måndag 24 mars 2014

Barn och bedömning

I Sverige rasar igen debatten om skolvitsord på ett sätt som från finskt perspektiv ter sig ganska överdrivet. Man kan å ena sida förstå motviljan att "rangordna" barn, men å andra sidan ser man en sammanblandning mellan att bedöma prestationer och personer. Man anar en parallell till kränkthetsdiskussionerna, som Dick Harrison beskrivit på ett utmärkt sätt. Anser man det vara kränkande att påpeka att någon inte uppnår bildningsmål som satts gemensamt i läroplaner och andra målsättningar man har för inlärning?

Sammanblandningen mellan åsikter och fakta är farlig. Det är inte en rättighet att vara okunnig i ett demokratiskt och jämlikt samhälle. En åsikt eller en subjektiv upplevelse är inte värd lika mycket som sanning eller fakta. Ett samhälle som signalerar att det är okej för barn att tävla i all världens talangjakter eller idrott, men inte i kunskaper, ger inte en rättvis bild av vad som är viktigt för samhället eller för barnets egen framtid. Alla barn ska väl bli fullvärdiga aktörer i samhället och borde få så likadana förutsättningar som möjligt? Som förälder vet jag också att barn tolkar muntlig eller verbal respons väldigt olika och förmår ta konstruktiv kritik till sig på mycket olika sätt. Jag tycker därför att det inte är mer än rättvist att barn i ett ganska tidigt skede också får entydig och klar respons på sina skolprestationer. Skolan är inte en lekplats, utan en förberedelse för vuxenlivet. Ibland behöver man också bli besviken och ledsen. Framförallt behöver barn att vuxna speglar dem ärligt.

Världen är så full av "jätteduktigt" och "bra jobbat", att ett klart betyg på en given och klar skala som är samma för alla, hjälper barnet att se riktiga resultat av sitt arbete och sina egna svagheter och styrkor. Att blåsa upp denna sak gör den bara mer dramatisk än den behöver vara. Och det är inte kränkande att få ett dåligt betyg, utan det ger en grund för att arbeta målmedvetet och långsiktigt. Att låtsas som om det inte finns någon konkurrens i vårt samhälle stöder inte barnens utveckling, tycker jag. Betygen ska inte vara för viktiga, men det är nog bra att det finns. Det är ärligt och tydligt.

4 kommentarer:

  1. Jag tror inte att kritiken mot betyg från år 4 i skolan handlar om att det skulle kränka barnen. Det som efterfrågas främst är Björklunds klara stöd för sina reformer och idéer. Han för en politik som en hel del lärare inkl. jag själv är kritisk till. Många upplever att han fokuserar på fel saker, som t.ex att konkret förbättra lärares arbetssituation och möjlighet att faktiskt få undervisa, det undviker han ständigt.

    Men vad gäller att betygen är ärliga och tydliga. Det tror jag att de kan vara, jag tror även att de för många elever är sporrande och ger just den effekt du är inne på.

    Men hur tydliga och ärliga är den finska skolans betyg? Det saknas kriterier för de flesta betygssteg i den nationella läroplanen. Det är tydligt enbart för godkänt och för vitsord 8. Hur sätts de andra vitsorden på ett likvärdigt sätt?

    Som verksam lärare i Stockholm har jag frågat de lärare jag känner här i Finland och tycker inte att jag fått tydliga svar. På gymnasiet verkar studentexamen sätta en ganska tydlig riktlinje, men hur är det i grundskolan?

    SvaraRadera
  2. Det är lite det jag förundrats över att utifrån sett har betygen verkat vara det som hetsar upp mest, men jag måste ju erkänna att jag inte är särdeles insatt i hela debatten eller Björklunds visioner(?). Jag tror ju att betygen är en marginell detalj i helheten.

    Sant att vi i Finland inte har nationella prov (åtminstone inte i samma omfattning) som i Sverige och det förekommer därför skillnader mellan vitsorden i olika skolor, de lägger sig väl lite på nån sorts jämn fördelning i varje skola.

