Om (postpost)modern informationsförsörjning

Vi behöver bättre system för att kunna filtrera information bättre. Men vilka är dessa filter? Hur kan vi sålla bland all information, ta fram det mest relevanta, kvalitetsinformationen?

Det har både sagts att webben är död, och att ryktena om dess död är starkt överdrivna. Med dessa repliker har man egentligen avsett att den första generationens webbanvändning tappat i betydelse till förmån för olika mer anpassade interaktiva tjänster på webben. Det moderna sättet att orientera sig på webben påminner nog varken det ursprungliga webbsurfandet eller elementär informationssökning genom googlande, även om bägge sätten förstås finns kvar. Också det allra mest ursprungliga sättet att använda webben, nämligen den traditionella e-posten, har förlorat en del av sin betydelse, då allt större del av kommunikationen sker via andra tjänster.

I dag handlar det främst om att man skapar sig kanaler eller sammanhang på webben där relevant information rör sig. Ofta betyder det i praktiken miljöer där man kommunicerar med relevanta människor och följer för en viktiga traditionella medier. Det urvattnade mantrat om att man ska finnas där kunderna finns (läs: Facebook), är en tillplattad tolkning av samma sak.

Ur användarens perspektiv handlar det om att filtrera information genom att man använder sig av flöden och tjänster som bygger på olika slag av flöden. Det betyder i första hand att man identifierar relevanta informationskällor. I andra hand (hoppas man) att dessa källor ger möjligheter för omvärlden att sortera och sålla bland den information som publiceras och puffas genom flödena. Det innebär olika typer av taggning eller kanaler och tjänster som användaren kan använda för att automatiskt organisera informationen.

Enkla tjänster är förstås bloggar, medier, Facebook och Twitter. Andra är flödestjänster som hämtar data från dessa och i bästa fall sorterar den, såsom Readers eller Flipboard.

För att kunna sålla är metadata viktigt. Den kan bestå av taggar eller kategorier som helst är maskinläsbara, så att datorn kan göra en del av sållandet automatiskt. Metadata kan också beröra tidpunkt eller geografisk information. Det finns också viktiga mänskliga såll, såsom så kallade blänkare som delar med sig av relevant information via sina bloggar genom att sprida länkurval. Traditionella medier har så klart sina uppgifter också på webben.

Slutkaneten i detta inlägg måste ändå bli att vi behöver en dramatisk satsning på informationskompetens och digital delaktighet i Finland. Våra beslutsfattare verkar ofta vara fullständigt blinda för den resurs som biblioteken utgör i sammanhanget. Samarbetet mellan skolor och bibliotek borde mångfaldigas. Alla hinder borde tas bort för samarbete mellan skolbibliotek och andra bibliotek. Lärarna borde erbjudas massiv fortbildning i positiv anda om webb och datoranvändning. Specialbiblioteken och informationstjänsterna borde få ett starkt stöd för att kunna stärka sina ställningar inom sina organisationer, som integrerade delar av de olika verksamheterna.

Informationsförvaltningen måste uppvärderas drastiskt om vi ska ha ett fungerande informationssamhälle i framtiden. Det gäller inte teknik, det gäller innehåll! Men innehållet finns överallt där det finns information, den kan inte centraliseras eller köpas utifrån. Det är viktigt för alla och all verksamhet. Hela tiden.

Slutklippt?

I går kom ett pressmeddelande på e-posten från Sibeliusmuseum. Det var ett väntat meddelande, för jag hade redan för några veckor sedan kontakt med dem. I meddelandet stod att Sibeliusmuseums pressarkiv med musikhistoriskt material drar ner på sin verksamhet på grund av personalnedskärningar.

Klippsamlingarnas tid börjar vara förbi. Yles omfattande pressklippsverksamhet har lagts ner. I dag hittar man informationen på nätet. Tror man.

Det är i och för sig helt riktigt och vettigt att man inte längre behöver klippa material ur dagspressen på många olika håll. Den offentliga diskussionen förs dessutom i dag inte längre endast i tidningspressen, så klippsamlingar blir inte på något sätt heltäckande längre. Hur till exempel företag numera bevakar media är för mig osäkert, och ännu oklarare är om man lyckas dokumentera material exempelvis från webben utan att bryta mot upphovsrättslagar.

Jag har nu jobbat i snart två månader på Brages Pressarkiv, varför jag naturligt nog funderat mycket över dessa frågor. Vi alla här är medvetna om den förändrade offentligheten och de starka drivkrafter som påverkar mediernas värld, vårt samhälle och vår kultur på dramatiska sätt.

Samtidigt ser vi att vi har en unik kompetens vad gäller informationsförvaltning. Jag hittade nyligen ett underbart citat av Clay Shirky: "It's not information overload. It's filter failure." För att klara sig bland medier måste man kunna orientera sig och filtrera. Det blir allt viktigare hur informationen är strukturerad och organiserad. Folk börjar vakna till vikten av metadata och systematiskt omhändertagande och sorterande av information, kuratering. Det mervärde man kan ge information genom att sålla och berika den blir allt viktigare.

Så fast man kanske slutar klippa, fyller mediearkiven en allt viktigare funktion i vårt samhälle. Att hjälpa folk att hitta revelant information är avgörande, både vad gäller forskare, beslutsfattare och allmänhet. För även om Google är bra, kan man missa mycket viktig information, om den inte är väl förvaltad.

Att förtjäna på innehållsproduktion

Publikationssektorn söker fortfarande nya lösningar i den nya situation som uppstått. I princip råder inom mediebranschen en ägg-hönaproblematik gällande annonspengarna som ohjälpligt kommer att i framtiden behöva tas in också via webben. Vissa tecken finns redan på att annonsörerna faktiskt börjar flytta pengar till webben, men mediehusen har här hård konkurrens, varför de snabbt borde klara av att göra om sina koncept, i synnerhet i USA. I Finland är marknadsskiftet troligen betydligt trögare, vilket gör att medierna här i viss mån har råd att avvakta ännu ett tag.

Samtidigt borde man inte vila på sina lagrar, utan tiden borde effektivt användas så att man framöver faktiskt kan utnyttja sina resurser maximalt. I USA märks fortfarande kraftigt sjunkande upplagor, även om resultatkraschen bromsats upp, mest tack vare diversifiering av verksamheterna. Annonsintäkterna kommer troligen ändå aldrig att komma upp till papperstidningarnas nivå, varför man igen vänt sig mot betallösningar för digitala material. Det finns möjligen nu en viss mognad för saken redan. Också Google har ju numera utvecklat ett system för betalning, Google Checkout. Tidningarna borde kanske börja se sig själva mer som leverantörer och förmedlare av kvalitetsinformation på ett mer fördomsfritt och innovativt sätt än tidigare.

Försäljningen av e-böcker har i den anglosaxiska världen redan etablerat sig (f n ca 7% i USA), och läsplattor finns ny att få också i Finland. En hel del problem har uppstått kring lånande av e-böcker, vilket lett till debatt och handling både bland privatpersoner, företag (lånetjänster) och inom bibliotekssektorn. Amazon och en del bokförlag har tagit strid om saken. Generellt känns prisbilden fel i Europa. Folk förväntar sig visst att e-böcker ska vara billigare än traditionella böcker, eftersom man inser att kostnader för material, transport och lagring fallit bort. De facto är de ofta nu något dyrare, vilket påverkar försäljningen mycket negativt.

E-paranoia

Petteri Järvinen uppmärksammade mig på ett beslut som nyligen fattas av justitieombudsmannen och som stöder ett tidigare beslut från dataombudsmannen, som i sin tur tydligen går tillbaka till JO. Det senaste beslutet visar än en gång hur absurt man förhåller sig till digital information i vårt så kallade informationssamhälle. Man kan ju inte bli annat än fruktansvärt knäckt. Är det faktiskt så här vi ska ha det i Finland 2011? Efter två regeringar med explicita program för utveckling av informationssamhället? Men en digital agenda under utveckling? Efter alla satsningar på it-kompetens och allt prat om e-förvaltning?

