Fyrk finns, finns förståelse?

Lektoratet i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi dras in, mediehusen skär ner och de två stora förlagen slås ihop. Det råder krisstämning på finlandssvenskt håll. Hur ska det gå för det svenska språket, den svenska kulturens kärna i Finland? Litteraturen, de humanistiska vetenskaperna, undervisningen i skolorna, språket självt i vårt samhälle?

Frågan upplevs som akut. Vid seminariet Fyrk finns, finns kultur? som ordnades av litteraturvetarna i Helsingfors (främst Rita Paqvalén) och Nya Argus (främst Trygve Söderling) i dag fyllde den första salen över brädden, och en underbar samling finlandssvenska kulturknuttar och kreativa människor fick vandra i ankmarsch till en större sal. Snabbt räknade jag till 150 personer. Författare, förlagsfolk, forskare, kulturproducenter, film- och teatermänniskor …

Stämningen var inte aggressiv, inte "vi mot dom". Till detta bidrog att personer som Fred Karlsson och Leif Jakobsson deltog i diskussionen. Men även annars handlade det också till stora delar om saklig analys av både förvaltning och användning av kulturpengarna liksom av kulturfältet självt.

En mycket viktig sak som kom fram flera gånger under kvällen på olika sätt var språket. Det ekonomiska nyttospråket, som de facto är ett nonsensspråk, som infiltrerat sig så till den grad i administration och i beslutsfattande att allt nu kretsar kring kreativ ekonomi och annat strunt. Det är ett system där mätandet i praktiken alltid är kvantitativt, där innehåll och verksamhet i realiteten blivit sekundära.

Beror detta helt enkelt på att kvaliteten av substansen är omöjlig för beslutsfattarna att förstå? Man vill ha siffror att visa upp och analysera eftersom man inte klarar av att värdera substansen? Mätbara enheter att administrera och bedöma?

Inom företagsvärlden har man inte råd med dålig administration och överdriven byråkrati. Men på den offentliga sektorn är det ingen som hindrar förvaltningen att tvinga professorerna att sätta timmar på att fylla i reseräkningar och timrapporter i stället för att göra sitt jobb. Cheferna är trygga i sina grafer, "resultat" och tabeller som inget har att göra med verkligheten. Detta gäller tyvärr också i viss mån tredje sektorn.

Det är givetvis bekvämt. För beslutsfattarna. Siffrorna duger åt revisor, skatteverk och OECD. Problemet är att när man sedan måste skära händer det som hände i Åbo och som händer på varenda ministerium, inom kommunförvaltningen, på alla håll nu: man skär fullständigt planlöst, utan att se på funktionerna och verksamheten; man lämnar tjänster obesatta hur det råkar och de kvarvarande med arbetsbördan. Utan analys av eller ordentlig insikt i processer, i kompetenser, kommunikation och kunskap. Helt planlöst.

Ja, det är rätt att humanisterna måste återerövra språket. Man måste avslöja ledarskapet och dess innehåll för vad det verkligen är. Det är nämligen ofta visionslöst. Har man inte insikt i kultur kan man inte heller tänka strategiskt på innehållet. Då vill man ha kontrollsystem och blanketter, mätare och annat att dupera med. Låtsasstyrning med nonsenssystem. Men varför går kultur- och forskningsfältet med på detta?

Det handlar utom om språk även om ledarskap. Språket är redskapet, med det måste vi desarmera dessa tickande bomber. Men då måste vi, som också sades under seminariet, skärpa argumenteringen, ge alternativa lösningar och beskrivningar av världen. Men det får inte bli "vi mot dem", det måste vara en dialog. Man måste erbjuda goda alternativ, väl underbyggda lösningar. Och tro på att dessa segrar i längden.

Om beslutsfattarna i dag av olika orsaker inte alltid kan greppa innehållet och skapa visioner och strategi måste fältet göra det. Förlaget och författarna måste sätta sig ner tillsammans och på bred front diskutera vad man vill uppnå (för man är ju faktiskt på samma sida, de inser ju de flesta). Personalen vid ÅA måste bryta stämningen av allas krig mot alla och vaska fram gemensamma målsättningar och en väg framåt. Men det förutsätter också att beslutsfattarna deltar i diskussionen, utnyttjar expertisen och engagemanget som finns på fältet. Och inte smusslar med beslutsfattandet.

En kvistig fråga är frågan om ekonomi. Humanister och kulturfolk blir kränkta då man förhåller sig pejorativt till deras förmåga att förstå ekonomiska realiteter. Samtidigt vill man inte alltid acceptera ekonomiska argument och gå in i ekonomiska diskussioner. Senast när nonsensbegreppsapparaturen kommer på bordet bränner gemene humanist propparna, eftersom argumentationen är irrelevant. Här borde man hitta en medelväg. Förvaltningen bör acceptera att kvalitet inte kan mätas i siffror utan en hel del verksamhet har ett egenvärde och är en förutsättning för samhällets goda fortlevnad. Jag tror dessutom att de flesta beslutsfattare gärna medger detta. Så det finns hopp, så länge det finns diskussion.