Den goda viljan

Min extremlångsamma läsning av Understanding Digital Humanities fortsätter. Den tröga läsningen beror inte på att boken skulle vara svårläst eller ointressant. Tvärtom. Det har helt enkelt berott på att läsande överlag har varit något jag haft lite tid och energi för de senaste veckorna, då höstens arbete, virusar och mörker tagit ut sin rätt. Lyckligtvis ser julen ut att bli lugn och skön. Till och med ett litet jullov vågar jag mig på i år. Vilket klart är en förutsättning för att vårterminen ska bli nånting alls.

Nästan varje text i boken har gett mig något att bita i. Nu senast var det Melissa Terras text som på ett verkligen bra sätt beskrev humanioras utsatta läge i Storbritanniens hårda, nästan bildningsfientliga politiska och ekonomiska atmosfär. Humaniora är utsatt och i Storbritannien har man visat vägen för hur nedskärningar drabbar den del av universiteten som, trots att de utgör grunden för all kunskap, har svårast att hävda sin nödvändighet och "nytta".

I Finland har ett hårresande exempel utgjorts av Åbo Akademi, som av för utomstående svårbegripliga skäl verkar ha drabbats mycket hårt av svåra ekonomiska problem. Humanistisk bildningsmässig bredd, spetskunnande eller grundforskning verkar inte vara lika mycket värda som enskilda områden inom vilka man enkelt kan peka på ekonomiska "resultat".  Är det bara litenheten som gör ÅA särskilt sårbart eller är det frågan om något annat? I alla fall illustreras idiotin i resultattänkandet perfekt genom hyreshöjningarna, som gör att verksamheten blir lidande. Och mindre effektiv. Hur länge kan dylikt accepteras? Sorglustigt är det ju att man i en svensk utredning tydligen kommit till att man borde freda universiteten från för mycket extern inblandning och nyttopiskande för att säkra forskningens kvalitet.

Jag skrev själv en text om nyttan av arkiv i senaste Faili (kolumnen är på svenska, men texten finns tyvärr inte på webben, däremot en intressant ledare av Osmo Palonen, nr 4/12, på finska, dock). I grunden rör detta samma frågor: vilken är nyttan av humaniora och hur ska vi kunna kommunicera den? Delvis handlar det om ett egenvärde: kulturen är en del av vår identitet och har en viktig funktion som skapare av gemenskap i samhället och som grund för delade värderingar som gör att ett samhälle över huvudtaget kan fungera. Som att vi till exempel har något som vi kallar demokrati eller finsk litteratur eller en historia osv som vi kan relatera till.  Men det finns också många indirekta värden och indirekt nytta av humaniora. Ofta sammanfattas dessa i politiska dokument med några floskler om "bildning" och "kreativitet" (eller ännu värre: "innovation") som förutsättningar för ekonomiskt och annat välmående. Tyvärr stannar sedan resonemanget många gånger där.

En stor del av problemet, eller snarare lösningen, som jag tycker Terras sätter fingret på, är samarbete och öppenhet. Humanister kan inte vidhålla den traditionella professionella auktoriteten och självtillräckligheten som präglar en del kretsar.  Världen har förändrats. Humaniora gäller också alla. Kultur har alla, den tillhör alla. Trots att "alla inte förstår hur svår och krävande humanistisk forskning är". Samma problematik lyfter bland andra Jonas Tana fram, då han skriver om bibliotek och bibliotekarier i Nya Argus biblioteksnummer. Det funkar liksom inte att bibliotekarierna sitter på sitt bibliotek och säger att det är förskräckligt att folk söker information på "fel" sätt eller på "fel" ställen (dvs inte kommer till biblioteket, utan googlar).  På samma sätt kan inte heller humanister förvänta sig att de besitter den enda rätta sanningen och metoden och högmodigt avfärda "dilettanter". En sådan illusion om akademiskt tolkningsföreträde leder käpprakt till humanioras undergång.

På många sätt har man inom biblioteksvärlden tampats med dessa frågor tidigare än inom arkiv eller universitetsvärlden. Bibliotekarier har från början vanligen varit samhällstillvända och pragmatiska idealister. Man har länge fokuserat på hur man kan bidra till samhällets och individers välmående. I min text i Faili visade jag på hur man kunde utnyttja detta ansats inom arkiv. Men när jag läser Terras, inser jag att det samma gäller också forskare. Därför kanske vi kunde ha något att lära oss av hur man resonerar inom bibliotek i dag. I biblioteksvärlden har USA länge varit ett föregångsland och i de rådande ekonomiskt kärva tiderna har man också där fått fundera på hur man kan definiera sig och sin uppgift, "nyttan".

I USA pågår en diskussion om vad man ska kalla bibliotekets "kunder". User, patron, customer ...?Dessa begrepp anses avspegla hela verksamhetsideologin på ett avgörande sätt. I Finland räknar vi "fysiska besök" och lån i statistiken. Jag har för mig att man oftast hänvisar till "kunder" eller "låntagare" då man vänder sig till människor som använder bibliotekets tjänster på sätt eller annat. Låntagare måste anses något föråldrat i dag. Jag tror också införandet av begreppet "kund" har stött på mer eller mindre motstånd inom hela den offentliga sektorn.  I USA har man fört fram samfundsmedlemmar ((community) member), som ett alternativ. Själv anser jag det vara en fruktbar ansats. Detsamma kunde med fördel utsträckas till universiteten, där man dels har den egna akademiska gemenskapen - som tidigare gärna begränsats till den egna disciplinen som en klubb av inbördes beundran - men nu som Terras visar måste vidgas åtminstone delvis. Men dessutom kunde forskarna och de akademiska pedagogerna seriöst reflektera över vad de har att ge samhället, som de är en del av, i en öppen dialog utan von oben-attityder. Många akademiker är på god väg, men ännu borde man som helhet och på strategiskt plan fundera över på vilket sätt det akademiska samfundet utgör en del av det övriga samhället, och hur man kunde skapa så stora kontaktytor som möjligt mellan i synnerhet humanister och det övriga samhället. Det handlar både om attityder och kutymer inom universiteten.