1. Demokrati - allra först nämns det journalistiska uppdraget: granskningen av makten, med vars hjälp medborgarna också kan engageras i politiken. Argumentet är helt grundläggande och mycket centralt. Detta räcker som ensamt skäl till varför staten måste trygga den institutionaliserade journalistiken fortlevnad. Vårt nuvarande samhällssystem vilar entydigt på en demokratisk modell, där journalistiken fungerar som granskare av maktbruket och samtidigt ger legitimitet åt systemet och dem som brukar makt. Hur mycket man än försöker frikoppla public service från den politiska makten, behövs det en mångfald i ägande och intressen för den institutionaliserade, professionella journalistiken. I annat fall mister hela systemet sin legitimitet.
2. Bildning och kultur - den nationella identiteten. Ett argument som delvis hänger ihop med föregående. Vårt samhällskick baserar sig på nationalstater och en idé om en upplyst offentlighet. Argumentet har ändå en viss air av konservatism ...
3. Yttrandefrihet - medborgarnas rättighet att uttrycka sig själv och emotta information (viestintää). Hm. Ett lite konstigt argument, inte minst den första delen.
4. Språket - läsning är en av finländarnas vanligaste fritidsysselsättningar. Nå, kanske. Som upprätthållare av ett brett, modernt och heltäckande normalspråk fyller tidningarna säkert en viktig funktion.
5. Ekonomisk och social välfärd - sysselsättning, skatteintäkter. Om argumentet gäller dem som arbetar i mediebranschen är det lite svårt att se varför det skulle berättiga till mera subventioner än inom andra branscher. En trevlig bieffekt, givetvis.
Den följande delen av presentationen handlar om hur pengarna har flytt branschen till utländska nätbolag, upplagorna sjunker och läget är allmänt mycket pressat. Kalla siffror. Därefter nämns att man föreslår 18 åtgärder, som både är politiska åtgärder och åtgärder som ska vidtas av branschen själv. Man ska utveckla reglering, statsstöd, beskattning, teknik, distribution och utbildning. Mediehusen diskuterar aktivt för att hitta nya verksamhetsmodeller och man understryker att Yle är med i diskussionerna. Det är bra. Yles uppgift är att på alla sätt stöda allt journalistiskt arbete. Det betyder förstås ändå inte att man ska försämra sina egna tjänster.
En viktig och förhållandevis enkel sak borde vara att se över beskattningen. Inkomsten som staten får tack vare den senaste skatteförhöjningen kan knappast kompensera den skada som åstadkommits. Dessutom vill medierna ha statsbidrag för att "underlätta digitaliseringen och anpassningen till brytningen inom mediebranschen". Det vore högst intressant att veta vad man i praktiken tänker sig för strukturella förändringar som kan åstadkomma bestående förändringar som skulle göra att tidningarna senare kan leva vidare för egen maskin. Jag undrar hur klara strategiska målsättningar man har, idéer om nya verksamhetsmodeller och -former? Eller vill man köpa tid för att se vart utvecklingen bär och bara hoppas att folk ska lära sig "betala för innehåll", utan att man faktiskt funderar på vilket mervärde man har att erbjuda i konkurrensen? Som en av åtgärderna nämns teknikutveckling och -forskning. Jag hoppas någon kommer att tänka på länkning av data och utnyttjandet av de fina offentliga ontologitjänster och den kompetens som vi har i vårt land. Sist men icke minst vill man värna om kommande generationers mediekompetens.
Efter att också precis ha lagt ner Natalie Fentons artikel om hur ungdomens politiska verksamheter och aktiviteter förändrats i dagens värld där vi talar om Non-governmental organizations och New Social Movements, blir jag lite osäker på hur våra nuvarande samhällsstrukturer i längden kommer att anpassa sig till förändringarna i vår kultur (Olsson&Dahlgren 2010). Det talas ofta lite slentrianmässigt om att ungdomar inte bryr sig om politik eller engagerar sig, att valdeltagandet sjunker osv, men kanske det faktisk är så att ensaksrörelser och nätverk som egentligen är helt odemokratiska i traditionell mening är en seriös konkurrent och parallellstruktur till nationalstaterna med deras med eller mindre demokratiska system (som då alltså inbegriper institutionaliserad journalistik dvs som produceras av företag eller public service). De facto deltar ju många organisationer redan i möten där globala frågor behandlas, med mandat som inte alls alltid kan redovisas på annat sätt än genom att hänvisa till en legitimitet de uppnått genom förtroende och brett engagemang. Att det skulle vara sämre än nationalstaterna är inte något man borde ta för givet, snarare utgör de väl ett komplement. Jag undrar om inte ensaksrörelserna ibland kan åstadkomma ett mer genuint engagemang som dessutom ofta handlar om allmännytta snarare än intressebevakning (även om motsatta exempel förstås också finns ...). Som Fenton skriver är nämligen de nya rörelserna oftast oppositionella rörelser som agerar mot någonting. Och jag vill påstå att det är lättare att få till stånd globalt engangemang för att åtgärda en orättvisa, än för att driva någon enskild grupps intressen på andras bekostnad. Problemet är att även dessa rörelser och organisationer behöver granskas.
Trots dessa funderingar anser jag, som jag skrev redan under den första punkten: staten måste rädda mediehusen (och helst också textjournalistiken). Man har inget val. Frågan är bara hur länge man tänker vela. Hoppas inte alltför länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar