Om öppenhet, granskning och mätande

I dag ordnades i Kajsa-biblioteket ett seminarium om hur nya öppna verksamhetsformer växer fram inom humaniora. Arrangör var det fina Termbanken-projektet . På plats var också Martin Paul Eve som varit med om att ruska om det humanistiska förlagsfältet på senare tid i och med projektet Open Library of Humanities. Målsättningen är att hjälpa den långsamma humanistiska vetenskapliga forskningen på traven på väg mot öppenhet genom att införa en finansieringsmodell som baserar sig på avgifter som bibliotek förbinder sig att betala. Fokus ligger på monografier, men under veckan har också en språkvetenskaplig tidskrift flyttat över från Elsevier och övergått till en öppen policy, som resulterar i ett mycket effektivare distributionssystem.

Ett foto publicerat av Jessica Parland-von Essen (@jessicapve) Nov 5, 2015 kl. 2:59 PST

Eve hade många intressanta poänger och mycket diskuterades också hur man överhuvudtaget ska kunna evaluera forskningen och forskarnas insatser i den nya miljön. Jag försökte försynt säga, att man kanske borde strunta i hela idén om mätande. Eve formulerade det mycket bättre: så länge vi försöker mäta och evaluera enligt etablerad praxis, kommer detta alltid att styra forskarna mot traditionella medel och metoder. Om man i stället skulle evaluera människors kompetens och kapacitet och sedan ge dem förtroende att syssla med det de bedömer som viktigt och intressant, skulle man i stället skapa en kontext där risktagning inte är så farligt och där nya verksamhetsformer och idéer faktiskt kunde födas.

Mycket diskuterades också frågan om allt det "extra" arbete som forskare i dag gör för utgivningen, såsom redaktörs- och granskningsarbete. Detta arbete är osynligt och svårt att värdera och därför inte heller meriterande. Det behövs både ökad transparens och ett större erkännande för sådant arbete. Annars finns en risk att systemet säckar ihop. Det finns en gräns för hur mycket professorer och forskare kan sitta uppe på nätterna och göra sådant arbete, medan de producerar artiklar åt sina arbetsgivare och finansiärer på dagarna.

Överhuvudtaget är det ohållbart att som i dag förvänta sig att forskare ska kunna prestera toppresultat, samtidigt som man skär ner i resurserna, ställer till med osäkerhet och kaos i organisationerna med omorganiseringar och uppsägningar och ifrågasätter värdet av stödtjänster. Som Elina Pirjatanniemi så fint skrev i dagens tidning är "byråkraterna" helt ovärderliga. Världen och forskningen blir allt mer komplexa och det behövs mycket stöd och tjänster för att forskare ska kunna ägna sig åt sitt jobb, istället för att bråka med datorer och rapporter. Vi behöver tvärtom mera stöd och service. Att påföra mera mätande och rapporter hjälper inte heller upp situationen.