Försök till inkännande analys av dagens politik

Råkade bli delaktig i en ganska intressant diskussion historiker emellan om hur man egentligen borde förhålla sig till sina forskningsobjekt, då dessa verkar vara personer med synnerligen förkastliga värderingar eller dubiös moral, personer som gör yttranden eller handlingar man inte kan omfatta som moraliska. Forskaretiken gäller ju i princip både de historiska personerna, som bör behandlas  "rättvist" och samtiden dvs hur ens texter, forskningsfrågor och yttranden kan påverka samhället i dag. Trots att historikern vill arbeta mer som detektiv än domare, landar alltid de berättelser, förklaringar eller fakta man skapar eller lyfter fram i samtidens värdesystem. Att göra rättvisa är att försöka förstå. Inte att förväxla med att godkänna eller vara av samma åsikt. Det är ändå det historiker får lära sig att försöka göra, i princip.

Ett liknande dilemma kan man konstruera av ministertilltaget att skriva "ett öppet brev" till ledningen vid universitet och högskolor. Ledningen inom högskolesektorn, som snart en och en får lov att marschera till ministeriet för "resultatförhandlingar" för att försöka få någon finansiering för följande tre år, har inte i offentligheten bemött ministeriet. I stället har det varit forskare och i synnerhet professorer, som smulat sönder både argument och resonemang. Man ser tydligt varför samhällsvetare och humanister är ett problem för många av dagens politiker. En dålig sak, inte minst för ministern själv, är att hon framstår entydigt inte som "en av oss" dvs dem hon vill leda och som en förespråkare av bildning och forskning, utan som fienden som står bakom nedskärningar och samtidigt öser ur sig floskler om innovation. Konsekvenserna börjar redan synas i forskarnas karriärval. Finland är inte ett självklart eller bra alternativ för lovande unga forskare.

Ministerns brev finns bara på finska, men jag kanske vågar mig på att översätta de frågor hon säger sig ha inför finansieringsförhandlingarna: Inom vilka områden kommer ert universitet att vara i världstoppen år 2025? Och: Inom vilka områden är er forskning nationellt sett betydande i bredd och kvalitet? Professor Hannu Salmi har föreslagit två andra frågor: På vilket sätt utmanar ert universitet invanda tankemönster och uppmuntrar det till risktagning? Och: På vilket sätt främjar ni skapandet av ny kunskap och underbygger ni bildning? 

Vad ministeriet försöker göra är att respektera universitetens autonomi (detta är nu min inkännande historikeranalys ...) och inte blanda sig in "substans", samtidigt som man vill få dem att fokusera och välja bort, som man säger. Detta är logiken i NPM, som ligger ministerns kompetenser nära. Man vill med hjälp av ekonomisk styrning och konkurrens tvinga verksamheter att förnya sig och ständigt bli mer effektiva. Det kan leda till stor försiktighet, skräck för risktagning och stora beslut i organisationerna, särskilt då det sammanhänger med oförutsägbarhet i styrningen och mätningen på sikt. I verkligheten åstadkommer man lätt på detta sätt förlamning i organisationerna. Minskade resurser leder också lätt till att man skär i utvecklings- och stödfunktioner, som inte direkt generar mätbara resultat. Så kallad byråkrati landar då på återstående "kärnpersoner", vars produktivitet och inte minst motivation blir lidande av dåligt organiserade flöden (irrelevant skitjobb, ur deras perspektiv), medan utvecklingsverksamheten i värsta fall stannar av helt.

Vad Hannu Salmis frågor visar är att man kan diskutera kvalitet och substans utan att styra innehållet ideologiskt, vilket man däremot gör då man t ex talar om innovationer. Handlar universitet om utbildning av läkare, jurister, lärare, forskare och tjänstemän och professionella av många slag, ett tryggande av bildning och kunskapsbredd, som ger oss en resurs att ösa ur i en oförutspåbar framtid? Kan forskning och utbildning skydda oss mot enkelspårighet och stagnation? Eller ska vi fokusera på att konkurrera med oskarpa och opålitliga mätare om rankingpositioner på diverse listor som andra gör upp åt oss och någon direkt ekonomisk finansiering eller nytta? 

Jag tror det är dags för en ordentlig diskussion om varför vi har ett högskoleväsen i vårt land. 

Det där med objektivitet är jag kanske inte så bra på?

Generösa ankor i rörelse

Jag måste börja med ett varmt tack till Reidar Wasenius, som fick ändan ur vagnen och sammankallade till AnkSoMe-knytkonferens på Briim Center i dag. Ett behov fanns tydligen, för presentationer regnade in och det blev en packad lördag full av intressanta, generösa bidrag där folk som arbetar med sociala medier med olika infallsvinklar och syften delade med sig av sitt kunnande. Med fanns som alltid folk med intressanta projekt och olika bakgrund och kompetenser. Den gemensamma faktorn är förstås sociala medier, vilket gör det socialt, kommunikativt, engagerande och handlingskraftigt. Det handlar om folk som är intresserade och passionerade i det de gör, och det märks. De gör och lär sig medan de gör. Lärorikt så det förslår och mycket givande och spännande med en stor diversitet.

Först ut var John Grönvall, som berättade om sitt projekt, som berör vad som kallats sharing economy. Det handlar om att Helsingfors (stad), som är på hugget med allt från öppna data till restaurangdag, försöker gestalta de nya verksamhetsformer som växer fram, då gamla ekonomiska modeller och teorier hamnat i gungning.  Vi fick höra om intressanta exempel som Berghällsgruppen där man delar mat, Peerby eller Nearhood. Det råder en rätt stor hype kring dessa verksamheter och tjänster och vi har å ena sidan en del människor som arbetar med altruistiska motiv och å andra sidan stora bolag som lever på "delande". Det verkar de facto vara ganska svårt för små företag att komma in här och etablerade mellanstora eller större bolag ger sig tydligen inte lätt in på liknande nya, osäkra affärsmodeller. Vilket ju är rätt synd.

Följande talare var Mikael Johnson, som berättade om tankar kring hur man kunde få tidningarnas affärsmodeller i skick. Det var till stora delar för mig rätt bekanta idéer, liknande som jag försökt förfäkta. Jag tror verkligen på att det i grund och botten handlar om användbarhet och anpassade innehåll. Eftersom jag inte är riktigt säker hur mycket som var offentligt vill jag inte berätta mera här.
Men ganska bra lät det. Ny för mig var bekantskapen med Swish, som nämndes i förbifarten som kraftigt växande i Sverige.

Reidar själv höll ett närmast svavelosande inlägg om falska profiler på facebook och hur skadlig naivitet kan vara då man godkänner obekanta "vänner". Det lönar sig att vara noggrann och jag tror att alla närvarande gick igenom sina facebookkontakter efter Reidars uppläxning. Det finns skurkar, falska profiler med luddiga eller direkt illvilliga syften (också i "ankdammen") och att godkänna någon som vän för att man har många "gemensamma vänner" är inte klokt gjort. Samma gäller förstås i andra sociala medier, t ex på LinkedIn figurerar otäcka typer som utger sig för att vara höjdare än här, än där. Kolla alltså lite noggrannare, innan du smickrad godkänner kontaktförfrågningar, om du faktiskt inte känner personen ifråga.

Sebastian Östman berättade om Friends & Brgrs lansering i Helsingfors. Imponerande arbete och ett exempel på hur ärlig och välriktad marknadsföring burit frukt. Vi har haft lite liknande erfarenheter med vårt bageri, som visserligen är ett sekel äldre, men ändå jobbar målmedvetet med ett liknande ärligt och omsorgsfullt kvalitetsbrand. Om man verkligen vill göra god kvalitet, genuint och uppriktigt från råvaror till prissättning, finns det ofta en nisch. Och när man ser till hur liten prisskillnaden i verkligheten blir i relation till storföretagens bulkvaror, kan man ju inte bli annat än betänksam ... Vad i all världen betalar man egentligen för, om man köper deras produkter?

