Tillbakablick på 2019

När året nu börjar gå mot sitt slut tänkte jag att det är dags att göra ett sammandrag. Det är så ofta man glömmer vad som hänt under året. Perspektiv förskjuts, både vad gäller känslan av tid och betydelse. Vad har egentligen hänt i mitt liv under året?

Vi har haft två begravningar och ett bröllop i släkten. Bortgången av Peter Sandelin och Herman Parland innebar att två viktiga personligheter i familjen försvann för gott. Detta har bidragit just till perspektivskiften gällande den egna tillvaron och den egna familjen. För mig personligen var andra emotionellt starka och betydelsefulla kulturupplevelser Annika Sandelins och Linda Bondestams bok Silkesapans skratt som knöt an till den stora sorgen vi delar efter Stella, de teaterproduktioner min son var med i (mest gripande som Pinocchio) och givetvis det enorma äventyr min dotter erbjuder i form av vloggar, största delen av året från Afrika. Jag känner mig mycket lyckosam att ha så mycket kreativitet i min närmaste krets. Skapande är en av de största gåvor man kan ge sina medmänniskor och jag är privilegierad att få ta emot allt detta.

Utanför familjekretsen har jag detta år särskilt njutit av utställningarna Urbana möten och Kupka på Ateneum och förstås Ragnar Kjartanssons The Visitors på Kiasma. Särskilt roligt hade jag på jubileumsvisningen av filmen The Heimola Story som bröderna Nummi bjöd på i somras. En annan stark upplevelse var nog Magnus Lindbergs konsert i oktober på Musikhuset.

I år var jag första gången i mitt liv opponent vid en disputation vilket jag tror lyckades över förväntan. Det var både spännande och givande. Dessutom firade vi 30-årsjubileum för studenten, vilket också var riktigt roligt. Semiprofessionellt har jag jobbat bland annat med Helsingfors stads historiekommitté, där vi tagit viktiga steg mot en digitalisering av publikationsverksamheten, med ett par finlandssvenska fonder för kultur och utvecklingen av Finna.fis strategi. Vidare har jag deltagit i arrangerandet av både riksdagsvalet och EU-valet, av vilka det förra känns som en viktig positiv händelse i ett annat rätt bedrövligt politiskt klimat i världen. Just nu känns det som att vi åtminstone i Finland har en regering som faktiskt vill basera sina beslut på fakta och medmänsklighet, i motsats till det populistiska yrande som råder på många håll. En liten ljusglimt i en annars mycket dyster tid. Andra ljusglimtar som jag hejat på från första parkett är förstås Projekt Fredrika och Nya Argus.

Rent professionellt har det varit ett händelserikt år. På ett hörn har jag varit med om att få igång två europeiska projekt, ett inom miljö och ett inom interoperabilitet. Det senare har sedan också upptagit en stor del av min arbetstid detta år. Det har varit mycket intressant och jag har kunnat utvidga mina nätverk och kanske också påverka en del, till exempel genom den rapport vi fick färdig nyligen.

Överlag var hösten en livlig period för forskningsdata och Finland har hållit en rätt hög profil bland annat genom RDA-mötet och alla kringevenemang som ordnades här. Också annars har Finland nu en ganska stark position, och jag är själv övertygad om att det åtminstone delvis beror på att man här målmedvetet  och metodiskt jobbat flera år med övergripande arkitektur. Vi har helt enkelt kompetens att tackla frågor på en tillräckligt hög abstraktionsnivå för att kunna lösa både stora och små problem på effektiva sätt. Själv insåg jag att medan jag här hemma ständigt tjatar om beständiga identifierare, måste jag på den europeiska nivån lyfta fram frågor om terminologiskt arbete, som egentligen är mycket mer grundläggande och mera utmanande. Medan vi här hemma behöver stärka vissa teknologiska kompetenser, har vi en god tradition av att förhandla fram samförstånd kring utgångsprinciper och begrepp innan vi hugger i, vilket förstås också är enklare gjort i ett litet land. Men inte alla mindre länder har heller en så stark och enhetlig grund att bygga på som vi. Här har vi nog en exportvara som heter duga, bara vi kunde få fram tillräckligt mycket människor som har kunnandet så att vi också kan sprida det ännu mer effektivt.