Besluten rör användningen av e-post inom hälsovården. Det är nämligen helt förbjudet att hålla kontakt med en patient med e-post i vårt land, trots att patienten har gett sin uttryckliga tillåtelse eller begärt att få till exempel en tidbeställning bekräftad på detta sätt. Det har bedömts att man inte kan garantera integriteten. Kom igen!? På vilket sätt bekräftar man personuppgifterna på den som svarar på riktigt när man ringer från labbet med resultat? Hur kan man försäkra sig om att papperskuvert inte öppnas av någon annan? Om till och med ett vårdförhållande i sig anses så känsligt, varför står det så på kuverten att de kommer från sjukvårdsdistriktet? Mycket större sannolikhet är det att mina grannar eller familjemedlemmar får syn på saken då!

Det handlar om mycket irrationella och ibland rent paranoida föreställningar om den digitala informationen som mindre kontrollerbar och mycket farligare än information som finns på papper. Dylika Wikileakstrauman borde ändå inte få förhindra att hälsovården ger bra service. Jag tror att folk till exempel mycket uppskattar sms från flygbolagen, trots att de kanske också innehåller känslig information.

Medietanken och upphovsrätt

I det första på ett längre tag medvetet skapade "svenska rummet" i Helsingfors, det så kallade G18, ordnas på torsdag och fredag denna vecka en festival under rubriken Medietanken. En av drivkrafterna är Ingrid Svanfeldt, som arbetar med projektet Video i klassen, som går ut på digital storytelling i skolor. Projektet är viktigt. Dagens och morgondagens människor behöver inte bara kunna skriva och läsa text, utan borde kunna hantera en mycket större kommunikationspalett.

Torsdagseftermiddagen användes på bland annat upphovsrättsfrågor, medan kvällen och fredagen ägnas åt film. Viveca Still, upphovsrättsråd från Undervisnings- och kulturministeriet, talade ingående om frågeställningar som lärare stöter på i sitt arbete. Bland annat begränsas finska lärares arbete av tolkningen av klassrummet som ett offentligt rum. Å ena sidan visar sig lagen vara mycket vag och svårtolkad på många ställen. Vid tvister måste man i slutändan ofta antingen ty sig till specifika avtal som gärna ingåtts skriftligt i god tid eller beslut (fi) som bedöms från fall till fall.

I princip ligger ju ansvaret på den som använder material, samtidigt som det finns vissa gränser för vad som kan anses rimligt gällande hur noga man till exempel kan förväntas ta reda på om enskilda material som finns fritt på webben. Sunt förnuft måste ändå användas i varje vända. Lärare har ju ofta tillgång till trygga material och kan också långt använda sig av citaträtt. Det är trots allt förstås bra om lärare tar det säkra för det osäkra och föregår med gott exempel. I Finland är domar och ersättningskrav skäliga för enskilda personer som slutkonsumenter, till skillnad från hur man i USA använder ersättningar i avskräckande syfte.

Det var också roligt att se att upphovsrätten fick ett starkt stöd i den paneldebatt som ordnades. En av de starkaste förespråkarna för copyrightersättningar var i själva verket den yngsta debattören, en gymnasist. Piratpartistens största problem verkade vara diskrepansen mellan "folks allmänna rättskänsla" och lagen. Han har visserligen en poäng, men det gynnar nog inte saken att blanda in amerikanska rättsfall. Dessutom verkade panelisterna eniga om att det sakta håller på att etablera sig strukturer för både fria material och sådant man tar betalt för. Den största orimligheten i det nuvarande systemet är utan tvivel de absurt långa skyddstiderna.

Min personliga åsikt är att stora problem finns i att man inte beaktat kopieringens och användningens syften tillräckligt i lagen. Det finns inte heller ännu, enligt vad jag känner till, ett etablerat förfarande vid copyrightbrott som gjorts oavsiktligt eller i allmänhetens intresse. Detta drabbar forskning och kulturarvsorganisationer ganska illa, och därigenom hela samhället.

