Barnarbete

De senaste dagarna har det i nyheterna talats om Stora Ensos underleverantörs underleverantör som använder också små barn som arbetskraft för att plocka papper på soptippar (eller en soptipp?) i Pakistan. Allt oftare har jag på senare tid hört att det inte hjälper de anställda/fattigaste med konsumentbojkotter eller med att företag drar sig ur i dylika situationer, utan att man ska stanna kvar och verka för en positiv utveckling.

På sätt och vis kan jag hålla med. Det hemskaste är inte om ett barn arbetar en del av sin vakna tid, så länge arbetet inte är för tungt eller farligt, utan det hemska är om ett företag  för att skära i sina kostnader går in i eller drar nytta av ett sådant samhälle där barn måste arbeta, utan att ge det samhället något annat tillbaka än några korvören i lön åt arbetarna. 

Så: när Stora Enso betalar för en skola och hälsovård för alla barn på soptippen, då är det ok. Det hemskaste är om dessa barn måste arbeta i stället för att få gå i skola. Hålls kvar, men ge tillbaka åtminstone en del av den vinst ni gör på att dessa barn arbetar för en spottstyver!

Tidsaktuellt till dagsaktuellt - och tillbaka

De första tidningarna var inte precis några snabba nyhetskanaler, utan vad man förmedlade var analys, opinioner och fakta. Tidningarna publicerade årligen register och man band in de små tidningarna. Läsarna kunde sedan återkomma till dem senare vid behov. I och med att telegrafen kom och tidningarna fick ett större format blev de viktiga förmedlare av nyheter. Historikern Johan Jarlbrink har kallat detta en övergång från tidsaktuella till dagsaktuella material. Man slutade spara de hela tidningarna och i stället uppstod systematiskt ordnade klippsamlingar, sådana som Brages Pressarkiv. Där sparade man endast de viktigaste delarna av varje tidning.

Papperstidningen blev en färskvara, som generellt hade en mycket kort livstid. Den blev ett viktigt forum för den offentliga debatten och bestod av ett av redaktionen skapat och producerat urval av vad som av den ansågs viktigt varje dag. Mer sällan återkom man som läsare till gamla dagstidningstexter under 1900-talet.

Webben har åter förändrat hela informationslandskapet. I dag översköljs vi av nyheter på webben - en stor del av dem gratis. Urvalet görs inte längre bara av journalisterna, utan minst lika mycket av våra vänner och bekanta eller av automatiska rekommendationstjänster. När människor systematiskt plockar i flödet och väljer ut relevanta och bra material och sprider dem vidare kallas det kuratering. Det gör många av oss till exempel på Facebook, då vi delar länkar.

Den digitala texten har paradoxalt nog en längre livstid än papperstidningen. Det händer att några år gamla kolumner, bloggar eller artiklar plötsligt känns aktuella igen och börjar cirkulera på webben på nytt. Ofta är det precis den klassiska typen av tidningstexter, de tidsaktuella opinionerna eller faktaartiklar.  

Vilken är då journalistikens och mediehusens funktion i den nya situationen? Fortsättningsvis förmedlar de nyheter, men att ta betalt för allmänna nyheter blir allt svårare i praktiken. Det sägs ofta att den granskande, grävande omsorgsfulla journalistiken måste bli de gamla mediernas räddning i den hårda konkurrensen. Dessa texter är snarare tidsaktuella än dagsaktuella och har både i teorin och i praktiken en längre livstid än en dag eller två. 

Kuratering kan också vara en viktig funktion för mediehusen: att fungera som källor till eller förmedlare av nischad kvalitetsinformation om olika saker, må det vara nyheter om den lokala servicen, ingående samhällsgranskning eller långa reportage om exotiska fenomen. Utmaningen är närmast då att varje text borde hitta sina läsare, vilket kräver att man vårdar sina digitala material och till exempel gör dem möjliga att hitta när man behöver dem. Eller allra helst att de bara dyker upp av sig själva i rätt ögonblick.

Människor är i allmänhet väldigt långsamma i att förändra sitt informationsbeteende. Man är också oerhört bekväm av sig på webben. Minsta lilla besvär eller fördröjning i åtkomsten är hinder som gör att en läsare tappar intresset. Man skummar och plockar russinen ur kakan, de mest lättåtkomliga versionerna och materialen får oftast duga. Mediehusens ekonomi är ansträngd och den offentliga debatten har delvis rymt ut på webben.

I samband med den digitala marknaden talar man ofta om den långa svansen. Begreppet myntades i sammanhanget av Chris Anderson, chefredaktör för tidskriften Wire år 2004. Det handlar om att eftersom kostnaderna för eller investeringarna i lagerhållning och distribution i praktiken är helt marginella, kan en ansenlig del av försäljningsinkomsterna komma från enstaka udda material. Det räcker att en tillräckligt stor del av hela sortimentet någon gång hittar en köpare, för att allt tillsammans kan inbringa en god inkomst. Nätbokhandeln Amazon är ett konkret exempel på detta. De säljer väldigt mycket av några få enskilda böcker, men en betydande del av deras inkomster kommer av olika enstaka titlar, som var för sig säljer minimalt. Det är volymen och hittbarheten som är nyckeln.

För tidningarnas del kunde detta i praktiken innebära att man på sikt kan få in extra inkomster från sina arkiv, under förutsättning att de är lättillgängliga och den nischade kunden kan hitta fram till just det som intresserar. Det är trots allt material som redan producerats och inte kostar särskilt mycket att hålla tillgängligt. Och vad gäller den finlandssvenska pressen bör man beakta att den långa svansen inte endast består av finlandssvenskarna, som helt klart är en väldigt liten marknad, utan också av alla andra människor i hela världen som behjälpligt klarar av att läsa svenska. Det handlar alltså sannolikt om ungefär 25 miljoner människor.

Papperstidningen, hur älskad den än är, är inte en förutsättning för journalistik. Den är en produkt som är mycket dyr att producera och distribuera, och för den som är villig att betala kommer den säkert att finnas att få också i framtiden, med ett av en redaktion producerat och kuraterat innehåll. I praktiken innebär det ändå att den som prenumererar ofta betalar för en hel del material man inte läser.  

För att få journalistiken att bära sig ekonomiskt, måste man använda det material man producerat och producerar effektivare och sprida det längre bort än man tänkt i pappersvärlden. De enskilda specifika artiklarna kan i den digitala världen hitta till de enskilda intresserade läsarna; till dem som tidigare aldrig hade en chans att hitta fram, och som också är villiga att betala en slant för innehållet. 

Varje artikel som publiceras blir också omedelbart en del av historien och av arkiv. Arkiven ger nyheter sammanhang, bakgrund och förklaringar. De är därför allt viktigare att hålla tillgängliga, både för journalistikens skull och för den ekonomiska investering som gjorts då materialet en gång producerats. Tidningstexter är värdefullt kulturarv från den stund de föds.

-- Texten är tidigare publicerad i Hufvudstadbladet den 6 oktober 2013. Den kändes lite aktuell igen då jag läste Saska Saarikoskis framtidsvision i dagens Helsingin Sanomat. --

Existenser

I går kväll såg jag Sirius uppsättning av Noréns Under. Den passade mig ganska bra just nu. Den handlar om livet. På ett avskalat, bart och brutalt sätt. I dess mest extrema form, i förlusten, står man inför livets kärna, existensen. På scenen tre män, men det handlade inte alls om manlighet, utan om mänsklighet. Det kunde ha varit tre kvinnor. En yttre misär, en inre misär, som tvingar till konfrontation med de stora frågorna. Jag tror en av de mest återkommande replikerna var olika varianter av frågan "vem är jag/du?", som bemöttes på olika sätt. Pjäsen och uppsättningen gav mycket att tänka på.

