Döda

Sitter på tåget och tänker på dem som var ombord på tåget vid olyckan i Myrbacka här om dagen. Att kalla det olycka är väl fel ord. Jag vet inte vad rätt ord skulle vara. Jag tänker mig att det är det värsta med att jobba på ett tåg, att man oväntat kan bli utsatt för suicidala människors handlingar. Dessutom på ett fruktansvärt brutalt sätt. Jag har själv varit med en gång. Jag visste inte att jag vet hur människoblod luktar. Men jag kände lukten och visste vad som hänt, innan konduktören meddelade det. En bråkdels sekund. Det var osannolikt hemskt. Värre än rasslet under hjulen. Det var ändå tågpersonalen som fick gå ut och kolla läget, vänta på räddningspersonal. Vänta.

Egentligen borde man inte skriva om sådant. Eller snarare borde man inte publicera sådant. Jag är alldeles övertygad om att medieuppmärksamhet kring våldsamma handlingar planterar idéer i rubbade sinnen. Plötsligt tror man att man har en möjlig lösning, en enkel utväg på sin ångest. 

Våld mot barn är obegripligt. Det är också det som är det allra mest fruktansvärda och obehagliga med nyheterna från Syrien. Avrättningar av hela familjer i deras hem. Det verkar inte ens cyniskt sett rationellt. Folk vars barn är hotade har ingenting att förlora.

Jag märker att mina tankar går till Dostojevski. Till Raskolnikov och till barnamordet i Bröderna Karamazov. Jag tror att dessa saker inte finns bättre genomtänkta någon annanstans.

Bokbål

Det här inlägget skulle egentligen handla om vårt lands historia största biblioteksförstörelse, nämligen Åbo brand, den som bröt ut den 4 september 1827. Den Kungliga Akademin hade nyligen flyttat in i sitt nya hus med bibliotek och allt. I biblioteket fanns förutom boksamlingarna många fina porträtt och byster, som blev rov för lågorna den natten. Handskrifter och böcker som samlats sedan grundandet 1640 förvandlades till aska. Det senaste stora tillskottet, det Hauboldska biblioteket på 8000 band, hade inte ens blivit uppackat. Endast några hundra böcker som var utlånade räddades.

Nattens hjältar var docenten Gabriel Rein och studenten Matthias Akiander, som lyckades rädda stora delar av universitetets arkiv. Maria Forsberg, piga hos akademisekreteraren, räddade för sin del konsistorieprotokoll undan elden. Jag läser med stor behållning Rainer Knapas bok Kunskapens rike. Boken har hittills väckt många tankar om Universitetsbibliotekets funktion som uttryckligen en i universitetet integrerad del för vård av samlingar och kunskap. Jag ska skriva en recension av boken i Nya Argus och hoppas då kunna spinna vidare på dessa tankar, kanske i det biblioteksnummer vi planerar för hösten.

Tanken på branden och den förlust den orsakade är upprivande. Absurt nog blev jag lika upprörd över mina svårigheter att hitta en trevlig bild av ett traditionellt midsommarbål för att illustrera detta inlägg. Naivt nog hade jag tänkt mig att jag någon allmännyttig institution som finansieras med skattemedel eller pengar donerade för dylika ändamål skulle ha erbjudit mig bilder på en levande men gammal tradition inom finskt sommarfirande. Jag skulle mer än gärna ha gett synlighet för fina projekt inom traditionsvetenskap och arkiv- och museisektorn. Eftersom de få bilder som fanns var förstörda med "vattenstämplar", kan jag inte göra det.

Det som gör mig så upprörd är uppsåtligheten i denna vandalism. Det är klart att bilderna finns kvar i arkivet, men frågan är till vilken glädje och vem det nyttar.  Liksom bibliotekens uppgift i alla tider har varit att inte bara bevara kunskap, utan också förmedla den och hålla den levande, borde det vara arkivens uppgift att hålla sina samlingar levande i den bemärkelsen att de används. Dagens digitala medier ger fantastiska möjligheter till detta.

I stället får detta inlägg illustreras av paraden på den första tidningen som utkom i Åbo efter branden. Den finns öppet tillgänglig, utan sabotage, producerad och publicerad av efterträdaren till Helsingfors Universitetsbibliotek, Nationalbiblioteket. Tack för det.

Det är inte rasism men lika illa

Som ideologi är rasismen är försvagad. Förutom att sådana teorier vetenskapligt anses helt kullkastade är de i praktiken motbevisade. I dag kan vem som helst se att det är uppväxtmiljön som är avgörande för hurdana egenskaper och värderingar människor visar i sitt beteende, inte hudfärgen.

Rasism är inte politiskt korrekt. Man har alltså varit tvungen att överge de biologiska förklaringarna till främlingshat och egoism. Men de nya orsakerna är lika förskräckliga. Samma mönster finns kvar, men i stället för att argumentera för biologisk segregation eller överhöghet, tar man till resonemang som bygger på kultur eller religion. I grunden är logiken ändå samma: blandning ("mångkultur") är av ondo, den egna kulturen är som bäst så som den är, eller möjligen var fordom under en guldålder. 

För en kulturvetare är resonemanget uppenbart absurt. Våra europeiska kulturer har inte vuxit fram i något vakuum. Till kulturens grundläggande egenskaper hör förändring och utveckling. Alla kulturer är blandningar och det är omöjligt att dra entydiga gränser mellan olika kulturer. Gränserna är ständigt föränderliga, flytande och beror på situationer och individer. Hur man gör och tänker i olika situationer beror på miljoner olika saker som delvis är olika vid varje unika situation. Att dela upp folk i vi och dem är abstraktioner och förenklingar, som inte får ha någon relevans då vi bemöter enskilda människor. Alla människor är unika och alla har ett människovärde som är lika. Allt annat är chauvinism.

Därför reser sig mina nackhår då jag hör en helsingforspolitiker i radio förklara att tiggeri bör förbjudas eftersom "det inte hör till den finska kulturen". Detta argument är ren chauvinism. Man kan förbjuda något för att det kränker eller hotar mänskliga rättigheter. Om det förekommer våld eller hot om våld mot människor, natur eller egendom. Om man är utilitaristiskt lagd kan man argumentera för att  förbjuda tiggeri som ett sätt att bekämpa människohandel eller annan brottslig verksamhet. Men man kan inte förbjuda något för att det inte hör hemma i "vår kultur". Jag är chockad. Jag trodde vi kommit längre än så. Det största problemet med rasismen var dess chauvinism. Den verkar leva kvar lika oförblommerad som förr. 

Kunskap och social demens

Med rätt stora förväntningar började jag läsa Peter Burkes nya bok A Social History of Knowledge 2. From the Encyclopédie to Wikipedia. Burke har med sina socialvetenskapligt och antropologiskt influerade kulturhistoriska metoder varit av betydelse för min syn på historieforskningen. Den mediehistoriska boken A Social History of Media. From Gutenberg to the Internet, skriven tillsammans med Asa Briggs, var en liten besvikelse för mig med sitt deskriptiva och teknikfokuserade grepp. A Social History of Knowledge når lite längre, men jag måste säga att också den känns rätt kursboksaktig, fast den klart innehåller mera analys. Båda böckerna innehåller verkligen mycket fakta och är ambitiösa vad gäller bredd.

Bokens struktur är bra och intressant. Burke går igenom olika tendenser eller aspekter på kunskapen sedan upplysningen: insamlingen, analysen, spridningen och implementeringen av kunskap. Spännande är också diskussionen om hur ny kunskap trängt undan och tvingat bort äldre kunskap och hur kunskapen sönderfallit i expertisområden. Egentligen är det kanske den sista, tredje delen av boken jag är mest besviken på: den socialhistoriska sammanfattningen, som görs i en geografisk, en sociologisk och en kronologisk tappning. På ett intressant sätt visar visserligen Burke hur den nya kunskapen fötts inom olika institutioner, men framför allt ofta genom grundandet av nya lärostolar, institutioner eller till och med helt nya forsknings- och läroanstalter. Våra gamla universitet har en dryg uppgift framför sig om de ska generera mycket ny och revolutionerande kunskap, om man beaktar detta. Det kreativa och dynamiska är inte lätt att mana fram i gamla organisationer. Eller egentligen går det inte att tvinga fram. Som det ser ut i dag verkar man inte heller ha den förståelse som skulle behövas för att skapa de fria miljöer som skulle behövas. Utvecklingen går ju snarast i motsatt riktning.

Det som jag själv upplever som väldigt intressant är frågor om sociala dimensioner och makt, inte minst i relation till den aktuella utvecklingen inom media och offentlighet. Båda dessa dimensioner förbigås enligt min mening utan egentlig analys i båda böckerna. Jag saknar alltså exempel på och analys av hur kulturella, alltså inkluderande sociala och kommunikativa, mönster de facto kraftigt påverkar hela samhällen. Att politik, naturvetenskap och ekonomi i själva verket är delområden av kultur (och humaniora) skulle just nu mer än någonsin behöva sägas rakt ut, högt och tydligt, med all auktoritet som kan uppbådas. Försvagar man humaniora, försvagar man samhället och alla kunskaper. Detta är en sak som borde vara självklar, men som tydligt förbigås i dag. Denna insikt verkar saknas till och med i den akademiska världen, där man med lätt hand tar till att skära ner i "små och improduktiva ämnen" som språkvetenskaper eller filosofi (förutom förstås de mer tekniska delarna av dessa, där man direkt kan se s.k. nytta).

Inte ens Burke kan dock låta bli att ge en känga åt dagens akademiska värld, till vars underliga produktivetsdillande han i en parentes drar en parallell till den stalinistiska femårsplaneringen av vetenskapen. Annars är hans ansats mer deskriptiv än analytisk. Kanske ett sätt att försöka förhålla sig objektiv. Ohjälpligt blir intrycket ändå att bilden är ofullständig. Efter Foucault och Bourdieu kan man inte skriva om kunskap på detta sätt, utan att bilden känns skev.

Därför måste jag också genast plocka fram Sören Halldén ypperliga bok Hur går det till inom vetenskapen? för att läsa om den. Där Peter Burke ser på vetenskapen ur ett utifrån-perspektiv med målsättningen att vara objektiv, ger sig Halldén på en hämningslös och brutal analys av den akademiska vetenskapen. Han skriver om sociala och psykologiska fenomen med en fränhet som är högst välkommen. Han pekar på vilka fruktansvärda metodiska missar som uppstår genom intellektuell lättja och det spel som bedrivs i en värld där alla ytterst är beroende av sina kollegors omdömen.  Han nagelfar akademiska värderingssystem och visar hur man ständigt förfaller till att diskutera kvantitet istället för kvalitet. "Sanningen är ibland ytterst pinsam", skriver han. Som filosof drar han mattan under både poststrukturalismen och statistiken som metod såsom den ofta används. Således får sig evidentiell vetenskap ordenligt, liksom humanisternas svamlande och kritiklösa citerande av diverse husgudar till förmån för vetenskapsteoretisk kompetens. "Många tror att intelligens innebär rationalitet i tanke och handling. Men förståndet sällskapar med personlighetens och grupplivets krafter", säger Halldén.

Frågor om status och auktoritet är minst lika aktuella idag som tidigare. Den enorma förändring som sker gällande tillgång till information och möjligheter till publicerande försätter sakkunniga i en ny situation. Detta gäller inte minst vetenskapsmän och akademiker, som tidigare i slutändan erhållit sin status av sina gelikar i det akademiska, men idag möts av dels en uppsjö glada men ibland mycket kompetenta amatörer, dels av en extern styrning som oftast är fullständigt blind för relevans, substans och kvalitet.

Innovationsdödarna

Hört under de senaste månaderna: "Jag tänker aldrig, aldrig mer söka projektfinansiering!" och "Jag tänker aldrig mer åka på någon konferens!" I båda fallen handlade det om experter inom kunskapsintensiva branscher och bärande funktioner inom kultur och vetenskap. I båda fallen var orsaken en fruktansvärd byråkrati och usla informationssystem för att hantera denna. Det är inte längre värt besväret att försöka sköta sitta arbete väl.

Är det så här vi ska ha det? Att finska experter minskar på sina de facto internationella kontakter och samarbeten på grund av att chefer,  tjänstemän och ministrar inte kan säga stopp till oduglig administration utan tvärtom sanktionerar den? Var går gränsen, minister Arhinmäki och minister Gustafsson? Var finns ledarskapet?

Varför Ora Lassila avskyr appar - och har en poäng

Det är det här med appar: "Vi gör en app, för det ska man ha!" Lite som: "Vi gör en webbsida/facebookgrupp, för det ska man ha …" Det är bara det att man kan göra så många typer av appar. Om man gör en "app" och sedan tycker att man fixat detta med tillgängliggörandet av sin data eller sina tjänster, kan det hända att man verkligen kastat pengar i brunn. Appar öppnar inga silon (det kan däremot gränssnitten de bygger på göra, i fall man arbetar smart), utan kan tvärtom förstärka dem.

Ora Lassila talade om serendipitet. Om att få informationen att flöda, att dela och om att fokusera dels på datan, dels på att presentera den på ett sätt som passar människor (vilket paradoxalt betyder att presentera den så att den passar maskiner). Han talade om betydelsen av att länka till externa data. Han talade om tolerans, om informationsresurser, datascheman och ontologier som deskriptiva modeller av världen i sina kontextuella ramar, snarare än en normativa, preskriptiva direktiv. Han har en poäng: eftersom all data härrör sig ur tolkningar är det ändamålsenligt att låta kontexterna och deras mångfald återspeglas i informationssystemen. Annars sitter vi med en så abstrakt och stel modell att den inte mer har något alls att göra med verkligheten. Men det är ibland en hård nöt att knäcka för proffsen, detta med tolerans och mångfald vid beskrivningen av världen. Man är van att försöka avveckla alla anomalier och normalisera information så mycket som möjligt för att få systemen att fungera. Systeminternt är det ok, men talar vi internet är det fåfängt.

Det som är viktigt enligt Lassila är att göra mappningar och arbeta med identitet (identifikatorer, URI). Och att tänka på proveniens. För övrigt såg han en ljusglimt i html5. Det blir kanske ett sätt att frångå de ogenomträngliga apparna, som lätt bara låser in data i hemliga format.

På konferensen talade i dag utöver Ora Lassila också Nick Poole, som alltid är lika inspirerande. Han talar med en sådan övertygelse om vikten av att kulturarvsorganisationerna ändrar sin syn på sig själva, sina uppgifter och öppnar sig mot omvärlden, att han är omöjlig att stå emot. Om inte organisationerna själva visar vilka enorma mängder kunskap de besitter och hur viktig den är kommer de att bli helt marginaliserade. Vilken vore lite synd med tanke på världen, så där i allmänhet.

Länkad kulturarvsdata

I dag hann jag tyvärr delta bara i en session på Cidoc-konferensen. Den handlade om att öppna och länka data i museivärlden. På grund av dels mångfalden, dels bristen på scheman och ontologier beslöt jag mig för att pejla läget, med tanke på Pondus. Jag kunde konstatera att vi faktiskt lyckats ganska väl med att plocka fram de relevanta resurserna. Pondus är definitivt på rätt spår. DBPedia, SPARQL, rdf, VIAF och Geonamnes, allt rätt. Den som vill veta mer kan bekanta sig med Ponduswikin.