Annars har jag också fått jobba med tillgänglighetsfrågor på webben. Under året blev dessutom fairdata.fi-tjänsterna tagna i produktion och jag kunde följa med hur det arbete jag och många andra personer gjort övertogs och fördes i mål av kunniga och ambitiösa personer. Själv bidrog jag nu närmast med lite utbildning och utveckling av hur stödet för datahantering kunde byggas upp i framtiden. I själva verket får jag från och med nästa år ännu större ansvar gällande detta, både internt på CSC och externt, ett uppdrag som jag är mycket ivrig att åta mig. Under året utkom också slutprodukterna av ett annat arbete jag varit med om att planera, studier i den öppna forskningens ekonomi. Trots att det allt mera inom forskningens informationshantering handlar om datakvalitet (FAIR-principerna) har ingalunda öppenheten försvunnit från agendan. Också arbetet med koordinationen av öppen vetenskap i Finland har, tycker jag, kommit igång riktigt på allvar under året. En viktig sak för mig var också att få färdig den första versionen av en rekommendation för användningen av beständiga identifierare för forskningsdataset. Dessa är en förutsättning för att man ska kunna referera till digitala dataset i forskning. Jag också haft förmånen att under året samarbeta närmare forskningen och intervjua och samarbeta med flera experter på fältet, vilket har varit otroligt viktig och lärorikt för mig.

Inför julen har jag gått igenom gamla fotografier. Vi tänkte göra en frågesport för barnen, där mor- och farföräldrar kan berätta svaren. Får se hur det avlöper.

Länkade data i Finland och Europa

På grund av flygstrejken hann jag delta i en liten terminologiverkstad som ordnades i samband med Höstdagarna för öppen forskning. Ett efterlängtat initiativ om att ta itu med att översätta ordlistan för öppen forskning till svenska kom från VSD som koordinerar verksamheten. Avot, gissa om vi fastnade omedelbart i ordet data och frågan om det heter öppen data eller öppna data, länkad data eller länkade data. Formerna används ju glatt kors och tvärs och huller om buller. I alla fall hoppas jag att om det finns intresserade personer, inte minst från Sverige, att ni skulle ta kontakt antingen med undertecknad eller Nina Järviö på VSD direkt. Ju flera vi är som jobbar med detta, desto bättre. Också kontakten till Sverige skulle vara viktig. Själv tycker jag att både terminologiarbete och översättning hör till det roligaste som finns.


När jag väl kom iväg flög jag till Budapest där European Open Science Cloud (EOSC) hade symposium. EOSC är en projektfamilj för att främja effektiv användning av forskningsdata och - infrastrukturer. Interoperabilitet är förstås i nyckelroll, och så väl teknisk som semantisk interoperability är under arbete. Semantik sysslar jag ju med i högsta grad och hade också en presentation om en rapport vi gjort om saken. Det handlare helt enkelt om att studerande betyder samma sak i olika system, eller åtminstone att man är medveten om när det finns olika definitioner, så att informationen inte blir fel när man kombinerar eller flyttar den.

Persistence and Interoperability from Jessica Parland-von Essen

Diskussioner om data: CODATA, FAIRsFAIR och RDA

Den senaste veckan var en verklig turbovecka för forskningsdata i Esbo och Helsingfors. På söndagen och måndagen var det CODATA-konferens på Riksarkivet. CODATA är en kommittée inom International Science Council (ISC) en rätt färsk sammanslagning av International Council for Science (ICSU) och  International Social Science Council (ISSC). Kort sagt, en global takorganisation för forskning. CODATA är, som namnet låter förstå, det organ som främjar användning och kvalitet av forskningsdata. Temat var forskningsdatahantering i organisationer och vi hade gjort en liten poster om vår nya rekommendation för användning av beständiga identifierare, som vi gjort under vintern här i Finland.