    Jag hade i går en längre diskussion med två ungdomar, en som haft lätt i skolan och alltid haft höga vitsord och en annan som haft det mer kämpigt och ibland upplevt sig bli direkt orättvist bedömd. Trots detta menade båda att det är jättebra med tidiga sifferbetyg, eftersom det ger en mycket tydligare respons är uttalanden som "bör förbättras" eller "bra" eller vad som helst en lärare kan tänkas formulera muntligt vid ett utvecklingssamtal ("det går in genom ena öra och ut genom andra"). Också till föräldrarna ger det, tycker jag, en klar signal som vi kan avläsa (eftersom vi själva fått betyg i tiden) om hur våra barn klarar sig på riktigt i jämförelse med t ex sina klasskompisar, vad man kanske bör ta i och vad som i framtiden kan vara fiffigt att satsa på. Jag ser det faktiskt som helt sekundärt om en sexa i en skola motsvarar en sju eller åtta i en annan i de lägre klasserna. I Finland har vi också en enorm tilltro till våra lärare och deras kompetens att bedöma. Det är ju mest i sista klassen i grundskolan det faktiskt är viktigt med vitsorden, då man ska söka in till gymnasium eller annan skola. Men jag har inte hört att det skulle vara väldigt vanligt att man bråkar om vitsord ens då. Man kan ofta ta ett extra år i grundskolan om det behövs.
    Jag tror nog en av nycklarna till att det funkar hyfsat i Finland är just det att i stort sett *alla* har så stort förtroende till lärarna, vilket gör att de kan arbeta självständigt och anpassa sig enligt sina elever och olika situationer, utan att behöva redovisa eller utsättas för en massa kontroll och regler. Men jag spekulerar nu vilt, eftersom jag inte jobbat på en skola på decennier och inte har utbildning heller ...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Är inte pigg på att kommentera vitsords vara eller ickevara då jag inte begriper hur man på annat sätt kan vara lika tydlig. MEN det där om vitsorden och deras "marknadsvärde" är mycket mer intressant. Det föreligger två problem, för det första så kalibrera lärarna sina vitsord efter det elevmaterial de råkar ha. Det är inte så farligt på de lägre klasserna, ett problem blir det på årskurs 9. Men gillar inte heller det svenska systemet med listor på vad som skall uppfyllas för ett vitsord. Listorna fråntar lärarna möjligheten till kreativitet och leder lätt till förhandlingssituationer då något kriterium har uppfyllts medan andra kriterier lyser med sin frånvaro. Genom att fästa uppmärksamheten på kriterierna upplever jag att helheten lätt går förlorad. Det enda sättet att kalibrera om lärarnas vitsordsskalor är genom nationella prov. Proven skall inte vara av typen grundskoleexamen utan ses som ett verktyg i lärarens professionella utveckling. Det finns redan dylika men de utnyttjas sporadiskt och ofta godtyckligt (vi hann inte med procenträkning så de frågorna kan ni elever lämna obesvarade...) Som gymnasielärare vet jag att vitsordet åtta kan betyda väldigt olika saker i de skilda grundskolorna. För det andra så är det tyvärr så att föräldrarna i allt högre utsträckning anser sig veta bättre vilka vitsord deras barn förtjänar, på årskurs 9 har fenomenet blivit en riktig plåga i många skolor. För läraren är dessa meningslösa föräldramöten en pina så det är lättare att ge ett högre vitsord så att man får vara ifred. Lärarnas integritet i grundskolan håller alltså på att smulas sönder och snart gäller bara de högsta vitsorden. En följd av vitsordsinflationen är att det verkar vara ganska onödigt att jobba med stoffet i de enskilda läroämnena. Stor bokstav i början av meningen, styckeindelning, punkt och komma, helt grundläggande färdigheter saknas rätt ofta (men vitsordet i modersmål kan trots det vara 8) . Personligen ser jag det som en allvarlig miss att göra vitsordet 8 till normalvitsord. De stackars lärarna kan alltså rangordna goda elever med två hela vitsord, inte lätt att få spridning där inte.

      Radera
  3. Stort tack Niklas för din belysande inside-kommentar. Beklagligt om föräldrar bråkar med lärarna istället för med sina barn om de tycker vitsorden är för låga ... Jag hoppas lärarna orkar hålla ihop och att de också kan få stöd av föräldraföreningar etc i dessa frågor. Det är inte bra om lärarna blir tvungna att pruta på sin integritet för att få det att gå ihop ...

    SvaraRadera