Det digitala är nu

I går var det en historisk dag i Helsingfors. En blandad men entusiastisk samling akademiker från nästan hela landet samlades för att berätta för varandra om sin forskning och sina projekt. Det stora intresset ledde till att var och en fick bara tio minuter på sig, men man hinner säga rätt mycket på den tiden och det blev en spännande helhet.

Utvecklingen har varit enormt snabb. Det är inte många år sedan diskussionen rörde sig på ett mer teoretiskt och hypotetiskt plan, då historiker diskuterade digitala material och metoder. Men nu har vi ett stort gäng forskare som redan är i full gång med forskningen. Spännande är också hur öppenhetstänket följer rätt naturligt med de nya arbetssätten. Jag börjar allt mer se att det är en inneboende egenskap i digital forskning. Den slitna frasen om att informationen vill vara fri verkar trots allt ha sina grunder. Det handlar om kommunikationens egen ekonomi, där det faktiskt är det lägsta motståndets lag som gäller. Det känns som en hoppingivande och härlig sak.

Dagen började med ett block om text. För mig var det en glädjande nyhet att ett nytt Horizon 2020-projekt för OCR-inläsning av handskriven text. Finska riksarkivet kommer att samarbeta i READ-projektet med tyskspråkiga arkiv, vilket är viktigt och nog behövligt. Särskilt vill man ha hjälp med att formulera specifikationer och test och man hoppas på samarbete med forskare. Även vi Tammerfors universitet arbetar man med digitaliseringsprocesser för handskrivna brev i ett stort projekt kring krigstids korrespondens. Andra väldigt intressanta exempel var SKS projekt Codices Fennici. Med fanns under dagen också flera presentationer som baserade sig på mer eller mindre manuell indexering av tidningstexter. Metadata lyftes också fram Johanna Ilmakunnas, som diskuterade digitala resurser om föremål och hur de kunde användas.

Minnesorganisationernas kataloger och metadata är ju inte skapade för forskning, utan för administration och förvaltning av samlingarna. Samtidigt har metadata och dessa kataloger blivit mycket intressanta för forskningen eftersom de är digitala, sträcker sig rätt långt tillbaka i tiden och är hyfsat väl strukturerade dvs semantiskt rika. Men det finns en del utmaningar i användningen av dessa material. En inte alldeles oviktig fråga är vad det egentligen är vi undersöker, då vi jobbar med metadata. Patrik Aaltonen lyfte i sin presentation fram en viktig aspekt: tolkningens och klassificeringens problem. Som exempel använde han Morettis arbete med genre-indelningen av romaner under historisk tid. Problemet är ju att genren inte är någon inneboende egenskap i texten som man med någon algoritm oberoende av tid och kontext kan utvinna automatiskt. Det handlar alltid om tolkningar som är luddiga i kanterna och beroende av kontexten då tolkningen görs, den kan skilja sig mycket mellan individer. I kataloger har man strävat till att minimera tolkandet med noggranna regler för hur t ex sidnummer eller boktitel ska anges. Men det finns ofrånkomligen skillnader i hur man tolkat och registrerat dessa på olika ställen under olika tid. Ofta är man tvungen att tolka informationen en gång till för att göra den användbar för forskning. Frågorna kan bli ännu mer komplexa då det gäller museiföremål, där de materiella aspekterna ofta är ännu viktigare i proportion. Vad är det man beskrivit i katalogen och hur noggrant är det gjort? Vems tolkningar? Så vad är det egentligen vi forskar i då vi forskar i metadata? Det varierar mycket, beroende på vad vi letar efter och hur vi går till väga.

En annan aspekt som jag kom att fundera på i går är det att dessa samlingar och kataloger ofta uppstått i en statlig och sedan 1800-talet nationalistisk kontext, som inte nödvändigtvis korrelerar med det omgivande samhället. Som exempel kom jag att tänka på den bokhistoriska forskningen i Finland som visar hur drastiskt bokkulturen skiljer sig från den bild man får från vår nationalbibliografi. Därmed inte sagt att katalogerna, som alltså utgör förteckningar på “inhemsk” utgivning skulle vara mycket signifikant del av hela den tryckta kulturens ekosystem, men vi talar då om lokal litteratur förlagskultur och ekonomi och forskning. Dessutom ger det digitala formatet möjligheter att kombinera material och gå över språkliga, organisatoriska och politiska gränser, vilket man redan gör i flera projekt. Mina reflektioner är kanske snarast ett exempel på att man inte borde utgå för mycket från existerande dataset i sin forskning för att då t ex inte falla oavsiktligt i en traditionell nationalistisk historietolkning.

För övrigt presenterades forskning i den digital kulturens olika former, digitala samlingar och spännande metoder och material. Flera av exemplen var spånor, vilket kanske är rätt och bra: de digitala materialen täcker ändå alltid bara en del av materialen och metoderna kan svara bara på vissa delfrågor, då man gör mer allmänhistorisk forskning.

Historieforskningen i Finland håller på allvar på att gå in i den digitala åldern, vilket har stora effekter som även är indirekta och drabbar alla forskare, så som t ex förändringarna i den vetenskapliga kommunikationen. Det ska jag tala mera om i morgon här i Göteborg.

Ge oss en broms!

Knowledge Exchange är ett europeiskt nätverk för nationella instanser som arbetar med forskningsdatatjänster. Med finns många ledande experter och det var därför faktiskt intressant att få delta i nätverkets tioårsjubileum som firades i dagarna tvenne i Helsingfors. Naturligt nog är öppenhet en viktig målsättning och rubriken för seminariet var Pathways to Open Scholarship.

Vi hade fyra teman: Fördelar, risker och gränser, Forskarens framgång, Teknologi och Publicering och tjänster för publicering. Målsättningen var att försöka komma på konstruktiva sätt att komma framåt med att förbättra forskarnas verksamhetsmöjligheter och främja vetenskapen. Upprepade gånger hördes utrop som att "Forskningen är sönder" eller "Det vetenskapliga publicerandet är sönder".  Det är uppenbart att sättet man försöker mäta forskningens resultat och kvalitet inte fungerar och dessutom har tråkiga effekter, att vi har systemproblem med hur alltsammans är uppbyggt, som inte går att fixa i första taget. Mängderna av varierande digitala forskningsdata ställer oss också inför verkliga utmaningar. Vem ska fixa detta? Vem ska fixa tjänster och användbara it-system? Vem ska se till att open access-publicerandet kommer igång? Man borde locka inte tvinga, det måste ju vara vettigt för alla ... Det var inte så konstigt, att de olika diskussioner ofta sammanflätades. De extremt svåra förhandlingarna med förläggare som pågår och utvecklingen inom open access-tidskrifternas nya finansieringsmodeller inger ett visst hopp. Ett motstånd mot de alltför dyra och ineffektiva systemen har vaknat på många håll.

Jag gillade särskilt en kommentar av Clifford Lynch, där han menade att vi begår ett fatalt misstag, då vi förknippar den vetenskapliga kommunikationen med utvärdering av forskare och deras insatser. Det är just denna typ av begreppsförvirringar och logiska missar som digitaliseringen som samhällelig och kulturell process driver fram. Det digitala är annorlunda och att medierna blir digitala gör att vi måste revidera samtliga våra värdesystem (man kan med fördel se också forskarnas meriter som en sorts eget ekonomiskt system). Mäter vi publikationer mäter vi fel saker. Det har blivit så sjuttons uppenbart, men att hitta alternativ är inte lätt. För vi behöver också utvärderingssystem som är i viss mån reduktiva, det verkade alla vara ganska överens om. Allt annat vore naivt.

Men Lynch hade också ett ganska intressant lösningsförslag. Han hänvisade till matematikernas sätt att gemensamt utpeka viktiga utmaningar, bevis eller frågor som man söker lösningar på (t ex Millenium-problemen, men det finns ju andra). Då kan man mäta hur en enskild forskare lyckat mot dessa utmaningar. Å ena sidan kan man tänka att det är orättvist enkelt att peka på avgränsade problem inom matematiken, men å andra sidan tycker jag man också kan se det som ett bevis på att direkt "nytta" inte heller behöver vara allenarådande kriterium. I alla fall var det ett intressant och enligt mig ett mycket plausibelt sätt att närma sig frågan. Att peka på problemen och forskningsfrågorna innan man löst dem kunde vara fiffigt på många sätt och fungera som legitimation och intresseväckare också inom andra discipliner. Till saken hör förresten att matematiken vad jag förstått är en mycket öppen disciplin.

Många, många konkreta förslag och önskemål dök upp då vi till slut försökte skriva ett brev till julgubben (trots vissa diskussioner om huruvida det är någon vits, var han bor och vem han överhuvudtaget är). Mycket hoppades man nog på att vetenskapssamfundet står på sig mot monopol och inte heller förlitar sig på en finansiär, men man ansåg att en fungerande marknad och kommersiella aktörer (förläggare) ingalunda per definition är av ondo. Man önskade att vetenskapliga societeter och samfund skulle agera, att man kunde bygga på existerande tjänster, satsa på bibliotek och dataarkiv och framför allt utveckla systemen så att de på riktigt är användarvänliga och underlättar forskarnas arbete och framför allt önskade man en time-out vad gäller mätandet. I synnerhet unga forskare, men varför inte alla, kunde verkligen må bra av en sabbatsperiod på några år då inga publikationer räknades. Give us a break! tyckte man, tills vi hunnit fundera igenom detta och fixa systemet så att det funkar igen.

Nödvändigheten av humaniora

Redan i våras stod det klart att regeringen vill skära enorma summor av universitetssektorn. Vid Helsingfors Universitet har man räknat ut att det för dess del rör sig om över 100 miljoner euro under valperioden. Det betyder att man i snabb takt förlorar 15% av sin finansiering. Vid universitetet finns idag tolv fakulteter (om man räknar Soc&kom som en egen fakultet) och femton andra separata enheter. Sammanlagt finns det cirka 10 000 anställda. Finansieringen varierar mycket mellan olika fakulteter och enheter, både till storlek och källor. Helsingfors Universitet producerar överlägset mest utexaminerade människor i Finland av alla universitet, dubbelt så många kandidater och nästan dubbelt så många doktorer som t ex Aalto universitetet. Veterinärer och doktorer i farmkologi utbildas bara vid ett annat universitet. Kring en tredjedel av alla tandläkare kommer från HU. Doktorerna i humaniora, statsvetenskaper och pedagogik, i naturvetenskaper är alla minst tre gånger så många som vid de andra universiteten, i medicin minst det dubbla. Nästan alla doktorer inom argo-forst, nästan varannan jurist, en klar majoritet av alla teologer kommer från Helsingfors Universitet. * Positionen som det starkaste forskningsuniversitetet är ganska klar, men också som utbildare av läkare, tandläkare, jurister, lärare och tjänstemän är HU oersättligt.

I detta läge är det kanske ändå inte så bra att pressa de många universiteten i vårt land med frågan om på vilket område de tänker vara på världstoppen om några år. Är det klokt att tänka att man ska köra ner något område vid landets största forskningsuniversitet? Eller tänker man att de mindre universiteten kraftigt ska specialisera sig och lägga ner stora delar av sin verksamhet?

Frågan är relevant eftersom idén med en universitetsutbildning är att den sker i nära samarbete med forskningsverksamhet. Är man faktiskt färdig att offra den högre (ut)bildningen i regionerna på ett sådant sätt? Finns det inte ett självändamål i att motverka en koncentration av eliten till huvudstadsregionen? Måste alla universitet producera toppforskning på de områden de har undervisning? Hur tänker man här? Behöver vi inte en lokal bildad grupp på flera orter i Finland - eller gör sådant populism svårare?

Forskningen tenderar dessutom att bli också mer mångdisciplinär. Det är ett sätt att åstadkomma nya ansatser. Ju fler mångfaldiga miljöer desto bättre förutsättning för kreativa samarbeten med nya infallsvinklar. Själv tycker jag inte riktigt om tanken att ens en kandidatexamen ska kunna ges utan aktiva forskare i samma hus.

Som humanist är man förstås särskilt orolig för att humaniora, som ett område där resultat och lönsamhet är svåra att definiera, ska råka illa ut. Ändå är det just humanisterna i Helsingfors de som rankar bäst bland alla finska universitet internationellt. Men ranking och "impact" är sekundära vad gäller humaniora och samhällsvetenskaper. I dag borde deras betydelse stå tydligare än någonsin: för att kunna greppa och hantera de förändringar som är på gång är deras insatser ovärderliga. Vem annan kan förklara varför kriser uppstått och hur de utvecklas? Kulturforskare och pedagoger har rykt in och hjälper till både i teori och praktik med att hantera utmaningar i kommunikation och integration. Är det inte också precis förståelse för kultur och samhälle, som kan hjälpa oss med att bättre sätta våra fina innovationer i människors händer och hjälpa till att anpassa och marknadsföra dem både här hemma och i utlandet?

I slutet av veckan besökte igen humanistiska fakultetens internationella Advisory Board Helsingfors Universitet. Den otroligt snabba och kraftfulla utvecklingen inom digital humaniora i vårt land uppmärksammades särskilt. En förutsättning som inte får glömmas för denna gynnsamma utveckling är att vi inte behöver bara humanister, utan också nya tydliga satsningar och investeringar i de ibland misskrediterade "stödtjänsterna" för forskare. Det handlar inte om onödig byråkrati som ska skäras bort, utan tvärtom viktiga förutsättningar för att forskningen ska kunna genomföras på det sätt den har potential. Vi behöver bibliotek, informatiker, it-stöd, jurister osv för att kunna bygga upp verksamheten. I veckan kom glädjebudet att Finland äntligen gått med i CLARIN-samarbetet, men vi behöver mera internationella samarbeten kring infrastrukturer. Vi behöver stark närvaro i t ex DARIAH, OpenAire och RDA. Jag hoppas att det finns förståelse, öppenhet och aktivitet för detta på alla nivåer i vårt land.

Hotbilder

Vad som är vardag i de områden folk flyr från blev det igår i Paris. Det är fruktansvärt.

Efter att ha lyssnat på presskonferensen från Statsrådsborgen nyss blev jag än mer fundersam. Det är klart att man måste reagera, men vilket är budskapet och vilka är premisserna man utgår från? 

Vad man ville säga var att Finland är ett tryggt land. Det stämmer. Brottsligheten ser ut att ha gått tydligt neråt de senaste åren, även om det begås mycket brott mot liv i västeuropeiska mått mätt. 

Min uppfattning av stora terrorattacker är att de som utförts i väst brukat koncentreras i tid till några timmar, för att maximera kaos. Åtminstone hade det väl varit så under de senaste decennierna? Jag kan inte påminna mig om serier av attacker, som skulle ha pågått under flera på varandra följande dagar i annars fredliga områden, långt från krigshärdar?

Därför känns det lite olyckligt att man talar om en förhöjning av säkerheten vid gränsområden och om noggrannare övervakning av utlänningar. Signalen är att hotet kommer utifrån. På sätt och vis går man i den riktning terroristerna vill. Det största hotet de närmaste veckorna och månaderna i vårt land kommer sannolikt från helt inhemska knäppskallar och fanatiker, som kommer att försöka sprida skräck och späda på oro och i värsta fall ta till våld mot oskyldiga "utlänningar". Man borde följaktligen framför allt höja beredskapen vid asylboenden. Detta är också en orsak till oro i längre perspektiv.

Det sägs att det första offret i kriget är sanningen. Men det farligaste vi kan offra är förtroendet för våra medmänniskor, oberoende av ursprung eller bakgrund. Det är den signalen jag skulle vilja höra nu från våra politiker och myndigheter. Låt inte vårt samhälle smittas av konflikter och spänningar. De är ett mer reellt hot nu än några utländska terrorister.

Hej, vi testar!

I Silicon Valley har man väl hållit på med fail fast-konceptet redan till lust och leda. Att åstadkomma utveckling snabbt och effektivt kräver att man upptäcker fel i ett tidigt skede. Helst innan man planerat ett jätteprojekt med gigabudget med spikade lösningar från början till slut. Det kräver att man testar halvfärdiga idéer. Också i vårt land har man nappat på detta så väl, att det nu finns inskrivet i regeringsprogrammet. Till saken hör att man bör veta när det lönar sig att testa och vilken risken är. Den sistnämnda ska vara överkomlig, helst mycket liten.

