden förändrats så snabbt, att allmängods hamnat i händerna på stora företag, samtidigt som politiker och myndigheter tampas med hopplöst föråldrade tolkningar av upphovsrätten, vilket ofta gjort det allra svårast just för allmännyttig verksamhet.

Komplext, helt enkelt!

Jag vet inte vilket som gör mig mer irriterad: när enkla saker trasslas till i onödan och blir svåra, eller när svåra och komplexa saker förenklas så mycket att de förvrängs till osanningar. Båda förekommer ofta, i synnerhet då det gäller två frågor: samhället och informationssystem.

Sannfinnarnas politik, liksom all populism, hör givetvis till det förenklande slaget. Genom grova förenklingar serverar man "logiska" och "rationella" lösningar, utan att beakta hälften av alla relevanta faktorer eller allmänt erkända konsekvenser av olika åtgärder. Denna det minsta intellektuella motståndets taktik är av en moraliskt så undermålig nivå, att man inte kan annat än häpna över att någon täcks gå ut med att vara populist - och samtidigt låta påskina att man besitter en bättre moral än makthavare i gemen! Denna paradox illustrerar hela det förvridna resonemanget, som ligger till grund för denna förenklandets filosofi.

Man kan hitta den i mer dolda former på många håll i vårt samhälle i form av enögda truismer och politiska "faktum", som dessutom inte sällan baserar sig på ekonomiska resonemang och argument, som är bristfälliga eller föråldrade. En av de värsta just nu är enligt min åsikt truismen att större enheter per definition är effektivare. Detta är en kopiös förenkling. Dessutom är jag fullständigt övertygad om att det kommer att visa sig att mindre enheter är effektivare, eftersom de kräver mycket mindre administration och är mer flexibla och dynamiska. Jämför en liten firma med ett stort ämbetsverk. Var jobbar man till hundra procent med relevant kärnverksamhet och har möjlighet att snabbt lägga om sina processer vid behov - och var sitter omotiverade anställda på strategimöten och använder timmar på att fylla i reseräkningsblanketter och arbetstidsuppföljningsrapporter? Förr eller senare kommer det föregående slaget av verksamhetsorganisation (som också kan appliceras inom större organisationer) att konkurrera ut de förstelnade ineffektiva organisationerna och företagen, som sätter tiotals procent av sina resurser på en administration, som de facto sänker produktiviteten på många sätt. Och som dessa "effektiveringar" genom sammanslagningar skapat och fortfarande skapar.


Men ibland fungerar det precis tvärtom: jag ser det inte sällan då det gäller informationssystem. Ta nu till exempel ett universitet, där man inte av "säkerhetsskäl" kan sätta upp trådlösa nät för besökare på exempelvis konferenser. I stället bör varje deltagare registrera sig och få ett personligt lösenord på en lapp och använda universitetets normala nät. Som om detta var en mindre säkerhetsrisk, än att sätta upp ett separat öppet nät? Man både krånglar till kommunikationen och skadar verksamheten otroligt mycket, och åstadkommer, vad jag kan förstå, i själva verket en större säkerhetsrisk. Ett praktexempel på Parkinsons lag, måste jag säga.

Tyvärr sker den här typen av missar särskilt lätt i just de stora enheterna, där rationalitet och pragmatism i hela verksamhetskulturen för länge sedan omöjliggjorts genom att man skapat administrativa system och beslutsordningar mm som hindrar folk som ser vad som enkelt borde och kunde göras för att främja verksamheten, från att komma till skott och få något gjort. Detta leder till en riktigt ond cirkel. Att man sedan försöker rädda det hela med ökad kontroll är ju snarast sorglustigt. Den offentliga sektorns inkompetens att upphandla it-system har nu exempelvis resulterat i ökad kontroll från finansministeriets sida. Det tvivelaktiga i åtgärden är just det megalomana storprojekts-perspektivet med stora upphandlingar som alltid leder till att användbarheten blir lidande, eftersom dylika projekt borde tas fram mer iterativt. Ministeriet borde erbjuda dialog, stöd och lösningar. Striktare regler leder sannolikt bara till större absurditeter i systemutvecklingen.

Vad jag hoppas på är att folk börjar agera och tänka självständigt. Vi behöver en liten revolutionsrörelse också i väst, vilket ju också på sina håll kommit i gång, inte minst på webben, där människor har möjlighet att bidra och påverka. Enkelt är enkelt och komplext komplext. Alltid är det ju inte som man först trott, och därför är flexibilitet och lösa strukturer så särskilt viktiga för att uppnå goda resultat i vår komplexa tid.

Folkbildning och informationsspecialister

Jag har på senare tid stött på kommentarer av typen: "Hemskt att se att det hos bibliotekarier lever kvar gamla uppfattningar om att de vet bättre vad kunden vill ha än han själv." Sådana kommentarer är förstås en del av en diskussion som pågått länge.

Förr i världen fanns det officiella rekommendationer för allmänna bibliotek på vilken litteratur som var lämplig och önskvärd att ha i samlingarna. Dessa kommenterade listor är samtidigt rörande och beklämmande läsning. De avspeglar förstås en patriarkalisk tid och är på sätt och vis en sorts positiv censur av vad folket ska läsa. Men det finns också en tanke om bildning och om att bibliotekarien har ett samhällsansvar och en uppgift att främja positiva företeelser sin omgivning, stöda och leda människor i en god riktning.

