Från imitation till copy-paste-kultur?

För länge sedan vara imitation en ädel konst. Jag avser inte nu det härmande och apande man idkar på scen i underhållningssyfte, utan konsten att efterlikna någon erkänt duktig förebilds alster i tal, skrift eller annan konst. Främst gällde det stil, att kunna bemästra olika stilgrepp på ett kreativt sätt. Skickligt gjorda pasticher och parafraser var uppskattad konst, hedrande för "offret", alltså förebilden. Det var hedersbetygelser. Om publiken sedan inte identifierande förebilden bevisade den ju bara hur obildad den var. Det var alltså före man hittat på detta med upphovsrätt.

Man började med att kopiera rakt av för att lära sig tekniken, för att sedan mogna i sin egen uttryckskonst och färdighet, så att man kunde ta sig lite större friheter och imitera. Detta gällde som pedagogisk metod i ämne som ämne i sekler. Komplexa saker, som brev och tal med otaliga retoriska element och nivåer, eller tavlor eller kompositioner, analyserades samtidigt som de kopierades. Också det man inte medvetet registrerade lärde man sig av exemplets och upprepningens kraft att intuitivt omfatta som estetiskt eller bra.

Sen kom romantiken och de stora geniernas epok: 1800-talet och början av 1900-talet. Samhället demokratiserades och konstnärerna behövde framhålla sin unika kapacitet för att försörja sig allt mer på marknadens villkor. Upphovsmannen och upphovsrätten föddes. Den "kreativa förmågan" koncentrerades i vissa personer, som länge behandlades som om de skapat mästerverk ur tomma intet. Replika förvandlades till plagiat. Det viktigaste var att vara originell, eller så kunde man glömma det där med att vara skapande eller konstnärlig. Imitation blev satir. Eller bara dåligt.

I dag ser vi redan annorlunda på saken. Vi ser att konst som inte refererar till annan konst eller samhället är innehållslös. Modern konst, exempelvis film, kräver intertextualitet. Publiken söker referenser, kommentarer till annan konst och diskussion, associationer, annars är verket bara banalt och platt. Jag tycker att just inhemsk film är ett ypperligt exempel på detta. Bra filmer är förutom dramaturgiskt och estetiskt bra även en del av ett större film- och konsthistoriskt sammanhang och ett inlägg i en större diskussion. Därför behöver folk som gör konst utbildning eller ett seriöst och brett eget intresse för de konstnärliga uttrycket i historiskt perspektiv. Dylika hänvisningar kräver imitation om de ska vara subtila, i synnerhet då det inte handlar om text.

Pelle Snickars inlägg i dagens Svenska Dagblad lyfter fram intressanta frågor kring detta med den digitala textens (och varför inte också de andra digitala materialens) karaktär och kopierandet som kreativ handling i dag.

Osökt kommer jag också att tänka på den diskussion om kuratering och redigering som förts på Yle. Kopiering, kuratering och redigering är färdigheter som är på väg upp. Återanvändning är lätt och intressant, och det har blivit uppenbart att olika slag av återanvändning kräver färdigheter. Exempelvis de otaliga fotoskämten om bilden av olika yrkesgrupper som på senare tid cirkulerat vilt på Facebook är ett tecken på att imitationen är på väg tillbaka. Fortfarande mest som folkkultur (för visst har ju folk sett sig tvugna att vara kritiska och förlöjliga skämten), men jag ser det nog som ett steg mot också imitationens återkomst.

Vårt gemensamma kulturarv

Jag följer igen med avund med skeenden i Sverige. Nej, inte diverse kungabarn, utan initiativet till samarbete mellan de svenska minnesorganisationerna (museer, arkiv och bibliotek) och det svenska Wikimedia. Trots att finska Wikipedia är en av de mest använda, är aktiviteten i form av samarbete med kulturarvssektorn svagt. Direkt pinsamt svagt om man ser till exempel till Wiki loves monuments-kampanjen. Den finska föreningen är liten och skulle definitivt behöva stöd av både offentliga institutioner och tredje sektorn.

Stödet behöver inte ens vara ekonomiskt, utan det kan gälla att ge innehåll till det icke-kommersiella projektet. Arkiven är sprängfyllda av digitaliserade material som ligger och väntar på att någon eventuellt ska hitta på att gräva fram dem (om de ens finns tillgängliga på webben) i krångliga databaser.