Isabella Rothbergs recension beskriver pjäsen ganska väl, bättre än programbladets text, som för mig kändes irrelevant, delvis tyckte jag till och med den motsade själva uppsättningen. Jag upplevde inte de koreografiska elementen, minimalismen med dess sönderhackade upprepningar som någon sorts alienering eller tecken på distansering. Tvärtom. Framför allt blev kontrasten mellan (samhälls)teoretisk ekvilibristik i presentationstexten och den expressiva, kanske det kunde kallas naturalistiska, diskursen i föreställningen underlig. Men jag vet just inget om teater, och känner mig vanligen inte alls tilltalad av expressionism eller extrem realism. Därför var jag förvånad att upplevelsen var positiv. Förutom att den, precis som Rothberg skriver, förde tankarna till I väntan på Godot, vad den också en sorts hardcore-version av Kaurismäkis ljusa filmer. Mindre tillrättalagd, mera gripande.

 

Konsulter, tjänstemän och kompetens

Den som har en halvtimme tid rekommenderar jag att tittar på Marko Hietikkos program om hur arbetet läggs upp inom en sektor med långt driven new public management och hur det påverkar dels ekonomin, dels kunskapsförvaltningen. Det vill säga gällande det senare, att den saknas i det närmaste totalt.

Det skulle vara av stort intresse att få se liknande analyser från andra sektorer. Kostnaderna riskerar bli mycket stora för samhället, anser jag. Därmed inte sagt att det ibland kan vara bra att köpa in specialkompetens utifrån. Men när är det billigare att göra det, än att anställa en expert och hålla kunskapen inom organisationen? I synnerhet om det gäller verksamhet som är oumbärlig, i praktiken kontinuerlig och det är viktigt att den håller bra kvalitet?

Statsrevisorerna har nog en hel del att tänka på, och jag hoppas att de satsar på att faktiskt fundera över också andra resurser än pengar. Oinsatta tjänstemän kan ställa till med stor skada, varför statens produktivitetsprogram är ett verkligt högriskprojekt, där jag är rädd för att riskhanteringen varit något mager.

Ett intressant projekt

Det känns rätt otroligt, att det är mindre än ett år sedan Kenneth Nyberg och jag slog näven i bordet och beslöt oss för att tillsammans skriva den bok vi båda grunnat på en tid. Vi hade båda undervisat på var sitt håll, han i Göteborg och jag i Helsingfors, om digital humaniora och de utmaningar digitaliseringen av hela vårt samhälle och forskningen innebär för historikerna och historieskrivningen. Så hade vi upptäckt varandra på Twitter och i bloggosfären och efter att ha växlat några mejl och sammanstrålat i maj i Malmö och diskuterat saken ett antal timmar satte vi i gång med Historia i en digital värld.

Hela processen har varit närmast osannolik. Vi har båda jobbat som små idioter och pressat oss själva och varandra på text enligt en ganska hård tidtabell (med tanke på att vi båda har en hel del annat för oss också), men det har gått bra och varit jätteroligt och givande. Jag skulle inte ha kommit så här långt, så här snabbt, utan Kenneths fantastiska kompetens vad gäller skrivande, pedagogik och textredigering. Att han dessutom är så samvetsgrann och bra på Wordpress, har ju inte slagit hål i sidan, precis. Vi följer varandras tankegångar väl, tror jag, vilket nog kanske syns i att vi kunnat producera en så här pass enhetlig text trots att vi fortfarande bara träffats två, tre gånger och fört ungefär lika många samtal per Skype.

Vi har jobbat med texterna på Google Drive, där vi också tillsammans arbetat med texterna för fördjupningarna. Dem är vi mycket glada över, det är alla små pärlor i sitt slag. Vi har fått en del respons, några tips och korrigeringar på det olika textsnuttarna. Men nu tycker vi att vi i princip skrivit färdigt det vi ville säga, eller klarar av att säga, i detta skede. Vi skulle gärna rätt snart göra texten tillgänglig också som en bearbetad bok, men före det vill vi gärna ännu har synpunkter på helheten.

Problemet är att det händer så mycket i rasande takt på området, samtidigt som det pågår en eller kanske flera djupa strukturella förändringar i vetenskapssamfundet och hela samhället, som hänger samman med utvecklingen. Det är mycket svårt att få en helhetsbild, samtidigt som det är just det vi måste försöka skapa oss. Historiker, om några, är experter på just sådana saker, varför vi väntar med spänning på kommentarer av också sådana historiker som inte tidigare funderat så mycket på dessa frågor. Samtidigt gäller det frågor som berör alla minnesorganisationer på ett drastiskt sätt: vad ändras och vad är bestående i deras uppdrag? Jag hoppas denna bok kan hjälpa människor inom till exempel arkivsektorn att reflektera och prioritera kring dessa saker. Vi hoppas förstås på att få kommentarer av folk med olika intressen och kompetenser, eftersom vi tangerar en hel del olika områden och discipliner. Boken är avsedd som en introduktion till många specifika saker, men också en slags syntes eller sammanfattning, som kontextualiserar många samtidsfenomen.

Vi kommer nu att vänta och pusta ut ett par månader och sedan ta itu med att redigera materialet. Då kommer alla kommentarer att vara värdefulla. Jag har plockat ihop det mesta av materialet i en pdf, som man kan få på e-posten om man vill läsa texten på papper. Om någon vill läsa och kommentera, hör av er, i bloggen här, på projektets sajt, per e-post eller twitter .... Man kan förstås fortfarande gärna kommentera enskilda avsnitt, dispositionen osv.

Kenneth har förresten också reflekterat över projektet i sin blogg.

Wikimaps

I dag hade vi ett fint internationellt möte om gamla kartor och att förse dem med sådan metadata att de kan läggas på moderna kartor, vilket skulle öppna för mycket fina sökmöjligheter och andra intressanta tjänster. I dagens läge är till exempel Riksarkivets digitaliserade kartor rätt hopplösa att söka bland. Lyckligtvis är Riksarkivet med i detta projekt, som sparkats igång av Susanna Ånäs och nu har sitt hem hos Wikimedia. Det fanns alltså deltagare från Finland, Sverige, Norge, Danmark, Estland, Storbritannien och Nederländerna. Helsingfors stad var med och berättade vad de jobbar med, och vi fick också bekanta oss med ett open source-verktyg, som man kan använda för att anpassa gamla kartor till moderna kartbotten.

Det vore förstås spännande att till exempel kunna söka gamla kartor från olika källor bara genom att välja ett geografiskt område på en modern karta. Sådant torde vara rätt enkelt att göra, men det behövs talkoarbete för att skapa den metadata som behövs för de gamla kartorna, som förstås har olika och i bland helt felaktiga proportioner. Men det finns också annan information som är kopplad till platser. Själv skulle jag vilja säga att det finns tre slags information:

• Koordinater. Dessa kan antingen vara punkter eller områden (polygoner)
• Ortnamn och adresser. Begrepp som hör ihop med platser, kan ha många varianter
• Tidsperspektiv. Viktigr alltid, men inte minst i detta fall: tidpunkter, före, efter, mellan ...

Alla dessa är sökkriterier som borde fungera bra, för att en tjänst med gamla kartor ska vara användarvänlig. Dessutom vill man ju gärna ha en möjlighet att lägga till information eller länkar till relaterade material, så som gamla fina fotografier som äntligen allt mera börjar dyka upp på webben.

Signe Brander (1907), Helsingfors stadsmuseum via Finna.fi

Väntan

Sitter och vaktar  på Riksdagens webbsidor på att minister Kiurus svar på spörsmålet om Brages Pressarkiv ska komma. Det är försenat, och jag har diskuterat med ett par tjänstemän vid Riksdagen om processen. Måste säga att dessa personer var mycket sakkunniga och tillmötesgående. Verkligen trevligt, de gav sig tid att förklara mer än jag frågade efter. Stort plus för dem.

Ett lite mindre plus vill jag ge till webbstjänsten, som saknar någon form av flöde, så att man kunde följa ärende t ex per e-post eller något annat. Dessutom funkar inte länken man kopierar från webbläsaren direkt. Jag fick en fungerande URL per e-post. Verkar lite krångligt. Förnyandet av systemet är på gång, men har nog inte framskridit enligt planerna. Så nu sitter jag här med webbläsarens auto-refresh-plugin ...