I dag fick jag vara med på yrkeshögskolornas Liike-seminarium, där man diskuterade samarbets- och utvecklingsprojekt som man bedrivit både internationellt och över sektorgränser. Diskussionen gick mycket kring den "försökskultur", som lanserats i regeringsprogrammet och verkar vara ett finländskt påfund (ordet alltså). I ett samhälle där vi storknar i alldeles för många och stora projekt är det visserligen välkommet med en lite smidigare ansats. Särskilt bra passar den förstås just i ett sammanhang av tillämpad forskning och utbildning, det vill säga i yrkeshögskolor. Eftersom poängen i första hand är att lära sig. Man lär sig ofta väldigt mycket av misslyckanden.

Särskilt fina var utvecklingsdirektören från Sydöstra Finlands YH Kalevi Niemis inledningsord. Han utgick från Sara Heinämaas text i Helsingin Sanomat om hur betydelserna håller på att urholkas i vårt samhälle och vår offentliga debatt. Niemi ställde den viktiga frågan om varför yrkeshögskolorna egentligen finns. Heinämaa varnar för hur fokus allt mer ligger vid oväsentligheter. Strukturer och floskler förvandlas till självändamål och vi riskerar mista en samsyn om vad som är bra och eftersträvansvärt. Niemi konstaterade att utbildningen finns till för samhället. Det goda livet var också ett begrepp som återkom under dagen. I tider av ekonomisk osäkerhet tycker jag det är allt viktigare att man förstår att det faktiskt är det viktigaste (och inte det samma som vinst eller tillväxt).

Det bästa vi kan göra är att ge unga människor erfarenheter och kunskap att bygga på och mod och vilja att testa på olika saker. För vi vet faktiskt inte hur världen ser ut om tio år eller femtio, då dessa studenter ännu förhoppningsvis är i arbetslivet. Därför var det fint att se den drive som fanns och den tro på styrkan av samarbete och mod. Fast vi måste igen akta oss för att fästa oss för mycket vid formen och metoden. Målet är det viktiga.

Sitras film från 2012

Pilutta er!

Har ni märkt att vi har fått ett fantastiskt nytt system, Kanta, som har alla förutsättningar att effektivera hälso- och sjukvården i Finland? Det tog typ tjugo år att bygga upp, men det gjordes målmedvetet och med en klar helhetsvision för ögonen. Den första lilla riktigt synliga saken, med direkta konsekvenser för oss vanliga människor, är e-recepten. Så kan saker funka, så borde de funka i it-åldern. Men som sagt det tog väldigt många år att bygga upp, mycket arbete, från lagstiftning till informationsarkitektur. Långsiktigt, målmedvetet arbete med helhetstänk.

Med det nya systemet finns det förutsättningar till att förbättra sjukvården och förenkla tidigare byråkratiska processer.

Å andra sidan har vi fått följa med skanderande i media de senaste dagarna kring den "alldeles för ineffektiva" sjukvården. Svårt att se hur någon kunde tappa ansiktet grundligare än vår nuvarande statsminister. Möjligen kan han utklassas av utrikesministern, som ännu mer flagrant svikit alla sina tidigare "ideal". Inte ett snack om substans eller värderingar, bara maktspel på äkta sandlådsnivå. Om jag inte fått läsa om Kanadas nya regering skulle jag ha resignerat inför mina mest cyniska tankar om politiker och demokrati. Kanske finns det hopp i alla fall?

Men tillbaka till reformivern, som ständigt flyttar fokus från det relevanta till det sekundära och därför också är ett maktmedel i sig. Vi hade ganska många sekler något som kallades län i detta land. Ända till 2010. Då skulle det reformeras och effektiveras. I stället har vi i dag regionförvaltningsverk. Man skulle spara 20%, men jag lyckas åtminstone inte snabbt hitta någon utvärdering, nu då fem år gått om så skett. Min känsla är att man minskat personalen och upphandlar en hel del arbete. Förutom regionförvaltningen har vi ju också Närings-, trafik- och miljöcentraler. Och förstås landskapsförbund. Dom har ju förstås alla olika gränser.

Nu håller man på att på allvar sätta igång ännu en reform, vars innebörd och förverkligande verkar oklara. Exakt hur allt arbete ordnas och att det hela verkligen ska bli effektivare har åtminstone gått mig förbi. Slutresultatet av regeringens förhandlingar verkar vara att vi också i fortsättningen kommer att ha både glest bebodda områden och områden med mycket människor och mer resurser. Kontrollen över  både processer och kostnader kommer antagligen att bli mer begränsad då vinstbringande företag ges större spelrum. Erfarenheterna av upphandling har inte varit goda alla gånger. Det är genuint svårt för mig att se var inbesparingarna ska komma.

Framför allt skulle det behövas mer långsiktighet, för effektivering är inget som kommer snabbt. Tänk om man skulle lägga åt sidan maktspelet och återupprätta länen och slå ihop alla verksamheter igen och flytta en större del av sjuk- och hälsovården på dem?  Man kunde kanske också påbörja ett ännu större, typ tjugoårigt projekt: i stället för att stifta nya lagar, skulle man ta sig an lagstiftningen och skriva om den. I klarspråk med färre lagar. Slå ihop, förenkla, modernisera. Systematiskt med bred, sakkunnig och långsam beredning.

Nåväl. Nog drömt. Deadlines är väl viktiga i dag och ska väl numera ligga högst några dagar i framtiden. Inte för att man sen behöver bry sig om dem. För de var ju bara som man sade. När man är minister får man säga vad man vill. Om man inte vill lyssna till statens revisionsverk.

Om öppenhet, granskning och mätande

I dag ordnades i Kajsa-biblioteket ett seminarium om hur nya öppna verksamhetsformer växer fram inom humaniora. Arrangör var det fina Termbanken-projektet . På plats var också Martin Paul Eve som varit med om att ruska om det humanistiska förlagsfältet på senare tid i och med projektet Open Library of Humanities. Målsättningen är att hjälpa den långsamma humanistiska vetenskapliga forskningen på traven på väg mot öppenhet genom att införa en finansieringsmodell som baserar sig på avgifter som bibliotek förbinder sig att betala. Fokus ligger på monografier, men under veckan har också en språkvetenskaplig tidskrift flyttat över från Elsevier och övergått till en öppen policy, som resulterar i ett mycket effektivare distributionssystem.

Ett foto publicerat av Jessica Parland-von Essen (@jessicapve) Nov 5, 2015 kl. 2:59 PST

Eve hade många intressanta poänger och mycket diskuterades också hur man överhuvudtaget ska kunna evaluera forskningen och forskarnas insatser i den nya miljön. Jag försökte försynt säga, att man kanske borde strunta i hela idén om mätande. Eve formulerade det mycket bättre: så länge vi försöker mäta och evaluera enligt etablerad praxis, kommer detta alltid att styra forskarna mot traditionella medel och metoder. Om man i stället skulle evaluera människors kompetens och kapacitet och sedan ge dem förtroende att syssla med det de bedömer som viktigt och intressant, skulle man i stället skapa en kontext där risktagning inte är så farligt och där nya verksamhetsformer och idéer faktiskt kunde födas.

Mycket diskuterades också frågan om allt det "extra" arbete som forskare i dag gör för utgivningen, såsom redaktörs- och granskningsarbete. Detta arbete är osynligt och svårt att värdera och därför inte heller meriterande. Det behövs både ökad transparens och ett större erkännande för sådant arbete. Annars finns en risk att systemet säckar ihop. Det finns en gräns för hur mycket professorer och forskare kan sitta uppe på nätterna och göra sådant arbete, medan de producerar artiklar åt sina arbetsgivare och finansiärer på dagarna.

Överhuvudtaget är det ohållbart att som i dag förvänta sig att forskare ska kunna prestera toppresultat, samtidigt som man skär ner i resurserna, ställer till med osäkerhet och kaos i organisationerna med omorganiseringar och uppsägningar och ifrågasätter värdet av stödtjänster. Som Elina Pirjatanniemi så fint skrev i dagens tidning är "byråkraterna" helt ovärderliga. Världen och forskningen blir allt mer komplexa och det behövs mycket stöd och tjänster för att forskare ska kunna ägna sig åt sitt jobb, istället för att bråka med datorer och rapporter. Vi behöver tvärtom mera stöd och service. Att påföra mera mätande och rapporter hjälper inte heller upp situationen.