Ultima Thule

Norrkullalandet förra vintern.

Fjärran, längst borta i Norr vistas inte bara Julgubben, utan på isarna irrar också Frankensteins monster. På Nordpolen gäller ingen tid och isen ligger över ett flera kilometer stort djup dit solljuset aldrig når. Ovanför isen skiner solen från vårdagjämning till höstdagjämning, varefter en 32 timmar lång solnedgång och en skymning som varar i sex veckor följer. Efter det råder totalt mörker i tre månader.  Efter en sex veckor lång gryning går solen upp igen. Soluppgången varar också över ett dygn.

Ultima Thule var kanske inte riktigt så långt borta. Antikens uppfattning om världens nordligaste område har oftast ansetts handla om Island, Grönland eller Norge. I dag betyder Ultima Thule i stället 2014 MU69. Det är alltså en liten miniplanet som befinner sig över fyrtio gånger längre från solen än vi. I takt med att man upptäcker allt flera himlakroppar i vårt solsystem har taxonomin blivit allt mer omstridd. Kanske kunde Ultima Thule kallas för en plutoid?

Den lilla klimpen är under femtio kilometer på sitt bredaste ställe. Jämför detta med till exempel Plutos knappa 2400 km eller asteroiden Ceres, som är cirka 1000 km. Med tanke på det är det närmat ofattbart att man lyckats pricka in detta lilla rymdsandkorn och passerar det med rymdsonden New Horizons på nyårsdagen. Hur snabb och effektiv forskningen är visar att man redan på onsdagskvällen kommer att hålla en presskonferens om de första vetenskapliga resultaten av passagen som sker på bara 3500 kilometers avstånd.

Gissning av hur Ultima Thule ser ut på basis av tidigare observationer.
Bild NASA/ Johns Hopkins University.

Överhuvudtaget rusar forskningen framåt också inom astronomin. I somras har Japan lyckats sätta två små robotar på den lilla asteroiden 162173 Ryugu, mindre än en kilometer i diameter, och lite senare landade den tysk-franska MASCOT på samma sten. Dessutom susar båda Voyager-sonderna nu utanför solens räckhåll, det vill säga över hundra gånger avståndet mellan solen och jorden. Man kan fråga sig varför inte Voyager-sonderna utforskade Kuiperbältet med småplaneter, men det beror på att dessa (utom Pluto) upptäcktes först på 1990-talet, då Voyager-sonderna redan var långt på väg och inte hade rätt sorts utrustning. Därför gjorde man istället en ny, modern och snabb sond New Horizons.

Dessutom pågår en mycket spännande flygning mot solen, som egentligen består av flera passager. Det är nämligen förvånansvärt stora, grundläggande frågor om solen, som fortfarande är obesvarade. Samtidigt utvecklas rymdteleskopen och forskningen i gravitationsvågor hela tiden. För övrigt har den europeiska rymdforskningen den senaste tiden satsat allra mest på forskning om jorden och byggt upp omfattande och högklassiga satellitsystem, bland annat för att skapa ett eget oberoende GPS-system. Då det gäller interplanetarisk forskning gör man den ofta i samarbete med andra länder. ESA har också gjort en stor gärning i att publicera en heltäckande  stjärnkatalog.

Men dessa dagar väntar många ivrigt på nyheter från Ultima Thule.

Solnedgång över Sydpolen. ESA Copernicus Sentinel data (2018),
processed by EUMETSAT, CC BY-SA 3.0 IGO

Data policy

Det börjar finnas rätt mycket olika dokument kring hur forskningsdata ska hanteras. Organisationer har pliktskyldigt författat datapolicy-papper och forskarna svär över obligatoriska datahanteringsplaner som ska bifogas till ansökningar. Varje projekt och organisation börjar ha dokument och direktiv och det är visserligen bra, men de är ofta på en rätt hög abstraktionsnivå och inte till så stor praktisk hjälp för den enskilda forskaren som våndas över praktiska utmaningar med att överhuvudtaget få sina data dokumenterade. Mängderna av dokument kan tvärtom bli ett problem: vad händer om de står i konflikt med varandra, finansiärens, hemorganisationens och infrastrukturens man tänkte utnyttja? Lyckligtvis är det sällan så, men visst hotar mängden reglementen bli en ny stressfaktor.

Idag samlades en del forskare och sakkunniga från ett antal forskningsinstitutioner och -samfund för att diskutera ämnet på mitt jobb. Det är intressant att de äldsta dokumenten, som bara har några få år på nacken, redan uppfattas som föråldrade. Utvecklingen har varit snabb. På vissa håll har det gått lättare att komma överens om att det är organisationerna som har rättigheter och kontroll över data (som ska vara så öppen som möjlig, det verkar redan vara givet!), medan man på andra håll fortfarande med stor misstänksamhet vägrar ge ifrån sig någon som helst kontroll eller rättighet över sina material.

