Europa har drabbats av en rad terrorattacker i sommar. Sinnesrubbade unga män som begått massmord på oskyldiga, slumpmässigt valda offer. De har jämförts med skolskjutningar och jag tycker jämförelsen är bra.
Men massmedier bygger upp en annan berättelse. En berättelse om terrorism, organiserad verksamhet, som styrs från krigsdrabbade områden i Mellanöstern. I verkligheten tar förstås ISIS ansvaret nästan oberoende, bara det finns minsta orsak. Man har tydligen också gått allt mer in för att uppmana till dylika ensamma dåd, i stället för att försöka bygga upp riktiga nätverk och celler. Det är förutom enklare och billigare, också ett logiskt steg i hur man skapar en berättelse för att skrämmas. Västerländska medier är snabba på att tappa perspektivet, att glömma krig, bestialiska mord och råheter som begås utanför Europa. Och skifta till en paranoid narrativ om ett hot, organiserat, internt, i det egna samhället. Att fokusera på sina egna samhällen och säkerheten för de egna medborgarna, rikta blicken inåt, missa den stora bilden och lidandet i närområden.
Det skulle nu vara viktigare än någonsin att också kunna se dessa galningars psykotiska tilltag som enskilda fall. På samma sätt som andra brott eller sinnessjukdom inte ses som uttryck för politisk eller religiös agenda, borde vi inte ge överhanden åt berättelsen om terrorism. Vi behöver skapa mycket starkare motberättelser, helst sådana som fråntar potentiella dårar alla möjligheter att identifiera dylika dåd med någon som helst form av hjältemod eller framgångsrik hämnd. Jag önskar i stället vi här kunde arbeta för att skapa berättelser om ensamma, patetiska losers, fega mesar, som inte klarar av något alls. Berätta om deras småbrottsliga förflutna, alla korkade, dumma, syndiga saker de gjort. Ge dem inte den minsta chans att framstå som hjältar. Avfärda terroristernas försök att ta "ansvar", vifta bort det, skratta ut dem som löjliga, förneka, blåneka.
Med detta vill jag förstås inte förringa att det rör sig om fruktansvärda brott, som vi också på allvar behöver bekämpa med både polisiära, politiska och sociala åtgärder. Men då det handlar om terrorism, handlar det framför allt om bilder, sinnebilder, föreställningar, image och informationskrigföring. ISIS kan omöjligt på riktigt hota vårt samhälle. Om vi inte själva låter fundamentalister och extremister diktera vår berättelse och genom det forma våra samhällen.
I verkligheten är det ett litet antal farliga människor och framför allt är de individer med egna mer eller mindre tragiska historier. Berätta dem, i stället för att börja rita upp stora stora linjer om organiserat hot. För terrorn är bara just så stor vi själva gör den.
Det verkar som att forskare också inom humaniora och samhällsvetenskaper börjar använda sig av artiklar framom monografier för vetenskaplig kommunikation. Det är klart effektivare, mer värderat. Det ger merit då man söker finansiering och följaktligen når artikelpublicerandet årligen nya rekord. Det publiceras mer än någon hinner läsa. De stora, allt viktigare, synteserna är ofta översiktsartiklar, men inom samhällsvetenskaper eller humaniora är det svårt att klämma in stora linjer och resonemang i en artikel. Det kräver böcker, men är det allt färre som vågar sig på sådant i dag?
Allt detta handlar om en kommunikation som är inom det akademiska. I Finland är forskarnas publikationer klassificerade enligt format/kanal men också enligt publik, så att A1 är en kollegialt granskad vetenskaplig artikel, monografier går under C, facklitteratur D och material riktat till allmänheten finns under E. Det är knappast tänkt att utgöra en rankning eller värdering, men det är svårt att låta bli att läsa det så. Det blir också lite avigt för en humanist, vars huvudarbeten ofta utgörs av arbetsdryga monografier, att följa en dylik modell, där artiklar ska anges överst. På "sista plats" hittar vi audiovisuella material, t ex digitala publikationer såsom datorprogram, som inte passar in i andra kategorier.