Det suckades en del över det manuella eller halvmanuella arbete som krävs för länkningen. Jag framförde den kätterska tanken att låta användarna bekräfta och länka relationer. Hoppas jag sådde ett frö hos någon.

Vad är en begreppsmodell?

Inför den CIDOC-konferens som börjar i dag i Helsingfors, möttes en del arkivfolk från framför allt Finland och Sverige i går på Designmuseet. Närvarande var också Martin Doerr och Mika Nyman som är centrala vid utvecklandet av den avancerade begreppsmodellen CIDOC CRM, som utvecklats inom museivärlden och redan importerats på teoretisk nivå till biblioteksvärlden. Inom arkivsektorn har arbetet framskridit långsammare. Varför det vore viktigt på ett allmänt plan har jag skrivit om tidigare.

Då man lagrar information i en databas, är denna information alltid i praktiken utsagor om olika förhållanden verkligheten. Då arbetar man på vad Doerr kallar på en epistemologisk nivå. Problemet är att språket och hur vi uttrycker saker ofta innehåller en hel del information som vi är omedvetna om och databasstrukterna blir ofta felaktiga om man inte riktigt på djupet analyserar vad det är man man vill säga.

Inom arkivverket i Finland planerar man just nu inför en nytt katalogiseringssystem varför detta möte och samarbete kommer synnerligen lägligt. En intressant fråga är nämligen enligt mig huruvida arkivdatabasers dåliga sökbarhet hänger samman med det process- och funktionstänkande och den syn på arkiv som ligger som grund. Jaana Kilkki berättade om hur man hittills inom AHAA-projektet modellerat arkivstrukturen. Man följer den traditionella synen på arkivet i den meningen, att arkivfunktionen står för den kontextuella informationen: ett dokument i arkivet får sin förklaring genom sitt sammanhang: vilken person det hör ihop med, vilka organisationer och vilken tidsperiod.  Själva innehållet är irrelevant för arkivet.

Problemet är, vilket Peder Andrén påpekade, att innehållet inte alls är irrelevant för användaren, utan tvärtom det som är av intresse. Man menade att man i själva verket borde se objektet som det som innehållet handlar om, och själva dokumentet som metadata eller information om objektet - som alltså är "verkliga saker ute i den verkliga världen". Detta accepterades ändå inte av Martin Doerr. Nu har vi i denna diskussion, som ni märker, kommit på en ganska abstrakt och filosofisk nivå, en ontologisk nivå. Det är bra, för då har vi förutsättningar att lämna de olika sektorernas epistem bakom oss. CIDOC CRM är just en modell för detta, ett sätt att byta kontext för modellerna och på detta sätt avslöja dolda antaganden i hur man beskriver världen i sina informationssystem.

CIDOC CRM är en ontologi, en begreppsmodell, med hjälp av vilken man kan beskriva olika förhållanden. Det är också det som skiljer den från ämnesordsontologier av typen Allso, som innehåller mycket begränsade beskrivningar av hur de olika begreppen förhåller sig till varandra: de kan vara över- eller underklasser eller relaterade i horisontell riktning, och that's it. Doerr är också helt ointresserad av "ämnesord", som förstås fungerar som etiketter och sökhjälp, men i praktiken är rätt slumpmässiga åsikter om vad förtecknaren anser ha något att göra med saken. I den meningen är alltså AHAA och CIDOC eniga.

Det fina med CIDOC CRM är att det är en mycket rik och samtidigt enkel och heltäckande modell för att beskriva relationer mellan olika saker. Man kan exempelvis beskriva att något faktiskt har sitt ursprung i något annat, att någon skapat, förändrat eller förstört det och inte helt irrelevant - vilken av de två entiteterna haft effekt på den andra. (Som exempel brukar jag ta satsen "Person 1 OCH  mord OCH Person 2" som inte är särdeles informativ gällande slutresultatet). Det hela gör att händelser blir centrala i modellen. Som museimodell beskriver den endast saker som hänt, som man har (mer eller mindre) bevis för. Problemet är att man inom arkiven ofta utgår från processer, som ohjälpligt innehåller intentioner och målsättningar som inte har hänt. Detta faller utanför hela ontologin. Det kan läggas till, kanske, men då ändras definitionen för själva ontologin.

Frågan är egentligen alltså vad det är man beskriver i en arkivförteckning? Är det ett dokument - eller eventuellt den händelse som lett fram till att dokumentet uppstått - och vad är då själva dokumentet? Och då det är en process som ligger bakom, hur beskriver man den?

Det är ytterst viktigt att man gör en grundlig och fördomsfri analys av den information man har om arkivdokument: vilken typ av information är det egentligen? För att man ska kunna åstadkomma ett system som kan frigöras från arkivens dolda kunskap och tankestrukturer och vara användbart och intelligent bör man våga tänka friskt och modigt. Själva informationssystemet, det verktyg som arkivpersonalen sedan arbetar med, kan förstås till det yttre likna de traditionella katalogerna, möjligen med några mindre tillägg. För egentligen handlar det bara om att faktiskt beskriva all den kunskap man har explicit in i själva systemet. En del av denna kunskap handlar om, som Martin Doerr sade, det faktum att det egentligen finns åtminstone fyra olika typer av arkiv. I dag har vi tekniskt möjlighet att enkelt beakta denna mångfald i stället för att av språket luras att tvinga in alla i samma modell.

Uppdatering: ett projekt att bekanta sig med för arkivfolk!

Nya Argus fick pris

Jag blev så glad! Yasmin Nyqvist och Trygve Söderling är så duktiga och redaktionen är ett fantastiskt fint och inspirerande sammanhang. Jag bara måste citera den enväldiga juryns (Helena Ranta) prismotivering:

Nya Argus tilltalade mig direkt genom sitt utseende. Någonting nytt, någonting gammalt och någonting lånat. Typografi och layout gjorde det lätt att läsa tidskriften. Tidskriftens innehåll är en lyckad blandning av historia, multikultur och politik, både på ett nationellt och på ett internationellt plan. Nya Argus erbjuder också de läsare som i likhet med mig har ont om tid ett utomordentligt tvärsnitt av den pågående debatten.

Till min glädje fanns det flera bekanta namn bland skribenterna. Birgitta Ulfssons handskrivna minnesteckning över Bo Carpelan, en av mina favoritdiktare, har särskilt stannat i mitt minne.
Att få bekanta sig med de tidskrifter som deltog i tävlingen gav mig en bättre insikt än tidigare i vilken rikedom tvåspråkigheten innebär och vilken betydelse den har för vårt land. Samtidigt är den också ett uttryck för den livskraftiga finlandssvenska kulturen.

Valet av segraren var ett val mellan två jämnstarka "tävlande". Må det förbli en hemlighet vilken den andra var.

Konsten at lefwa under vatn

Sjuttonhundratalet var en epok av teknologisk utveckling i Sverige. Den 1734 utkomna Konsten at lefva under vatn eller En kort beskrifning om de påfunder, machiner och redskap hwarpå dykeri- och bärgnigs-societetens [!] privilegier äro grundade, hwarmed de anstält profwen under twenne riks-dagar för Sweriges rikes högl. ständers herrar deputerade, framstält af Mårten Triewald var en av seklets bästsäljare inom vetenskapen, men det var också ett verk som man kunde ha praktisk nytta av. Triewald var läst också på Sveaborg, men exakt hur stort inflytande hans tankar hade där, vet jag inte ännu. Men det kanske vi får veta småningom.