På tisdagen ordnade vi en dubbelworkshop inom FAIRsFAIR. Dels diskuterades datarepositorier och vad det innebär för dem att främja hittbarhet, tillgänglighet, interoperabilitet och återanvändning av forskningsdata, dels hur samma krav tar sig i uttryck då det gäller semantiska artefakter (terminologier, taxonomier, koder, ontologier osv). Vi hade god uppslutning av experter och vi fick mycket material för vårt fortsatta arbete med dessa inte alldeles lätta frågor.

Onsdag, torsdag och fredag var det sedan stort RDA-möte på Aalto-Uni. Research Data Alliance är ett ännu större globalt expertsamarbete än CODATA. Inom organisationen arbetar man med att utveckla olika praktiska lösningar och generella rekommendationer.  Det finns flera grupper som jobbar med olika frågor kring t ex metadata, identifierare och interoperabilitet. Under mötet ordnades många olika typer av evenemang. Ett var en paneldiskussion, där jag snappade upp en bra jämförelse av Pilvi Torsti: "Data är inte som olja, utan som vatten". Så sant. Olja är en usel jämförelse. Data är ingen bristvara. Dessutom är kvaliteten A och O.

Det var en del saker som klarnade och framför allt kunde jag (åter)knyta många viktiga kontakter men olika nyckelpersoner på det internationella planet. Jag tror det var en viktig vecka för finsk forskningsdatahantering, eftersom det var många som nu hade möjlighet att delta första gången i evenemang på denna nivå. Själv ser jag allt klarare vad jag tycker att vi behöver utveckla och göra, både vad gäller nationella rekommendationer och utveckling av forskningsinfrastruktur.

En ypperlig avslutning på veckan blev att höra Magnus Lindbergs Kraft, just så kändes alltsammans. Nedan en tidig inspelning av ett framförande som video. För mig vad det första gången jag såg Lindberg live, vilket det tillförde en hel del måste jag säga.

Samlingar som forskningskällor

Modell av Uppsala som vi kunde beundra då vi besökte Fyriskällan,
där stadsarkivet och folkrörelsearkivet härbärgerar vid sidan av biblioteket.

Digitaliseringen har inom kulturarvssektorn inte bara inneburit att man digitaliserar samlingarna, utan det har indirekt lett till mycket ny utveckling. Bland annat har en öppenhets- och konvergenstrend lett till att man nu når ut till allmänheten på nya, engagerande sätt och nya medier har också gjort erfarenhets- och narrationstänket starkare. Nästan alla traditionella kategoriseringar är utmanade. Samtidigt har forskarsamfundets behov och förväntningar ändrats. Förutom att forskare använder digitala material på kanske oväntade sätt, har intresset för föremålen i sig själva vuxit bland åtminstone historiker.

För forskare är det viktigt att kunna utnyttja alla material, också de digitala. Att kunna hänvisa till digitala källor blir allt viktigare, liksom att kunna dokumentera datas livscykel. De digitala material som produceras inom arkiv, bibliotek och museer borde också kunna fungera som forskningsdata. Att betjäna forskningen är ett av sektorns viktiga uppdrag. Men forskarnas sätt att använda data är mycket varierande. Om detta och en del annat talade jag i veckan på ett seminarium för akademiker inom området.

