En missriktad hämndaktion

- Skapa förutsättningar för företagsverksamhet, och inte lägga sig i, var Miki Kuusis svar på en publikfråga om vad staten borde göra för att hjälpa nya småföretag att födas och verka. Som en av nyckelpersonerna bakom framgångshistorien Slush talade han för personalen IT centralen för forskning och vetenskap CSC i veckan. Han argumenterade starkt för att det är just och endast små tillväxtföretag som kan skapa arbetstillfällen och balans i vår ekonomi på ett hållbart sätt. Han påpekade också, att det till skillnad från den industriella revolutionen inte behövs särskilt mycket kapital i den digitala dito. Det som behövs är kompetens, visioner, mod och handlingskraft.

De tre senare är svårare att åstadkomma för en regering än den första. Att det funnits en bred och stark utbildningssektor har gjort att det funnits kompetent folk att ta till, folk som är läskunniga på riktigt och som tack vare lång utbildning är förmögna att anpassa sig och lära sig nya saker. Men utom konkurrenskraft, ger (ut)bildning också livskvalitet och lycka.

I det nya regeringsprogrammet sammanflätas populistiskt hat av eliter med ännu mer skumma ambitioner. Det bildningsförakt som verkar förena regeringspartierna kommer ju klart att slå hårdast mot t ex en stor del av sannfinländarnas och centerns väljare och skapa större ojämlikhet och minska på chanser till individuell framgång. Det är lite samma som med den obligatoriska språkundervisningen i grundskolan: en barnslig protest mot att någon anser sig veta bättre än man själv hurdan (ut)bildning är bra för både samhället och en själv. En protest som i längden allra mest drabbar en själv. Rättigheten att vara okunnig och lära sig bara det man själv vill! Tyvärr ofta med slutresultatet att man inte lär sig särskilt mycket. Eller finns det evidens på motsatsen någonstans, moderna samhällen där det varit helt frivilligt att lära sig saker och där folk i allmänhet blivit mycket kompetenta, lyckliga och framgångsrika? Hela idén om att den som vet mindre skulle ha bättre förutsättningar att bedöma vilka insikter som är nyttiga, är ju absurd. Att makthavarna sedan allt mer tonar ned frågor om (folk)bildning och skär i utbildningen kommer ju bara att leda till att högutbildade har ännu mer försprång och fördelar. Att det åtminstone delvis faller högern på läppen är ju ganska begripligt. Personligen har jag väldigt svårt att förstå varför populistpartier motarbetar sina väljares intressen på detta sätt. Handlar det om cyniskt maktspel från några av ledarna inom partiet eller är man faktiskt så kortsiktig och korkad? Varför talar man inte om den lilla människans rätt till kunskap?

Forskningssektorn har redan ett tag varit utsatt för en hel del turbulens och det finns säkert saker man kan göra för att underlätta vetenskapliga framsteg och utnyttjandet av dem utanför den akademiska sektorn. Trots det skulle det vara enormt viktigt att se att det är en bred grundforskning som är den förutsättning vi behöver för att sedan kunna skapa de efterfrågade innovationerna. Genom bredd är vi mindre sårbara och skapar möjligheter för att kombinera olika typer av kunnande, en icke oviktig del av den vetenskapliga utvecklingen. Under ett annat seminarium i veckan fick jag ta del av några av de konsekvenser nedskärningarna haft vid ett par forskningsinsitut. En positiv sak är att man blivit tvungen att se över sina informationsresurser och deras tillgänglighet. Hur resurserna allmänt sedan ska kunna räcka till att bedriva långsiktig, vettig forskningsverksamhet och grundforskning är en annan fråga.