På Svenska litteratursällskapets arkiv har man för sin del jobbat med Flickr, berättade Tove  Ørsted. Upphovsrätterna är dock en svårt nöt att knäcka, då det gäller att sprida arkivmaterial och det uppstod en ganska intressant diskussion om businessmodeller här, som också tangerade Mikael Johnsons ämne. Tove tog också upp två andra viktiga poänger ur andra sammanhang: webbforum behövs i dag närmast i diskussioner som tarvar anonymitet och så berättade hon om tidskriften Laboratorium som ska bli digital och vilken chans hon tycker det är. Jag tror hon tänker helt rätt.

Johanni Larjanko berättade om det fantastiska arbete som gjorts inom Inkludera Flera. Vi talade mycket om hur det digitala är så mycket mer än business, "innovation" och ekonomi. Hur viktigt det är att verka för positiva saker som människovärde, delaktighet och livskvalitet. Saker som kändes lika självklara för oss alla, tror jag, som det att det också kan och borde gå att göra affärer och leva på det man gör, med den kompetens man besitter. Allt kan inte bygga på välgörenhet, men alla borde få vara med. "Digitaliseringen" som var ett politiskt mantra för tio år sedan har från ambitiösa planer som tangerade medborgarna allt mer halkat mot olika systemprojekt och omorganiseringar. Det visade sig mycket svårare än man trodde att göra samhället "digitalt". Det skulle vara viktigt att man inte tappar bort medborgarna, som är de egentliga kunderna och slutanvändarna, och deras kompetenser och delaktighet, under processen.

Kaj Arnö och Fia berättade om en strålande idé om hur man borde öppna för kommunikation och möten mellan nyanlända flyktingar och lokalbor genom #flyffie , dvs att visa bilder, berätta och lära känna varandra. I bakgrunden finns den nyöppnade flyktingförläggningen i Nagu. I praktiken har det där, som på många andra ställen, gått rätt bra. Invånarna konstaterar faktum och försöker göra det bästa av situationen. Med en konstruktiv inställning kommer man ju rätt långt och att se människor som individer och ta i praktiska frågor kan man komma in på en god väg.  Frågan är hur vi ska kunna få denna vettiga inställning att få genomslag på webben, då så många av de frivilliga lever i ständig rädsla för trakasserier och hat, åtminstone i huvudstadsregionen. Varför är det så, att man låter vettiga, konstruktiva tankar och handlingar försvinna in i hemliga grupper? Om ett koncept som #flyffie kunde vinna framgång, skulle vi kanske kunna ändra på detta?

Matbloggaren (mm, mm) Dick Lindertz höll en lysande introduktion till marknadsföring i sociala medier. Åtminstone blev jag övertygad: det är välplacerade pengar. Man kan lätt bli förledd av sina erfarenheter som privatperson att det är lätt att få synlighet i sociala medier, men det är bra att inse att i verkligheten är reglerna för företag helt andra. Det är inte dyrt om man gör det smart. Framför allt krävs det aktivitet och ständig uppföljning i det man gör. Dick berättade särskilt om Instagram, som skiljer sig i hur man kan och ska använda det i marknadsföringssyfte.

Mats Adamczak, som hade bråttom till färjan, höll ett lysande föredrag om hur folk i verkligheten beter sig då de gör "fria val". Det hade funnits mycket att diskutera, men det fick bli till en annan gång, tyvärr. Mycket att tänka på var det i alla fall även för mig, som i min presentation talade om hur vi inom Initiativet för öppen forskning och vetenskap arbetar för en förändring i den akademiska verksamhetskulturen.

Avslutningsvis hade Matilda Åberg lite hälsningar från Nagu och några kolleger som inte kunde vara med. Så hade dagen gått i ett nafs och det fanns ännu många intressanta saker som kunde ha avhandlats.  Jag lärde mig (igen) många nya saker.

Jag sammanställde också en Storify (vi konkurrerade seriöst med bokmässan på Twitter, vilket var vårt mål förstås).

En impact-ärta i näsan

Jag fortsätter att använda finska uttryck för att beskriva känslor av frustration. (Av någon orsak finns det mycket bra uttryck just om det ämnet på finska ...) På finska brukar folk dra upp en ärta i näsan då något får dem att bli upprörda. I dag hade vi, tyckte jag, en fin utbildning kring hur man kan och borde beakta öppenheten då man planerar forskning. Mycket handlade det förstås om datahantering, men vi berörde också andra frågor, bland annat publicerande. Och än en gång dök den oundvikliga frågan om att välja publikationskanal upp. Ska man välja en gammal och etablerad Tidskrift med hög prestige eller kanske en lite nyare och mer okänd eller mindre ansedd Open Access-tidskrift. Många forskare tittar i detta skede på sk impact factors: man vill välja en tidning med stort genomslag i forskningsvärlden, med tanken att meriten för artikeln står i direkt proportion till tidskriftens ranking, hur många citat tidskriften fått. Ett slags omvänd "guilt by association", tanken är att om man klarar sig i konkurrensen, ger det mera merit och man kan förvänta sig en uppsjö av citat, ett fint H-index osv.

På sätt och vis kan jag förstå det. Men samtidigt är det argument som får mig att dra den berömda ärtan djupt i näsan. För vad det handlar om är ju egentligen värre än konvertibler eller optioner, det handlar om att handla med något som liknar futurer i en extremt osäkert, för att inte säga ofördelaktigt, marknadsläge.

Impact factorer baserar sig ju på en förgången tid, på hur det gått förut. Förr har artiklar i en tidskrift med hög impact factor fått mycket citat. Samtidigt är det allt fler forskare som t ex söker litteratur på Google Scholar. Den vägen finns mycket material tillgängligt också i fulltext, helt gratis, tack vare olika Open Access-modeller. Open Access-tidskrifter får mera citat, mera synlighet, mera nedladdningar. De tidskrifter som håller sig bakom betalväggar har en ansenlig nackdel i konkurrensen. Världen förändras. Till och med den akademiska branschen.

Hur det varit förut säger nödvändigtvis inte något om hur det är om ett år, eller om fem. Det beror också på forskarna själva. Att utgå från att en tidskrift som möjligen jobbar utgående från en föråldrad affärsmodell, ska ha någon sorts gyllne skimmer som sprider sig till de författare som litar på deras löften är kanske att satsa på fel häst? Dessutom hänger det på forskarna själva: hur vill vi ha det i framtiden? Tycker vi det är okej att miljarder av våra forskningsmedel blir vinst i stora affärsbolag?

Det är kanske motiverat att välja den dyra, slutna tidskriften, kanske inte. Men jag önskar och tror på att allt fler forskare vågar välja andra vägar, där de själva kan ha bättre kontroll över sitt arbete. Jag önskar man kunde lita på att god forskning och viktiga resultat bär och i längden ger resultat och belöning. Att vetenskapen är viktigast.

Semantik, svett och tårar

Av hänsyn till mitt blodtryck lät jag bli att gå och lyssna på det första blocket med keynotes på årets It-dagar för högskolor. Inte för att jag veterligen har problem med blodtrycket, men kombinationen jurister och personuppgifter i digital miljö tenderar åsamka mig diffusa symtom av överspändhets- och/eller hysterikaraktär. På finska kallas det "itkupotkuraivarit". Ids inte gå desto närmare in på ämnet.

Resten av dagen förlöpte under hektiska möten med kunder och kolleger blandade med några föreläsningar. Att höra på erfarenheterna från Aaltos sammanslagning av tre högskolor borde vara obligatorium för alla glada amatörer, som inbillar sig att sammanslagningar är ett jättesnabbt och bra sätt att åstadkomma effektivering. Aalto har tydligen klarat det hyfsat bra vad gäller informationsförvaltning. Men det har tagit sju år att få det något så när rullande. Säkert blir det förbättringar och effektiveringar av betydelse i slutändan. Men det har varken varit billigt, enkelt eller snabbt. "Medelsvårt" fall, kategoriserade Pekka Kähkipuro från Aalto det som. En utmaning var enligt honom akademisk frihet/konservatism. Det är samma sak vi kommit till inom arbetet med öppen vetenskap: forskare vill, kan och ska jobba självständigt, egensinnigt och kreativt. För it och informationsförvaltning är det ingen dans på rosor, utan bara att finna sig i. Förändring tar verkligen tid och kräver mycket arbete med kommunikation, marknadsföring och kundarbete. Hjälps inte, så ska det vara.