I går hade jag det stora nöjet att igen delta i ett seminarium för det stora Sveaborgsprojektet, som jag på något sätt är löst kopplad till som frivillig konsult och handledare. Projektet har sedan starten 2010 uppnått en imponerande bredd. Småningom har det vuxit fram ett nytt gäng 1700-talsforskare vid institutionen. När många av den föregående generationen, under mentorerna Klinge och Knapas, disputerat och Klinge gick i pension, var vi ett tag oroliga över framtiden för denna forskning. Men docent och universitetslektor Panu Pulma har tagit upp tråden och tillsammans med Seppo Aalto (som nyss utkom med den fantastiska Helsingfors stads äldsta historia) och den framgångsrika ekonomihistorikern Markku Kuisma. Saken blir inte sämre av att det finns mycket duktiga postdoc-forskare och doktorander inkopplade. Nästan utmattande duktiga, måste man säga. Jag blev alldeles matt av bara att höra vilka alla artiklar, föredrag och konferenspapper som kommit eller är på kommande.

Det allra roligaste är ju att det är så ny och fin forskning. Temat för hela projektet är hur det stora fästningsbygget påverkade omvärlden, inte minst Helsingfors. Gränssnittet mellan det militära och civilsamhället, med dess juridiska, sociala och ekonomiska konsekvenser står i fokus. Hur försörjde man ett så stort manskap under fredstid (detta verkar ingen ha tittat närmare på, faktiskt), hur påverkades borgarna i staden, var och hur skaffade fästningsbygget allt materiel som behövdes? Vart gick pengarna? Hur påverkades jordägandet och jordbruket?  Vilka tekniska innovationer uppstod, importerades eller spreds via Sveaborg? Vilken betydelse fick fästningen i inrikes och utrikespolitiken i Sverige? Källmaterialet är enormt och utspritt i många länder och de olika forskarnas undersökningar stöder varandra på intressanta sätt.

En av frågorna som naturligt kom upp under diskussionerna igår var förhållandet mellan kvantitativ och kvalitativ forskning. Det finns nämligen massor av siffror och statistik som man kan och också bör försöka sammanställa och analysera. Samtidigt är de källkritiska problemen uppenbara. Man måste akta sig för att, med min nuvarande husguds Sören Halldéns ord, "ersätta väsentlighet med exakthet".  Vilket inte minst beror på att den exakthet siffror ger känslan av ändå är falsk och bilden av verkligheten är skev. Alltid. Den bara ett underlag för den egentliga forskningen och värdelös som sådan, som Pulma sade igår. Det intressanta och värdefulla är den kvalitativa diskussionen, inte minst frågan varför?

Samtidigt är det ett drygt jobb att ta fram och bearbeta dessa källmaterial. Dessutom är det viktigt att det görs kompetent och insiktsfullt. Jag ser fram emot ett mycket intressant år på denna front!

Bilden kommer från Upplandsmuseet och visar ett svenskt sällskapsspel. Den är licenserad med CC-BY-NC-ND 3.0

Sjukvårdsfrågor och kommunstruktur

Jag blev riktig ordentligt upprörd, då jag hörde att man planerar att utvidga kommunernas ansvar inom sjukvården. Ett säkert sätt att smyga över kostnader på kommunerna och öka regionala skillnader ytterligare. Och grunden för allt är "axiomet" om att: "Social- och hälsovården bör i fortsättningen ordnas inom tillräckligt stora helheter. Annars kan inte den offentliga social- och hälsovårdens framtid tryggas."

Det är helt otroligt att man är färdig att offra närdemokrati och delaktighet för en så dåligt underbyggd truism. Att vi skrotar den struktur av otaliga vanliga människor som för små ersättningar arbetar i kommunernas förtroendeorgan, där de bidrar med sin expertis och lokalkännedom och samtidigt knyter kommuninvånarna nära beslutsfattandet och gör dem delaktiga i vad som sker? På grund av att vi i tiden av historiska skäl byggt upp vår sjukvård inom den kommunala sektorn?

