 |
| Rafael [Public domain], via Wikimedia Commons |
Vetenskapen och forskningen har flyttat in i universiteten. En tid hade universiteten en funktion i samhället som gav akademikerna både självskriven auktoritet och existensberättigande. Den vetenskapliga kommunikationen skedde inom universiteten, delvis med öppna föreläsningar och resultaten publicerades i tryck. Forskarna lärde sig arbeta mot "resultat" i form av böcker och artiklar. Det tryckta mediet krävde hård förhandsgranskning och att bli publicerad blev en merit.
När man mot slutet på 1900-talet allt mer började driva forskningen mot projektfinansiering, drevs denna typ av resultatmätning och periodisering av vetenskapen och forskningen till absurditet. Samtidigt lyckades vetenskapliga förläggare motverka den förmånliga spridningen av vetenskaplig kunskap som webb och internet gav möjlighet till, eftersom forskningens finansieringsmodeller allt mer vilade på utvärdering av merit enligt publicerade "resultat". Kort sagt har forskningsfinansiärerna delegerat en stor del av utvärderingsproceduren på förlagen. Konkurrens och utvärdering sker enligt projekt, artiklar mfl mekanismer som spjälker upp den vetenskapliga processen i olika block och förlopp. Utvärderingssystemet och finansieringslogiken präglas till stora delar av de s.k. hårda vetenskapernas logik, dock med den bristen att det i verkligheten kan vara svårt att granska den verkliga meriten för enskilda forskares del, eftersom "resultaten" ofta föds ur stora projekt med många forskare och publiceras i flera forskares namn just inom dessa vetenskaper.
Den vetenskapliga kritiken och debatten förs i den gamla världen i praktiken inom kollegiet, på seminarier, vid disputationer och i tryck i vetenskapliga tidskrifter. Framsteg kräver att gamla teorier och resultat ifrågasätts, prövas och ibland kullkastas.
Till den akademiska kulturen och utbildningen hör färdigheten att kunna ge och ta kritik, att kunna argumentera och revidera, alltid med målsättningen att främja sanningen och vetenskapen. Att kunna ha fel och revidera sin syn om man står överbevisad är en grundläggande färdighet hos en akademiker. Men denna kritiska diskussion förs i den gamla världen relativt sett internt i vetenskapliga artiklar, slutna seminarier eller under formella disputationer. En professor kan medge ett fel eller göra en revision inför sina kolleger utan förlora i prestige gentemot det övriga samhället. Idéer, teorier och argument testas och finslipas i relativt slutna rum, i diskussioner och debatter kring olika typer av utkast. Akademikern är trygg i att alla inom systemet vet hur vetenskapen fungerar.
Nya världen
Det som jag ser uppstå i den post-gutenbergska tiden är något helt annorlunda och det finns redan här. Det finns forskare som utnyttjar internet och webb till fullo, kretsar där man arbetar mer som inom de kodarsamfund som byggt upp Linux och andra episka mjukvaror. Ett av de som jag ser det allra viktigaste och mest revolutionerande dragen är just att den spjälkning av forskningsprocessen som de gamla strukturerna åstadkommit försvinner. Konkurrensen blir inte för dessa forskare endast en fråga om att konkurrera om forskningsfinansiering genom största möjliga antal publicerade "resultat", även om få har råd att helt frånse denna black om foten. I stället fungerar socialt kapital och kollegialt tryck som motivation och incentiv, lite på samma sätt som för wikipedia-författare.
 |
| I dag använder allt fler forskare Github, som från början varit en plattform för att arbeta med öppen kod. |
Varför och hur?
Varför det nya sättet att göra vetenskap är effektivare? Enligt den gamla modellen ville forskningsfinansiärerna åstadkomma kvalitet genom att få forskningsprojekt att konkurrera, vilket gjorde dem till silon. I det nya sättet att arbeta kan man söka lösningar på enskilda delproblem och detaljer mycket mer flexibelt och alla kan bidra med ny kunskap kontinuerligt. Man kan i teorin varje gång få hjälp av den mest lämpliga forskaren och eftersom detta kan ske helt öppet, t ex i en blogg eller på github, kan alla också granska och ge erkännande kollegialt. Forskningsprocessen blir en öppen och enhetlig process, där man kan sätta delmål osv. enligt vad som är mest adekvat, inte enligt vad som blir en publicerbar helhet enligt någon tidskrift.
Bara finansierings- och meriteringsmekanismerna kommer i kapp med dessa nya effektiva arbetssätt, kommer genombrottet att vara ett faktum. Vetenskapen kommer att ändra karaktär och framstå som en gemensam process för att skapa ny kunskap. Säkert kommer det alltid att finnas också andra typer av vetenskap och forskning, men liksom mjukvarubolagen i dag allt oftare fått ge efter för den öppna kodens överlägsenhet, kommer sannolikt samma utveckling att ske inom det akademiska.
Förutom de rent strukturella hindren finns förstås också kulturella och mentala hinder vid övergången till det nya "paradigmet". Forskare som är ovana vid sociala medier och webb och den öppna kultur som finns där kan känna obehag för att kritik och fel blir så transparenta. Att backa från något eller revidera sin ståndpunkt på webben, i skrift och tydligt dokumenterat, kan kännas mycket svårare än de tidigare trygga slutna eller formella akademiska rummen. Någon kanske tror att det är lika med akademiskt självmord att på en blogg skriva: "Oj, du hade visst rätt och jag helt fel. Bra jobbat, nu vet vi detta och kan gå vidare. Hur gör vi det bäst?" Likväl är det helt i enlighet med vad som kan förväntas av en akademiker med integritet. Att hålla inne med idéer, argument och tankar gynnar inte heller sökandet efter de bästa av lösningar. Ett viktigt, viktigt argument för mig för att främja öppen forskning är också att vi måste sprida insikten om hur forskningen på riktigt fungerar och hur vetenskapliga framsteg sker till hela samhället. Man kan inte mera sitta med en doktorshatt eller professorstitel och dosera ut sanningar utan att ha "bevis", och hur sådana bevis kommer till måste också allmänheten kunna förstå. (Jan-Erik Andelins ledare i dag tangerar lite samma viktiga frågor)
En annan sak som det kan vara skäl att notera, är att dylika processer inte föds och fortsätter spontant. De kräver mycket målmedvetet arbete, klara spelregler och ledarskap att driva öppna projekt. Jag har skrivit om det tidigare. Vad som nu är viktigt om vårt land vill gå i bräschen är att hitta sätt att stöda långsiktigt och dedikerat arbete av denna typ, så att forskare kan ägna sig åt dessa nya metoder utan att behöva vara rädda för att riskera sin framtida karriär. Se där en nöt att bita i. Det kommer antagligen att ta tid innan nya strukturer infinner sig, men hur man kan lindra effekterna av detta eftersläp bäst tål att tänka på. Utvecklingen kommer i och för sig att ske ändå, det handlar bara om hur snabbt och självständigt vårt land klarar av att reagera. Att tala om proaktivitet är redan för sent ...