För övrigt dagen givande. Särskilt uppskattade jag sessionen om semantisk interoperabilitet där ett fantastiskt arbete har gjorts. Det är helt grundläggande och en förutsättning för att arbetet med en nationell ESB-lösning ska kunna genomföras. 

Ett foto publicerat av Jessica Parland-von Essen (@jessicapve) Okt 19, 2015 kl. 10:32 PDT

E-arkiv och förvaltning

I dag hade jag en extremt intressant förmiddag. Det var samling på bred front och workshop på Finansministeriet kring det nya SAPA-systemet dvs den offentliga sektorns elektroniska arkiv. Det handlade om ganska fritt brainstromande kring olika funktioner och aspekter på hur ett sådant system kunde se ut och förverkligas. Detta var den första träffen i en serie som ska pågå ända till februari. Många kunniga människor, många många tankar och synpunkter. Själv tänker jag det är oerhört viktigt att inte allt arbete med utveckling av informationssystem och i synnerhet datakvalitet stannar upp på olika håll i väntan på att något underverkssystem ska sänka sig från ovan och lösa alla problem. Man kommer inte ifrån att man måste jobba med data och metadata, överallt. Alla kan bli bättre. Och ju bättre man gör det, med babysteps, desto bättre kommer också allt att fungera i framtiden, oberoende av vilka lösningar vi får. Därför har nog inte något arbete med de existerande standarderna och systemen heller varit bortkastade, trots att det nu ser ut som att man gör en revision av alltsammans. Klart är också att arkivverket kan och bör ha en viktig roll, men också att alla myndigheter måste ta mycket eget ansvar för sina material och system både nu och i framtiden.

Det finns information om projektet i JulkICT-wiki och på Finansministeriets sidor. Man söker förstås kostnadseffektiva lösningar, men jag tycker det handlar minst lika mycket om medborgarnas rättsskydd och en god, transparent förvaltning.

Humanister, humanister

Humanistiska fakulteten vid Helsingfors universitet firar i år 375-årsjubileum. Diskussionen om vad flummiga humanister gör för nytta har ju varit pågående ett bra tag. Vi har ju dessvärre fått se riktigt dumma beslut i världen. Nu är det ju nämligen så, att världen faktiskt är ganska flummig och samhället och allt är helt enkelt omöjligt att förklara och hantera med naturvetenskaplig precision. Därför behöver vi både konst, humaniora och samhällsvetenskaper.

Om man är ute efter "nytta" är ju ett sätt att närma sig frågan var humanister är verksamma i samhället i dag. Det är typiskt att humanistisk utbildning inte alltid är en yrkesutbildning, utan en allmän utbildning i kritiskt tänkande och analysförmåga i komplexa och svårgreppade frågor. Det är en utbildning i att kunna förstå vad som händer och att kunna kommunicera. Därför hittar vi också humanister på alla sektorer, ofta som chefer eller sakkunniga.

Mycket klarsynt skriver Sharon Rider om varför humaniora är en smart investering. Den ger nämligen framför allt redskap som är användbara oberoende av bransch eller konjunkturer. Utbildar man humanister, utbildar man folk som klarar sig i många sammanhang, som kan tänka självständigt och vara kreativa. Det är en mycket mindre riskabel investering än (den japanska vägen) att endast massproducera yrkesfolk till vissa uppgifter, som man tror behövs om x-antal år.

Mångfald och djup är kloka vägar att gå. I dag är dessutom kritiken viktigare än någonsin. Man ropar efter kreativitet, men kreativitet finns inte utan kritik. De är två sidor av samma mynt.

Mera Wikidata!

"Wikidata-banner" by Markus Krötzsch - https://ddll.inf.tu-dresden.de/web/Wikidata/Maps-06-2015/en. Licensed under CC0 via Wikimedia Commons.

I fredags ordnades den första Wikidata-träffen i Finland på Yle. Som man kan se på bilden ovan, så behöver vi i Finland se till att vi får mera material ordenligt taggade i den nya ontologin, som kommer att fylla en allt viktigare funktion i t ex Googles sökningar.

På plats fanns en imponerande bredd aktörer från Finland, förutom Wikimedia och Yle, t ex Kommunförbundet, Finna, Kultturisuomi, Finto, Linked Data Finland, Nationalgalleriet, Museiverket, Helsingfors Universitets bibliotek och Finlands Artdatacentra. Som synes väcker Wikidata stort intresse även utanför kulturarvssektorn, som gått i bräschen.

En del av materialet finns att se på webben. Vad som gjorde mig glad och tillfreds var att de mest duktiga typerna jag vet alla var lite ivriga att komma igång. Tekniken är nämligen lite bortom min kompetens att bedöma, så det har varit den enda frågan som för mig varit lite öppen: är det lysande konceptet fungerande i praktiken? På basis av kommentarerna verkar det definitivt så.

Till saken hör att jag tror att vi kan ha hjälp och stöd av Wikidata, då vi behöver få ordning på våra nationella it-system och -resurser. Men det förutsätter aktivitet och fördomsfritt handlande. Nu står det alltså fritt för oss att vänta och se eller att sätta i gång. Det förra är en klart större risk än det föregående. Därför blev jag så glad för den positiva no nonsense-inställningen bland de närvarande pionjärerna. Wikidata är allt annat än färdigt, men det har en stor potential och blir bättre ju mer man använder det. Som en biprodukt kommer dessutom Wikipedia att bli ännu mycket bättre. För insatta som undrar om skillnaden/relationen mellan Dbpedia och Wikidata rekommenderades denna Quora-tråd och denna artikel (Tack Micke och Susanna för tipsen).

***

En sak som jag kom att fundera på efter det ytterst lärorika seminariet var, hur dylika öppna projekt fungerar. Jag har skrivit om ämnet tidigare apropå MySQL och det är något som också blivit tydligt inom de Open Science-projekt jag bekantat mig med. Och det det är väldigt tydligt när det gäller både Wikipedia och Wikidata.

Det ser nämligen kanske utåt ut som om projekt som Linux är väldigt självorganiserande fenomen. Det leder också till en ofta ogrundat kritisk inställning: "Vem som helst kan delta" tolkas som att det inte finns något system för kvalitetskontroll eller någon hierarki. Lite som missförståndet kring mottot "Vem som helst kan laga mat" i Råttatouille. "Alla kan" betyder inte att alla kan, utan att alla som kan får.

I verkligheten handlar det om benhårda meritokratier med mycket strikt kontroll. Folk vet inte alltid att Wikipediaartiklar faktiskt genomgår granskning, i synnerhet om de inte själva skrivit och sedan plötsligt fått se sina texter ändrade. Det händer inte alltid, men är det centrala och viktiga artiklar är granskningen faktiskt rätt noggrann. Man ska följa reglerna då man skriver i Wikipedia t ex då det gäller noggrannhet i källhänvisningar och vad gäller opartiskhet. Samma gäller Wikidata. Det finns noggranna regler och tillvägagångssätt. Samtidigt som det är det bästa argumentet gäller, finns det också ledare som har sista ordet och på vars mycket stora kompetens och engagemang allt hänger.

Som fenomen är det mycket intressant, hur dylika gemenskaper och verksamheter organiseras. Klart är i alla fall att det är mycket hängivna och begåvade människor som är drivkrafter. En del förvandlas till företag som Google, ursäkta Alphabet, medan andra förvandlas till nätverk av institutioner. Såsom webben eller Wikipedia.

Företaget Finland?

De senaste veckorna har forskning kring ledarskap fått en del utrymme i media. Det är mycket välkommet att man diskuterar ämnet och dessutom trevligt att det görs utgående från forskning. Trots hot om katastrofala nedskärningar har forskarna integritet. Det hänger nu på beslutsfattarna om man på allvar tar fakta och kunskap i användning. Det är alldeles på sin plats att granska beslutsfattarnas ansvar och kompetens i detta läge.

Det har talats mycket om att förbättra produktiviteten (jag hoppas i alla fall det är vad regeringen egentligen menar!). Som lösningar inom i synnerhet den offentliga sektorn har man, förutom nedskärningar erbjudit diffusa saker som "digitalisering" och "avreglering".

Vad som verkligen skulle behövas är utveckling av verksamheten för att öka produktiviteten inom förvaltningen: inte genom omorganisering eller nedskärningar, utan genom att utveckla ledarskap och kompetenser. "Digitalisering är framför allt utveckling av verksamheten. Vi behöver i stället, anser jag, ägna omsorg och uppmärksamhet åt kvalitetsarbete inom förvaltningen. Allra främst inom ledarskap. Vi har inte råd att slösa med resurser.

Redan under förra regeringen hade effekterna av statens produktivitetsprogram (Vanhanen 2003) börjat synas på allvar i att lagberedningsarbetet blivit lidande. Det effektiviseringsprogrammet gick i praktiken som bekant närmast ut på att låta bli att tillsätta lediga tjänster, dvs en effektiv utarmning av den kunskapsorganisation förvaltningen utgör. Genom dessa mer eller mindre slumpmässiga nedskärningar, då det ofta var äldre och erfarna eller ambitiösa tjänstemän som försvann ur organisationen, försvann mycket kompetens på grund av svag kunskapsförvaltning.

Jag kan inte låta bli att här citera en artikel ur svenska Chef:

Fallgropar: Det här får högpresteraren att leta nya jobb:
1. Byråkratiska och trögrörliga organisationsstrukturer.
2. Otydligt ledarskap.
3. Ständiga omprioriteringar utan möjlighet att bygga upp resultat över tid.
4. Utebliven återkoppling från chefen.
5. Avsaknad av visioner i ledarskapet.
6. Dålig transparens i företagets riktning och beslut.

Med den nya regeringen, som uppenbarligen inte har riktigt tillräcklig insikt om ett hur komplext system samhället är, har det hela närmast fått farsartade drag. Otso Kivekäs sammanfattade i sin blogg på ett utmärkt sätt hur Sipiläs metod fungerar. Man agerar faktiskt som Sipilä lät antyda redan då han kommenterade kritik av regeringsprogrammet: man beslutar först och utvärderar sedan. Därför sitter vi också nu enligt Kivekäs nu i den sjunde "iterationen" i processen för att skära i "produktionskostnaderna per enhet".

Vi har alltså lärt oss att vi har en regering som kan ändra sina beslut om majoriteten av ministrarna blir övertygade om att de har gjort beslut på fel grunder. Det är så bråttom att man inte hinner reda ut saker ordentligt innan man fattar beslut. Man vill verkligen bevisa att man inte är lika handlingsförlamad som föregående regering (fast det också då enligt mig främst handlade om att man försökte få igenom enorma reformer med minimal beredning och förankring). SSS-regeringens beslut kan i stället tas tillbaka eller ändras. Hur snabbt som helst.

Om man ser till listan ovan, kan man bara tänka sig hur det är att vara tjänsteman vid något ministerium i dag.  Samtidigt som det är rakryggat av regeringen att kunna revidera och backa, är detta som ledarskap rätt katastrofalt. I rikspolitik görs beslut lika snabbt, kortsiktigt och på lika svaga faktagrunder endast i länder där beslutsfattarna inte egentligen behöver bry sig om opinionen och där medborgarna i gengäld gör sitt bästa för att strunta i lagarna. Det är åtminstone min oro, att trovärdigheten lider i längden också i allmänhetens ögon.

Så vad vi skulle behöva är ett gott ledarskap. Det kräver delaktighet, tydlighet och transparens inom förvaltningen. Det finns faktiskt mycket forskning på området, också inhemsk. Hur det kan gå när det går illa, och hur man kan se på ledarskap. Jag efterlyser därför, i stället för prat om teknologi och nedskärningar som sätt att förbättra produktiviteten, framför allt ett gott exempel från regeringen i att förbättra kvalitet och produktivitet genom en rejäl satsning på utveckling av ledarskap. Strunta i att omorganisera och hota med nedskärningar och uppsägningar. Minska i stället på styrning, rapportering och mätande.

Vårt två decennier långa experiment visar att de aktuella metoderna inte funkar, utan har haft förödande effekter. Satsa i stället på ledarskap, kompetensutveckling och arbetsmotivation. Bättre beslut med större effekt. En stat kan inte styras som ett företag då det gäller resultatstyrning, men man kunde lära sig av framgångsrika företag och från forskningen då det gäller ledarskap. Det kräver utbildning, men också att man skapar förutsättningar och förtroende i sin organisation.