Liv bland miljarder planeter?

Stjärngruppen Pandora fotad av James Webb-teleskopet 2023.

För ett drygt år sedan bekräftades upptäckten av den femtusende exoplaneten. När Nils Mustelin gav ut sin bok Liv bland miljarder stjärnor 1978 var det fortfarande bara en stark hypotes att det ens skulle finnas andra solsystem i universum, men Mustelin hann uppleva de första upptäckterna av dem.  De första svaga bevisen kom 1984, då man upptäckte en planetskiva kring stjärnan Beta Pictoris  I början var ändå metoderna att hitta planeter i huvudsak indirekta, eftersom bilderna inte var tillräckligt skarpa för att kunna urskilja enskilda planeter. Under 1990-talet kunde man ändå räkna ut att de måste finnas planeter runt vissa stjärnor, men det var först kring sekelskiftet som man kunde observera en planet passera framför en stjärna. Hubbleteleskopet spelade en viktig roll i forskningen och i början av seklet kunde man göra de första analyserna av en exoplanets atmosfär. Idag är fotografier den vanligaste metoden att hitta nya planeter, vilket också ger just möjligheter till närmare analys av deras sammansättning.

James Webb -teleskopets fantastiskt skarpa bilder har öppnat
 för noggranna analyser av planeter.

Nils Mustelin var samtida med Carl Sagan och Frank Drake, men han var också en självständig tänkare då det gällde att begrunda möjligheter till liv på andra håll i universum. När jag läser om nya rön kring andra solsystem och deras planeter går mina tankar ofta till Mustelin och den iver och glädje han antagligen skulle känna inför all denna nya information.

En sak som kanske skulle ha överraskat honom är däremot att vi igen på allvar utreder möjligheter till liv i vårt eget solsystem. Igår startade en ny europeisk mission Jupiter Icy Moons Explorer (Juice) mot jätteplaneten i detta syfte, och den är inte den enda. På 1980-talet baserade man sina analyser om vårt eget solsystem långt på Voyager-missionerna under senare hälften av 1970-talet. Chansen för liv på Mars var också avskriven sedan länge. Man bedömde då att Jupiters månar sannolikt var för kalla för att härbärgera något liv.  Men rymdsonden Galileo bekräftade på 1990-talet att månen Europa faktiskt har en subglaciär ocean, som i kombination med en kärna av andra ämnen kan skapa förutsättningar för liv. Vi har också under de senaste decennierna lärt oss mera om s.k. extremofiler, alltså liv under mycket annorlunda omständigheter än man tidigare väntat sig här på jorden. Nu är tanken på liv i vårt solsystem inte omöjlig. 

Galileo avslöjade att Jupiters månar inte var så kalla man trott.
Vulkanutbrott på Io (1997). 

Varför skriver jag om detta? Därför att rymdforskningen för mig utgör det kanske klaraste exemplet på att det finns beredskap och intresse för grundforskning. Man satsar enorma resurser på att skapa nu kunskap och att försöka förstå vår värld utan omedelbara nyttokrav. Rymdforskningen är liksom fysiken ett område där man, kanske just därför att det till stora delar är altruistisk grundforskning (trots militära och politiska kopplingar till vissa delar) är ett område där man av tradition jobbar både öppet och dataintensivt. Det är knappast en slump att det är NASA som utvecklat koncepten för långsiktigt bevarande av data och öppet delar data och information med sig. 

Rymdforskningens framsteg är också tydliga och man satsar mycket på att kommunicera dem till en större allmänhet. Vad jag hoppas är att man också i framtiden kunde ha tilltro till betydelsen och vikten av grundforskning inom alla områden. Det har gjorts enorma, viktiga framsteg på så många områden som sedan influerar våra liv, inom medicin, inom humaniora och samhällsforskning, inom miljöforskning.  Forskare arbetar alltför ofta under osäkra och besvärliga förhållanden och få saker gör mig så ledsen som misstro och hat mot forskare och deras motiv. Ett vetenskapsfientligt samhällsklimat är otroligt farligt och tanken om att man inte kan lita på det man inte själv förstår är ett otyg. Låt oss istället fascineras av det komplexa och för oss obegripliga och fira forskningen och satsa minst lika mycket på att rädda vår planet.

Europas färger skvallrar om att oceanen innehåller andra ämnen än rent vatten.

Öppenhet är den enda vägen framåt

I veckan publicerade The Economist en vetenskapspodd som behandlade fusk i forskningen. Det var en skrämmande sammanställning av problematiska fenomen, med exempel på hur forskningssystemet misslyckats i att få tag i medvetet bedrägeri, ibland på ett sätt som haft förskräckliga konsekvenser. Vetenskapens självkorrigerande mekanismer är ibland farligt långsamma. Det hör förstås till saken, omfattande processer tar tid då man etablerar förståelse för komplexa helheter. Men det finns saker vi kunde göra bättre.

Forskningens inbyggda system för granskning och kvalitetskontroll fungerar inte optimalt idag. Effektivitetstänket har korrumperat värderingarna. Vi har idag ett system som i huvudsak bygger på en föråldrad struktur, där fokus ligger på publicerande och användning av forskningsartiklar. Dessa utgör den huvudsakliga mätaren på "kvalitet". Slutresultatet är, givetvis, att vi har flera artiklar än någon kan läsa och begripa, överbelastade granskningsprocesser och forskare som inte har tillräckligt tid att tänka, testa, svamla och ibland misslyckas. Forskningens finansiärer har stora svårigheter att bryta den onda cirkeln som är ett globalt gissel. Vad vi måste åstadkomma är en genuin transformation av forskningen, och ett viktigt verktyg är att helt bryta ner forskningens sekelgamla kommunikationssystem. Endast på det sättet kan vi också komma till en meningsfull kultur, där vi inte plågas av destruktiva mätare. Detta är förändringar som kräver framsynthet, mod och strategiskt ledarskap av beslutsfattare och finansiärer. Forskningen och dess processer måste vara byggda så, att de möjliggör långsiktigt, långsamt arbete. 

Det finns idag mycket kunskap om organisationskultur och ledarskap som egentligen passar mycket bra ihop med humboldtska bildningsideal och gamla tiders akademiska kultur, vars avigsidor vi kanske nu är mogna nog att undvika. Autonomi och trygghet är grundpelare för framgångsrikt arbete. Båda dessa har varit element man de senaste decennierna kämpat blodigt för inom forskningen, med ganska mager framgång känns det ibland. 

Det är mycket som står på spel då forskningens integritet är hotad. Om samhället tappar förtroendet för forskningen är loppet kört. Men vad kan då enskilda forskare göra i denna situation, då spelets regler är så kontraproduktiva som de är? Pressen är dessutom många gånger oskälig redan nu. 

Under hård press är det inte lätt att tänka om eller ta till sig ny information. Därför kan krav på öppenhet eller bättre datahantering kännas som verkligen ovidkommande och ovälkomna saker i forskarens vardag. Men handlar det faktiskt bara om mera irrelevant jobb eller hot mot den egna konkurrenskraften i en hård bransch? Jag anser själv att en större transparens och en genuin digitalisering av forskningsmetoder och -kultur är de viktigaste steg en forskare kan ta för att på lång sikt föra utvecklingen i en sundare riktning.

Genom att reflektera över hur digitaliseringen påverkar det egna arbetet, kan forskaren också tackla frågor om forskningens kvalitet. Vad är egentligen sådant som man behöver kunna belägga? Eller som man eventuellt själv vill återanvända? Att sedan kunna dela det med en tidskrift, en granskare eller en kollega är något som både förbättrar kvalitet och effektivitet i forskningen. 

Tyvärr kommer det att ta tid innan vi lyckas bryta gamla strukturer, eftersom förändringen är stor. Men min vädjan till alla parter, forskare, finansiärer, forskningsorganisationer, beslutsfattare och tidskrifter är den samma: se den öppna forskningen som den möjlighet och den utväg den är. 

Och ta hand om era data. De är som kärlek, de växer när man delar dem.

 

Nyanser på scen

 

Det här veckoslutet har jag sett flera teateruppsättningar än på länge. Det har varit intensiva dagar då scenkonstpedagogikens fyror vid Novia ordnade festival och visade sina personliga slutarbeten. Ärligt, men med amatörbakgrund, sagt måste jag säga, att nivån var hög. Framför allt är det alldeles otroligt hur dessa ungdomar utvecklats sedan jag såg dem på scenen för första gången för drygt tre år sedan. Jag har sett nästan alla deras uppsättningar. Idag är de proffs. Utbildningen är bred och på kampus i Jakobstad finns möjligheter till samarbete med andra konststuderande, vilket gör hela miljön till en vibrerande och kreativ omgivning.

Ungdomarna är inte bara kunniga i scenkonstproduktionens hantverk, de är också konstnärer. De har vänt ut och in på sitt inre, grubblat över stora existentiella frågor och modigt tagit sig an dem. Samtliga föreställningar kretsade kring stora frågor om identitet eller livets mening. Och föreställningarna höll, de var varken patetiska eller banala. Alla föreställningar hade också genomtänkta detaljer och element, lösningar som väckte reaktioner hos publiken. Och alla höll ihop, även juryn, vars seghet var beundransvärd. Efter varje föreställning förde de diskussioner med studerandena. Det blev långa dagar för många på Campus Allegro denna helg.

Det är i stunder som dessa då jag verkligen saknar syster Stella. Hon hade kunnat diskutera så mycket bättre med min son Peik än vad jag kan. Om alla hans idéer, tankar och lösningar i de olika verken. Peik var involverad i flera av uppsättningarna, vid sidan av sitt eget slutarbete. I det egna verket stod han för förutom manus och regi också för den videokonst som ingick, liksom för musiken. Fukushimas spöke handlade inte om identitet eller sociala roller och förväntningar som de andra, utan gick rakt på en ännu större fråga: frågan om livets mening, rent existentiellt. Under hösten, då jag diskuterade manuset med Peik under hans arbete med det, gick mina tankar ofta till Stella och till hennes arbete med De kaspiska tigrarnas gud. Den omfattande researchen och kretsandet kring svåra frågor, djärvheten inför smärtan, allt fanns där. I en annan tappning förstås, mycket Peiksk, inte Stella. Peik har en egen stämma, tycker jag. Liksom nästan alla andra pjäser var Fukushimans spöke en monolog, med en duktig studerande, Miia Aho, på scen. Jag har själv svårt att kategorisera eller förklara föreställningen, säkert på grund av min egen inkompetens, men samspelet mellan video och teaterscen var tyckte jag intressant. 

Det var ett gäng utmattade ungdomar jag lämnade idag på Campus Allegro. Vi kommer ännu att få höra av flera av dem, tror jag.

Tillbakablick på 2022

Det gånga året: ett försiktigt krypande ur pandemirestriktioner, tillbaka ut bland folk. Återupptagna arbetsresor, från skärmstirrande till inspirerande, värmande möten. Gripande, sorgliga, upprivande möten. Varje längre diskussion slutar förr eller senare i de obegripliga händelser som överskuggar vardagen. Människor som flyr, vars liv slagits i spillror. Intolerans och hat. Vi har sett döden. Tröstlöshet inför ett krig där ett snart slut inte syns, inför kraschande ekosystem, samhällssystem på sand, auktoritativ, gränslös idioti, egoism och kortsynthet, som blir allt tydligare. Vi borde veta bättre. Vi vet ju bättre.

De egna problemen känns futtiga, men också extra tunga, då det blivit allt svårare att hitta tröst och ljus i omvärlden. 

Ångesten kryper tätt inpå. Det nya normala är ett tunt och navelskådande begrepp. Raseriet inför korkade besserwisserargument som rinner över alla sociala medier. Vad är det för fel på folk? Det finns inget normalt längre. Just som vi håller på att lösa de stora frågorna, finner svar på livets och underversums gåtor, nycklar till livet och naturen, ser vi hjälplöst på hur möjligheterna att korrigera våra misstag söndersmulas. Vi behöver en frivillig, dramatisk, total omvälvning. Den finns inte. Vägen framåt är inte, men den måste.

Vidare.

Visst har det sett tröstlöst ut förut. Guds vrede, världskärnvapenkrig. Det går vidare ändå. Man gör så gott man kan. Man måste göra så gott man kan. Annars är man inte en människa, bara en liten lort. Man kan vara ett sandkorn i maskineriet, en liten strävan till förändring. Se sig själv i spegeln. Överbrygga, återknyta, värma, älska. Vilka berättelser skapar vi?

Jävla nihilister.