 

Collections meet the researcher. Digitalization, disintegration and disillusions. from Jessica Parland-von Essen

Öppen forskning går vidare

I tisdags var det stormöte kring öppen forskning i Helsingfors i Vetenskapernas hus.  Expert- och arbetsgrupper samlades för att jobba tillsammans. Jag är själv ansvarig för arbetsgruppen för länkning av forskningsdata. I det ingår olika saker:

• hänvisningar till data vid publicering av forskningsresultat (underbyggande evidens)
• hanteringen av datas livscykel och dokumentation av datas struktur (interna länkningar i data)
• synligheten av forskningsdata i tjänster för forskningsinformation (CRIS-grafer)

Jag nämnde områdena här i den ordning jag anser att vi bör prioritera dem. De två första punkterna är dessutom förutsättningar för att den sista ska kunna förverkligas. Den sista handlar om information som ofta intresserar framför allt finansiärer, tjänster som OpenAIRE eller den nya nationella tjänsten för forskningsinformation. Det handlar om att sammanställa information om allt från forskningsinfrastrukturer, forskningsprojekt och finansiering till forskare, organisationer och publikationer. Det är visserligen viktig information, som kan användas på många sätt, men för att forskningsdata, som ofta tar stora resurser och också produceras i stora mängder, ska kunna tas med fullt ut, behöver vi lösa många frågor kring hur vi behandlar data som resurs i forskningen.

Det absolut enklaste fallet att beskriva är det vad jag kallat publikation av dataset. Finansiärer förväntar sig idag allt oftare att man vid utgivningen av ett forskningsresultat (i praktiken ofta en artikel) också tillgängliggör underbyggande data och metoder (kod).  Detta argument är enkelt att omfatta också för forskare. Det är klart att man måste kunna belägga sina resultat och de måste kunna granskas. Referenser till data kräver ändå en hel del tekniska lösningar, så som förvaringsplats, tillräckliga metadata och en beständig identifierare. Vanliga webbsidor och webblänkar är inte alls nog i vetenskapliga sammanhang. Vi behöver tjänster som fairdata.fi eller Eudat. Men dessa tjänster passar inte alla. En del institutioner vill ha egna dataarkiv och många områden har internationella lösningar. I praktiken krävs också ofta omfattande planering och dokumentation för att komma så långt att de publicerade data faktiskt duger till något. 

Vår arbetsgrupp färdigställde i tisdags en första version av en rekommendation för hur man ska använda de beständiga identifierare som behövs för att referera till forskningsdataset. Det handlar alltså i detta skede mest om den första punkten: publicering av statiska dataset, som man sedan kan hänvisa till i sin forskning. Med detta skapar vi ändå förutsättningar för punkterna två och tre. Rekommendationen riktar sig alltså till dem som skapar och upprätthåller beständiga identifierare. Det är nämligen verkligen inte alltid lätt att veta när man ska använda hurdana identifierar och på vilket sätt. 

Rekommendationen är mycket koncis och avsikten är att fortsätta arbetet med att förklara och nyansera den i ett annat dokument. Nu har saker ännu reducerats till att man ska göra olika saker (skapa beständiga identifierare, använda semantik i dem osv) med försiktighet eller eftertanke. Vi vill gärna förklara lite mera om hurdana för- och nackdelar som finns med olika alternativ och i vilka olika situationer det är motiverat att avvika från rekommendationen. Dessutom vill vi lyfta fram olika exempel.

I de många diskussionerna under dagen kom jag personligen till en del nya insikter. En var hur otroligt viktigt det är att vi håller fokus på organisationerna och kvaliteten på deras tjänster då vi försöker mäta forskningsdata. Vi måste på alla tänkbara sätt undvika att fokus glider mot att kvantitativt eller schablonmässigt mäta själva data eller forskningens betydelse via data. Med erfarenheten hur åt skogen vi hamnat med missbruket av bibliometri, måste vi inse att vi löper ännu värre risker med datametrik. Data kan man nämligen producera hur mycket som helst om det blir ett mål. Det säger ju inget om dess värde. Och det man mäter får man som bekant.  Kvaliteten kan däremot endast bedömas kvalitativt, av sakkunniga.