I onsdags hölls vid Åbo universitet ett välbesökt heldagsseminarium om öppenhet. Också vid landets universitet kan man nu börja se frukterna av att man i ledningen blivit medveten om de stora fördelar bättre informationsförvaltning inom vetenskapen och större öppenhet har att erbjuda. Men tillgång till information hjälper inte ensamt. För fortsatt framgång behövs absolut att man också värnar om ett brett bildningsideal i hela samhället. Och det är inte elitism. Som Miki Kuusi sade, den viktigaste resursen i dag och i framtiden är inte pengar, det är intellekt och mod. För att hjälpa folk att kunna och våga pröva på nya saker behöver vi kompetens och en grundtrygghet som gör att man inte behöver vara rädd för att ta risker.

Faktorer som kan synliggöras

Vänligen, fyll ännu i några basuppgifter: Kön, ålder, hemort ...

Skummade igenom Theres Bellanders intressanta avhandling om hur unga använder språk i olika kontexter. I kapitlet om tidigare forskning lyfter hon fram kritik mot idén om ungdomsspråk och refererar förstås en hel del undersökningar. Vad som slår mig är att en del forskning tydligen skiljer på "hur flickor gör" och "hur pojkar gör", och jag kommer att tänka på hur mycket jag brukar irritera mig på frågan om kön i olika enkäter: vilken är den egentliga relevansen och hur mycket relevantare och intressantare faktorer, kategorier eller strukturer döljer man (oavsiktligt?) genom att man väljer färdiga, till synes enkla och synliga kategorier då man samlar in data? Att bara analysera själva data kan just därför ge insikter om aspekter och dimensioner vi inte förstått att leta efter.

En annan sak jag kommer att tänka på: under fredagens seminarium presenterades också en avhandling om barn som givits ut som barnbok. Hur etiskt riktigt är det inte att presentera sig forskning för sina informanter eller andra som varit föremål för forskning på ett sätt som för dem är meningsfullt? Som Elina Viljamaa sade: de måste också ha rätt att bli delaktiga och ge respons på hur man tolkat och beskrivit dem. En bra tanke tycker jag. Dock lite svår för en som forskar i lite äldre historia, vilket gör det på sätt och vis enklare, men å andra sidan ännu mer känsligt. Våra forskningsobjekt kan inte försvara sig själva mot missförstånd eller ens missbruk.

Vetenskapsmarknadsföring

Hur kan en forskare få över 100 000 följare på twitter? Det fick vi höra av Conrad Hackett när han i fredags föreläste på Vetenskapernas hus i Helsingfors på ett seminarium om vetenskapskommunikation. Det första är förstås att twittra på engelska. Men Hackett berättade också mycket om hur man arbetar på Pew Research Center, som har mycket stort genomslag i amerikansk offentlighet och även globalt. En viktig del av arbetet är att arbeta med kommunikationen. För olika utredningar och projekt har man olika målgrupper: ibland vill man nå ut till allmänheten, men ibland kan målsättningen vara att bara få till stånd diskussioner med vissa nyckelpersoner. Budskap, format och media väljs enligt det.

Att planera kommunikationen är en viktig del av arbetet. Vem vill man nå och hurdana bevis och fakta behöver man lyfta fram för att kunna berätta den berättelse (den argumentation) man vill förmedla? Man använder sig av både omfattande rapporter, korta presentationer, twitter och bloggar. Då man vill nå ut till en större publik satsar man väldigt mycket på enkel grafik. Vid institutet finns nästan lika mycket grafiker och journalister, som forskare. Man arbetar länge med texterna och funderar alltid noga på hurdan grafik som kan behövas. Man skriver tillsammans och sätter tid och resurser på att formulera sig klart och tydligt.

Hackett betonade mycket samarbetet med journalister. Till exempel brukar man ge pressmeddelanden och info i god tid till media före man går ut med en nyhet. Man ger en embargotid, så att journalisterna hinner sätta sig in i materialet och till exempel göra intervjuer i lugn och ro före publiceringsdatum. Man strävar till nära kontakter till media och en aktiv diskussion. Också inom organisationen finns journalister, som hjälper med att skriva. Hackett menade att det är bara för forskare att leva med det faktum att mediaproffsen klarar av att formulera saker bättre, utan jargong. "Vi använder löjligt mycket tid på att skriva", sade han. Med grafikernas hjälp sammanfattar man de viktigaste resultaten till enkel grafik som lätt kan distribueras via twitter och andra sociala medier.

