Inför "toppmötet" i Helsingfors funderar jag på vad de två i längre historiskt perspektiv närmast normalbegåvade regenterna kan tänkas diskutera. Trump nöjer sig troligen med mediokra löften om israelisk säkerhet varvid Putin får fria händer i Mellanöstern. Vad den ryska ekonomin i slutändan tål är väl den största begränsande faktorn där. De rysk-turkiska relationerna blir, vid sidan av Iranfrågan, avgörande. Tyvärr lutar det antagligen snarare mot mera oro än fred och harmoni de närmaste decennierna. En gemensam ovän har ju presidenterna dessutom i Europa, så man kan kanske räkna med värre handelskonflikter för vår del. Visserligen kan det ta en stund för Trump att förverkliga Putins planer, vilket jag räknar med att han fortsätter att göra (utan att inse det förstås). Trump kommer som vanligt att tro att han gjort nån stor deal med Putin, men den dealen gäller på sin höjd hans egna affärer. En liten strimma av hopp är att vår egen president kanske lyckas få in ens en liten miljöpolitisk agenda.
Hur kan det ha blivit så här? Efter alla decennier av utbildning och yttrandefrihet? Medan kritiken mot Facebook bara växer (Lanier, Vaidhyanathan) ser jag att det är en grov förenkling att skylla på digitalisering eller sociala medier. Det handlar nog om att världen inte är så enkel att utvecklingen går att styra rationellt och enkelt i en viss riktning. Samtidigt ger vetenskapen oss hela tiden nya verktyg att lösa problem. Också samhällsutvecklingen kan man försöka påverka i en positiv riktning med kunskap. Diskussionen är därför viktig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar