Seminariedag: Öppenhet och frihet

Gårdagen var seminariespäckad. Förmiddagen tillbringade jag i Baldersalen på AVOIN-seminariet. Det handlar om statens öppenhetsprogram och denna gång främst om vetenskapliga data. Jag gjorde sammanställningar i Storify som kan hittas här och här. Länkning av data var väl framme och jag måste säga att ontologiprojektets nya utveckling ser bra ut, särskilt den användarprioriterande utgångspunkten, som gjorde att Matias Frosterus från Nationalbibliotekets nya enhet bland annat nämnde den geo-kronologiska ontologin SAPO som ett av deras viktigare åtaganden. Det finns således hopp om att kanske inom rimlig tid få Finnas och Riksarkivets sökningar att funka på en nivå man kunde vänta sig som minimum i vårt fina it-Finland.

Eftermiddagen spenderades sedan på Hanaholmens kulturcentrum där ett nordiskt seminarium om yttrandefrihet och media ägde rum. Många prominenta talare var på plats. Seminariet var indelat i tre sessioner: om yttrandefrihet och ansvar, om kritisk journalism i små samhällen och den sista om det digitala fältet. I den första delen framkom att vi i Finland faktiskt ännu har kvar vår ökända blasfemiparagraf i lagen, något som Marianne Bargum från Finlands PEN påtalade som problematiskt. Hon fick starkt stöd från de andra länderna: man måste också kunna kritisera religion och religiösa övertygelser, annars målar man snabbt in sig i ett hörn med mer fanatiska tolkningar av olika religioner. I ett samhälle med yttrandefrihet kan man inte ha sådana undantag. Med tanke på detta är det faktiskt rätt underligt att Finland anses ligga i världstopp i yttrandefrihet. Som Tom Moring sade, så ska man kanske inte ska ta det för bokstavligt. Det kan snarare bero på bristande kännedom om vårt samhälle och våra exotiska språk.

Flera gånger under eftermiddagen upprepades att en "fri press" är en förutsättning för demokrati och de facto ett mer signifikativt tecken på ett demokratiskt statsskick än till exempel politiska val i sig. Man konstaterade också att samhället nu förändras och att unga i dag inte fungerar enligt denna samhällsmodell, där samhällsengagemang i politiska partier etc är det sätt man tar ansvar och utövar inflytande. Det verkade klart att en viss panikkänsla bubblar bland den traditionella "medvetna bildade eliten", att man upplever att man försöker rädda gamla "värden" som är hotade. Man tror nämligen att dessa värden sitter i strukturerna och i denna panik missar man en hel del enligt min mening. Inte minst de som inte känner sociala medier eller hur de fungerar kan nog få en snedvriden bild av de mekanismer och nya strukturer som uppstår där.

Jag vill med detta absolut inte förringa de faror som finns i fråga om extremism och näthat. En intressant poäng som ett par av talarna nämnde är att det oftast verkar vara digitala invandrare, inte ungdomar, som sysslar med okontrollerat och ociviliserat beteende på webben. De yngre har lärt sig att bete sig och är vana att uppträda under eget namn då det gäller samhällsrelevanta saker. Diskursen då det gäller webben bland akademiker och beslutsfattare tenderar vara väldigt top-down orienterad. Diskussionerna om medie- och informationskompetens färgas av fostrande ton, som innehåller en misstro gentemot (unga) människors förmåga till moraliska bedömningar och ansvarstagande.  Själv blir jag helt allergisk av dylika definitioner som andas en von oben-attityd som känns oerhört förlegad och helt orealistisk och omöjlig att implementera:

Medie- och informationskunnighet omfattar väsentlig kunskap om (a) hur medier, bibliotek, arkiv och andra informationsleverantörer fungerar, (b) under vilka förhållanden nyhetsmedier och informationsleverantörer kan utöva sina funktioner på ett effektivt sätt och (c) bedömning av hur väl dessa funktioner utövas genom att värdera innehållet och de tjänster som erbjuds. Denna kunskap bör i sin tur hjälpa användare att aktivt delta i medie- och informationskanaler på ett meningsfullt sätt. De kompetenser som utvecklas genom medie- och informationskunnighet kan utrusta medborgarna med förmågan att tänka kritiskt och därmed göra det möjligt för dem att ställa krav på högkvalitativa tjänster från medier och andra informationsleverantörer. Tillsammans gynnar de utvecklingen av en miljö där det är möjligt för medier och andra informationsleverantörer att erbjuda tjänster av god kvalitet.