Detta kommer utan tvekan att användas som utpressningsmetod då man ställer upp kriterierna för "sunda kommuner". Det är brist på personal inom den offentliga sektorn, men jag är inte alls övertygad om att folk hellre har en större organisation som kräver mer administration och byråkrati som arbetsgivare. Dessutom beaktar man inte de långvariga effekterna av psykologiskt och socialt trygga vårdmiljöer för dem som får vård. Större enheter ger inte större effektivitet för en läkare eller sjuksköterska. Det tar fortfarande lika länge att sköta en patient.

I dagens system finns dessutom det uppenbart absurda draget att man anser att en läkare inte under några som helst omständigheter ska behöva vänta på en patient en enda minut (dvs köer och förseningar är legio och avsiktliga), medan det är fullständigt okej att samma läkare kan sätta upp till tiotals procent av sin arbetstid på att söka och spara information i olika informationssystem. Systemet är viktigare än människa helt enkelt. Borde inte läkaren ha en assistent att sköta det i stället? Borde inte denna tid läggas på kontakt med patienterna, eller i värsta fall om inga patienter står i kö, på att umgås med kolleger eller sätta sig in i aktuella medicinska frågor?

Har man glömt varför vi har hälso- och sjukvård eller varför vi har kommuner? Har man inte förstått att folket också sagt, upprepade gånger, att man är villig att betala för dessa? Målsättningen kan inte alltid vara att rationalisera, effektivera och i praktiken köra ner dessa verksamheter som har ett egenvärde. Vi vill ju ha dem!

Kursen slutslut

Efter diverse egna deadlines och studentdimission hann jag äntligen sammanställa resultaten för årets kurs Digitalkultur i humaniora. Många bloggar var riktigt fina. Det som var för mig överraskande var skillnaden mellan prestation bland dem som skrev essä vs dem som skrev tent. Medan essäerna ofta höll hög nivå, var tentsvaren som baserade sig på litteratur av Luke Tredinnick, Peter Shillingsburg, Clay Shirkey och Charles Leadbeater (man skulle välja en bok av de två föregående och en av de två senare) rent ut sagt bedrövliga. Vårens studietrötthet syntes alltså i tentläsningen men inte i essäskrivandet. Är faktiskt förmågan att analytiskt ta till sig monografier så svag bland dagens studenter?

Jag som trodde att textkritik stod högt på agendan i studentskrivningar och inträdesprov nu för tiden! Eller är det så att man bara ska läsa och analysera korta snuttar och artiklar, att större teoretiska resonemang är för svåra att begripa och hantera? I så fall är det nog högst oroande med tanke på vilken funktion dagens historiker och humanister borde ha, vilka färdigheter de borde bidra med i samhällsdebatten. Nu var ju en stor del av studenterna förstås rätt i början av sina studier, och man kan väl hoppas de lär sig greppa mer komplicerade teoretiska och analytiska resonemang. För svåra eller tunglästa kan man ju inte ens påstå att någon av dessa böcker är, i synnerhet Clay Shirky och Charles Leadbeater är ju så underhållande och lättlästa att jag nästa drog mig för att välja dem som tentlitteratur!

Vad jag hade velat läsa hade varit dels en text som klart visade att det fanns förståelse för tentbokens författares ansats och epistem eller världsåskådning, dels klart strukturerade analyser av olika avsnitt i innehållet. I synnerhet det senare verkade övermäktigt i många fall: att förstå struktur och resonemang i en bok och urskilja vad som är argument i ett resonemang och hur man byggt upp de olika argumenten. Nu fanns det många gånger ingen förmåga att skilja på olika nivåer i texten. Vetenskaplig kritik, kort sagt, behöver tränas upp också för större textmassor.

Pedagogiskt är ju detta sannerligen en utmaning och jag velar lite över hur jag ska göra nästa år. Jag skulle väldigt gärna vilja att studenterna skulle läsa och ta till sig litteraturen, men jag undrar om det inte lär sig mer genom att skriva essä.