Historia på spel

Borgargardets flagga
tillverkad av Brundelius 1770.
Hfrs stadsmuseum CC BY 4.0

I Helsingfors pågår som bäst en enorm förvaltningsreform, med borgmästarval och omorganisation av hela förvaltningsstrukturen. Vad som oroar mig är att man möjligen av farten sanerar bort viktiga sakkunnigorgan som namn- och historiekommittéerna.

Vi har en ovanligt fin tradition av t ex hur man namngett gator och andra platser i staden med sakkunskap och helhetstänk. Den historiska kommittéen å sin sida har under många år fungerat som en slags redaktionsråd för de mycket fina böcker som kommit ut om stadens historia. Länge var ju den stora historik över staden som kom ut kring medlet av 1900-talet det enda storverk om landets huvudstad. Under de senaste åren har man tagit fram högklassig forskning om både tiden efter kriget och stadens första tider. Det handlar om massor av välskriven text av våra bästa forskare, ny forskning som samtidigt berättar berättelsen om Helsingfors. Arbetet är monumentalt och värdigt en huvudstad. Böckerna är dessutom snygga och fungerar perfekt som gåvor, men formatet gör kanske att de inte åker med på pendelresan. Samtidigt är samtliga delar så underhållande och intressanta, med mycket ny information, att de också väl kunde hålla som pocketversioner. Även annars kunde man ösa ur dem för kulturellt och pedagogiskt arbete både digitalt och t ex för utställningsarbete.


Det fina är ju att böckerna också kommer ut på svenska. Just nu väntar jag ivrigt på översättningen av Seppo Aaltos skildring av 1700-talets livliga Helsingfors och fortsättning följer ju med bidrag av unga kompetenta förmågor.  Själv har jag haft nöjet att följa med arbetet under ett antal år. Och jag hoppas innerligt att man inte slarvar bort sådana här viktiga, långsiktiga projekt i all reformiver. Det är småsummor och litet besvär för staden, men värdet av arbetet är bestående.

Julgransförsäljning, 1969. Foto: Rista Simo,
Hfrs stadsmuseum. CC BY 4.0

Finland 100 år och doktorskarriärer

Avoimen suomen historia from Jessica Parland-von Essen

I dag hade jag en rätt intensiv dag, som började med ett mycket intressant seminarium om att öppna det digitala kulturarvet. Själv fick jag dilla på om kulturarvets roll, vad öppenheten innebär (dialog) och lite också om rättigheter och metadata. (Se ovan.) Poängen var att vi måste förhålla oss med eftertanke till berättelsen om nationen, som dekonstrurerad kräver uppmärksamhet. Vi måste kunna erbjuda en öppen, inkluderande och mångfaldig ny bas för byggandet av en ny referensram för identitet. Vi måste måna om hur vi digitaliserar och presenterar vår historia, så att bilden inte blir skev. Vi ska inte ge tolkningsföreträdet åt föråldrade berättelser som endast skapar missnöje och bäddar för konflikter.

På plats fanns också Moa Ranung, som presenterade svenska Digisams direktiv för arbete med digitalisering. Mycket intressant och nyttigt. Frågan restes huruvida dylika råd skulle behövas också hos oss. Man konstaterade å ena sidan att mycket redan åtgärdats genom Det nationella digitala biblioteket, men att det å andra sidan kunde vara bra att formulera ett dylikt enkelt rättesnöre för kulturarvssektorn även hos oss. Vi hade också en ganska bra paneldiskussion om bland annat utmaningarna med att visa (ekonomiska) resultat, som ju är helt absurda i sammanhanget. Det handlar om att utnyttja eller inte utnyttja enorma resurser som redan finns.

Tyvärr hann jag inte stanna till slut, eftersom jag också lovat delta en annan paneldiskussion om karriärmöjligheter för doktorander. Den var också mycket intressant. Faktum är ju att det är bara en bråkdel av dem som disputerar i dag som kan räkna med en helt akademisk karriär. Samtidigt kräver det en hel del arbete och självinsikt att kunna identifiera sina kompetenser och marknadsföra dem.

Få utomstående har en klar uppfattning om vad en forskarutbildning innebär, egentligen. Det handlar om att kunna greppa stora helheter kritiskt och analytiskt och ro i hamn komplexa projekt. Och det är något som nog behövs i dagens värld. Men man måste kunna göra research på det man vill jobba med, se det från en potentiell arbetsgivares eller finansiärs håll, och inte bara lyfta fram sina egna forskningsmeriter.

En hel del diskussion väckte också frågan om huruvida man har någon chans att återkomma till det akademiska om man en gång lämnar det. Det verkar variera beroende på disciplin. Det är synd om det enda som räknas är antalet publicerade vetenskapliga artiklar, som massproducerats i rasande fart. All kunskap finns ju faktiskt inte inom universiteten  (ursäkta), som nog kunde vinna på att anställa folk som varit aktiva på andra håll. Också. Jag vill ingalunda förringa det viktiga arbete som görs av dedikerade forskare. De har, som sagt, också många mycket värdefulla kompetenser, som omvärlden tyvärr inte alltid uppskattar. All världens docenter är viktiga, oersättliga resurser i ett kunskapssamhälle som vårt.

Open Science Forum och 1700-talet revisited

Denna vecka samlades närmare 200 personer från de nordiska länderna i Helsingfors för att diskutera öppen forskning och vetenskap. Under tre intensiva dagar behandlades allt från hänvisningar till och länkning av data, strategier för främjande av öppen vetenskap, medborgarvetenskap till och med planering av tjänster och kommunikation med forskarperspektiv. Sanningen är ju nämligen, att om man misslyckas med det sista, misslyckas man med alltsammans, eftersom pointen med allt liksom är att man ska göra det lättare för forskare att göra forskning av god kvalitet som dessutom bidrar till att göra världen bättre att leva i.

Samtidigt har digitaliseringen av samhälle och kommunikation ohjälpligt inneburit att vissa saker inom forskningen förändras och det är förstås alltid också mer eller mindre jobbigt. Man måste korva om i både arbetssätt och strukturer, utan att tappa det viktiga: forskarens och forskningens frihet.

I samband med Forumet presenterades vissa utredningar och evalueringar om hur fältet ser ut idag i Norden och Finland samt hur själva Initiativet för öppen forskning och vetenskap har framskridit. Kort sagt ser det ganska bra ut i Finland, dvs utvecklingen går åt rätt håll. Vi har goda förutsättningar att fortsättningsvis hålla oss i täten tack vare det breda samarbete som byggts upp inom forskningssektorn och bra infrastruktur. Själv tycker jag det är anmärkningsvärt och hoppingivande att så många ser styrkan i öppenhet och samarbete, trots stora utmaningar som lika väl kunde bädda för en negativ och splittrande konkurrens. I stället har vi ett gemensamt mål och en positiv tävlan, som faktiskt bär oss framåt.

Till exempel har vi i Finland på mindre än en vecka samlat nästan 2000 forskarnamn på en skrivelse, där man kan ta ställning för bibliotekens kamp mot de internationella mastodontförläggare, som med hjälp av sitt monopol ytterligare vill pressa forskningsresurserna. Forskarna är rätt långt färdiga att vända dessa kommersiella aktörer ryggen om de fortsätter med sina ojuste metoder, som bygger på forskarnas gratisarbete och inlåsandet av allmänfinansierade forskningsresultat bakom betalväggar. Jag har inte stött på en enda forskare ännu, som skulle försvara Elsevier, trots att vi nu löper en reell risk att bli utan prenumerationer vid universiteten. Måttet börjar helt enkelt vara rågat. De som idag forskar gör det nog oftast som ett kall. Motstånd mot kvantitativt mätande och förvridna och föråldrade strukturer gror på många håll. Forskarna vill forska och skapa ny kunskap. Få gör det och vill göra det för att producera kvantitativa resultat i citatindex, oberoende vad beslutsfattarna säger. Också de snikna kommersiella förlagens stil leder, tror jag, i längden bara till att allt färre orkar bry sig. Jag tror på att de djärva kommer att segra i det lite längre perspektivet. De som är öppna och generösa och som kanske också vågar ta risker i dag. De som är kreativa och hittar på nya sätt att forska och kommunicera sin kunskap.

Pdf-filer bakom betalväggar är faktiskt inte något effektivt kommunikationsmedel. Jouni Tuomisto har som ett alternativ presenterat en idé om kunskapskristaller (tietokide), som en sorts dynamiska sampublikationer där man sammanställer den aktuella kunskapen om ett ämne. Jag rekommenderar varmt att de som förstår finska kollar in Jounis presentation (33 min). Inom miljöhälsofrågor har man redan börjat på konceptet. Jag tror på hans idé. Det måste gå att bygga kunskap tillsammans. Det betyder inte att alla gamla lösningar skulle försvinna, men det behövs absolut nya, effektiva medier och metoder när mängden information exploderar.

Handelsmän och tjänstemän lät bygga sig fina hus
under senare delen av 1700-talet.
Följande sekel fick de fasader i empire.

På lördagen kunde jag åhöra Juha-Matti Granqvists efterlängtade disputation om borgerskapet i Helsingfors under tiden för Sveaborgsbygget 1748 - 1809, en del av det fina Sveaborgsprojektet.

Han har gjort ett verkligen grundligt arbete och utrett även det mindre borgerskapet och borgaränkorna under perioden. Hans poäng är att man inte bara kan skriva om handelsmän och elit utan att se helheten och dess dynamik. Detta är särskilt tydligt i Helsingfors, som växte mycket snabbt (Granqvist talade om kaos på 1750-talet) och som tack vare militärens starka närvaro hade en speciell näringsstruktur med stark polarisering mellan de förmögna handelsmännen (inklusive många av kronans tjänstemän) som hade möjlighet att förtjäna storkovan på det stora bygget å ena sidan och småborgarna som å sin sida kunde sälja t ex öl, sprit och enklare hantverk åt tusentals soldater.

En viktig diskussion fördes under disputationen också om änkornas ställning. Opponenten Kirsi Vainio-Korhonen betonade, att borgarens rättigheter ingalunda i utgångsläget upphörde då husfadern dog, utan änkan kunde gott och väl ta över dem. Juha-Matti Granqvist höll med om att änkorna berövades sina politiska rättigheter först 1758, men att näringsrätten hängde kvar längre. Också den politiska rätten fanns det ju vissa tillräckligt handlingskraftiga och förmögna änkor som vidhöll. Lagar tolkades ju ofta ganska pragmatiskt överlag. Som helhet var disputationen intressant och välbalanserad. Anu Lahtinen samlade tweets.

Både under och efter disputationen diskuterades också hantering av forskningsdata, som är utmanande på många sätt för historiker. Lite samma ämne tangerades i veckans revidering av Historia i en digital värld.

Jyväskylä uni duktigt på öppen forskning

Ett foto publicerat av Jessica Parland-von Essen (@jessicapve) Nov 13, 2016 kl. 10:03 PST

Jag har ett fantastiskt roligt arbete. Denna vecka besökte jag Jyväskylä universitet, där man ordnar en kurs i öppen forskning och vetenskap. Som en vanlig kurs med både föreläsningar och hands on, med aktiva och involverade forskare.

Helt fantastiskt, tycker jag. Och inte nog med det, man har också beslutat att biblioteket ska omvandlas till centrum för öppen forskning. Universitetet har också gjort en insats för att skapa effektiva rutiner för parallellpublicering. De erbjuder det som full service för forskarna, som helt befriats från att behöva ta reda på t ex förläggarnas villkor. Det innebär mycket arbete för bibliotekets personal och på andra håll har man uttryckt stora tvivel på att det ens skulle vara möjligt för de ansträngda biblioteken att ta så stort ansvar. Men Jyväskyläs resultat talar sitt tydliga språk, resultaten är närmast förbluffande, även om det har varit ganska utmanande att få en uppfattning om hur stor del av materialen är parallellpublicerade i publikationsarkiv och hur stor del av artiklar producerade av i Finland verksamma forskare är öppet tillgängliga på nätet överlag. Hur som helst går utvecklingen åt rätt håll.

Följande utmaning är att försöka få ordentlig koll på forskningsdata, varför jag också brukar fokusera på data då jag föreläser för forskare. Det risiga är ju att man sällan har några enkla svar, annat än att tänk själv, hellre före än efter, och fråga runt. Det handlar om komplexa saker, där man behöver många olika typers kunnande och samarbete för att saker ska funka. Inom en del discipliner funkar det redan och man kunde väl studera dessa goda exempel och se i vilken mån liknande lösningar går att använda på andra områden. Det är nämligen inte så, att skillnaderna alla gånger går mellan olika discipliner, utan de handlar ofta om typer av data.

Nästa vecka har vi en verklig megavecka för öppen forskning och vetenskap i Helsingfors. Nordic Open Science Forum. Då kommer vi att ha flera nationella och internationella projekt och organisationer som håller seminarier kring framför allt just forskningsdata.

Open Science Process from Jessica Parland-von Essen

Allhelgonatankar

Schackspelet med döden. Täby kyrka.

Kalkmålning i valv 4 (valvanfang mot söder).
 Riksantikvarieämbetet. CC BY http://kulturarvsdata.se/raa/kmb/16001000134384 

Det var egentligen i en diskussion kring Marcus Rosenlunds blogginlägg om döden före livet som fick mig att fundera på sorg på ett nytt sätt. Eller egentligen mera explicit formulerat. Nämligen det faktum att människan är en social varelse, som för att överhuvudtaget bli en människa behöver andra människor, kärlek, växelverkan och omsorg. Att man är sitt liv hittills, att alla erfarenheter, intryck och avtryck av andra människor faktiskt är en del av ens person, självuppfattning och upplevelse av världen och en själv. Medvetandet har många olika nivåer och aspekter och också enligt den nyaste forskningen är känslorna ett grundläggande element, som kompletteras av kognitiva funktioner. Liksom redan David Hume skrev om känslorna och förnuftet som två grundläggande element i sin avhandling om den mänskliga naturen.


Relationerna med för oss viktiga människor blir en del av oss, av vår person. Då en närstående dör är man inte samma människa längre, på sätt och vis. Något förändras i en, i grunden. Hume jämför förlusten med att förlora en arm eller ett ben.

Björn Vikström skrev i går om hur människor ofta önskar sig ett snabbt, helst abrupt, slut på livet. Man vill slippa all ångest och alla smärtor. Det är mänskligt, begripligt. Kanske det kan trösta de efterlevande om det går så, men chocken är nog något som sätter svåra spår.

Själv tänkte jag också lika förut. Att en oväntad död skulle vara det bästa. Men nu har jag ändrat mig, tror jag. Kanske en tid av förberedelse ändå skulle vara värd eventuellt lidande. För en själv, att kunna avsluta det enda liv man har. För de närmaste, att vänja sig, att få ta farväl.

Det är bara det att man inte alltid kan välja. I själva verket är det sällan man kan. Det är något som är allt mer främmande för oss presterande typer som har "superkoll" på allt. Att man inte alltid kan välja när och om man får barn, att man är frisk, att man orkar med det man vill orka, att livet överlag går som man vill, hur mycket man än kämpar. Och att få faktiskt väljer när och hur de slutar sitt liv. Lyckligt är det aldrig.

De spår man lämnar efter sig i andra människor är på riktigt. Och de blir kvar. Det är både smärtsamt och trösterikt. Att sorgen aldrig försvinner helt.

Virtuell beständighet

Jag har det senaste året ägnat en hel del energi åt att försöka greppa och förstå så kallade beständiga identifierare, persistent identifiers (PID). Rent praktiskt handlar det om att kämpa mot döda länkar i sammanhang då det är verkligen viktigt att hänvisningar och länkar håller. Som i fall det är meningen att man ska kunna utnyttja dem maskinellt (t ex länkad data). Eller som när en forskare gör hänvisningar till sin forskningsdata, bevisen för sin argumentation. Då är det liksom inte helt okej om hänvisningen slutar mitt i ingenstans. Vilket man i praktiken ändå förstås måste beakta att kan ske och därför berätta så mycket man kan också i klartext om källan man hänvisar till.


I teorin är saken enkel: man ser till att man har ett globalt unikt signum och att det är länkat och omdirigeras till någon viss webbadress, som man vid behov kan ändra, om materialet måste flyttas. Det kallas att man har en resolver. I praktiken är det allt annat än enkelt, inte minst därför, att även om man kan vidta åtgärder för att undvika länkröta är frågan om vad man hänvisar till komplicerad i digitala sammanhang eftersom innehåll inte just kan vara evigt "oföränderligt" och till alla delar identiskt över tid. Tvärtom, gör man inget aktivt, är risken stor att innehållet försvinner eller blir oanvändbart förr eller senare. Man kan inte heller i förväg beakta alla faktorer gällande alla potentiella användares hård- och mjukvara i all framtid. När originalet i traditionell mening helt enkelt saknas, är man tvungen att göra så gott man kan. Och då är dokumentation en oerhört viktig sak, men också här måste man fundera vad som är rimligt och vettigt.


Forskare har i dag, hoppas jag, hört om URN och DOI, som är vanliga och betrodda beständiga identifikatorer för forskningsmaterial (data, kod och publikationer), men det finns också domänspecifika PID:s inom olika områden för till exempel dataset eller enskilda data. Det allra viktigaste är att man faktiskt administrerar dessa id på ett långsiktigt och hållbart sätt. Det kräver både kompetens och resurser.

Internationellt har de så kallade FAIR-rekommendationerna snabbt vunnit terräng. Drömmen om att alltid från en vetenskaplig text med ett klick kunna nå alla källor och referenser är nu ett snäpp närmare. Men det kräver väldigt mycket av forskningsinfrastrukturerna, inte bara vad gäller teknik, utan också insatser av informationsspecialister, forskare, bibliotekarier, förläggare och många andra parter som gör viktiga insatser för att stöda forskarna i deras arbete.

Man kan till exempel inte ordna en hänvisning så, att en länk leder rakt till en fil som laddas ner direkt. Dels är metadata och uppgifter om licenser och proveniens absoluta krav, dels vill man kanske inte alls ladda ner enorma dataset utan förvarning. Därför bör en PID leda till en målsida (landing page) med uppgifter om materialet. Denna sida ska dessutom finnas kvar oberoende av vad som händer med själva data. Om åtkomsten kräver tillstånd ska detta meddelas på sidan, liksom om materialet förstörts eller flyttat.

Jag talade om ämnet i fredags i Tammerfors på Informaatiotutkimuksen päivät.

Tutkimusaineistoihiin viittaaminen, pysyvät tunnisteet ja linkittäminen from Jessica Parland-von Essen