För trovärdigheten är det viktigt att vara mycket objektiv i den information man för fram och helt skala bort alla värderande uttryck, man vill bara kommunicera kalla fakta. Eftersom PEWs material är så väl genomarbetat och presenterat tar också beslutsfattare det gärna till sig och använder det och sprider det vidare.

På Twitter sprider Hackett mycket information i form av grafik, forskningsrön och fakta, både egna och andras. Då man kuraterar forskning är det bra att berätta varför man tycker något är intressant, vad biffen är. Hackett sade att han använder kanske en halvtimme om dagen på sociala medier. Så det tar faktiskt inte så mycket tid. Det som tar tid är att bearbeta vad man vill ha sagt och det görs alltid som teamarbete.

Är det rätt och riktigt att nästan hälften av resurserna går till kommunikation? Ta ännu den del av tiden som går till administration, så blir det inte väldigt mycket tid kvar till själva forskningen? Å andra sidan: vad är det för vits att forska om ingen läser det man skriver?



Liikutu tiedosta – Miksi tiedettä pitää yleistajuistaa? from Kaskas Media on Vimeo.

Starstruck

I dag är jag lite starstruck: var i morse på samma seminarium som Yrjö Neuvo, som faktiskt verkade just så trevlig som han avporträtterats av Häikiö. Just nu känns det som att det händer så väldigt mycket inom digital humaniora att jag inte ens orkar skriva om ämnet. Då har antagligen en majoritet av mina läsare tröttnat för länge sedan. Hur som helst var seminariet inspirerande och bland andra just Neuvo tyckte att här behöver minsann mera seminarier! Metadata rules. Eero Hyvönen ångar på och i förbifarten nämnde Heli Kautonen från Finna, att man snart kommer att länka upp sig på den semantiska webben!

Dessutom kom det mera info om Digital Humanities Hackathonets resultat, lönar sig att kolla in! Fast jag håller ju inte alls med Mikko, visst kommer digital humaniora att rädda världen!

Det hände mycket annat roligt och spännande också, men det får jag återkomma till lite senare ...

Digital humaniora i praktiken

I dag var det final för Digital Humanities Hackathon i Helsingfors. Alla fyra team hade kommit fram till intressanta resultat som kommer att presenteras närmare i Helsinki Digital Humanities-bloggen nästa vecka. Den första gruppen hade valt ett aktuellt ämne: unionen mellan Skottland och England: Historical events and conceptual change in 18th century England. Som rubriken antyder handlade det dock om debatten under 1700-talet och unionens uppkomst 1706-07. Materialet var en brevkorpus, där man med maskinella metoder tog fram brev där Skottland och England nämndes. Vidare närlästes alla de brev där båda nämndes. Arbetet visade på ett fint sätt hur distans- och närläsning kompletterar varandra. Betydelsen av tolkning och substanskunnande försvinner minsann ingenstans i och med att man tar hjälp av digital metoder, men det kan hjälpa en att hitta mönster och nya frågeställningar.

Samma tendens kom fram i ett annat arbete, som handlade om hur glödlampan diskuterades och introducerades och diskuterades i finlandssvenska tekniska tidskrifter kring sekelskiftet 1900. Genom att analysera de ord som fanns i närheten av ordet fick man fram tydliga teman som behandlades.

Antti Kanner visar hur de olika kontexterna som glödlampan
behandlas i tydligt sammanfaller med vissa tidsperioder.
Upptäckten kan hjälpa vidare vid formuleringen av forskningsfrågan.

Tack vare metadata kan man göra dylika operationer. Det är en förutsättning för dylika metoder att man har tillräckligt strukturerad information om sin data, så att man vet till exempel tryckåret. Även gällande arbetet med brevkorpusen ger just metadata om breven och deras skribenter viktigt mervärde för forskarna om kontext, såsom ort eller social status. Metadata är dessutom oftast av en avsevärt bättre kvalitet än maskininläst text, som endast kan ge riktgivande resultat.