Medie- och informationskunnighet i skolan och lärarutbildningen
Del 1 : Ramverk och riktlinjer (2011) s. 16


Det är något i grunden fel i detta resonemang, i själva premisserna och begreppen. Samtidigt står det ju klart att det behövs bildning gällande media och samhälle, men frågan är vad det egentligen är man behöver lära ut. Framför allt fokuserar man på att lära ut vilka hemska faror som finns och som de naiva barnen kan bli vilseledda av. De digitala invandrarna speglar sina egna reaktioner och känslor inför nya typer av reklam eller andra "hot" som för dem är nya på barn som använt webben sedan de lärt sig gå. Jag har ändå svårt att säga på vilket sätt man borde närma sig detta på ett mer fruktbart sätt. Åtminstone är ju resonemanget ovan fullständigt kvar i en värld av professionell informationsproduktion och -distribution, där sociala mediers roll och verkligen viktiga informationskällor som Wikipedia faller helt utanför. Liksom kompetensen att själv producera och distribuera material och genom detta ta sitt samhällsansvar och påverka samhällsutvecklingen.

Christina Forsgård, som på seminariet representerade den mest oakademiska synen på sociala medier, var enligt mig den som til syvende og sist hade den mest sunda och konstruktiva inställningen, trots att den kanske upplevdes som naiv. Men hon var den som hade den bästa förståelsen, enligt mig, för hur det egentligen fungerar och bör fungera i sociala medier och på webben i allmänhet, hur den nya offentligheten där ser ut. Också hon talade om ansvarstagande och ingripande, men ingripande som sker genom att bemöta individer som just individer och gå i dialog utrustad med fakta och sakliga argument.

Det är nämligen öppenhetens lagar som gäller på alla sätt. Drar man för strikta principiella gränser för vad som får sägas och göras utan att vara färdig att gå i dialog och argumentera bäddar man för en allt större splittring av debatterna och större webbsegregering. Vi måste därför, som Ulla Carlsson klokt sade, leva med en pågående diskussion, en evig osäkerhet och förhandling om gränserna för vad som kan tolereras. Och den förhandlingen borde föras av alla, aktivt. Det finns ingen klar gräns och försöker man dra en sådan, bäddar man bara för populisternas favoritargument: "ja, titta nu man får inte ens säga/diskutera dessa problem/olägenheter osv ...". Det är av mycket stor vikt att man diskuterar uttryckligen fakta och sakfrågor och inte ger utrymme för dylik offerretorik. Vi bör hålla fast vid yttrandefriheten i det längsta, lite längre än vad som känns tryggt och bekvämt. Jag tror i själva verket att just retorik och argumentationskonst är en absolut grundläggande medborgerlig färdighet.  Det är sådant vi ska lära ungarna. Inte att vara rädda för människor.

Mycket handlar om att ske skillnaden mellan form och innehåll när det gäller övergången till en digital värld. Och vilken betydelse formen egentligen har för strukturer och själva innehållet. Det är det vi ska diskutera i kväll, fast på ett lite annat sätt, på Arkadia Bookshop.

Smarta data?

I går uppstod en rätt intressant diskussion i en Facebook-grupp för semantisk webb i Sverige. Martin Fredriksson, som ville testa ett nytt begrepp kastade fram följande tanke: "Jag har en bakgrund som utvecklare och när jag betraktar tekniken bakom [Open data, Linked data, Semantic Web] och samtidigt försöker se helheten så slår det mig att begreppet jag söker ligger mittemellan programkod och data. Jag har därför börjat använda begreppet "Smart Data" i stället." Frågan är om det behövs ett sådant nytt ord: är det inte det öppen länkad data är?  Det handlar om många olika aspekter, både tekniska och juridiska, då vi talar om öppen länkad data.

Vad det egentligen handlar om är förstås metadata. Att data är så rikt och smart strukturerad och kodad att den kan användas effektivt. Att man på riktigt säger vad man menar, helt enkelt.

Att lansera ännu ett nytt begrepp kan ju kännas ganska onödigt och trassla till saker ytterligare. Å andra sidan: Big Data blev ett buzzword och Smart Data kunde i paritet till det bli ett bra marknadsföringsbegrepp. För min känsla är att det finns behov av en massiv marknadsföring för metadata, men det är svårt att förklara dess enorma betydelse. Det är ett större problem än tekniken många gånger.

Metaforskning: Kollegial granskning och digitala verktyg

Råkade höra en mycket intressant intervju med forskaren Lucas Joppa, som varit med om att forska i hur forskare värderar och väljer datorprogram för sina forskningsändamål. Han är själv naturvetare och hade väl sannolikt arbetat mest med icke-humanister, men lika väl var upptäckterna oroande: forskare väljer program (dvs en del av sin metod) utgående från utlåtanden och värderingar av andra forskares forskningsresultat. Inte utgående från utvärdering av kvaliteten av själva programmen (eller hur de på djupet lämpar sig för ens egen forskning till sina logiska strukturer etc). Han menade att algoritmer och kod är så pass svåra saker, att forskare med annan kärnkompetens inte klarar av att utvärdera kvaliteten på koden. Även om de själva ofta har lärt sig programmering och en del av dem och till och med skrivit delar av koden, kan de inte själva bedöma kvaliteten på programmet. I stället tenderar man välja till exempel lättanvända program.

Joppa hade en klar åsikt om hur man borde gå till väga: För det första borde också själva koden och programmet vara öppna och publicerade. Detta ter sig ganska självklart, tycker jag, trots att man i dagens läge kan ha problem att få tag i till och med själva data som använts ibland. Men vi borde alltså gå ett steg längre, och explicit kräva att också programmen som använts ska vara öppna. Alltså tillgängliga och publicerade med öppen källkod. Det är något jag delvis påtalat tidigare till den del det klart låter sig göras för en humanist.

Det andra förslaget var för mig en ny och lockande idé: även koden  och själva datorprogrammen borde utsättas för kollegial granskning  - av professionella programmerare.

De båda förslagen kräver inte varandra, men minimum borde ju vara att all forskning uppfyller åtminstone det ena av de båda kraven. Men helst förstås båda.

Marthorna

Marthaförbundet har som bäst vårmöte. Över tvåhundra marthor från olika håll av Finland träffades i dag i Esbo. Som medlem av Mellersta Nylands Marthadistrikts styrelse har jag följt med förberedelserna i över ett år. Som temat hade vi valt barn och ungdom och som festtalare uppträdde Mirjam Kalland från Mannerheims barnskyddsförbund. Kalland talade en del om de många ungdomar som befinner sig "utanför" och om riskfaktorer och skyddande faktorer. Två riskfaktorer kändes särskilt angelägna tyckte jag: mammors stress (inte sällan relaterad till ensamhet) och barnens invandrarbakgrund. Det verkade som ett åtminstone i teorin effektivt sätt att undvika dylik utslagning att aktivt försöka ta med invandrarkvinnor i verksamheter som den martha sysslar med: att ge stöd och sammanhang till kvinnor i olika åldrar. Något att fundera vidare på, kanske?

I samband med mötet hade en fantastiskt fin leksaksutställning byggts upp med leksaker från över ett sekel. Jag hoppas någon hann dokumentera den ordentligt. Jag hann knäppa endast bilden ovan mitt i allt spring.

Kunskap och öppenhet i historien

Jacob Tengström var en upplysningsman av typiskt finländskt, sansat snitt. Hans morbror var Anders Chydenius, hans lärofader Henrik Gabriel Porthan och Frans Michael Franzén hans gode vän. Teolog som han var, intresserade han sig för  kyrkohistorien och skrev en prisbelönt biografi på svenska om biskop Johannes Elai Terserus redan på 1780-talet. (Tyvärr går länkarna här till finska artiklar, eftersom Biografisk lexikon för Finland inte publicerat någon av dem öppet på svenska.)

De tider hafva varit då et mindre upplyst Religions nit, och det därunder livligt förborgade enskilda agget, väckt förföljelse-andan emot skarpsynte och över Allmänhetens tankekrets lyftande Snillen. Man har ansett det för farligt, för en beifransvärd brottslighet, at äga mindre fördomar, mer ljus och kunskaper, än den allmänna hopen. Man har trott sig, för Guds och det allmänna bästas skull, böra upspana, förfölja och fördömma sådana Kättare, och man har, till Religionens förmenta ära, sökt kväva all förnuftig tänkefrihet, liksom Gudalärans helgade sanningar icke tålts att blottställas för den skamsnaste granskning inför det sunda Förnuftets upplysta och rättvisa Domstol.

Så skrev Tengström i inledningen till sin biografi om en på sin tid kontroversiell person, inblandad i en ovanligt hetsig lärostrid. Den ideologiska målsättningen är minst sagt explicit. Tengström var inte heller den enda som skrivit om fallet Terserus i ett vad man kunde kalla tendentiöst syfte. Jag sällar mig till den här skaran, förstås utan illusioner om att varken till kvalitet eller omfattning kunna komma ens nånstans i närheten av mina föregångare. Men jag hoppas ändå kunna nå några läsare och jag upplever att jag också har samma budskap.

Det handlar inte bara om tankefrihet, det handlar också om tillgång till kunskap och information, nu och i framtiden. Det handlar om att se den stora bilden och det långa perspektivet. Det handlar om Historia i en digital värld. Den stora bilden är omöjlig att se och att begripa, och det längre perspektivet ger snabbt svindel. Vilka källor har vi i framtiden? Kan man forska i historien i dag och om ett sekel? Vad händer när kulturen blir digital, när kunskapen blir öppen?

Min kollega Kenneth Nyberg och jag har tänkt ge oss in på ett försök att ens skissa upp några både konkreta och teoretiska synpunkter på dessa frågor. Den digitala revolutionen gäller hela vårt samhälle och den har många effekter också på humaniora och kultur, både direkt och indirekt.

Men ämnet är stort och svårt. Därför hoppas vi på hjälp. Läs gärna min första inledande text, där det står mer om Terserus. Den publicerades i dag. Mer text kommer nästa vecka av Kenneth. Hela den preliminära publiceringsplanen finns också tillgänglig. Vi hoppas innerligt på alla slag av kommentarer och bidrag.

Vem är författare?

Philip Teir skriver i dagens Hbl om en intressant fråga: Vem är en riktig författare? Det handlar åter igen, tycker jag, om en expertis- och auktoritetsfråga som är under omdefinition på grund av de förändringar vår kultur genomgår som bäst. Samma tendens gäller här som för många andra yrkesgrupper just nu: en tidigare entydig professionaliseringsväg och status är under omförhandling. De som tidigare förvärvat denna titel, detta yrke och denna position, vill hålla fast vid en snävast möjlig definition och indirekt framhålla kvaliteten av sitt eget arbete genom att dra gränser utåt. Lite som ett skrå i det förmoderna samhället. Det är viktigt med båda dessa exempel att komma ihåg att det inte är en uteslutande negativ sak. Det gynnar faktiskt också kvalitet och kan höja ambitionsnivån. Att dra en gräns mellan "proffs" och "amatörer" är något som varit extremt viktigt i vårt samhälle under 1800- och 1900-talet.

I dag skriver alla allt mer. Folk ger ut på egna förlag och litteraturen söker nya former. Förlagsbranschen står inför stora utmaningar. Att publicera sig är inte samma sak i dag som för trettio år sedan. Om publicerande betyder offentliggörande behövs inga förlag för att publicera sig. Det är en struktur, en kulturell och ekonomisk konstruktion, som tillhör den tryckta textens era. Då tillgången till information och distributionskanaler dikterades av knapphetens ekonomi.

Är det så att journalistiken inte behöver stora mediehus för att garantera kvalitet? Att "privat" journalistik i enstaka fall kan vara bättre och att även professionella journalister och mediehus producerar ankor ibland? Eller att akademiska forskningsresultat inte alltid är bättre, tillgängligare och trovärdigare tack vare kollegial förhandsgranskning? Är det inte så att de traditionella processerna inte alltid garanterar den kvalitet man förväntar sig? Det bör förstås påpekas att vetenskapen fortfarande har sin självkorrigerande funktion, om än ibland med ödesdigra fördröjningar. Fel och fusk förekommer också inom den akademiska forskningen. Sådant som inte borde fått ske har skett och ibland har fel inte upptäckts så fort som det varit möjligt på grund av processen inte varit transparent, vilket verkligen undergräver den akademiska "professionella" forskningens trovärdighet. Att amatörer kan komma med viktiga bidrag till vetenskapen också på en avancerad nivå gör att amatörism och professionalism möts och kvalitet blir det viktiga. Likaså är det viktigt att minnas att professionellt redaktionsarbete oftast är kraftigt kvalitetshöjande.

Men korporativismens tidevarv är kanske slut. Därför är det på sitt sätt rätt tänkt, att man fokuserar på kvaliteten då det gäller att definiera vem som är "författare", även om också ekonomiska aspekter kan vara av en viss relevans.

Men kvalitet inom kultur är ett knivigt begrepp. I synnerhet kan man inte schablonmässigt dra gränser enligt genre. Som ett barn av min tid vänder jag mig till Wikipedia: "Med författare avses i första hand skribenter som skriver skönlitteratur enligt Svenska Akademiens ordbok; ..." Woups. Här borde man visst gå in och ändra lite. Annars riskerar nog en hel del författare bli avpolleterade.

Om Wikipedias fel är något som retar dig, ber jag att få återkomma nästa vecka. Att tänka vi och de andra är inte bra. Vi måste våga fokusera på att sträva till hög kvalitet.

Webb och konst

I Hesari har det diskuterats varför samtidskonstnärerna är så osynliga på webben. Det började med att Jussi Pullinen uppmanade konstnärerna att lämna 1900-talet och komma till alla oss på webben, där de behövs. Kommentarerna han fått visar att det faktiskt är så, att det finns konstnärer som inte alls känner till vad det finns för möjligheter att nå ut över webben. Trots att en del uppenbarligen inte är helt digitala analfabeter (de läser HS på webben och klarar av att skriva en kommentar) har de valt att att inte använda webben som ett verktyg. Folk som är aktiva i sociala medier är tydligen sämre folk, folk som inte är potentiella köpare och konstkännare, ansåg någon. En annan ville locka människorna bort från webben och uppleva något annat. Det är ett argument som jag kan acceptera lite bättre. Trots att jag inte riktigt förstår hur detta lockande ska gå till, om man inte kommunicerar med sin konst också på webben. En konstnär som inte känner till Instagram? Hm. Därmed förstås inte sagt att man måste använda just den kanalen eller tycka att den är en bra sak alls, men är det inte ett fenomen av rätt stor betydelse då det gäller vår visuella kultur?

