I veckan publicerade The Economist en vetenskapspodd som behandlade fusk i forskningen. Det var en skrämmande sammanställning av problematiska fenomen, med exempel på hur forskningssystemet misslyckats i att få tag i medvetet bedrägeri, ibland på ett sätt som haft förskräckliga konsekvenser. Vetenskapens självkorrigerande mekanismer är ibland farligt långsamma. Det hör förstås till saken, omfattande processer tar tid då man etablerar förståelse för komplexa helheter. Men det finns saker vi kunde göra bättre.
Forskningens inbyggda system för granskning och kvalitetskontroll fungerar inte optimalt idag. Effektivitetstänket har korrumperat värderingarna. Vi har idag ett system som i huvudsak bygger på en föråldrad struktur, där fokus ligger på publicerande och användning av forskningsartiklar. Dessa utgör den huvudsakliga mätaren på "kvalitet". Slutresultatet är, givetvis, att vi har flera artiklar än någon kan läsa och begripa, överbelastade granskningsprocesser och forskare som inte har tillräckligt tid att tänka, testa, svamla och ibland misslyckas. Forskningens finansiärer har stora svårigheter att bryta den onda cirkeln som är ett globalt gissel. Vad vi måste åstadkomma är en genuin transformation av forskningen, och ett viktigt verktyg är att helt bryta ner forskningens sekelgamla kommunikationssystem. Endast på det sättet kan vi också komma till en meningsfull kultur, där vi inte plågas av destruktiva mätare. Detta är förändringar som kräver framsynthet, mod och strategiskt ledarskap av beslutsfattare och finansiärer. Forskningen och dess processer måste vara byggda så, att de möjliggör långsiktigt, långsamt arbete.
Det finns idag mycket kunskap om organisationskultur och ledarskap som egentligen passar mycket bra ihop med humboldtska bildningsideal och gamla tiders akademiska kultur, vars avigsidor vi kanske nu är mogna nog att undvika. Autonomi och trygghet är grundpelare för framgångsrikt arbete. Båda dessa har varit element man de senaste decennierna kämpat blodigt för inom forskningen, med ganska mager framgång känns det ibland.
Det är mycket som står på spel då forskningens integritet är hotad. Om samhället tappar förtroendet för forskningen är loppet kört. Men vad kan då enskilda forskare göra i denna situation, då spelets regler är så kontraproduktiva som de är? Pressen är dessutom många gånger oskälig redan nu.
Under hård press är det inte lätt att tänka om eller ta till sig ny information. Därför kan krav på öppenhet eller bättre datahantering kännas som verkligen ovidkommande och ovälkomna saker i forskarens vardag. Men handlar det faktiskt bara om mera irrelevant jobb eller hot mot den egna konkurrenskraften i en hård bransch? Jag anser själv att en större transparens och en genuin digitalisering av forskningsmetoder och -kultur är de viktigaste steg en forskare kan ta för att på lång sikt föra utvecklingen i en sundare riktning.
Genom att reflektera över hur digitaliseringen påverkar det egna arbetet, kan forskaren också tackla frågor om forskningens kvalitet. Vad är egentligen sådant som man behöver kunna belägga? Eller som man eventuellt själv vill återanvända? Att sedan kunna dela det med en tidskrift, en granskare eller en kollega är något som både förbättrar kvalitet och effektivitet i forskningen.
Tyvärr kommer det att ta tid innan vi lyckas bryta gamla strukturer, eftersom förändringen är stor. Men min vädjan till alla parter, forskare, finansiärer, forskningsorganisationer, beslutsfattare och tidskrifter är den samma: se den öppna forskningen som den möjlighet och den utväg den är.
Och ta hand om era data. De är som kärlek, de växer när man delar dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar