Skönhet och ångest

Som en liten mjuklandning till jobbet efter semestern fick jag åka till Oulanka forskningsstation på ett forskarmöte. Fast det var nog rätt tufft för att vara mjuklandning. Inte på grund av att programmet började klockan 8 om morgnarna och pågick till sena kvällen med vetenskapligt innehåll på ett för mig relativt obekant område, utan på grund av insikten om hur genomgripande förändringar redan länge varit i gång på grund av våra utsläpp av växthusgaser. På plats fanns allt från biologer och kemister till agroforstare och varenda en kurva eller graf som visades spretade antingen ilsket uppåt (temperaturer, växthusgaser, etc) eller formligen rasade neråt (biodiversitet etc). Skalan gick från små mikrober till kraftiga väder- och klimatfenomen och överallt, överallt fanns det effekter. De enda positiva trenderna fanns inom föroreningar, som faktiskt minskar. Utom då det här att man tydligen i Finland inte låtsas om kvicksilvret som också finns i torvmossarna. Kallsvett med mindre. Det är nog inte så att miljöfrågorna och klimatförändringen på något sätt överdrivits i offentligheten. Tvärtom.

Det är svårt att se att det skulle finnas mycket mer angelägen forskning och ett större behov av att kommunicera den till allmänheten. Till exempel vad gäller skogsbruket, där hyggeslöst skogsbruk är häpnadsväckande effektivt och har enormt mycket mindre verkningar på miljön. Produktiviteten är riktigt bra för det växer bra och naturen mår bättre då den inte rakas i kalhygge. Det finns förresten ett medborgarintiativ kring detta. Jag lärde mig också att man dränerat över hälften av våra våtmarker och att det gjorts i praktiken helt i onödan, eftersom det inte är någon vits att försöka odla skog där. Enda resultatet har varit krasch i artrikedomen och sämre vatten. Så nu kunde man kanske göra något fiffigt med dem i stället. Forskarna är så lugna och analytiska. Jag kan inte annat än beundra deras strävan efter objektiv kunskap. Och det gör mig upprörd att de måste kämpa som galningar för sina resurser. Nedskärningarna hotar ständigt, liksom beslutsfattares ignorans och ointresse för faktabaserad kunskap.

Men Oulanka var i sig också en skön upplevelse. Forskningsstationen är en vacker plats intill Kiutaköngas fors lite norr om Ruka. I femtio år har man samlat information om djur, växter och miljö som en del av Uleåborgs universitet. Forsen som är i naturtillstånd tack vare aktivism på 1950-talet flyter i en ravin med fina röda klippor och är lättillgänglig tack vare den förbipasserande vandringsleden.

En mors hjärta

Det är mera sällan jag ägnar mig åt familjeangelägenheter här, men nu måste jag ändå berätta om min dotter Matildas äventyr som hon påbörjade igår tillsammans med sin man Peyman. I mer än ett år nu har de jobbat och sparat pengar, bott i en bil, planerat och byggt cyklar och annan utrustning och igår bar det äntligen av. Jorden runt på cykel är deras målsättning!


Man kan följa deras resa via deras webbsida, instakonto och youtubekanal. Gör det gärna, det behöver påhejare och följare!


Avskedet från familjen skedde igår kväll under annars festliga omständigheter. Många gånger fick jag frågan hur det känns, men kunde inte riktigt svara. Spännande, overkligt. Alla fyra barn är oss så kära och ständiga källor till glädje och överraskningar, alla så olika och går sina egna vägar. Det är en förälders privilegium att få följa med och försöka finnas där om det behövs. Modiga barn har jag och det är jag glad över, att de vågar göra det de brinner för. För brinner gör de alla fyra. Och vad kunde väl vara bättre än det?

Bilden togs av min goda vän och Matildas gudmor Ira Tilander.

Fasadklättring

Min barndomsfavorit Harold Lloyd i klassikern Upp genom luften, 1923.

Att klättra på hus är onormalt, farligt och provocerande. Det är ett oroande och förargelseväckande beteende. Oombedda cirkuskonster. Vid byggnads- och underhållsarbeten har man förstås varit tvungen att göra det i alla tider. Men att annars bara klättra på fasader har historiskt har varit förknippat med subversiva eller annars kriminella aktiviteter. Det uppfattas fortfarande som olagligt att olovligt beträda fasader och tak. Men det blev också något av en sport under slutet av 1800-talet, kanske inspirerat av försöken att bestiga allt högre berg.

I Österrike fanns en "tornputsare" vid namn Josef Pircher,  som påstods ha klättrat upp på 130 kyrktorn.  Natten mot kejsarens Frans Josef födelsedag 1886 besteg Pircher S:t Stefansdomen i Wien som är rejält över 100 meter hög. Han förde upp en fana och tilltaget hade nog karaktären av sportprestation.

Fasadklättrandet görs ofta utan hjälpmedel eller med rep. Under 1890-talet blev klättrandet på hus vanligare som sport. Då var det var studenter som sysslade med det, lämpligt för unga män att demonstrera både mod och styrka.  Jag tror kanske min farmors bror Walter Runeberg (1903-1954) hade samma tanke. Han lär nämligen ha sysslat med fasadklättring. Undrar om han hade kolleger i den branschen här i landet? Det låter ju som något just gäng sysslar med.

Numera är klättring förstås en populär sport, tillgänglig för alla i många olika former, i allt från klätterväggar i simhallar till äventyrsparker bland träd. De senaste decenniernas glasfasader har å sin sida närmast sysselsatt fönsterputsare med sina hissar, så jobb har funnits för dem som inte lider av höjdskräck och är kunniga med tekniska hjälpmedel. De nyare trenderna med kraftigt strukturerade fasader i t ex Hagalund eller Böle ser inbjudande ut, men har veterligen inte ännu lockat olaga klättrare.

I dag är kanske den mest kända fasadklättraren Alain Robert, som också han balanserar mellan trots som kräver överraskning och den publicitet och synlighet hans tilltag kräver. Mindre miljöproblem och mera originellt än att bestiga Mount Everest, ändå.

Semesterläsning

Stormförtjust hittade jag onkel Georg och onkel Frans igen hos Ralf Parland i Hem till sitt hav. De vädergrälande onklarna gestaltades underbart av Lasse Pöysti och Nils Brandt i Åke Lindmans film Tjurens år. Tyvärr har den precis försvunnit från Arenan, men Den förtrollade vägen ligger ännu kvar och onklarna skymtar där också. Under semestern läste jag också om Henry. Tänkte på att Oscar kanske egentligen var den mest ambitiöse av bröderna, möjligen för ambitiös. Och att det där reflekterande djuptänkandet kanske ändå kommer från farmor Heidi. Det bryter på något sätt mot det rättframma, raka och naiva parlandska.

Jag funderar också på om Heidi fanns med i Oscars stora roman Förvandlingar. Om man frågat farfar hade han troligen inte kunnat svara. Han hade nog aldrig vågat fråga henne.

FOMO

I dagens Hesari intervjuar Saska Saarikoski Bengt Holmström (endast för prenumeranter). Som en röd tråd genom texten löper de kopernikanska vändningarna. Holmström framhåller en tes om en återkommande utmaning forskare står inför: att saker ibland inte är som de ser ut, utan precis tvärtom. Som detta med solen och jorden. Jag tycker också han har en bra poäng i sambandet mellan att kunna avgränsa och strukturera tänkandet. Hur detta i sig  trendiga tänkande förhåller sig till reduktionism, är något man kunde fundera mera över. Att det är adekvat och därför ett modernt sätt att komma framåt i ytterst stora och komplexa frågor är väl mer eller mindre klart. Man måste allt oftare bryta ner problem, uppgifter och utmaningar i mindre delar och ta sig an en sak åt gången. Inom it-sektorn gör man det både gällande tidtabeller (strikt time boxing) och uppgifter. Konsten är ju sedan att se till att det hela ändå fungerar flexibelt.

En rolig kopernikansk vändning stötte jag nyss på i Barend Mons nya bok om hantering av forskningsdata. Han menar att vi för att åstadkomma hållbar vetenskaplig forskning helt kallt borde tänka om det vetenskapliga publicerandet: Inte publicera en artikel med tillhörande data, utan publicera data med tillhörande forskning. Tanken är värd att begrunda, tycker jag. Om data är bra, är de egentligen mer bestående än slutsatserna.

I Mejlans har det funnits två bronsåldersgravar.
Av den ena finns resterna kvar vid Hummelviken.

När jag igår cyklade runt Bredviken kom jag att tänka på en annan kopernikansk vändning som vi borde göra. Turen var nämligen full av upptäckter av gamla och nya saker. Från resterna av det gamla gravröset vid Mejlans Hilton till säkerhetspådraget vid Fiskartorpet. Många lever klistrade vid sociala medier i en skräck för att missa något (FOMO, fear of missing out). När sanningen ju är den, att det just då man missar saker. Vändom oss.

Munksnäs.

Upptäckte också precis Eva Wichman. Många tänkvärda tankar. Denna får mig att tänka på Filifjonkan, men också många andra.

För vissa människor är det viktigt, ja nödvändigt - ha en avgrund inom synhåll att titta ned i, för att övertyga sig själva om att de har lust att leva.

För andra är avgrunden nödvändig för att påminna dem om att de skall upphöra nångång. De är mycket få.

Ur Bitar av livet, belysta

 

Miljögröna

I dagens Hesari fann en politisk kommentator det svårt att förklara varför det svenska Miljöpartiet har så mycket mindre understöd än de finska gröna. Själv har jag alltid tänkt, rätt eller fel, att det inte alls är svårt. Jag uppfattar att både den politiska kulturen och själva partifältet är förvånansvärt olika i de två länderna av historiska orsaker och detta förklarar galant skillnaden i understöd.

1. Jag tror att De gröna länge haft ett bredare politiskt stöd, inte gällande kvantitet, men kvalitet. Det har från början funnits mycket starka profiler med som drivande krafter, personer som helt klart inte varit vänster (taistoiter). Det har varit människorättsaktivister, naturskyddaktivister, fredsaktivister m. m. och ofta har de haft en akademisk och samhällsfilosofisk profil. I Sverige har Miljöpartiet enligt min uppfattning med tiden hamnat mycket längre vänsterut.

2. I Finland har man en stark tilltro till både rationalism och auktoritet vad gäller forskning/fakta och det akademiska. Även etiska frågor diskuteras hellre i fakta- och rationalitetskontext, än som en ren värdediskussion. Att börja prata om hur saker känns är förkastligt och diskvalificerar en direkt som seriös samarbetspart om det gäller samhällsfrågor. Det är därför mycket, mycket svårare att flumma. De finska gröna har tvärtom profilerat sig som ett parti som diskuterar utgående från forskning och fakta, en sak i taget, utan någon annan agenda än människovärde, värdeliberalism och miljöskydd. Man kan i regel utan hysteri diskutera frågor som GMO eller energipolitik både inom de gröna och utåt, med andra aktörer.

3. De gröna i Finland beslöt i slutet av 1980-talet att bilda ett politiskt parti som inte är en ensaksrörelse. Mot mångas förväntningar har det lyckats mycket bra. Det har skett tack vare ett antal mycket kompetenta personer, en bred klick väldigt duktiga politiker, och just genom att man helt kallt diskuterar varje fråga utan på förhand "programmerade" åsikter. Den hyperkritiska och analytiska partikulturen gör att varje ställningstagande måste basera sig på sakkunskap.