Det handlar förstås mycket om upphovsrätter. Fysiska konstverk kan ändå aldrig ersättas av digitala versioner, varför skräcken verkar bestå i att bli kopierad i fysiska kopior. Jag vågar ändå påstå, att även om "billiga kinesiska kopior" börjar röra sig på marknaden, är ändå ökningen i konstnärens egen försäljning ännu större. Eftersom det funkar så till och med med digitala verk (foton, videon) där kopiering och distribution av sämre kopior är praktiskt taget gratis, har jag svårt att se att det samma inte skulle gälla för till exempel grafik eller målningar. Är kopiering ett verkligt ekonomiskt hot - eller en konstnärlig kränkning? Att bli lånad och hänvisad till, till och med plagierad, var förr en hyllning, något att vara stolt över. I dag verkar det vara ett hot mot det skapande geniets integritet. Eller nånting. Jag har verkligen svårt att tro att just det skulle vara ett ekonomiskt hot.

Det finns ändå två sidor av denna kulturella digitaliseringsprocess, liksom av andra dylika. Å ena sidan finns digitaliseringen av konst som gjorts med "hantverksmetoder", fysiska konstverk, som har en utstäckning i rymd, ibland också i tid. Dessa konstverks värde ligger i det unika exemplaret och de är svåra eller omöjliga att helt återge i digital form. Erfarenheten av en digitaliserad version är aldrig helt lik upplevelsen av originalet. Den unika upplevelsen av det unika konstverket kan inte liknas vid dess digitala förvrängning. Men det kan i många fall ändå ge en upplevelse, en insikt, en erfarenhet och också ny kunskap.

För detta arbetar OpenGLAM-rörelsen, där också finska aktörer hållit sig väl framme. Då handlar det om material som hör till kulturell allmänning, s k Public Domain. Det är verk vars vars upphovsmän dött för över 70 år sedan och material som finns eller borde finnas i Europeana och som bidrar till att göra vårt kulturarv till en levande och berikande del av våra liv, så enkelt och integrerat som möjligt.

Men nyare modern och samtida konst är en annan sak. Då har konstnären eller arvingarna fullständig ensamrätt över verken och hur de används. Trots att det unika exemplaret sålts och/eller att finansiering kommit från skattemedel eller andra allmännyttiga källor. Upphovsrätten är extremt stark. Detta gör, att om konstnärerna inte aktivt bidrar till digital spridning av sina verk, sprids de inte. Vem som vinner på det kan man ju diskutera, men det är väl rätt och riktigt på sitt sätt. Men just därför är Pullinens vädjan så väl befogad: Kom till oss på webben med er konst!

Men det finns också annan konst, som inte är digitaliserad utan digitalbaserad. Den är skapad med digitala verktyg. En del av denna konst finns till exempel på Vimeo. Det finns också webbkonst. Traditionell litteratur förhåller sig också på många olika sätt till webben. Det finns till och med poesi på Twitter (exempel på svenska och engelska), där själva mikrobloggen fungerar som en definierande faktor för diktens form. Dessutom finns det en del inom det som kallas "underhållning" som verkligen kan ses som "konst" - dessutom en konvergerande och interaktiv typ av konst, där litteratur, film och grafik möts på oerhört intressanta sätt.

Kanske är det så att vi bara borde bli bättre på att hitta konsten, att se den på nya ställen. De konstnärer som vill stanna i det gamla måste få göra det. Där kan de onekligen också uttrycka många saker som inte kan återges digitalt. Jag hoppas ända att fler konstnärer, liksom fler humanister, aktivt skulle delta i digitaliseringsprocessen, i överförandet av det gamla till det nya. Så att det kan ske och så att de sker på ett så bra sätt som möjligt. Jag tror på riktigt inte att det är ett oöverkomligt hot, varken ekonomiskt eller konstnärligt att dela med sig. Ett utmärkt finlandssvenskt initiativ är Kulturforum.fi , som snart kommer att uppdateras enligt Pondus, vilket kommer att ge konstnärer mycket goda möjligheter att nå ut. Följ med!