Samma etos finns i denna dag i exempelvis IFLAs verksamhet. Sällan har jag träffat så många idealister som på IFLAs världskonferens. Tusentals bibliotekarier från hela världen, som drivs av en övertygelse om rätt till information och kunskap, arbete för rättvisa, jämställdhet, demokrati och jämlikhet. När jag tänker på det arbete som görs t ex inom FAIFE kan jag inte annat än tycka att man ibland gjort det lite väl bekvämt för sig här hemma. I många länder balanserar biblioteken mellan sina upplysningsmålsättningar och extremt knappa resurser och myndigheter eller politiker som ibland medvetet försvårar deras arbete.

På många håll i Norden verkar man tycka att folk inte mera behöver upplysas eller bildas, utan alla ska få göra vad de vill. Därför ska biblioteken endast fungera som väl marknadsförda servicepunkter. Att ha en agenda för beståndsutvecklingen som baserar sig på något annat än efterfrågan anses ibland bara arrogant. Biblioteken ska inte säga vad som är god eller dålig litteratur. Den bildning och upplysning biblioteken ska lära ut är endast informationskompetens. Om innehållet ska inte bibliotekarien säga något, inte moralisera, inte truga. På biblioteken kan man också följaktligen låna ut vad som helst. Filmer, skivor, dataspel, gångstavar, barnstolar … Bara man får besöks- och lånestatistik är det gott. Man tycker, eller finansiärerna tycker, fortfarande att det är viktigt att människor fysiskt tar sig till biblioteket.

Samma diskussion finns i dag också inom högskolebiblioteken: ska man ha utbildade ämnesbibliotekarier som sköter införskaffandet av speciallitteratur utgående från egen bedömning, eller skaffar man böcker bara enligt efterfrågan?

Bland specialbibliotekarierna pågår en intressant diskussion om vad informationsspecialisternas förändrade roll går ut på. Bibliotekarier som jobbat länge inom specialistorganisationer besitter ingående kunskaper om verksamhet, informationskällor och -kanaler på sitt specialområde. De känner sin inte sällan frustrerade av att deras kompetenser inte uppskattas i organisationernas verksamhet som helhet. De kunde många gånger ha väldigt mycket att ge också gällande informations- och kommunikationsverksamheter för hela organisationen.

Informationsspecialister är experter på att utvärdera och förvalta information. Bibliotekarier är informationsspecialister. Det är klart att de också utför ett serviceyrke och bör fokusera på kundernas behov. Men det innebär nog också att de kan ha synpunkter på innehållet i den information de förmedlar. I själva verket bör de ha det och inte sticka under stol med den kunskap de förvärvat om substansfrågor. Det finns visst god och dålig litteratur och bättre och sämre information. En bibliotekarie ska hjälpa folk att hitta kvalitet i flödet. Och det behöver dessutom inte alls ske endast i bibliotekslokalen. I vårt samhälle behövs mycket hjälp och stöd för att föra fram riktig information. Utan folkbildning är demokratin hotad. Det är alldeles uppenbart, när man noterar hurdana dumheter en del politiker lyckas slå i folk.

Mångfald i åsikter och omdömen

Besökte i lördags Lilla Teatern och såg Camus De rättfärdiga. Den var bra tyckte jag. Seriös teater, njutbar regi etc. Salongen var mindre än halvfull och pjäsen läggs ner. Det kan finnas olika orsaker, och ingen av dem är riktigt behaglig, tycker jag.

Den första orsaken kan vara Hufvudstadsbladets recension (17.9). Den var en riktig teaterkritik som också påtalade saker som enligt den professionella experten kunde ha gjorts bättre. Det är utmärkt, en teaterkritiker ska leverera sakkunniga omdömen om teaterkonst, inte referat. Det som slog mig är ändå att det också skrivits åtminstone tre andra recensioner av samma uppsättning: i Vasabladet 19.9, i Västra Nyland 17.9 och i Borgåbladet 17.9. Jag har inte läst dem alla, men det jag funderade över var nog om inte Hbl har en något för dominerande ställning. Egentligen borde man ju läsa flera recensioner, för att få en mångsidigare bild av hur en uppsättning kan uppfattas. Då man skriver en recension kan man ju nämligen omöjligt ta upp alla olika aspekter av en uppsättning, utan man måste välja att fokusera på några.


Den andra potentiella orsaken är att den finlandssvenska teaterpubliken är intellektuellt slö. Denna orsak hänger samman med den tredje: biljettpriset var inte helt billigt. Jag skulle nog bra gärna se att man tog in fyrken ännu tydligare på dyra uppsättningar med orkester och dans och hi och hå. De skulle bli mer proportion på det hela. Subventionera "seriös" teater mera. Den kan omöjligt vara lika dyr att sätta upp och det behövs lite morot i att besvära sig på en pjäs som inte bara är tjo och tjim och underhållning. Inget fel på underhållning alltså, absolut inte. Men det skadar ju inte heller att ibland inte ta den intellektuellt sett enklaste vägen. För ofta har de stora underhållningsuppsättningarna inte väldigt mycket större djup än sannfinnarnas ordförande i sina utläggningar. Folk borde uppmuntras att tänka och teater är inte alls ett dumt sätt. Att tänka också svåra och besvärliga tankar.