Facebookproblemet

Minnesorganisationerna och den humanistiska forskningen har ett problem. Marit Lundström har i tidningen Västra Nyland (den 3 januari 2014) gått igenom lokala västnyländska facebookgrupper. De är många, både sådana som upprätthålls av privatpersoner och sådana som har en institution bakom sig. Det finns också många allmänfinlandssvenska relevanta grupper på webben, som skulle vara värdefulla att dokumentera och bevara. De är potentiella material både för forskning inom språk och folkkultur, och i framtiden även intressanta som historiska material. Det finns grupper för snart sagt varje ort och fenomen, där människor delar material, minnen, information och bilder, av stort vetenskapligt intresse. En del är öppna andra slutna. Tusentals fina fotografier finns där, anekdoter och information om historia och kultur.

Du vet att du är från Ekenäs om ... heter en populär Facebook-grupp som i dag har över 1300 medlemmar. Den fungerar både som minnesbank och diskussionsplank.

Västra Nyland 3.1.2014

Det finns många  problem, både tekniska och juridiska, med att försöka arkivera dylika material. Ett argument jag ibland stött på är om inte det är oetiskt att arkivera material som folk "inte tänkt på att kommer att arkiveras". För mig ter sig tanken lite ologisk, trots att jag kan förstå den. Vi har alla, hur många gånger som helst, hört påståendet "det som en gång du lägger ut på webben finns alltid kvar". Det finns också möjligheter för forskare och arkiv att till exempel anonymisera material. Varför skulle det vara mer farligt att ge forskare tillgång till det man skapat, än att ge den uteslutande rätten till ett amerikanskt storföretag? Som dessutom använder informationen kommersiellt och är både mindre transparent och under mindre benhård intern och extern etisk kontroll än vad forskare är? 

Jag har tillsammans med Kenneth Nyberg behandlat problematiken mer ingående i Historia i en digital värld.

Fragmentering

Många minns väl rippandet, när det kom. Hur man så snabbt verktygen erbjöds började sönderdela musikindustrins produkter sina "naturliga" beståndsdelar, låtarna. I dag säljs massor av singlar. Marknaden följde inom några år konsumenternas efterfrågan. John Wilbanks använder detta upplysande exempel för att illustrera den fragmentering som sker när äldre medier ersätts av digitala medier i sin föreläsning om fragmentering och återintegrering av information inom forskningen. Det lönar sig att lyssna på hans presentation. Jag funderar på lite samma sak när det gäller media.

Jag gjorde en instantgallup bland fyra 19- till 25-åringar gällande Hbls nya kvällsupplaga. Tre av fyra (alla de yngre) såg ingen som helst poäng med att ge ut journalistiska material som "nummer" eller upplagor överhuvudtaget. De vill bara ha enskilda artiklar som intresserar dem. "Varför bläddra igenom en massa man inte är intresserad av?". Endast den äldsta tyckte det var viktigt med redaktionellt sammansatta helheter. Min tanke är att då man gör digitalt, kan man enkelt göra både och. Det är ändå en intressant fråga: vilken är den "naturliga enheten" för journalistiska material?

Orsaken att jag funderar på detta med strukturer är att vi just nu jobbar med avsnittet om vetenskapligt publicerande i Historia i en digital värld. Avsnittet hör till de allra mest intressanta och utmanande att skriva tycker jag och publiceras under de närmaste veckorna. Wilbanks gör i sin presentation ett antal intressanta iakttagelser, som inte alla platsar i vår text. Bland annat påpekar han att det är i synnerhet de stora institutionerna som har haft svårt att hänga med i utvecklingen, att mängden vetenskaplig information ökar explosionsartat, att den är fragmenterad i olika silon och därför svår eller omöjlig att utnyttja på ett bra sätt, att biblioteken är viktiga aktörer dit forskare ska vända sig inte bara för att hämta information utan också för att få stöd i att dela den, att det är oerhört viktigt att planera hur man ska dela sin information redan innan man börjar och att strikta open access-mandat ska vara utgångsläget. Men det allra mest hårresande, som borde får varenda politiker som dillar om innovationer, effektivitet och kreativitet att vakna bums till att investera i centralstyrd produktion av vetenskapliga datastrukturer och -tjänster är Wilbanks exempel om hur dyrt och svårt det var att kombinera (=återanvända) forskningsdata. Och då handlade det om "enkel" naturvetenskaplig data, där man tycker att begrepp, metoder osv skulle vara rätt entydiga och standardiserade.

