Det gånga året: ett försiktigt krypande ur pandemirestriktioner, tillbaka ut bland folk. Återupptagna arbetsresor, från skärmstirrande till inspirerande, värmande möten. Gripande, sorgliga, upprivande möten. Varje längre diskussion slutar förr eller senare i de obegripliga händelser som överskuggar vardagen. Människor som flyr, vars liv slagits i spillror. Intolerans och hat. Vi har sett döden. Tröstlöshet inför ett krig där ett snart slut inte syns, inför kraschande ekosystem, samhällssystem på sand, auktoritativ, gränslös idioti, egoism och kortsynthet, som blir allt tydligare. Vi borde veta bättre. Vi vet ju bättre.
De egna problemen känns futtiga, men också extra tunga, då det blivit allt svårare att hitta tröst och ljus i omvärlden.
Ångesten kryper tätt inpå. Det nya normala är ett tunt och navelskådande begrepp. Raseriet inför korkade besserwisserargument som rinner över alla sociala medier. Vad är det för fel på folk? Det finns inget normalt längre. Just som vi håller på att lösa de stora frågorna, finner svar på livets och underversums gåtor, nycklar till livet och naturen, ser vi hjälplöst på hur möjligheterna att korrigera våra misstag söndersmulas. Vi behöver en frivillig, dramatisk, total omvälvning. Den finns inte. Vägen framåt är inte, men den måste.
Vidare.
Visst har det sett tröstlöst ut förut. Guds vrede, världskärnvapenkrig. Det går vidare ändå. Man gör så gott man kan. Man måste göra så gott man kan. Annars är man inte en människa, bara en liten lort. Man kan vara ett sandkorn i maskineriet, en liten strävan till förändring. Se sig själv i spegeln. Överbrygga, återknyta, värma, älska. Vilka berättelser skapar vi?
Jävla nihilister.
och sen sa syssling Marina i Cherson att hon bara två gånger i livet varit så lycklig...då hon fick veta att hennes son överlever, blir frisk och så den 11 november när de befriades. Och att allt kan de klara bara de är fria.
SvaraRadera