Samtidigt som jag verkligen ser vikten av den akademiska friheten, harmar det mig lite, att forskare ibland gör det svårt för oss att hjälpa dem och forskningen. Det känns som att vi behöver mer förtroende för att kunna arbeta tillsammans. Forskningsinfrastruktur och datahanteringstjänster är dyra investeringar och det känns inte orimligt att finansiären åtminstone kunde ha en begränsad rätt att kuratera (ta hand om) data. Men bränt barn luktar illa. Man kan förstå att en del forskare förhåller sig svalt till arbetsgivarens inblandning eller krav på rättigheter, om de förlorat förtroendet för att man kan visa gott omdöme och sann respekt för vetenskapen. Känslan av obarmhärtig ständig konkurrens är också förödande och kan leda till kortsiktiga beslut.

Det här är utmanande och nya saker som vi måste göra tillsammans. Värdet av data ökar i takt med att de kan användas och kombineras med andra data. Sådant kräver både planering och samarbete.

Mångfaldig klimatdata

När jag var liten var väderleksprognoserna lite mer än kvalificerade gissningar, som med god tur kunde vara ditåt några dygn framöver. I dag kan man i regel få pålitlig information om när det börjar regna på en kvart när precis där man befinner sig. Vädret påverkas ju av hur nära vattendrag man befinner sig, höjd och marktäckning. Prognoserna sträcker sig månader framåt i tiden. Det handlar om mycket komplicerade modeller och allt detta är resultat av ökade mängder insamlade data, mer utvecklade och komplicerade modeller och datorkapacitet av en kaliber man knappt kunde drömma om på 1980-talet.

Klimatet är än annan femma, för då vi talar om klimatförändringar måste vi skifta fokus från minuter och timmar till år och decennier. Eftersom hela systemet dessutom genomgår grundläggande förändringar under längre perioder på grund av att både landskap och atmosfär förändras blir hela konstellationen annorlunda. Men modelleringens framsteg hjälper förstås också här. Eftersom klimatförändringen är av så stor betydelse, har uppföljningen av växthusgaser utvecklats kraftigt och finska aktörer har varit mycket aktiva och framgångsrika. Den europeiska ICOS-infrastrukturen har sitt huvudkontor i Gumtäkt. Man har nu skapat ett standardiserat och fungerande system för hur man kan samla in data om växthusgaser.

Men klimatet är ett oändligt komplext system, eftersom hela biosfären påverkar och påverkas av atmosfären. Parametrar och feedbacksystem är nästan oändliga. Vi behöver mera kunskap och mera data om växter och djur och ekosystem och hur biodiversiteten påverkas, om mikrober i jordmån och hur ämnen frigörs, rör sig och åter binds upp.

Det samlas in olika typer av data om miljön på hundratals ställen i Europa. Long-Term Ecosystem Research LTER är en europeisk infrastruktur och en del av ett globalt nätverk, där man samarbetar för att tillgodogöra sig alla dessa data. En viktig del av idén är, som namnet säger, att det handlar om längre tidsserier, som gör det möjligt att få tag i olika processer och korrelationer. Vissa data kan finnas från över hundra år, andra är korta nedslag, kampanjer, då man studerat något visst fenomen.

Utmaningen är att man ofta samlat in dessa data på lite olika sätt på olika håll och under olika tider, med lite olika metoder. Enheter, samplingsfrekvenser ... det finns många variabler att operera med. Så nu handlar det om att hitta metoder att på ett pålitligt sätt samla in och ställa till forskningens förfogande så mycket av dessa data som möjligt. Det behövs mycket arbete med semantik och dokumentation. Det behövs verktyg och tekniska lösningar, informationshantering i mängd och massor. Det behövs respekt och tolerans för det arbete som gjorts, men samtidigt ser man nog med viss avund på den hårda styrningen som det nya ICOS-arbetet har haft möjlighet och varit tvungna till. Om data från början samlas in i standardiserat format blir allt enklare. Men om man byter mätmetoder, bryter man samtidigt de långa tidsserierna.

Det var bland annat sådana frågor som diskuterades i veckan i Rom, där jag hade förmånen att sitta med och fundera på just informationshantering. Diversiteten bland data är också en rikedom, men en viss samordning och koordination är nödvändig.

Creative parking.

Samtal

Finlandsinstituten i Rom, Aten, Mellan-Östern och Japan har ett eget projekt för öppen forskningsdata och på fredagen hakade jag på deras mycket högklassiga seminarium på slutet. Det handlade mycket om arkeologiska data,  CIDOC CRM och databaser, men också om informationshantering i allmänhet. Läget är inte alltid enkelt för dylika internationella aktörer, som jobbar över gränser på flera olika sätt. Kvällen fortsatte med långa diskussioner om allt från spel till beständiga identifierare. Inbjudna utländska sakkunniga gav nya infallsvinklar.

I dag satt ett litet gäng av AnkSome och diskuterade och planerade. Det var mycket vilsamt, intressant och givande att diskutera kring digitalisering i lugn och ro (vi använde fem timmar). Under en sådan diskussion hann man göra både kritisk analys och återknyta till olika teman flera gånger.  Mycket kretsade kring att många verkar tycka det finns en massa problem med webben, sociala medier, skärmtid, digitalisering, splittring och så vidare, men när man riktigt synar saken är det sist och slutligen svårt att peka på vad som är det egentliga, riktiga Problemet, och ännu mindre vilken relation detta Problem egentligen har till det digitala. Och vem som egentligen borde göra vad för att åtgärda Problemet.

Men visst gick vi igenom både utmaningar (digital kompetensutveckling i och utanför skolan, brist på vila och fokus i vardagen, journalistikens svårigheter att tackla forskning och fakta, oöverskådligheten och osäkerheten som leder till resignation och längtan efter svartvita lösningar, persondata och det eviga mätandet, algoritmernas ogenomskinlighet och påverkan, bristen på icke-kommersiella utrymmen på webben ...) och möjliga lösningar (här blev listan betydligt kortare, och på många blev svaret (tror jag) att tidens gång löser problemen, kanske).

Ganska klart kändes det att "sociala medier" som finlandssvensk angelägenhet tappat aktualitet. Facebook har blivit alltmer irrelevant, i och med att till och med evenemang och grupper faller ur flödet. Dessa har ändå varit den viktigaste orsaken för många att hänga kvar. När algoritmerna missar detta, är det nog definitivt början på slutet, tänker jag.

Det fanns ändå många viktiga frågor som handlar om förändringen digitaliseringen innebär och som man borde diskutera. Vi funderade lite på om man borde göra en podd helt enkelt i stället, med "modern mediekritik" som tema. Jag tror att det fanns en hel del i dagens diskussion, som kunde ha platsat i en sådan podd med en tillräckligt bred syn på vad medier är idag. Fast allra mest skulle jag tycka det var roligt att bara regelbundet ha dylika lite djupare diskussioner om de här sakerna. Själv tycker jag allmänt taget vi har rätt lite mediekritik och samhällsdiskussion på finlandssvenska. Vad tror ni, skulle någon orka lyssna?

Ur diskussionen om algoritmer. DuckDuckGos sökresultat är tänkvärt ...
Man hittar genast både hur man tillreder och var man köper silvervatten.
Enda fakta utgörs av den korta Wikipedia-artikeln. Övriga sökträffar var reklamer för produkter.

Öppen forskning i process

I dag flyttade Avointiede.fi -sidan slutligen till de Vetenskapliga Samfundens Delegation. Om allt går väl får vi också sidor på svenska nu, småningom. Efter att Undervisnings- och kulturministeriets stora "Initiativ för öppen forskning och vetenskap" tog slut förra årsskiftet har nu tjänsterna delvis integrerats på Fairdata och policy-arbetet har fortsatt koordinerat av VSD.

Den nya webbsidan lanserades i samband med Avoimen tieteen syyspäivät. I och med att ministeriet tagit ett steg tillbaka är det meningen att det vetenskapliga samfundet ska ta ett ännu större ansvar och mer initiativ. Samtidigt trappar man upp ordentligt. Det talades mycket om en nationell strategi för öppen forskning, som man tydligen hoppas ska landa i nästa regeringsprogram. Särskilt vad gäller publikationer skulle ett dylikt dokument ge ett mycket viktigt stöd och en puff vidare i den riktning Finlands Akademi redan bestämt och aktningsvärt tagit.

Det har redan gjorts massor inom öppen forskning i Finland och vi har fina samarbeten bland biblioteksfolk och dataexperter. I dag hade vi typ en aktiv forskare på plats. Vad som behövs, enligt mig, är därför forskarengagemang och det är varför åtminstone jag riktar mina blickar nu främst mot just VSD, Open Knowledge Finland, RDA och Vetenskapsakademierna. Koordinationen bör handla främst om kunskapsutbyte och då det gäller datafrågor har vi t ex redan bra nätverk för sakkunniga. Men det är forskarna som borde ta kontrollen och driva utvecklingen i en vettig riktning. De behöver inte ens bry sig om att få med sig ledningen (som redan är ombord), de behöver bara se möjligheterna och hitta på hur de vill ha det. "Hjälp oss att hjälpa er mot ett sundare vetenskapligt klimat! Hjälp oss att se vad som är viktigt, att prioritera, att bygga tjänster ...!" Det är vad jag vill säga till alla forskare.

Dagens seminarium innehöll mycket intressanta saker. Jag hoppas alla presentationer blir tillgängliga på webben. T ex fanns det information om open access-statistik och en intressant utredning om datahanteringen på Åbo universitet.