Varje dag vi finansierar forskning (eller journalistik) utan att ha en plan för hur vi i framtiden kan möjliggöra användningen av resultaten kastar vi pengar i brunn. Och det är inga små summor vi talar om.


 

Storytelling

Måste erkänna att jag haft rätt så svårt att begripa hela den pågående Storytelling-boomen. Vart man vänder sig ska man syssla med storytelling, från företagsvärld till arbis. Nyss, när jag satt och svettades med nästa Digihist-text och grävde fram min föregående Manovich, slog det mig att det förstås handlar om samma fenomen som gjort bokhistorien så populär de senaste decenniet. Så självklart. Saker som varit givna, grundläggande element i vår kultur,  har plötsligt blivit relativiserade och därmed synliga av datorernas genomslag och inte minst genom webben. Och ett tu tre hamnar dessa saker i fokus. Fortfarande har jag ändå lite svårt att bli medryckt eller imponerad av "berättandet". För mig känns det alltför banalt för att hetsa upp mig för. Kanske jag missar något. Sånt händer.

Nollatutkimus

Kom i hasten inte på något bra ord på svenska för det fina finska ordet "nollatutkimus", alltså värdelös forskning. Värdelös främst för att att man bevisar "självklarheter" eller sådant som inte är till någon som helst nytta, oftast om vardagliga fenomen. Egentligen inser ju nog folk åtminstone inom vetenskapen att också sådan forskning som vid ett första ögonkast kan te sig helt absurd, kan vara viktig. Det kan till exempel handla om grundforskning, som man inte precis ännu vet vad den generar men som i framtiden kan ha mycket stor betydelse. Eller det kan handla om luckor i vår förståelse av vår omvärld, som människan som är mycket nyfiken till sin läggning känner att hon måste fylla. Kan inte se egentligen varför det är mindre intressant att få det bekräftat att folk som tror att de är fulla också tror de är attraktiva - än den garanterat avsevärt dyrare undersökningen kring hurdana molekyler det möjligen kan finnas på Mars. Båda kan vara viktiga.

Allra vanligast är förstås att forskningsresultatet är helt taget ur sitt sammanhang, något som forskare själv ofrivilligt kan bidra till med ogenomtänkt pressinfo eller popularisering. Samtidigt är det otroligt viktigt att forskare berättar om sitt arbete för allmänheten och håller en dialog med det omgivande samhället till exempel via sociala medier (tack Sofia för länken). Genom att själv ta utrymme i offentligheten och kontroll över informationen på webben har man större möjlighet att förklara vad man egentligen syftar till och vilken betydelse ens resultat har.

Senast har ordet nollatutkimus förekommit i diskussionerna kring Kirsi-Mari Kallios avhandling, där hon visar att det akademiska forskarsamfundet är extremt skeptiskt till hur det mätsystem som dikteras av Kultur- och undervisningsministeriet (och delvis EU) påverkar forskningens kvalitet. En riktigt fyndig kommentar påpekade att undersökningen är just "nollatutkimus", eftersom alla visste detta, åtminstone inom högskolor, universitet och bibliotek. Att notera är att avhandlingen är gjord vid en handelshögskola. Kallio påpekar att NPM-styrningen har mycket kraftig inverkan på universiteten. Frågan är hur mycket det beror på universiteten själva. Kallio menar att man kunde varit mer kreativ än att kopiera ministeriets modeller rakt av. Avhandlingens viktigaste resultat är att resultatstyrning i den form den nu används är helt olämplig att för universitet. Det beror framför allt på att mätarna är felaktiga. Jag har lite svårt att tolka Kallios ståndpunkt utgående bara från sammanfattningen, eftersom just mätarna dikterats av ministeriet, varför jag tycker universitetens handlingsutrymme varit rätt begränsat på den punkten. Avhandlingen vore säkert värd en noggrannare läsning.

Det är synnerligen fascinerande att man inte verkar känna till det som "alla universitetsmänniskor vet" bland beslutsfattarna. Eller åtminstone handlar man inte enligt det. Om Kallios avhandling på något sätt kan rucka deras övertygelse om att forskning behöver kvalitetskontroll eller styrning av dem har den kanske ändå fyllt sitt syfte. Tyvärr är jag något pessimistisk på denna punkt: att inse så grova missar och fel man begått kräver en intellektuell styrka och moralisk ryggrad jag inte är säker att kan uppbådas i dessa pressade tider. Dessutom skulle det kräva verklig empowerment av forskarna, dvs att man ger ifrån sig makt. Observera att detta är inte det samma sak som att göra allt till projekt, vilket är ett av de största felen som gjorts. De personer som uppnått de högsta posterna i vårt samhälle är kanske inte så ofta de samma som gärna avstår från makt. Hellre intalar man sig att man kan fixa saker, än att offra sin egen makt för det allmänna bästa. Jag hoppas man motbevisar mig på denna punkt snarast.

Tillväxt

Det stod i dagens Hesari att norrmännen har dubbelt så stor BNP per capita som finländarna. Det är förstås något man omedelbart bör åtgärda. Regeringen har redan en hel del goda idéer om hur man kunde gå till väga. Framför allt gäller det att handla långsiktigt. En viktig sak är att se till att skolsystemet utvecklas på ett sådant sätt att medborgarna i framtiden konsumerar flitigt. Ett tryggt sätt är att se till att så få som möjligt lär sig samhällskunskaper och naturvetenskaper samtidigt. Sådant kan nämligen leda till onödigt kritisk konsumtion och det blir helt klart svårare att för både småföretag och multinationella storföretag att sälja produkter och tjänster med luddiga kvasivetenskapliga argument. Ingenting borde läggas i vägen för marknadsföring av innovationer, produkter, underdieter eller dylikt. Om folk är lite sjukliga köper de också mera mediciner. I kombination med att man ser till att de använder privathälsovård är resultatet optimalt.

Ett annat bra sätt att höja BNP är också att omorganisera statens egna funktioner så att man i stället för att betala lön åt tjänstemän och experter kan köpa deras insatser som konsulttjänster. Det ser mycket bättre ut på alla sätt. OECD gillar det också, ju färre tjänstemän, dess bättre. Alltid bättre om man kan få pengarna att gå några extra varv via privata sektorn. Sedan kan man också gärna investera i nya övervakningssystem för att driva in nya typer av skatter. På så sätt kan man motivera stora investeringar dubbelt: de ger både skatteintäkter och arbete. Det gäller förstås att hoppas att det är inhemska företag/anställda som klarar sig i upphandlingen, men en del av arbetet måste säkert oberoende göras inom landets gränser. Huvudsaken är dock att det är dyrt och kräver mycket pengar också på sikt, att årligen driva in skatterna. På så sätt åstadkommer man en långsiktig effekt på BNP.

Att maximera uttaget av naturresurser, helst i storskaliga projekt, är förstås en mycket god taktik. De  goda erfarenheterna av från Olkiluoto trean där kostnaderna enkelt mer än fördubblades och man lyckades svälla dem men nästan fem miljarder euro, inser man lätt vikten av att snabbt få igenom det följande kärnkraftverksprojektet. Man kan också ställa till med olika typer av katastrofer, till exempel inom gruvindustrin. Det har, liksom andra miljöolyckor, utmärkta effekter på sysselsättningen, eftersom man måste städa upp i åratal. Man måste bara se till att uppstädandet blir tillräckligt dyrt, så att det kompenserar eventuella förluster på turismsidan.

Vad som är viktigt är att "produktiviteten" hela tiden ökar. Man kunde lätt tro att det har något att göra med effektivitet eller rationalitet, men så är fallet givetvis inte alls. Produktiviteten är nämligen det som korrelerar med tillväxten, effektiviteten är en umbärlig faktor i ekvationen. Viktigast är att man håller fokus på att mäta och åstadkomma kurvor som lutar åt rätt håll. Det där med resultat och substans är inte så viktigt. Också att analysera insamlad data är i allmänhet överskattat. Huvudsaken att man samlar den med så stora kostnader som möjligt helst i sådana format och system som kräver väldigt mycket nya investeringar och innovationer för att kunna underhållas och upprätthållas.

Så här inför nyår känns det bra och tryggt att vår framtid är i så målmedvetna och trygga händer.

Behöver vi tidningar?

I dag överlämnade Delegationen för tidningsärenden en utredning och förslag på åtgärder till trafikbostads- och kommunikationsministern för att värna om pressen och mediefältets mångfald. Den finska staten har under de senaste åren behandlat tidningspressen mycket hårt, inte minst genom sin skattepolitik. Utredningen (eller snarast presentationsversionen av densamma?) tar avstamp i betydelsen av tidningspressen. Man anger fem skäl till att förhindra tidningsdöd, här angivna med mina kommentarer:

1. Demokrati - allra först nämns det journalistiska uppdraget: granskningen av makten, med vars hjälp medborgarna också kan engageras i politiken. Argumentet är helt grundläggande och mycket centralt. Detta räcker som ensamt skäl till varför staten måste trygga den institutionaliserade journalistiken fortlevnad. Vårt nuvarande samhällssystem vilar entydigt på en demokratisk modell, där journalistiken fungerar som granskare av maktbruket och samtidigt ger legitimitet åt systemet och dem som brukar makt. Hur mycket man än försöker frikoppla public service från den politiska makten, behövs det en mångfald i ägande och intressen för den institutionaliserade, professionella journalistiken. I annat fall mister hela systemet sin legitimitet.

2. Bildning och kultur - den nationella identiteten. Ett argument som delvis hänger ihop med föregående. Vårt samhällskick baserar sig på nationalstater och en idé om en upplyst offentlighet. Argumentet har ändå en viss air av konservatism ...

3. Yttrandefrihet - medborgarnas rättighet att uttrycka sig själv och emotta information (viestintää). Hm. Ett lite konstigt argument, inte minst den första delen.

4. Språket - läsning är en av finländarnas vanligaste fritidsysselsättningar. Nå, kanske. Som upprätthållare av ett brett, modernt och heltäckande normalspråk fyller tidningarna säkert en viktig funktion.

5. Ekonomisk och social välfärd - sysselsättning, skatteintäkter. Om argumentet gäller dem som arbetar i mediebranschen är det lite svårt att se varför det skulle berättiga till mera subventioner än inom andra branscher. En trevlig bieffekt, givetvis.


Den följande delen av presentationen handlar om hur pengarna har flytt branschen till utländska nätbolag, upplagorna sjunker och läget är allmänt mycket pressat. Kalla siffror. Därefter nämns att man föreslår 18 åtgärder, som både är politiska åtgärder och åtgärder som ska vidtas av branschen själv. Man ska utveckla reglering, statsstöd, beskattning, teknik, distribution och utbildning. Mediehusen diskuterar aktivt för att hitta nya verksamhetsmodeller och man understryker att Yle är med i diskussionerna. Det är bra. Yles uppgift är att på alla sätt stöda allt journalistiskt arbete. Det betyder förstås ändå inte att man ska försämra sina egna tjänster.