Har man ens övervägt att använda Wikipedia som marknadsföringskanal? I Tyskland har riksarkivet framgångsrikt marknadsfört sina foton via Wikipedia. I Finland finns det inte ens allmänt tillgängliga officiella porträtt av våra presidenter som man får använda. Alltså på riktigt. Det handlar om allas vår gemensamma egendom. Ibland blir jag så upprörd på att man inte får ändan ur vagnen med så enkla saker som detta.

Lite hopp

Gläder mig oerhört över att Helsingfors Universitets personal vill sluta använda Mehiläinens tjänster. Det är ett fint test på hur strategifloskler faktiskt kan omsättas i praktiken och i förlängningen hur man vid konkurrensutsättning kan prioritera moraliska frågor framkom ekonomiska kriterier. Lika glädjande är biskop Askolas Ekofasta. Äntligen vaknar kyrkan och akademia. Jag misstänker att marknadsfundamentalisterna inte kan knäckas av humanismen ensam. Kyrkan måste ta ställning mer aktivt. Man måste hota de girigaste med evig förtappelse om vi ska få någon ordning på världen. Inte för att fundamentalreligiösa av olika skolor heller brukar visa särskilt mycket omtanke om nästan eller miljön. Men så mycket som vi utarmar vår planet och människorna, som aldrig förr, och fortfarande finns det för många som har mage att påstå att "det inte finns pengar". Det är nog något annat, mycket viktigare, som saknas.

Digitalbaserade material och LDB

Dagens föreläsning handlade om digitalbaserade material och om långsiktigt digitalt bevarande. Jag har behandlat ämnet ett antal gånger i bloggen och man kan får fram texterna genom att söka med nyckelordet långtidsbevaring (taggmolnet finns längst nere på sidan). Den mest grundliga genomgången finns här.

Digitalbaserade material, på engelska born digital objects, är en växande grupp material. Dessa material är framtida forskares källor … men vad ska vi bevara och hur är inga lätta frågor att besvara. Trots att nästan alla material i dag uppstår i digital form, behöver inte alla material bevaras digitalt, till exempel text och stillbilder går förhållandevis enkelt att göra om till fysiska objekt, som kan läggas i arkivmagasin och bevaras på traditionellt sätt.

Men till exempel webben innehåller mycket material som inte kan återges på ett sätt som liknar den ursprungliga användarupplevelsen utan en dator. De tekniker som man i dag använder för att ta tillvara webb utelämnar ändå en stor del av materialen av tekniska orsaker, exempelvis diskussionsforum blir ofta oinsamlade. För att rädda dem för eftervärlden behövs andra åtgärder.

Digitalt bevarande kräver aktiva åtgärder eftersom material så lätt kommer bort eller blir obrukbart utan planering och dokumentation. Bevaring är därför dyrt, mycket dyrare än det kostar att köpa en hög hårddiskar. Men vilka är de alternativa kostnaderna, för återskapande av information (om det ens är möjligt), för männsikors rättskydd, för vårt kulturarv?

Femte fakulteten

- Föreläsningar och tenter är helt bra, sa professor Klinge under vårt första studieår, men det mesta lär ni er i den femte fakulteten, i samtalen med äldre studenter.

Den femte fakulteten, det var huvudbyggnadens kafé. De fyra fakulteterna, den filosofiska, den teologiska, den medicinska och den juridiska, har alltid kompletterats av det inofficiella umgänget mellan akademiker, där vägen från student till lärare är en glidande process, där man aldrig blir fullärd och redan som mycket ung kan bidra och delta i diskussioner - om inte annat, så genom att ställa frågor. För det är just i diskussionen och argumentationen som forskningens essens finns.

När jag själv i veckan höll min provföreläsning för docentur (fy, vad nervöst det var fast man föreläst mycket och är väl förberedd) talade jag om Historievetenskapen och digitaliseringen. Med digitalisering avsåg jag då den förändring som vår kultur genomgår som bäst. Förändringen påverkar historikernas källor, forskning och den vetenskapliga kommunikationen. Jag har tidigare pläderat för det jag kallat att bedriva vetenskap för öppen ridå, och jag vidhåller att webben och de sociala medierna är ett bra och nödvändigt forum att föra den vetenskapliga diskussionen.