Om jag tänker på historia, tycker jag att vi behöver monografier både för inomvetenskaplig kommunikation och för kommunikation med allmänheten, som är oerhört viktig i ett ämne som vårt. Artiklar är visst också viktiga och bra, inte minst för att lite snabba upp spridningen av nya rön bland forskarna, eftersom det ofta tar många år att få fram en vetenskaplig monografi. Men jag tänker också, att det för allmänheten är viktigt med böcker som ger tillräckligt med kontext och syntes.
Men hur kunde vi kommunicera effektivt med den allmänhet som inte läser böcker om historia? Frågan känns oerhört brännande i dagens politiska läge. Hur kan vi hämta historien in i debatten på ett sätt som på riktigt har impact, inte (bara) inom det akademiska, utan i samhället?
Jag tror på berättelser, korta, illustrativa, kraftfulla. De må vara stora eller små. Men vårt förflutna är fullt av material som vi kan lyfta fram i olika format. Kanalerna och medierna har aldrig varit så många som nu. Jag väntar lite på HistoryGo, faktiskt.
Det finns en hel del intressanta aspekter på frågan om kostnader för vetenskapligt publicerande i dag. Bibliotekens tidiga varningsrop om skenande kostnader för tidskrifter har nu slutligen följts av förverkligade inskränkningar på tillgång till forskningslitteratur då budgetmedlen minskat och kostnaderna fortsatt att stiga. Tanken om att samhällsfinansierad forskning på ett ojuste sätt utnyttjas ekonomiskt av stora, växande kommersiella förlag, har redan tidigare styrt många aktörer mot att söka alternativa sätt att skifta de ekonomiska strukturerna, så att informationen kunde spridas bättre och med mindre kostnader. Ett viktigt steg är att synliggöra de nuvarande kostnaderna och strukturerna. Det har visat sig vara förvånansvärt utmanande, men i Finland arbetar man på bred front målmedvetet för att skaffa fram relevant information.
Foto: Maik Meid / Flickr CC BY 2.0
En naturlig första fråga är förstås hur mycket man överhuvudtaget betalar för att köpa tillgång till vetenskapliga artiklar. Kostnaden har länge varit dold för forskarna och samhället i stort eftersom bibliotekskonsortier skött avtalen med förlagen. Frågan låter kanske enkel eftersom det handlar om offentliga medel, men det visade sig att det krävdes att en enskild forskare vid namn Leo Lahti (aktiv inom Open Knowledge Finland) begärde ut information från högskolor, vilket vägrades med hänvisning till affärshemligheter, en prövning av förvaltningsdomstolen i Helsingfors, en koordinationsinsats av Undervisnings- och kulturministeriet inom ministerietsInitiativ för öppen forskning och vetenskap och en del bearbetning och sammanställande av data som i praktiken gjordes på CSC – IT-centret för forskning på uppdrag av ministeriet, innan man kunde få en offentlig, allmän uppfattning om hurdana summor vi talar om.
Och siffrorna förskräcker. Kostnaderna har ökat med över 50 % på fem år och landade på 27 miljoner euro år 2015. Data kan studeras närmare på webben och går också att ladda ner för bearbetning.
Främjade av Open Access i Finland
Inom Initiativet för öppen forskning och vetenskap har man inlett flera projekt för att utreda hur man kunde skifta utgivningens ekonomiska strukturer för att främja öppen tillgänglighet. Bland annat stöder man utveckling av Open Access-tidskrifternas tjänster och publikationsarkivens verksamhet. Man vill stöda både den gröna och den gyllene vägen i Finland, eftersom man anser att båda behövs. I ett kraftigt brytningsskede som vi har är det klokt att inte satsa allt på en häst utan i stället stöda diversitet både vad gäller kanaler och metoder. Vetenskapliga discipliner har väldigt olika behov, kutymer och existerande infrastrukturer. Man måste därför låta de sakkunniga fatta de mest lämpliga besluten inom varje område. Men då behövs också fakta som beslutsunderlag. En stor del av kostnaderna och arbetet har varit osynligt, men vi börjar nu få en förändring och en situation då man förhoppningsvis kan börja fatta välinformerade beslut om hur man vill använda sina resurser och organisera den vetenskapliga kommunikationen.