En viktig och förhållandevis enkel sak borde vara att se över beskattningen. Inkomsten som staten får tack vare den senaste skatteförhöjningen kan knappast kompensera den skada som åstadkommits. Dessutom vill medierna ha statsbidrag för att "underlätta digitaliseringen och anpassningen till brytningen inom mediebranschen". Det vore högst intressant att veta vad man i praktiken tänker sig för strukturella förändringar som kan åstadkomma bestående förändringar som skulle göra att tidningarna senare kan leva vidare för egen maskin. Jag undrar hur klara strategiska målsättningar man har, idéer om nya verksamhetsmodeller och -former? Eller vill man köpa tid för att se vart utvecklingen bär och bara hoppas att folk ska lära sig "betala för innehåll", utan att man faktiskt funderar på vilket mervärde man har att erbjuda i konkurrensen? Som en av åtgärderna nämns teknikutveckling och -forskning. Jag hoppas någon kommer att tänka på länkning av data och utnyttjandet av de fina offentliga ontologitjänster och den kompetens som vi har i vårt land. Sist men icke minst vill man värna om kommande generationers mediekompetens.

Efter att också precis ha lagt ner Natalie Fentons artikel om hur ungdomens politiska verksamheter och aktiviteter förändrats i dagens värld där vi talar om Non-governmental organizations och New Social Movements, blir jag lite osäker på hur våra nuvarande samhällsstrukturer i längden kommer att anpassa sig till förändringarna i vår kultur (Olsson&Dahlgren 2010). Det talas ofta lite slentrianmässigt om att ungdomar inte bryr sig om politik eller engagerar sig, att valdeltagandet sjunker osv, men kanske det faktisk är så att ensaksrörelser och nätverk som egentligen är helt odemokratiska i traditionell mening är en seriös konkurrent och parallellstruktur till nationalstaterna med deras med eller mindre demokratiska system (som då alltså inbegriper institutionaliserad journalistik dvs som produceras av företag eller public service). De facto deltar ju många organisationer redan i möten där globala frågor behandlas, med mandat som inte alls alltid kan redovisas på annat sätt än genom att hänvisa till en legitimitet de uppnått genom förtroende och brett engagemang. Att det skulle vara sämre än nationalstaterna är inte något man borde ta för givet, snarare utgör de väl ett komplement. Jag undrar om inte ensaksrörelserna ibland kan åstadkomma ett mer genuint engagemang som dessutom ofta handlar om allmännytta snarare än intressebevakning (även om motsatta exempel förstås också finns ...). Som Fenton skriver är nämligen de nya rörelserna oftast oppositionella rörelser som agerar mot någonting. Och jag vill påstå att det är lättare att få till stånd globalt engangemang för att åtgärda en orättvisa, än för att driva någon enskild grupps intressen på andras bekostnad. Problemet är att även dessa rörelser och organisationer behöver granskas.

Trots dessa funderingar anser jag, som jag skrev redan under den första punkten: staten måste rädda mediehusen (och helst också textjournalistiken). Man har inget val. Frågan är bara hur länge man tänker vela. Hoppas inte alltför länge.

Trafikskatter

Jag har inte alls satt mig in i frågan, men jag är lite förbryllad i alla fall. Detta med kilometerskatt på bilar: Vad är det för fel på hederlig bränsleskatt, som dessutom kan hjälpa till att styra konsumtionen i en mer miljövänlig och nationalekonomiskt sund riktning? Eller hög bilskatt på skruttbilar som smutsar ner? Ah, de kanske inbringar för lite, när bilarna blir miljövänligare?

Dessutom, då slipper man ju lägga ut miljontals euro på fin ny snärtig teknik, som nån stackars "liten" firma följaktligen inte kan casha in på.

Ibland undrar jag lite det inte är helt fel människor (dom teknikfascinerade) som sitter och har för mycket att säga till om. Nya grunkor och mojänger är förstås kul och bör byggas/köpas och testas direkt, bara för att det går att göra?

Politiker, på riktigt nu ... Lite genuint effektivitetstänk, tack.