Många professionella forskare inser detta och stärker både forskningen i sig genom att öppet diskutera också halvfärdig forskning i offentligheten och samtidigt en intellektuell närvaro på webben genom att delta i de offentliga samtal som pågår i bloggar och mikrobloggar. Det krävs förstås en del anpassning att ge sig in sådana samtal, i synnerhet då många av oss fått sin utbildning under en tid då man var tvungen att väga varje ord man publicerade på guldvåg. Den rädsla för att förlora sin auktoritet och trovärdighet som håller tillbaka forskare från att exempelvis blogga ter sig ändå allt mer som en oacceptabel slutenhet och elitism. Varför panta på sin kunskap? Varför detta avfärdande av detta nya forum för den femte fakulteten som irrelevant eller mindre värt? Varför denna orimliga rädsla för att "slösa" tid eller förlora kontroll? Trots att jag inser att detta skifte av medium inte passar alla, hoppas jag ändå att alla akademiker skulle begrunda denna fråga och sitt etos som representant för humanismen och det kritiska tänkandet.

Men kaféerna försvinner ingenstans de heller. Jag är säker på att de inofficiella seminarier som under min studietid bedrevs på det legendariska Pam Pam, pågår i studentlokaler och på krogar fortfarande. Det är inte sällan där de stora insikterna föds. Jag ser mycket fram emot Historicus femtioårsjubileum och de intensiva diskussioner som alldeles säkert kommer att föras också där.

Bokhistoriska databasen Henrik

I dag hade jag ett trevligt möte med den (rätt) färska professorn i bokhistoria Tuija Laine - den första i Finland och en av få i Norden. Vi har sedan många år ett roligt gemensamt projekt, som trots att det legat vilande en tid, stilla fortlevt på webben under beskydd av Finska Litteratursällskapets bibliotekschef Cecilia af Forselles. Det gäller den bokhistoriska databasen Henrik.

Bakom databasen finns i själva verket ett helt nätverk av bokhistoriker som varit inblandade på många sätt. Ett resultat av samabetet är boken The Emergence of Finnish Reading and Book Culture in the 1700s, som innehåller studier i finländsk 1700-tals bokhistoria. Eftersom vår krets fokuserat på bokägande och läsning är texterna mer kulturhistoriska än fokuserade på existerande gamla böcker. Inspirerade av Henrik Grönroos forskning har vi hämtat kunskap ur olika typer av bokförteckningar - vanliga människors läsande blev vanligare under denna tid. Det är just sådan information som samlats i databasen i en indexerad och sökbar form. Man kan där se vilka böcker en handelsman eller hantverkare ägde. I databasen har införts böcker från Helsingfors och Uleåborg.

Dagens möte handlade om fortsättningen. Vi kommer nu att få en praktikant som börjar föra in material från Åbo, så vi får ännu ett nytt material att jämföra med. Det ska bli spännande. Åbo var ändå universitetsstad. Hur skilde sig stadens bokkultur från de två andra städernas? Det återstår att se.

Ännu om film

Jag måste ännu tillägga några ord om digitalisering av film. Peter von Bagh, som måste anses vara en av de största experterna och en av vår tids stora intellektuella på området åtminstone i Europa, har ansett att det statsfinansierade digitaliseringsprojekt i våra biografer som är i sitt slutskede är en av det senaste seklets värsta kulturskandaler. Han utdömer digitaliserade versioner av gamla filmer både i både estetiskt och vetenskapligt hänseende. Endast mycket högklassig digitalisering av HD-kvalitet kan (möjligen) komma på fråga. Bildåtergivningen bedömer han i 999 fall av 1000 som fullständigt undermålig, och är skärrad över att filmforskare exempelvis skriver vetenskapliga texter om film utgående från diverse dvd-versioner. von Bagh anser att bildkvaliteten, ljuset, färgerna och känslan i riktig film inte kan återges digitalt. Han har förfäktat detta återkommande i synnerhet i tidskriften Filmihullu.

Det som förr hette Filmarkivet är i dag en del av det Nationella audiovisuella arkivet, där man samlar in och bevarar både tv, radio och film. Antti Alanen har fört en interassant blogg och han har också skrivit om digitalisering. Inlägget är gammalt och en del har väl förbättrats vad gäller standarder, men inlägget är belysande gällande villrådigheten inför de nya teknikerna. Kanske det ändå inte gått så illa, åtminstone ibland har ju tekniken varit till nytta, som man kan läsa i Kristin Thompsons och David Bordwells blogg.