En annan intressant fråga, som det saknats data om, är hur parallellpublicerandet egentligen ser ut i Finland. Då vi saknat information om hur mycket som publicerats öppet och med vilka kostnader är det också svårt att bedöma utvecklingen och vilka effekter open access egentligen har gällande ekonomi. Men också här görs stora framsteg. Jag rekommenderar att intresserade tar del av Jyrki Ilvas, Markku Antero Latinens och Jarmo Saartis konferenspaper från Liber 2016, där ämnet är förtjänstfullt utrett.
Kostnader och nytta
Man talar mycket om att ”flippa” betalningsmodellen som ett sätt att göra om hela systemet med det vetenskapliga publicerandet. Det finns lite olika modeller, vid sidan av att ta ut en avgift från författaren (eller i praktiken finansiären), finns också en modell där biblioteken gör subskriptionsavtal med open access-förläggare. Liknande idéer har diskuterats i Finland och man har också varit aktiv inom Finska Litteratursällskapet och t ex. Helsingfors universitets bibliotek. Det ser också ut att bli förmånligare som helhet, men dylika skiften är sannolikt enklare att göra inom en del branscher än andra.
Vad man också med fördel kunde fråga sig är, vad det kostar samhället att forskning inte är öppet tillgänglig? Hur många missade chanser har det lett till, hur många dåligt informerade beslut, hur många bommande internationella projektfinansieringar eller opublicerade artiklar, utelämnade citat på grund av bristande forskningsöversikter i vår forskning? Hade vi kunnat rädda flera växter, djur eller människor, spara energi, minska koldioxidutsläpp eller skapa nya insikter och ny kunskap, om vi hade haft bättre tillgång till vetenskapens senaste rön? Den viktigaste ”impacten” är ändå bra svår att veta. Ibland är det också viktigt att bara veta att man går åt rätt håll. Trots det är det både viktigt och trösterikt att det tas fram evidens kring de rent ekonomiska mer kortsiktiga kostnaderna och effektiviteten hos de åtgärder man vidtar. Transparensen finns ju inbyggd i själva vetenskapens essens. Må den också gälla publicerandet
Läs mer
Ilva, J., Laitinen, M.A. & Saarti, J., (2016). The Costs of Open and Closed Access: Using the Finnish Research Output as an Example. LIBER Quarterly. 26(1), pp.13–27. DOI:http://doi.org/10.18352/lq.10137
Vi har i Europa av historiska orsaker mycket stränga direktiv och lagar gällande personuppgifter och personregister. Inom EU har man arbetat för att förenhetliga dessa direktiv på ett sätt som gör det klarare för företag och myndigheter hur persondata ska hanteras. Det nya direktivet som nu kommer att implementeras de närmaste åren berör väldigt många. Säg det företag, den myndighet eller förening som inte sitter med olika register och uppgifter om personer? I Finland har vi redan från tidigare vant oss vid stränga regler och rimliga krav, som att man i princip har rätt att få ut alla uppgifter som finns om en och att det måste finnas en registerbeskrivining om alla personregister.
Framför allt har man velat trygga människors rättigheter och kontroll över uppgifter om dem själva. Inom vetenskaplig forskning där källmaterialet är data om människor utgör har man traditionellt haft två olika strategier för hur man gått till väga med persondata efter att forskningen är slut:
Källmaterialet förstörs, vilket innebär att forskningen blir omständlig, dyr och ibland omöjlig att upprepa. Detta skadar både kvalitetsgranskning, trovärdighet och effektivitet.
Källmaterialet anonymiseras varefter det kan arkiveras och/eller publiceras. Anonymisering innebär att man ser till att det är fullt omöjligt att koppla ihop uppgifter ur materialet med enskilda personer. Alla spår ska förstöras, inga nycklar får finnas sparade.