En annan grupp, som arbetade med socialistisk press, hade en lite annan ansats och tacklade problemet med bristerna i datas kvalitet på ett smart sätt: man analyserade skillnaderna i de mest frekventa orden i korpusen med socialistiska tidningar jämfört med hela tidningsmaterialet. Målsättningen var att ringa in nyckelbegrepp i den finska socialismen. Vilka tidningar som var "socialistiska" hade man hämtat ur tidigare forskning. Uppenbara och intressanta skillnader kom fram. Uppenbara när man såg dem, men kanske inte alltid självklara. Exemplet sporrade igen en diskussion om skillnaden mellan begrepp och ord och om historikernas behov av att se till betydelser och tolkning. Till exempel används vissa begrepp periodvis i ett ironiskt syfte eller parodiskt, vilket igen visar på hur forskarna i dylika projekt pendlar mellan metoder och utvecklar tekniken och frågorna iterativt. De tekniska lösningarna verkade inte vara så svåra för kodarna, utmaningen ligger ofta i att behandla data på ett bra sätt, inte sällan just genom att testa sig fram med vad som fungerar.

Gud vs Marx under sekelskiftet 1900 i socialistisk press
- vad kan man dra för slutsatser utgående från en sådan graf?
Åtminstone säger det en del om det "register" man hade till
förfogande, som kommentatorn Caroline Bassett kallade det.

Den sista gruppen jobbade med Finnairs Blue Wings-tidning och marknadsföringen av Finland i den, vilken man kan säga det handlar om i en dylik kontext. Deras arbete var annorlunda genom att man använde sig av en visuell ansats och maskininlärning kompletterad med topic modelling. Det intressanta var, tyckte jag, att man tagit fram en metod som i praktiken är oberoende av språk och medieformat (dock visuellt förstås i detta skede). Min första tanke var att de tvingats till onödigt komplicerade metoder, men vid närmare eftertanke kom jag till att det var närmast genialt.

På det hela taget var hackathonet en succé och förde dessutom samman en massa nyckelpersoner på området. Vad som var synd var att inga finlandssvenska institutioner som har verkligen fina dataset var med. Man hoppas det blir ett återkommande evenmang!

Digitalt morgonkaffe

Genom att parallellt utnyttja maskininlärning, medieteori, etnologiska metoder och socialteori kan man faktiskt få ut ett och annat intressant ur den stordata som finns i sociala medier och nyheter. Men processen är iterativ och integrerad. På tisdagsmorgonen fick vi höra om ett par sådana projekt på en tillställning som ordnades av kommunikationsforskningscentret CRC och CSC i Tankehörnan i Porthania.

Salla-Maaria Laaksonen och Matti Nelimarkka presenterade sitt projekt Digivaalit där de samlat in data under valkampanjen. De intresserar sig för hur maktstrukturer återspeglas på webben och använder sig av API:er. Det viktiga och intressanta, tycker jag, är just själva processen vid insamling och urval av data samt utvecklingen av metoder, förutom att man förstås får fram en hel information om vad som rör sig i offentligheten. Hela processen handlar mycket om att testa, fundera, analysera under arbetets gång. Detta är en förutsättning för att få fram meningsfull information, men kräver långsiktigt samarbete av personer med olika kompetenser. Man formar alltså dataseten under forskningens gång, vilket också kräver en del dokumentation. Dessa dataset kommer också sannolikt att vara oerhört viktiga för framtidens historiker, eftersom det är material som inte nödvändigtvis på annat sätt finns tillgängligt om några år.

Exempel på information som Salla Laaksonen och Matti Nelimarkka tagit fram under valkampanjen inför vårens val.

Det andra större projektet som presenterades är Citizen Mindscapes, där man jobbat med data från Suomi24-portalen. Krista Lagus berättade om samarbetet med ägaren och vilka oerhört intressanta frågor man forskar i. Dessutom berättade Tuomo Hiippala om sin forskning multimodalitet med hjälp av maskininlärning. Det är ju viktigt att minnas att den medieintegration som äger rum nog kommer att kräva att vi inte bara stirrar oss blinda på texten, bara för att de öppna och tillgängliga bra metoderna i huvudsak (enligt min uppfattning) handlar om text.