Själv är jag tveksam till automatiska heltäckande licenser för exempelvis övergivna verk. I stället kunde man lagstifta om en rimlig ersättningsnivå i fall en upphovsrättsinnehavare infinner sig och vill ha ersättning för material som publicerats på webben utan kommersiella intressen. Om regler fanns, kunde minnesorganisationerna faktiskt ta på riktigt ekonomiskt kalkylerade risker. Nu förhindrar osäkerheten mycket material från att publiceras, också sådant som tillhör kulturell allmänning eller vars upphovsrättsinnehavare skulle vara villiga att avstå från rättigheterna om de tillfrågades. Förhoppningsvis är kutymen i Europa på väg ditåt.

En motivering för allmän licensiering vore om inkomsterna gick till en stiftelse som faktiskt skulle understöda konstnärer och andra upphovsmän genom stipendier och understöd. Då kunde man kanske frikoppla den rena politiken från konsten, på ett liknande sätt som man frikopplat public media från riksdagen i Finland. I slutändan betalas ju ändå en stor del av upphovsrättskostnaderna av statliga organisationer, alltså med skattemedel. Men hur som helst är det någon som sitter och bestämmer vilken konst är värd att stöda. Det problemet är svårare att komma ifrån.

Om digitalbaserade material och långsiktigt bevarande

I dag ordnades ett diskussion för representanter för tjänstemän, fotografer, arkiv och media på Undervisnings- och kulturministeriet. Ämnet var det bildarkiv för journalistiska fotografier som planeras i samband med Museiverket. Många viktiga frågor kom fram under inläggen. Fotograferna såg stora fördelar med ett professionellt arkiv för deras material. I första hand gäller det material som fotografer eller deras dödsbon själva donerar till arkiven, så det gäller kanske inte ännu digitala material.

Viktiga frågor är förstås de om upphovsrätt och tillgängliggörande. En planerad arkivering skulle erbjuda möjligheter till bättre kontroll av upphovsrätter och betalning av ersättningar. Detta förutsätter ändå att de finns ordentliga system för att hantera dessa. I förlängningen krävs standardiserad metadata för ändamålet. Överhuvudtaget är tillräcklig metadata en kritisk punkt då det gäller stora digitala material av den typen som dagens fotografer producerar. Samtidigt verkar inte fotograferna få tillräcklig utbildning i hur de ska hålla ordning på sina bilder.

Det är ett problem som är gemensamt för det mesta av de massor av digitalbaserade material som i dag uppstår. Arkiven kommer inom de kommande decennierna att konfronteras med stora donationer av osorterade ogallrade digitala material, som kanske dessutom kräver digital arkeologi, som har bristande metadata. Under den kollegiala evaluering som i höstas gjordes gällande digitala material bland den privata centralarkiven framkom problemet tydligt. Man fasar för kommande inramlande dokumenthanteringssystem etc. som införskaffats av organisationer och institutioner utan att konsulterna professionella arkiv.

Faktum är att långsiktigt digitalt bevarande angår oss alla, eftersom man måste beakta dess behov redan då materialen uppstår. Jag har tidigare skrivit ner några tumregler här. Gällande bilder måste man förstås ännu understryka vikten av beskrivande metadata: Vem? var? vad? måste finnas dokumenterat för att bilderna ska ha något värde som helst för eftervärlden utöver de rent estetiska aspekterna.

X, Y och Z

När jag var liten och gick på födelsedagskalas hos mina kompisar bjöds vi ofta på tårta. Alla åt väluppfostrat upp det som bjöds, eller lämnade på tallriken det som inte smakade – lämpligt besvärade, möjligen med en mumlad liten ursäkt, då man steg upp från bordet. Jag kanske var ovanligt förskrämd, men det skulle aldrig ha kommit på fråga att be om att bli serverad något som inte stod framdukat.