Även anonymiseringen försvagar materialets värde, ibland så mycket att det inte anses värt besväret. Det finns olika sätt att göra anonymisering. Ofta handlar det om att ta bort information eller göra den grovkornigare, t ex att byta hemort mot landskap eller exakt ålder mot ålderskategori. Detta gör på sitt sätt data mer koherent, men kan också göra att våra förutfattade sätt att klassificera och strukturera saker döljer relevanta faktorer. Man kan också förskjuta värden eller på annat sätt "förfalska" dem för att anonymisera data, med detta verkar inte vara väl ansett bland samhällsvetare i dag, även om jag tror att det i framtiden med data från t ex sociala medier kan vara ett adekvat sätt att skydda enskilda personers integritet. Ett problem med anonymisering är att man inte efteråt kan få tag i personen hur viktigt det än skulle vara, någonsin (tänk medicinsk forskning). I teorin, åtminstone.
I praktiken har nya metoder med gruvdrift i data möjliggjort avanonymisering, vilket gjort det mycket svårt att definiera hurdana data som är "tillräckligt" anonymiserade. Det är möjligt att anonymisering i praktiken kommit till vägs ände. De enorma mängder data som finns i dag gör det möjligt att med mycket stor sannolikhet identifiera personer. Vi borde kanske annars också se oss om efter effektivare och mera rationella sätt att hantera problemet.
Vi kan till exempel sträva till att utnyttja pseudonymisering i stället. Då bryter man inte kontakten mellan person och data helt, men man hanterar och administrerar informationen. Man kan använda koder och nycklar till vilka man ger endast begränsad tillgång. I EU-direktivet finns också en idé om att var och en äger data om en själv, att man har rättighet att bestämma om den. MyData-initiativet utgår från samma tanke och söker tekniska lösningar och modeller för hur människor på ett enkelt sätt kunde administrera sina data, och till exempel ge tillgång till sina data. Också inom forskningen har man funderat i liknande banor. Även om principen är mycket viktig och enligt min åsikt absolut borde genomföras tekniskt, är frågan är hur mycket människor kan och orkar engagera sig i praktiken.
Traditionellt har man också sysslat med forskning på makronivå, så kallad registerforskning, för att kunna studera samhällsfenomen såsom hälsa eller socioekonomisk utveckling. Då är individen i sig inte intressant och vid kombinerandet av olika register görs ibland pseudonymisering. Denna typ av forskning är i princip den enda då man inte behöver be om lov av alla "deltagare". Forskning finns också med i det nya direktivet, eftersom den är av stor vikt för samhället.
Dessa forskningsdata kan man ändå sällan publicera och ytterst ligger det ett stort etiskt ansvar på både myndigheter och forskare. Medlemsstaterna åläggs i direktivet "att sörja för att det finns lämpliga och konkreta garantier för att skydda enskilda personers grundläggande rättigheter och privatliv". Och nu gäller det inte bara myndigheter, utan också företag som skaffat sig mycket stora rättigheter till den data de samlar in och kan fortsätta med även enligt det nya direktivet, t ex att sälja eller ge informationen vidare. I slutändan är det syftet som avgör, att man inte får kränka någons privatliv eller intressen t ex genom att läcka eller peka på information som kan skada någon, t ex gällande hälsa eller övertygelse. Att man måste agera transparent och ärligt.
Vi har alltså lagstiftning som möjliggör forskning på känsliga material, men regleringen gällande hur människor ska informeras och hur och när tillstånd ska begäras är mycket strikta. Forskningen har ändå getts en viss särställning, som är kopplad till utbildning hos dem som hanterar data och kontroll inom etik. I Finland har vi en ovanligt bred forskningsetisk verksamhet, som spänner över hela forskningsfältet.
Frågorna om öppenhet och personlig integritet är komplexa. Ytterst klarar vi oss ändå inte utan transparens och förtroende.
Finland går förresten i bräschen gällande My Data. I månadsskiftet augusti-september ordnas en internationell konferens i Helsingfors för intresserade.
