söndag 1 februari 2015

Digitala frågor

I veckan blev förslaget till ny arkivlag färdigt. Förutom att man som väntat ska omorganisera och centralisera (vad annars?) arkivväsendet, tar man ställning till vissa frågor som blivit aktuella i och med digitaliseringen av vårt samhälle. Redan nu är det möjligt för myndigheter att ha arkiv endast i digitalt format. Men vi har ett stort problem med de enorma pappersmängder som väller in från de senaste decennierna. De raskt ökande kostnaderna för arkivutrymmen hotar skena iväg helt och hållet. Och arkivmagasin är inte vilka för lagerutrymmen som helst. De är dyra, tempererade, brandsäkra utrymmen med kontrollerad luftfuktighet.

Delvis söker man lösningar genom att flytta magasin bort från Helsingfors. Men det kommer inte att räcka. I den nya lagen ger man därför möjlighet att digitalisera material och slänga pappren. Det känns fullständigt rationellt. Materialet blir mycket mer hanterbart, innehållet förhoppningsvis sökbart och kan kanske någon dag användas per distans, så vi slipper de geografiska orättvisor som dagens gamla lagstiftning ställer till med. Att spara container efter container med vanligt kontorspapper känns inte vettigt. Vi skulle rygga för att digitalisera och kasta bort handskrivna dokument från 1800-talet eller medeltida pergament. Men utprintade "anonyma" myndighetshandlingar? De är knappast värdefulla som fysiska objekt, utan det är faktiskt informationsinnehållet som är relevant?

En detalj är kostnaderna. Jag tänker mig att man räknat på här ordentligt. Långsiktigt digitalt bevarande är nämligen allt annat än billigt. Men å andra sidan: vi kommer ändå att vara tvungna att sätta upp ett system för sådana digitalbaserade material som inte kan bevaras på papper. I den helheten är det både enkelt, lätt och förmånligt att bevara text i digitalt format. Jag misstänker några dagar av de material som samlas in vid tv- och radioarkivet  motsvarar samma bitmängd som alla myndighetsdokument från flera decennier. Dom textbittarna ryms lätt in på ett serverhörn nånstans.

En annan sak som är bra i det nya förslaget är att man talar om större möjlighet att publicera uppgifter om personer. Det är viktigt. Det är helt klart att man bör använda stor etisk eftertanke och avvägning, men nuvarande totalparanoida inställning till personuppgifter har verkligen varit en black om foten för kulturarvsorganisationernas möjligheter att utveckla sina tjänster och system. I praktiken har detta drabbat uttryckligen just myndigheter, eftersom företag ändå gör precis vad de vill med personuppgifter (inklusive att sälja dem) med hänvisning till sin "verksamhet". Den andra viktiga verksamhet som drabbats är forskningen. Detta var en av de återkommande frågorna på mötet i Washington, hur kraftigt begränsad forskarnas tillgång till viktiga data är. Därför blev jag så ytterst glad när jag i dagens Hbl noterade att forskare funderar på att ta i tu med nätdebatter på allvar, oförskräckta av att de i teorin kan bli juridiskt attackerade. Det är nämligen inte riktigt så enkelt som att "det är fritt fram, för materialen är offentliga." Fast det absolut borde vara det. Jag hoppas i alla fall att denna ytterst viktiga forskning kan bli av. Krista Lagus är enligt Google Scholar mer citerad än Pekka Himanen. Så jag hoppas verkligen ingen börjar bråka, utan att man kan lita på forskarens etik och låter toppforskare göra sitt arbete i lugn och ro. Det handlar enligt min uppfattning om en juridisk gråzon, där vi genom etiskt men modigt handlande kan skapa konventioner som blir vettig kutym som gynnar alla parter. Bra forskare har nog integritet.

Det som jag ändå mest fäster mig vid, är den underbara formuleringen i ministeriets text kring digitalisering och förstörande av "original". En av de saker som blivit mest tydlig i och med att den gutenbergska parentesen går mot sitt slut är just att hela idén om original är lite befängd och ofta problematisk. Formuleringen i pressmeddelandet är trots allt tankeväckande, för att inte säga festlig:

Riksarkivet skulle i och med reformen få rätt att ändra ett dokument som en myndighet förvarar där till elektronisk form och förstöra tidigare pappers- eller annan tidigare form av dokumentet. Förutsättningen är att dokumentets ursprung bevaras och att dess kulturhistoriska värde inte förstörs eller försvagas.

I praktiken betyder det väl, kanske, att kontorspapper från de senaste decennierna inte har något kulturhistoriskt värde som objekt. Överhuvudtaget. Jag kan gå med på det, om vi i gengäld låter bli att gallra lite och sparar lite mera information. Nu kastas till exempel största delen av alla sjukjournaler efter ett visst antal decennier. Men om de är i digital form, kanske vi kan spara allt? De kan komma att vara av mycket stor betydelse i framtiden, om man kan idka gruvdrift i liknande material och register. Man kan, helt utan att riskera någons personliga integritet, ta fram information av stort värde då det gäller till exempel hälsovård eller socialpolitik på statistiska grunder. Eller säg att någon får tag i en genetisk sjukdom, som är mycket viktig att spåra tillbaka så långt som möjligt i generationerna? Vi kan potentiellt rädda eller förbättra många liv genom kloka beslut nu.


Stack of Copy Paper.jpg
"Stack of Copy Paper" by Jonathan Joseph Bondhus - Own work. Licensed under CC BY-SA 3.0 via Wikimedia Commons.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar