Uppföljnining 11.7.2026

Angst i Ankara

Natomötet lyckades i den mån att det inte blev en politisk totalkatastrof. Däremot blev det ett rätt stort fiasko för Trump, som bland annat talade om den islamska republiken Japan, kallade Zelenskyj för Putin, och sin vana trogen skällde ut andra Natoländer. Han avslöjade också att han verkligen inte har koll på läget, han var sluddrande, långsam, förvirrad och uppsvullen. Klart blev också att det är slut på eldupphöret med Iran, såsom det bombats de senaste dygnen.

Paranoia

Medan Trump tog sitt nya kuwaitiska mutplan till Turkiet, var han tvungen att ta sitt gamla plan tillbaka av säkerhetsskäl. Trump är klart rädd för att utsättas för lönnmord eller attentat. Ur presidentens perspektiv var resan alltså inte lyckad. Det sägs att han avskyr dylika möten där han är en bland många ledare och inte står i fokus jämnt. Gällande Iran har han varit tvungen att mer eller mindre medge att den fina dealen i själva verket var usel och dessutom inte funkade. Han sitter alltså med ett evighetskrig där han satt sig själv helt ur spel lämpligt inför mellanårsvalet.

Följaktligen låste han in sig på Vita huset då han kom hem och vägrade kontakt med omvärlden. På sin sociala media ägnar han sig åt att hota Iran med missilregn och förstörelse det kommande året(!), posta bilder på Vita husets detaljer, manipulera börsen och lägga sig i val.

Västra halvklotet

Situationen i Kuba håller på att bli riktigt dålig. Kubahöken, utrikesminister Rubio verkar ändå för tillfället vara för upptagen med spelet mot sin konkurrent vice president Vance för att kunna agera. Den eskalerade situationen i Mellanöstern verkar leda till att man mest ignorerar utvecklingen i Kuba eller det av jordskalvet drabbade Venezuela, där regimen hotar kollapsa. Trump fortsätter ändå att räkna in Venezuelas olja i de amerikanska resurserna. För övrigt kan man inte säga att USA:s utrikespolitiska strategi förverkligas särskilt väl.

Lågenergipolitik

Olje- och bensinpriserna är fortsatt höga och kan väl väntas stiga då den amerikanska utrikespolitiken har upplöst sig själv i ett rådd av lösryckta poänger, som ramlar ur lotteritrumman mer eller mindre slumpmässigt från hela statsledningen (47 år, kärnvapen, Amerika först, regimbyte, eldupphör, bomba, osv ). Priserna är ändå inte så höga som man kunde vänta sig, då de strategiska reserverna minskar hotfullt. Delvis beror det på att Trump öppnat för oljeborrning i känsliga naturområden, delvis antagligen på att Kina och Asien överlag minskat på sitt fossilberoende mer än väntat.

 
Oljan är ändå tillräckligt dyr nu för att ordentligt driva på övergången till förnybar energi, i synnerhet i länder där bensin, förbränningsmotorer och luftföroreningar inte har en underlig koppling till manlighet och individuell frihet. Den här sköra manligheten, som inte förmår utvecklas med tiden, är av samma skrot och korn som dyrkan av starka män som ledare och den hotar allvarligt inte bara ifrågavarande länder utan hela världen.

Vita huset meddelade i ett inlägg på sociala medier att de lanserar ”Freedom Fuel”-bensinstationer som kommer att sälja bensin för 3,47 dollar per gallon ”för vår 47:e president” i Pennsylvania. Delstaten är en swing state, där republikanerna tappar förtroende för Trump. Demokraterna anses bättre på ekonomi, vilket är ovanligt och den demokratiske guvernören Josh Shapiro är väldigt populär.

Machodemokrater

Pennsylvania är också hemstat för demokraternas populistiska problemsenator John Fetterman. Han hör till kategorin storvuxna män som "vågar" säga saker, och talar som vanligt folk. Det är en viss typ av populister och populister är vad demokraterna behöver för att nå ut. Många är extremt besvikna på partierna och systemet och man måste kunna signalera radikal förnyelse, nya tag, nya människor, nya visioner. Då är en trumpbesläktad typ, som inte är rädd för att vara politiskt inkorrekt, en karaktär som kan tänkas vinna över i synnerhet män. Den socialt liberala John Fetterman har särskilt i utrikespolitiska frågor alltmer sällat sig till republikanerna och nu spekuleras det i om han tänker byta parti.

Den andra machopopulisten Graham Platner dök däremot upp nyligen i Maine, som kan anses vara en demokratisk stat, men där man odlat ett visst hopp om att ta över en senatorspost. Nu hände det som många oroat sig för, nämligen att Planters förflutna hann i kapp honom och nu står demokraterna inför en situation som är bekant från förra presidentvalet: det återstår i praktiken en för kort tid för att riva fram en ny kandidat ur partileden som kunde vara en fräsch figur. Det finns en stor risk att frustrerade väljare låter bli att rösta. Autentiska, karismatiska politiker med en profil som matchar väljarkåren växer inte på träd och framför allt kan de omöjligt produceras av partimaskineriet, de uppstår spontant.