Dataarkivet i Tammerfors fyllde 20 år

På tisdagen ordnade Samhällsvetenskapliga dataarkivet ett lyckat seminarium i Tammerforshuset. Dataarkivet är en verklig föregångare då det gäller att stöda produktion och återanvändning av forskningsdata i vårt land. Deras webbsidor och tjänster har länge erbjudit information och stöd för hur man ska gå tillväga för att handla etiskt och se till att forskningen resulterar i underbyggande dataset som inte bara fungerar som evidens, utan också kan användas av andra forskare. Deras verksamhet visar tydligt vad skillnaden är mellan ett riktigt dataarkiv och en webbtjänst, där forskare själva kan ladda upp och publicera dataset. Det senare ofta med den följden i förlängningen att e-postadresserna föråldras, vilket är förödande för användbarheten, eftersom forskare som vill återanvända data inte sällan vill ha kontakt med upphovspersonerna. Det är inte bara data som behöver kurateras, utan också metadata, och dessa är processer som måste fortgå efter publiceringen om man vill att data ska vara användbart i längden. Det är kanske inte alltid fallet att det måste ske, men man borde göra medvetna val om saken i ett tillräckligt tidigt skede.

Johanna Vehkoo berättade i det fina auditoriet om falska nyheter .

Föredragen på jubileumsseminariet höll hög nivå. Journalisten Johanna Vehkoo berättade bland annat om projektet Huhumylly, och hur falska nyheter ofta är xenofoba rykten som inte sällan består i importerade lögner. De förvandlas ofta till lokalt skvaller och det är direkt pinsamt att man i Finland inte har bättre immunitet mot dylikt, trots god läskunnighet, skola o.s.v. Tvärtom verkar vi ju ha mycket fördomar och okunskap. Hon påminde om vikten av att använda sig av bildsökning, eftersom det hos oss (också) är vanligt att man sprider gamla bilder i samband med nya "nyheter". Hon underströk också vikten av att vara kritisk mot ljud- och videomaterial på webben av samma orsaker. Dessutom är det ju idag enkelt att göra direkta förfalskningar.


Dekan Juho Saari höll en ytterst informativ föreläsning i välfärdsforskning från Erik Allardts tidigare arbeten till i dag. Det blev en utmärkt grundkurs för mig, måste jag säga. Jag tror åtminstone att jag nu har en betydligt bättre uppfattning om vad det handlar om. Vidare talade professor Hanna Wass om de problem som uppstått med tolkningar av GDPR för registerforskningen. Det hela verkar med jämna mellanrum drabbas av överslag som inte gynnar någon. Man önskar att lagens anda skulle kunna förverkligas så att man faktiskt beaktar allmänintresset som en vägande faktor i ekvationen och förstå att man in registerforskning inte är ute efter profilering med liknande manipulativa vinstsyften som kommersiella aktörer håller på med som legio. Enskilda tjänstemän borde inte behöva panikera  och komma med orimliga tolkningar för att de annars förlorar nattsömnen. Vi borde från offentligt håll stöda forskningen också genom att skapa goda förutsättningar för att producera faktabaserad information som kan underbygga vettig och effektiv samhällspolitik.

Open Science Fair i Porto

Mina flyg gick till och från Lissabon, så jag tog tåg till Porto.
Det var enkelt och intressant.

Denna vecka besökte jag Portugal första gången i mitt liv. En angenäm upplevelse, måste jag säga. Det var många workshoppar och sessioner och många intressanta samtal. Professionellt kan jag säga att särskilt Paola Masuzzos presentation keynote var inspirerande, medan sessionen om forskningsevaulering knäckande klar kring hur sega strukturer och korkade system vi har att kämpa emot. Rekommenderar att man kollar presentationerna om man är intresserad. Men det är beklämmande hur överens man är om att all världens index är värdelösa, men ingen vågar frångå missbruket. Kanske Dora ändå kan ha en effekt över tid, men forskarna har mycket på spel och förtroende är inte lätt att bygga upp för nya metoder av utvärdering.

Också mitt nuvarande projekt hade en session och deltog i att arrangera en om beständiga identifierare (PID). Vad som behövs är mera arbete med semantisk interoperabilitet, det stod klart. Och vettig och utbredd användning av identifierare.