Utmärkande för denna typ av forskning som faktiskt genererar ny kunskap i större grad är att den är gränsöverskridande också vad gäller institutioner och kräver teamarbete. Mycket resurser behövs  för teknisk utveckling, men processen måste styras av forskningsfrågan. Samtidigt tycker jag det är viktigt att tänka på att de verktyg som skapas och den forskningsdata som uppstår också är viktiga resultat som bör värnas om och inte tappas bort, varken som publikationer eller meriter. Också balansgången mellan den egna forskningsfrågan och existerande data och metoder kräver uppmärksamhet: att inte uppfinna hjulet på nytt, att inte bygga inte silon eller saker som inte kan återanvändas om man kan undvika det, men samtidigt låta den egna kontexten och forskningsfrågan styra arbetet.

Själv ser jag att här behövs en hel del arbete vad gäller de nationella infrastrukturerna: hur kan vi stöda uppkomsten av data och verktyg som är tillräckligt flexibla, men ändå enhetliga? Jag tror inte att det kommer att spontant ske något sådant, utan det kommer att behövas en organisk men målinriktad process, som innebär någonsorts användarcentrerad (forskningsstyrd) informationsförvaltning för hela fältet för digitalhumaniora och kulturarv. När vi rör oss från studier i språket till studier inom kultur och samhälle, kommer det allt mer att handla om tolkning och betydelse, vilket ställer nya krav på hela systemet. Bland annat metadata blir allt värdefullare och mer viktigt på grund av att den är relativt sett semantiskt mycket rik och berättar om kontexter, både historiskt och i samtiden. Hashtaggarna som Digivaalit forskar i är ju också en sorts metadata ...

Digital Humanities hackathon körde igång

Det finns allt mera forskningsdata och digitala metoder tillgängliga för humanister, men få forskningsprojekt där man faktiskt integrerat utvecklar tekniska lösningar på att svara på humanistiska forskningsfrågor. För att upphjälpa detta startade i dag en kurs vid Helsingfors Universitet i form av ett hackathon. Avsikten är att få fram metoder som stärker kunnandet på området och att föra samman humanister och kodare. Kring fyrtio personer samlades i dag för att inleda det veckolånga projektet, som är ett initiativ av professor Timo Honkela.

Det är fyra arbetsgrupper som ska jobba utgående från lika många dataset: nationalbibliotekets tidningsmaterial, en engelsk brevkorpus, digitaliserade resebroschyrer och tidskrifter.  Under dagen diskuterade bland annat humanisternas behov att analysera betydelser och kontext, värdet av metadata och dokumentation under arbetsprocessen.

Tyvärr kommer jag själv att kunna följa med arbetet endast sporadiskt, men på fredagen får vi förhoppningsvis se fyra plausibla forskningsprojekt kring dessa dataset.

Kunnande och kunskap i Sannfinland

"Det är inte deras fel, men det är fel på invandringspolitiken", sade Tom Packalén apropå "segregerade" invandrare. Inte fel på integrationspolitiken eller rasistiska fenomen och attityder i samhället, utan på invandrarna. Jussi Niinistö talade inför valet i tv om invandrarmaterialet (maahanmuuttoaines, helt avhumaniserat) och om "världsförbättrarkonstnader" som kan skäras bort. Man kan bra släppa in välutbildade människor (som inte konkurrerar med majoriteten av de egna väljarna och som entydigt är en lönsam affär?), men inte flyktingar på humanitära grunder. Jag skulle önska man också i inhemska media skulle ställa följdfrågorna som behövs om människovärde, mänskliga rättigheter, civila och barn i krigens fötter, hur man tänker sig saker borde lösas och av vem ... Resonemangen slutar på hälft.

Inom det akademiska samfundet har man haft skräckvisioner om sannfinska ministrar vars tankeförmåga ligger på liknande nivå. Intressant nog nämnde Sannfinländarna inte terminsavgifter för utomeuropéer i sina svar till Sipilä, som de anda regeringspartierna gjorde. Men de har knappast något emot att genomföra en sådan reform. Inom Samlingspartiet är man lika döv för fakta och argumentation när det gäller denna ideologiskt viktiga fråga som sannfinnarna är vad gäller många frågor. Att erfarenheter och forskning visar att det är en extremt dålig idé, både ekonomiskt och utbildnings- och forskningspolitiskt, har ingen betydelse. Sannfinländarna skriver om att trygga grundforskning, medan de andra regeringspartierna skriver om toppkunnande, innovationer och strukturella reformer.

Vad detta enligt min åsikt visar är att vi bör diskutera sakfrågor och fakta.  Det är inte något visst parti som är räddning eller undergång. Vi behöver evidensbaserad politik. Vi behöver få fram faktaunderlag och kunskap i större utsträckning. Vi måste ta en sak åt gången och vi borde få politiker, tjänstemän, forskare och media att mötas kring substans. Vi måste diskutera rätt saker. Jenny Bäck hade en bra text som tangerade detta i dagen Husis, där professor Mari Vaattovaara önskar man kunde sluta diskutera strukturer och börja diskutera substans. Motståndet mot detta beror förstås på att politiker och högre tjänstemän har både kunskap och kontroll gällande just strukturer, medan substanskunnandet oftare hittas också utanför organisationen eller på dess gräsrotsnivå eftersom det handlar om mycket stora helheter där ingen kan känna till allt. Att flytta fokus till substans betyder alltså ohjälpligt empowerment, men det betyder också att man utnyttjar den kunskap som finns. Det kunde kallas bättre ledarskap.

Seminarium om Open Access-böcker

Deltog i dag i ett intressant seminarium på Finska Litteratursällskapet (SKS), som redan ett tag utrett möjligheterna till att börja publicera också böcker öppet på webben. Faktum är ju att vetenskapligt förläggande i praktiken aldrig är lönsamt (med några misskreationer till undantag), åtminstone på mindre språk. Det billigaste vore att sluta ge ut böcker helt. I synnerhet exporten är rena förlusten för SKS. Men det som känns så bra när man lyssnar till sällskapets generalsekreterare Tuomas M.S. Lehtonen är hur starkt sällskapets linje präglas av dess syfte: att verka för den finska kulturen. Det finns en uppriktig vilja att nå ut, att syssla med humanistiskt och kulturellt bildningsarbete. Därför är också frågan om öppet publicerande så viktig. För man måste publicera; man vill faktiskt framför allt nå ut. Men någon måste stå för fiolerna, om man ska fortsätta i den omfattning man nu har. Den är faktiskt ansenlig i förhållande till resurserna.

Dagens system för vetenskaplig kommunikation är faktiskt ganska ineffektivt. I Storbritannien går ca 10% av alla forskningsmedel till att köpa (tillbaka) tillgång till forskningsresultat åt forskarna. Sannolikt är siffran liknande i Finland. Priserna på tidskrifterna stiger årligen, samtidigt som både skribenter och granskare inte får någon del överhuvudtaget i de inkomster som de några få jätteförlagen drar in. Elsevier gjorde förra året över en miljard vinst före skatt. En miljard. De tidskrifter och vetenskapliga förläggare som är fristående, arbetar för det mesta till stora delar på förlust eller utan ersättningar. Fortfarande är läget det, att när jag i veckan jagade forskning om open access, fanns en stor del bakom betalväggar. The irony. Man "måste" publicera i vissa viktiga tidskrifter för att meritera sig inom många områden.