Överraskningen var alltså ganska stor då mina egna barns kamrater ogenerat kunde kommentera festbordet och genast högljutt meddela att de inte gillar tårta. Nästan ingen gillar tydligen (längre?) tårta, lärde jag mig ganska snabbt. "Har ni inte glass? Varför har ni ingen lemonad?"

Dagens ungar väntar sig att bli bemötta med respekt. De anser sig ha rätt att säga vad de tycker om och vad de inte gillar. De är människor man inte kan leda med management by perkele. De sticker hellre än att göra något de inte ser poängen med. De har ett absolut krav på alla sysselsättningar att de ska vara meningsfulla. Dessa generationer är redan ute i arbetslivet.

Härom dagen tittade jag på ett gäng unga beväringar som väntade på tåget i solskenet. Jag funderade på hur man i armén hanterar dessa generationer. Antagligen inte särskilt bra, eftersom det är så många som avbryter sin militärtjänstgöring.

Men ligger felet i systemet eller i människorna?

Människor och system

I vårt samhälle tenderar vi tänka att ju högre grad av organisation, system och kontrollerade processer vi har, desto modernare, effektivare och bättre är verksamheten. Att processer, personer och information som inte är väl inordnade i dessa system per definition är ineffektiva eller problematiska, är ett antagande, som sitter djupt i många organisationer där man planerar förändringar och utveckling. Vilket ju är det bestående tillståndet på allt flera håll. Ve den organisation som inte har minst fem utvecklings- eller omorganiseringsprojekt eller kanske till och med strategiprojekt på gång.

I detta tankesätt finns dessutom inbakad en idé om att man bör vara kund/brukarorienterad, vilket i värsta fall tolkas så att man listar tjänster som man tänker sig att folk behöver och sedan planerar informationssystem och organisation enligt det. Detta tillvägagångssätt fokuserar i själva verket helt på den egna organisationen, processen och systemen. Dessutom är det extremt lätt hänt att man i hasten glömmer bort att i stället fundera över vilka kompetenser som egentligen finns och vad folk vill arbeta med (dvs är duktiga på och motiverade att syssla med).

Det var därför mycket befriande och roligt att i går få höra Charles Leadbeater tala i Helsingfors vid Forum Viriums femårsseminarium. Man förstår väl hans framgångar som en av de mest inflytelserika personerna i Storbritannien och en återkommande rådgivare för stora företag och organisationer. Hans förmåga att klart lyfta fram det väsentliga och se förbi och över invanda tankemönster och allmänt accepterade s k sanningar är uppfriskande och inspirerande.

Leadbeater berörde också sitt pågående arbete, sin nästa bok. Det var då han kom in på detta med systemintensiva och svagt systematiserade miljöer. Han kompletterade denna vertikala axel med en horisontell axel med grad av empati, alltså hur mycket man faktiskt beaktar det faktum att människor i gemen är extremt ointresserade av system. Systemen ska vara osynliga, det är relationerna och människorna som är det viktiga.

Det är ganska givet att de mest kreativa sakerna händer på området med låg nivå av systemintensitet och en hög grad av empati. Medan de miljöer där man har mycket fokus på system och inget intresse för människor och relationer blir stendöda, förr eller senare.

Helt konkret betyder detta ett man måste tolerera en hög grad av öppenhet och osäkerhet om man ska skapa miljöer som fungerar bra och som engagerar. Metoderna måste vara iterativa och arbetet ske i närvaro av dialog med användarna. Leadbeater återkom alltså till sitt gamla credo: arbeta inte för folk, arbeta med dem.

Länkad data

I går deltog vi från Brages Pressarkiv i ett seminarium om öppen data på Aalto-universitetet. Arrangör var Eero Hyvönens SeCo-grupp som stått för det mesta av utvecklingen av semantiska system och ontologier i vårt land. Seminariets huvudtalare var Jeffrey Jaffe, vd för W3C.

