Digitalisering av fotografier och ljud

Dagens föreläsning handlade om digitalisering av bild och ljud. Det blev av tvång rätt tekniskt med samplingsfrekvenser, färgdjup och filkomprimering. Avsikten var att illustrera hur mycket tekniska val man måste göra då man vill digitalisera material. Ibland är man ju tvungen att göra det bara för att rädda innehållet för eftervärlden, då mediets livslängd närmar sig sitt slut. Exempelvis videokassetter håller ju som bekant i princip bara ett decennium, ungefär, beroende på kvalitet och förvaringsförhållanden. Ofta gör man digitalisering för att öka tillgänglighet och användbarhet, exempelvis för smalfilmer eller fotografier på glasplåtar.

I princip vill man ju spara så mycket information som möjligt, och har man mycket tid och pengar kan man ofta spara mycket mer än vad de mänskliga sinnena behöver för att anse att kopian är lika bra som originalet. Ibland kan det till och med bli bättre då man kan förbättra exempelvis bilder eller ljud så att man själv kan få ut mera information av dem.

Om man vill bevara "originalet" måste man också ställa sig frågan vilket som är originalet: är det objektets nuvarande skick eller bör man till exempel försöka åstadkomma de "ursprungliga" färgerna i ett gulnat fotografi? Också här måste man kanske ibland fundera över upphovsmannens intention och fundera hur man borde beakta den. Och som vi konstaterade under föreläsningen borde man kanske här också, liksom vid textdigitaliseringen, försöka skapa olika versioner i den mån det är möjligt.

Digitalisering kräver mycket kompetens och förberedelser. Man måste prioritera och avgränsa, bestämma sig för teknik och processer. Det är också mycket viktigt att man dokumenterar allt och skapar tillräcklig metadata för varje objekt.

Men vi diskuterade också de problem som arkivens och bibliotekens höga kravnivå skapar. De som läser finska kan med fördel kasta ett öga på den utredning som nyss publicerades om forskarnas tankar kring digitala material. Jag har själv skrivit en litet inlägg om forskardriven digitalisering som väckt en del respons.





Vi tittade också på den äldsta bevarade filmsnutten av Joseph Niépce från 1888.

Fyrk finns, finns förståelse?

Lektoratet i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi dras in, mediehusen skär ner och de två stora förlagen slås ihop. Det råder krisstämning på finlandssvenskt håll. Hur ska det gå för det svenska språket, den svenska kulturens kärna i Finland? Litteraturen, de humanistiska vetenskaperna, undervisningen i skolorna, språket självt i vårt samhälle?

Frågan upplevs som akut. Vid seminariet Fyrk finns, finns kultur? som ordnades av litteraturvetarna i Helsingfors (främst Rita Paqvalén) och Nya Argus (främst Trygve Söderling) i dag fyllde den första salen över brädden, och en underbar samling finlandssvenska kulturknuttar och kreativa människor fick vandra i ankmarsch till en större sal. Snabbt räknade jag till 150 personer. Författare, förlagsfolk, forskare, kulturproducenter, film- och teatermänniskor …

Stämningen var inte aggressiv, inte "vi mot dom". Till detta bidrog att personer som Fred Karlsson och Leif Jakobsson deltog i diskussionen. Men även annars handlade det också till stora delar om saklig analys av både förvaltning och användning av kulturpengarna liksom av kulturfältet självt.

En mycket viktig sak som kom fram flera gånger under kvällen på olika sätt var språket. Det ekonomiska nyttospråket, som de facto är ett nonsensspråk, som infiltrerat sig så till den grad i administration och i beslutsfattande att allt nu kretsar kring kreativ ekonomi och annat strunt. Det är ett system där mätandet i praktiken alltid är kvantitativt, där innehåll och verksamhet i realiteten blivit sekundära.

Beror detta helt enkelt på att kvaliteten av substansen är omöjlig för beslutsfattarna att förstå? Man vill ha siffror att visa upp och analysera eftersom man inte klarar av att värdera substansen? Mätbara enheter att administrera och bedöma?

Inom företagsvärlden har man inte råd med dålig administration och överdriven byråkrati. Men på den offentliga sektorn är det ingen som hindrar förvaltningen att tvinga professorerna att sätta timmar på att fylla i reseräkningar och timrapporter i stället för att göra sitt jobb. Cheferna är trygga i sina grafer, "resultat" och tabeller som inget har att göra med verkligheten. Detta gäller tyvärr också i viss mån tredje sektorn.