4. I Finland gör den extremt rationalistiska politiska diskursen det svårt för andra partier att lyfta upp miljöfrågor på samma sätt som t ex de svenska sossarna har kunnat göra. Det finns enstaka miljöaktiva i andra partier och lösrykta, pliktskyldiga skrivningar på alla håll, men ofta händer det att ekonomin går först när det kommer till kritan. Utom för De gröna. Dogmatiska miljöförespråkare väljare har därför egentligen bara ett val i Finland. Här är det bara populister (Sannfinnarna och moderpartiet Blå framtid) som spelar med irrationella känslor. Inte ens Vänsterförbundets lyskraftiga Li Andersson vädjar till känslor om rättvisa eller spär på om arbetarklassens elände utan hon argumenterar benhårt med att ständigt slå kalla fakta i bordet.

Urbaniseringen har gått långsammare i Finland än i Sverige och så har vi inte vant oss att dra långtgående slutsatser om block då det gäller koalitionsregeringar. Partifältet är jämnare utspritt och enformigt, eftersom vi haft ett så stort centerparti. De gröna har på många sätt lätt att samarbeta med vänstern, men samtidigt tror jag de egentligen uppfattar socialdemokraterna som konformistiska och förtryckande för individernas frihet och demokratiska rättigheter. De gröna har inte heller i princip något emot att samarbeta med högerpartier, eftersom liberala värderingar passar dem båda. Jag ser att det finska gröna partiet fyller en annan nisch (som faktiskt finns och är rätt stor) än det svenska Miljöpartiet som jag tror har svårare att profilera sig i det svenska partifältet och den flummigare debatten. Finska politiker är generellt högt utbildade och vana att analysera fakta. 

Regression mot medelvärdet

En av tankarna som stannade hos mig efter läsningen av Kahnemann var en idé jag fick om att vi levt de senaste decennierna i en socialt och ekonomiskt ovanligt god tid, med en positiv samhällsutveckling. Den era av tillit till samhällsinstitutioner, demokrati, forskning och utbildning, rationalitet och människovärde för alla, har varit lite för snabb och bra för att vara "sann". Att det kommer bakslag borde egentligen inte förvåna. Demokratin kommer att producera också maktfullkomliga egoistiska och skurkaktiga folkvalda ledare. Deprimerande är närmast hur snabbt och på hur många håll det sker just nu.

Inför "toppmötet" i Helsingfors funderar jag på vad de två i längre historiskt perspektiv närmast normalbegåvade regenterna kan tänkas diskutera. Trump nöjer sig troligen med mediokra löften om israelisk säkerhet varvid Putin får fria händer i Mellanöstern. Vad den ryska ekonomin i slutändan tål är väl den största begränsande faktorn där. De rysk-turkiska relationerna blir, vid sidan av Iranfrågan, avgörande. Tyvärr lutar det antagligen snarare mot mera oro än fred och harmoni de närmaste decennierna. En gemensam ovän har ju presidenterna dessutom i Europa, så man kan kanske räkna med värre handelskonflikter för vår del. Visserligen kan det ta en stund för Trump att förverkliga Putins planer, vilket jag räknar med att han fortsätter att göra (utan att inse det förstås). Trump kommer som vanligt att tro att han gjort nån stor deal med Putin, men den dealen gäller på sin höjd hans egna affärer. En liten strimma av hopp är att vår egen president kanske lyckas få in ens en liten miljöpolitisk agenda.

Hur kan det ha blivit så här? Efter alla decennier av utbildning och yttrandefrihet? Medan kritiken mot Facebook bara växer (Lanier, Vaidhyanathan) ser jag att det är en grov förenkling att skylla på digitalisering eller sociala medier. Det handlar nog om att världen inte är så enkel att utvecklingen går att styra rationellt och enkelt i en viss riktning. Samtidigt ger vetenskapen oss hela tiden nya verktyg att lösa problem. Också samhällsutvecklingen kan man försöka påverka i en positiv riktning med kunskap. Diskussionen är därför viktig.