En av de verkligen viktiga sakerna som sades under dagen gällde just detta, och det kom från ett anmärkningsvärt tungt håll. Pro rektor Keijo Hämäläinen från Helsingfors Universitet uppmanade forskarna att hellre välja tidskrift enligt impact än enligt den finländska rankningen, som ligger till grund för universitetens finansiering. "Tyck inte synd om universitetet, utan tänk på att få så stort genomslag som möjligt!" sade han. I praktiken betyder det: välj en lågrankad, modern och öppen tidskrift som PLoS ONE som ger stor synlighet och mycket citat, framom en högt rankad tidskrift som kanske lusläses av nördar. Jag hoppas i o f att ministeriets tjänstemän lämnat platsen i detta skede, för det vore ännu värre om man skippade det nuvarande systemet till förmån för citatindex som man lätt inbillar sig att avspeglar forskningens betydelse eller relevans. Man får inte missbruka metrik, när resurserna inte räcker till kvalitativ granskning. Minns inte vem som nyligen sade det, men det säkraste sättet att få bra indexvärde åt sig är ju att skriva in ett fel i sin text. Man kan slå sig i backen på att många vill korrigera det snarast och hänvisar vänligast.

Dagens utländska talare, Rupert Gatti från Open Book Publishers, argumenterade mycket övertygande för att det lönar sig att lägga ut också monografier gratis på webben. Man kan sälja pappersböckerna, och de går bättre åt i bästa fall. I alla fall går det inte sämre ekonomiskt (det kan det knappast göra, för de flesta böckerna säljer bara högst några hundra exemplar ändå). Dessutom är det viktigaste ändå att nå ut. Vi gör inte forskning för att göra pengar, vi gör den för att främja kunskap och vetenskap. Nästan alla i branschen är av samma åsikt, också de som arbetar med att ge ut böckerna. Åtminstone äldre böcker kunde bra ges ut öppet på nätet av förlagen redan nu som försök, men jag misstänker att många har otillräckliga avtal för det, i synnerhet vad gäller illustrationerna. Även vad gäller nya böcker är erfarenheterna rätt uppmuntrande. Det kan ändå uppstå ett glapp i budgeten i ett litet språkområde som det finska om man går in för en dylik freemium-modell. Men det finns också andra finansieringsmodeller som fungerat mycket bra. I Finland hoppas man på ett konsortium av forskningsfinansiärer och  -organisationer, som kunde stöda öppen utgivning. Slutsumman skulle förhoppningsvis inte bli så mycket större, om man samtidigt kan främja open access på bred front.

Gatti sade att "ingen läser vetenskapliga böcker". Det har också konstaterats att ingen läser artiklar heller. När jag ser på det politiska läget i vårt land är jag benägen att hålla med: vi forskare måste nå ut mycket bättre. Och då handlar det verkligen inte ens bara om att dela ut texter gratis på webben. Men så länge vår "nyttighet" utvärderas enligt nuvarande kriterier, kommer utgivningen av vetenskapliga artiklar att fortsätta att växa i rasande takt.  Om forskningen eller samhället blir alls bättre av det är oklart. Finlands Akademis generaldirektör Heikki Mannila talade om vikten av bloggar i det stora flödet. Överlag fanns många tunga namn bland talarna och alla talade med insikt om den pågående omvälvningen. Det finns nog ingen väg tillbaka utan vi måste skapa oss goda strategier i den nya digitala miljön.

Digital humaniora är att praktisera teori

Kastades ett tu två i ett nytt och spännande internationellt digitalhumaniora-sammanhang, då jag på ganska kort varsel blev inbjuden att delta i Network for Digital Methods in the Arts and Humanities avslutande seminarium. Bättre att försöka haka på sent än aldrig, förstås, även om jag kände som om det mesta jag förde fram under seminariet var självklarheter för publiken. Fast det var vissa viktiga teman som återkom, så jag var kanske inte den enda som hade den känslan …

Mest av allt slogs jag av hur mogen diskussionen kändes jämfört med den som förs i Finland. Så var temat också Beyond the Digital Humanities. I stället för att diskutera vad digital humaniora är och inte är (okej, det gjordes, men bara lite) eller visa på olika spännande visualiseringsmjukvaror eller tekniska trick, talade man om att göra allmänheten genuint delaktig och att påverka beslutsfattare (eller egentligen tjänstemän) och om de nya utmaningar de digitala metoderna medför. Det handlade åtminstone under förmiddagen väldigt mycket om att faktiskt praktisera saker, om praktiker kring kulturarv, konst och samhällsengagemang i det öppna samhället (som Storbritannien verkligen är, även om deras konstiga purdah för en nordbo kändes som ett mystiskt begränsande av yttrandefriheten). 