Det är givetvis bekvämt. För beslutsfattarna. Siffrorna duger åt revisor, skatteverk och OECD. Problemet är att när man sedan måste skära händer det som hände i Åbo och som händer på varenda ministerium, inom kommunförvaltningen, på alla håll nu: man skär fullständigt planlöst, utan att se på funktionerna och verksamheten; man lämnar tjänster obesatta hur det råkar och de kvarvarande med arbetsbördan. Utan analys av eller ordentlig insikt i processer, i kompetenser, kommunikation och kunskap. Helt planlöst.

Ja, det är rätt att humanisterna måste återerövra språket. Man måste avslöja ledarskapet och dess innehåll för vad det verkligen är. Det är nämligen ofta visionslöst. Har man inte insikt i kultur kan man inte heller tänka strategiskt på innehållet. Då vill man ha kontrollsystem och blanketter, mätare och annat att dupera med. Låtsasstyrning med nonsenssystem. Men varför går kultur- och forskningsfältet med på detta?

Det handlar utom om språk även om ledarskap. Språket är redskapet, med det måste vi desarmera dessa tickande bomber. Men då måste vi, som också sades under seminariet, skärpa argumenteringen, ge alternativa lösningar och beskrivningar av världen. Men det får inte bli "vi mot dem", det måste vara en dialog. Man måste erbjuda goda alternativ, väl underbyggda lösningar. Och tro på att dessa segrar i längden.

Om beslutsfattarna i dag av olika orsaker inte alltid kan greppa innehållet och skapa visioner och strategi måste fältet göra det. Förlaget och författarna måste sätta sig ner tillsammans och på bred front diskutera vad man vill uppnå (för man är ju faktiskt på samma sida, de inser ju de flesta). Personalen vid ÅA måste bryta stämningen av allas krig mot alla och vaska fram gemensamma målsättningar och en väg framåt. Men det förutsätter också att beslutsfattarna deltar i diskussionen, utnyttjar expertisen och engagemanget som finns på fältet. Och inte smusslar med beslutsfattandet.

En kvistig fråga är frågan om ekonomi. Humanister och kulturfolk blir kränkta då man förhåller sig pejorativt till deras förmåga att förstå ekonomiska realiteter. Samtidigt vill man inte alltid acceptera ekonomiska argument och gå in i ekonomiska diskussioner. Senast när nonsensbegreppsapparaturen kommer på bordet bränner gemene humanist propparna, eftersom argumentationen är irrelevant. Här borde man hitta en medelväg. Förvaltningen bör acceptera att kvalitet inte kan mätas i siffror utan en hel del verksamhet har ett egenvärde och är en förutsättning för samhällets goda fortlevnad. Jag tror dessutom att de flesta beslutsfattare gärna medger detta. Så det finns hopp, så länge det finns diskussion.

Att digitalisera text

Digitalisering : Digitalkultur i humaniora on Prezi

Dagens föreläsning handlade om digitalisering av text. Man kunde kanske tycka att det är en enkel sak att återge text i digital form: en bokstav är väl en bokstav? Men i verkligheten är man tvungen att ta ställning till många saker. Vägen från en bokstav på papper till en bokstav på en datorskärm är lång och invecklad.

En digital version av en text är alltid en ny utgåva, som kräver att man fattar beslut om vilka saker man ska ta med i det nya formatet: hur ingående beskrivande metadata behövs om själva källan och vad behöver man berätta om själva digitaliseringsprocessen? För vem görs digitaliseringen och hur ska det digitala materialet användas? Hur ska man strukturera själva texten? Behöver man återge grafiska element som layout och typsnitt? Hur gör man med sidnumrering? Vilket eller vilka exemplar av originalet väljer man att utgå från om det finns flera versioner? Vill man korrigera stav- och tryckfel?

En korrigering eller normalisering av texten ger en bättre sökbarhet men innebär också risk för feltolkning. Samtidigt kan man förlora information som i ett senare skede skulle ha varit relevant. Ju mer information man vill ta med, desto mer arbetsdryg och kostsam blir digitaliseringen. I utgångsläget bör man sträva till att bevara både en bild, alltså ett facsimil, av originalet och parallellt skapa en digital version av texten för att uppnå de fördelar en digital text har: tillgänglighet, sökbarhet och kopierbarhet.