Under slutet av dagen smög sig en höjdare in i salen och satte sig nära mig. Vi fick till uppgift att "diskutera med personen intill" om etisk utvärdering av forskare. Jag insåg att det handlar om en diskussion som inte har ett svar. Som med alla etiska frågor, handlar det om att hålla igång en bra diskussion. Att stå ut med osäkerheten, frånvaron av absoluta mätare och enkla sanningar som passar i alla situationer. Undanglidande gränser och en ständig kamp för att hålla blicken på bollen, målet. Så är det med öppenheten, med frågor om kvalitet och med frågor om etik. Det handlar om processen. För det är en process. Vilket ju borde vara självklart för var och en som sysslat med informationsvetenskap eller kulturforskning. Snart smög sig höjdaren ut igen. "Det är isigt" sa hen. "Jag behöver hett te". Trots att man fått igång uppvärmningen var draget faktiskt ganska olidligt. Men huset är onekligen unikt och annars väldigt fint. Men ett pro-tips: sitt inte nära fönstren i stora salen.

I morgon ska vi fortsätta med att organisera koordinationen. Meta-koordination.

Personliga nyheter

https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1200083/articles/3069631

I de digitala tidningarna saknas oftast småannonserna. De har alla tillåtits utvandra till andra digitala plattformar som Tori eller Facebook. Det har skett en intressant tudelning i och med att det privata användargenererade materialet inte har flyttat med in i de digitala kanalerna tillsammans med journalistiken. Där har man har i stället börjat producera feature-material för att göra tidningsinnehållet socialt och personligt relevant.

Nyheterna som berör livet, socialt och direkt, har fått ge vika för "intressanta berättelser" om människor som vi kunde känna. Små företag annonserar också via de stora internationella kanalerna på webben. Det är både enklare och billigare. Den lokala företagaren hittar du snarare på Instagram än på Hesaris webbsidor. Det personligt, nära och reellt berörande har i den digitala tidningen ersatts med generiskt och explicit mer emotionellt material. I de redigerande nyhetskanalerna måste de tidigare gemensamt omfattade sociala konnotationerna nu elaboreras, öppnas upp, författas, analyseras och bearbetas. Man måste jobba fram och vika ut fenomenen och deras känslomässiga och sociala sidor i artiklar som fyller uppslag. Det som är "nära" läsaren är nu något annat. Det allmänmänskliga sätts under mikroskop, det unika blir universellt i det digitala. I papperstidningen ger uppslagen av familjeannonser en motsatt ingång: det individuella är gemensamt.

https://digi.kansalliskirjasto.fi/sanomalehti/binding/1200083/articles/3069631

Det finns inte falska nyheter längre

1) Took @PressSec Sarah Sanders' video of briefing
2) Tinted red and made transparent over CSPAN video
3) Red motion is when they doctored video speed
4) Sped up to make Jim Acosta's motion look like a chop
5) I've edited video for 15+ years
6) The White House doctored it pic.twitter.com/q6arkYSx0V

— Rafael Shimunov 🔥 (@rafaelshimunov) November 8, 2018

Målmedveten användning av begreppet Fake News har uppnått sitt syfte. Det har gått fullständig inflation i ordet och vi står maktlösa inför det mest genomskinliga och flagranta förfalskandet av nyhetsmaterial.  Den populistiska ytterhögern har, samtidigt som den beskyller både forskning och traditionell kritisk faktabaserad journalistik för nihilism, relativism och postmodernism, själv frigjort sig från sanningskravet. Man har skapat en narrativ där fakta är underordnade en svartvit berättelse. Det hela är som en extrem version av manipulativ projektion, som blivit en reell del av politiken åtminstone i USA.

Som den värsta propagandaapparat har man tömt ord på betydelse. När uppriktiga medier i åratal blivit beskyllda för att vara "falska", har det lite effekt när dessa ropar tillbaka beskyllningar om förfalskade nyheter. Trots det, uppstår hela tiden nya projekt för att peka på falsifiering av verkliga händelser.  Begreppet falska nyheter, med förkärlek använt av samma aktörer som gör åsiktsjournalistik, är tömt på sin betydelse, sin effekt. Det betyder ingenting längre.

Man bör alltså närma sig problemet mer specifikt och ta i bruk nya begrepp. Forskare vill nyansera diskussionen och hellre tala om "information disorder". Det är vettigt med tanke på att det inte alltid handlar om fabricerade nyheter. Det kan lika väl vara frågan om förvrängning, selektiv rapportering eller bara att man tar bort relevant kontext. Jag funderar på vad det kunde kallas på svenska. Oordning låter lite vekt. Vad som gör mig mest upprörd är uppsåtligheten och den narcissistiska egoismen i det hela.

Informationskaos kanske?