Jaffe förutspådde att utvecklingen av mediavärlden, kulturen, ekonomin och vårt samhälle kommer att fortsätta med lika dramatiska förändringar som under de senaste två decennierna. Webben är inte färdig än. Enligt honom är omvälvningarna ingalunda slut ännu. Han talade om webben som en öppen plattform, html5 som det gemensamma formatet för att integrera medier, om konvergens mellan olika medier (och i slutändan inställer sig frågan om det knappast är självändamål med flera helt separata medier?) och om betydelsen av mobilteknologi och spelindustrin som drivkraft i den tekniska utvecklingen.

Det intressantaste för oss "innehållsproducenter" (eller strängt taget metadataproducenter) var ändå frågan om länkad data, samt frågan om proveniens. Proveniensen blir allt viktigare då information allt enklare kan presenteras skilt från sin ursprungliga kontext. Hur kan man då bedöma eller hjälpa användaren att bedöma trovärdigheten och tolka materialet korrekt? Användare tenderar dessutom att fästa mycket uppmärksamhet vid annat än traditionellt källkritiska saker, då de bedömer trovärdigheten av information på webben. Frågan om metadatas proveniens har därför också ältats inom Dublin Core-samarbetet. Nu lyfts frågan upp även inom W3C.

Jaffe berättade att över tre procent av materialet på webben är försett med RDF-metadata som möjliggör användning av semantiska länkningar. Siffran är häpnadsväckande stor, och jag skulle gärna veta lite mer om hur man kommit till den.

Klart är i alla fall att webb 3.0 är på kommande. Så glöm portalerna. Länka data i stället.

Det man kanske inte vill tänka på ...

Vi är alla beroende av informationsteknologi vare sig vi vill det eller inte. Nyligen bytte man till exempel söksystem vid Lunds Universitet, med katastrofala följder. I det fallet gjorde ett systembyte att forskare blev medvetna om kvalitetsskillnaderna mellan olika tekniska lösningar. Under andra omständigheter kunde de dåliga sökresultaten ha förblivit obemärkta, eller föremål för endast diffusa och spridda klagomål, då enstaka kunder inte hittat material de vetat om att borde finnas. I själva verket presterar väldigt många söksystem svaga resultat. I och med att informationsmängderna ökar dramatiskt blir relevans och precision dessutom allt viktigare.

I Lund handlade det endast om referensinformation, om att man kanske helt missar annan forskning eller källor på grund av tekniska lösningar som någon annan gjort och som man som användare inte har någon insyn i, vilka val och prioriteringar som gjorts. Men för forskare inom humaniora, som också arbetar med hela textkorpusar och stora fulltextmaterial, såsom Det historiska tidningsbiblioteket, blir det allt viktigare att informationen är strukturerad på något sätt. Hurdant det sättet är och hur bra det motsvarar vår egen uppfattning om världen blir allt svårare att se.

Utan att bli tillfrågade är vi ju dessutom som personer representerade i en massa olika informationssystem, inte minst hos myndigheter men också sannolikt ett stort antal företag. Hur vi där blivit kategoriserade och tolkade och hur vi behandlas är i praktiken utom vår kontroll. Man har försökt skydda människor främst på två sätt: för det första har man rätt att få veta allt som står om en i ett register. Det är helt ok och adekvat.

Den andra metoden är däremot mer tvivelaktig: man har strävat till distribuerade separata system då det gäller personregister, som endast i undantagsfall får samköras. Det leder till att ingen kan ha en överblick på all information som finns om en enskild person till exempel inom hälsovårdens system. Frågan är verkligen vem detta gynnar. Om någon, annan än systemleverantörerna. Man kanske kan se fram emot en sammandrabbning här mellan dataombudsmannen och Finansministeriets nystärkta enhet för informationsförvaltning. Själv har jag svårt att se att rationalitet i systemen skulle försämra säkerheten för någon. Tvärtom skulle det göra det enklare för den enskilda individen att förstå hur saker hänger ihop och till exempel på vad olika myndigheters beslut baserar sig på. Men rädslan för ett Storebror-system sitter djupt. Samtidigt som företag som Google eller Facebook samlar vansinniga mängder av information om enskilda personer.