Stora och välstrukturerade textkorpusar ger möjlighet att ställa nya typer av frågor till materialet. Genom digital gruvdrift kan man få syn på saker, mönster och regelbundenheter man annars inte noterat. Man kan söka igenom material som man inte under en livstid kunnat läsa igenom eller analysera på annat sätt. Samtidigt är de tekniska processerna i sig ogenomskinliga och svåra att utsätta för kritisk granskning. Ju mer strukturerad en text är, desto mer tolkning har gjorts vid framställningen, antingen av människor eller av datorprogram.

En viktig sak att minnas är dessutom att man vid gruvdrift av text egentligen alltid endast undersöker språket, inte en kultur, eftersom man maskinellt kan behandla endast tecknet, inte betydelsen. Om en betydelse har länkats till ett ord exempelvis genom hänvisning till en ontologi, har alltid en tolkning gjorts av någon utgående från den personens premisser och den information han just då haft till sitt förfogande.

Det finns ingen genväg då det gäller att förstå texter från en förgången tid och en annan kultur med en annorlunda världsbild. Man måste gå den långa vägen och lära sig språk och tankesätt från den tid man vill undersöka. Det kräver grundlig kring- och inläsning i textmaterial. Betydelserna och begreppen förändras kontinuerligt och varje text har uppkommit genom en skrivhandling i sin egen tid och kontext. Men den som har gjort det, och förstår och kan läsa en text på ett bra sätt besitter också viktig kontextuell information som han bör dela med sig. Genom metadata och annotering kan experter hjälpa oinsatta att inte missförstå eller misstolka texter. För digitala texter tenderar också att dyka upp lösryckta ur sitt sammanhang i den digitala världen. Historikerna och de som digitaliserar har här ett stort ansvar.

Vi kommer under senare föreläsningar att titta närmare på hur man källkritiskt måste gå till väga med digitala material.

Onaturligt

Det här handlar inte om presidentvalet. Det handlar om intolerans och om journalistik. I går såg jag ett reportage där folk berättade hur de tänker rösta och många berättade varför de inte kan rösta på Haavisto. De flesta hade nog skam i kroppen att inse att deras argument inte var rumsrena, så de omskrev och slingrade sig, talade diffust om hans "annorlunda" värderingar och livsstil. Till och med unga människor alltså, unga kvinnor. Jag blev oerhört illa berörd. Att vara homosexuell på en sådan ort som reportaget var gjort på måste vara ett helvete. Helt obegripligt att folk anser sig ha rätt att fördöma andra människor på ett sådant sätt.

Undrar om det egentligen ens var värre med den äldre damen som fräste att "sånt är onaturligt". Det slog mig att en rikssvensk journalist aldrig skulle ha släppt någon så enkelt undan, ingen av dem. Men den finska journalisten gjorde precis som man gjorde med sannfinnarnas dumheter inför riksdagsvalet. Inga följdfrågor: hur tänker du riktigt? På vilket sätt tycker du att en persons sexuella läggning påverkar kompetensen? Är det faktiskt ett argument som överskuggar alla andra?

De uppenbart absurda och homofoba tankegångarna borde avslöjas och inte accepteras. Det gäller inte bara politiker, det gäller var och en. Journalistens uppgift är att fråga, inte döma men fråga, och inte låta folk komma undan med underliga och luddiga resonemang eller åsikter. I en demokrati måste man idka öppen och ständig kritik, inte bara av makthavare, utan av allt.

Att dessa mörka sidor av Finlands folk sedan kan kosta oss en bra president är sedan en annan, mycket sorglig sak.

Dator, internet och webb

Webb: ett, två, tre! on Prezi

I dag föreläste jag om datorns historia och hur datorernas grundlogik fungerar med binära tal och boolesk logik. Det som är viktigt att tänka på när man forskar är att datorn i praktiken är en räknemaskin som opererar som en svart låda, dit man matat in dels data, dels instruktioner, alltså program. Närmast är det slutresultatet, det som datorn spottar ut i andra ändan, som man kritiskt kan granska. Själva processens korrekthet bedöms traditionellt utgående från om resultatet är korrekt eller inte.