Engagerandet av "allmänheten" är att jämföra med engagerandet av "användarna" i service design och det känns förstås rätt och smart att inte ta in "design" och användarsynpunkter etc som ett sista steg vid finishen av en tjänst. En bra text som Lucy Kimbell citerade var  en blogg av Mick Bracken.  Hon presenterade många intressanta projekt, särskilt kan man kolla @PolicyLabUK, GovJam och Open Ideo eller t ex Leeds Data Mill. Öppenheten för mycket gott med sig, men Kimbells presentation väckte också en hel del kritik och frågor om till exempel rättvisa. Det verkar i alla fall helt klart att finns modeller för olika sätt som även humanister kan jobba med mycket konkreta, praktiska och samhällstillvända saker.

Jag noterade någon av talarna pendlat mellan olika sektorer under sin karriär och meriterat sig på olika områden. Det torde vara lite mer ovanligt i vårt land att man t ex skulle flytta från den privata sektorn eller tjänstemannauppdrag tillbaka till akademiska tjänster. Även universitetens samhällspåverkan lär förresten i Storbritannien utvärderas på kvalitativa grunder, ett system som nog i Finland åtminstone borde kunna förbättra samhällsvetenskapernas och humanioras status, effekt och betydelse. Enligt Kimball har forskare inom humaniora mycket viktigt att tillföra tack vare sin förståelse för kultur och kommunikation och sitt kritiska tänkande.

Det kritiska tänkandet är nog något vi borde bli ännu bättre på vad det gäller vår egen verksamhet. Fastän många viktiga kritiska frågor restes under dagen (Vad är kulturarv? Vem är allmänheten? Vem representerar dem när man engagerar användare/publik/allmänhet? osv.) finns en del saker vi behöver fokusera på ännu inom själva digitalhumanioran. Särskilt Andrew Prescott och Patrik Svensson, men också flera av de andra talarna, kommenterade behovet av vara uppmärksam på medierna och informationsstrukturerna. Det står egentligen allt tydligare för mig, att digitalhumaniorans betydelse som kritisk kulturanalys bör stärkas (någon kastade fram att vi behöver återuppväcka cultural studies, eftersom det egentligen är den enda disciplin som kan hantera den nästlade relationen mellan media och kultur), medan all den övriga "digitalhumanioran" kommer att normaliseras och absorberas in i respektive disciplin. Därmed inte sagt att forskningsdisciplinerna på sikt skulle gå oberörda ur det tumult av mång- och interdisciplinaritet som nu tagit vid.

Det fördes också en hel del viktiga diskussioner om hur infrastrukturen över huvudtaget borde se ut för humaniora inte minst med hänsyn till föregående diskussion om hur avgörande för att inte säga ödesdigra informationsstrukturerna kan vara. Det finns helt enkelt inget oproblematiskt dataset i världen, menade Prescott. Det som gjorde mig glad var ändå att man verkade skymta litet hopp i CIDOC CRM, men sanningen lär väl vara att det tyvärr ännu är ganska få forskare som alls vet vad det rör sig om. Och detta i ett läge då man i Finland diskuterar huruvida forskare ens behöver veta vad metadata handlar om! Och i ett läge där inte en enda forskare inte skulle använda en dator i sitt arbete ... Så det finns faktiskt mycket att grubbla. Samtidigt som jag fick en del tankar om hur man kunde gå vidare. 

För den som är intresserad, rekommenderar jag den Storify jag som hastigast satte ihop. Det tweetades över 500 tweets, så detta är bara ett urval. Men där finns en del bra länkar.