Vi gick också igenom skillnaden mellan internet och webb. Webben är den del av internet som man kommer åt via en webbläsare och som följer http-protokollet, det vill säga har en ip-adress och instruktioner i html-kod. I dag har också vanliga internetanvändare tillgång till annan teknik via sina appar i smarttelefoner.

Internet är inte färdigt ännu. Medielandskapets förändring är ännu på gång. Den första stora förändringen har varit att det nu finns ett medium som de flesta har tillgång till och genom vilket de kan nå en stor publik: hela världen. Man kan alltså med fog fråga sig vad ordet publicering i dag egentligen betyder? Nu finns det också en lång svans av innehåll, små segment och grupper som kan intressera sig för och dela kunskap om mycket marginella fenomen, vilket tidigare inte varit möjligt.

Internet är ändå på väg vidare. Nästa steg är en webb av länkad data, bestående av s k linked open data, inte bara av av inte länkade hela dokument. Genom att tilldela också enskilda informationsstorheter eller objekt egna identifikatorer, kan man göra webben ännu tätare. Man kan också koda in hur olika objekt förhåller sig till varandra, vilket gör sökandet ännu mer effektivt. Ju mer information vi har, desto viktigare blir det att kunna sålla fram relevant information.

Vilken är då historikerns eller humanistens roll i detta läge då vem som helst kan publicera vad som helst? Hur kan man göra relevant och korrekt information och kunskap synlig? Hur kan man se till att kvalitetsinformation har genomslagskraft? Det är en fråga vi kommer att återkomma till senare under kursen.

De andras liv

I fredags såg vår lilla filmklubb den tyska filmen Das Leben der Anderen. Den handlade om övervakningskulturen i Östtyskland och hur en Stasiman började undanhålla information om människor han bevakade för att skydda dem. Och hur människor i möten med maktapparaten var tvugna att kompromissa och ge eller hålla inne med information i utbyte för att skydda sig själva eller sina närmaste. Livet var sällan svartvitt och alla var tvugna att göra avvägningar om vad som var bäst för en själv, för ens närmaste, i princip (rent moraliskt sett), för alla vanliga människor, för samhället.

I Europa i dag lever vi ju inte tillnärmelsevis under liknande förhållanden, även om det finns säkerhetspolitiska och framför allt kommersiella intressen, som på olika sätt försöker kontrollera och begränsa informationens rörlighet. Men också i dag är indvider tvungna att ta ställning till informationens värde som handelsvara. Jag har ingått avtal med Google och Facebook och många fler om hur informationen om mig kan användas. Varje sak jag skriver eller gör på webben är valuta för dessa företag. Jag ger information om mig själv och jag gör avvägningar om utbytet lönar sig. Jag skriver sällan om hur jag använder pengar, helt medvetet. Eller om mina barn med namns nämnande. Jag är medveten om att informationen om mig är en handelsvara och jag vill också ha en del av kontrollen. Men full kontroll får jag aldrig. Men jag är nöjd med de för mig värdefulla tjänster jag får i utbyte av dessa företag.

Det har sagts att information vill vara fri. En del har till och med tolkat det som gratis, men också motargument har förekommit. Det som jag själv tycker vore viktigt är att rätt parter fick ersättningar och att man inte på grund av storbolagens kommersiella intressen börjar bedriva censur. Och att man för forskningsbruk skulle kunna få tillgång och rättigheter till betydligt mycket mer information är i dag. Vi behöver oberoende och offentlig forskning och kunskap om vad som händer i vår värld, vårt samhälle och vår kultur. Just nu är en stor delar av sådan information i privata händer. I synnerhet de finländska upphovsrätts- och dataskyddslagarna är förskräckliga hinder för forskarna, hinder som borde vara enkelt fixade. Varför skulle inte forskare kunna hantera digitala material lika ansvarsfullt som de hittills hanterat pappersarkiv?

Ett litet filmcitat:



Filmen från 2006 är skriven och regisserad av Florian Henckel von Donnersmarck och har fått en Oscar.

Att öppna och länka data

Vårt projekt för finlandssvensk länkad data, Pondus, har kört i gång. Bloggade lite om det i Brages Pressarkivs blogg.