Anno 2012

Jag hörde att man måste skriva en sammanfattning av det gångna året i sin blogg. Lyckligtvis behöver ingen läsa den, men jag fullgör härmed min plikt.

Professionellt var detta mitt första hela verksamhetsår som arkivchef på Brages Pressarkiv. Under året lanserades två nätverk/projekt Pondus och Inkludera Flera. Dessutom inledde vi viktiga samarbeten med andra aktörer gällande arkivering och långsiktigt bevarande av tryckfiler inför nästa års projekt, Presstanda. Mycket glad är jag också för #m12i-seminariet, som lyckades väl trots alla äventyr. Mer om verksamhetsåret kan man läsa i Pressarkivets blogg.

Jag hade också nöjet att göra comeback på Uni då jag höll min kurs Digitalkultur inom humaniora. Undervisning är både otroligt roligt och mycket svårt, tycker jag. Jag lärde mig själv en hel del som jag har nytta av. Chefsjobb, föräldraskap och undervisning har sina gemensamma utmaningar många gånger, fast de också är mycket olika. Men alla gånger handlar det om att motivera och stöda. Och i alla dessa värv måste man också våga ta egna misslyckanden och motgångar, samtidigt som man inte prutar på ambitionerna.

Förutom i min blogg har jag fått skriva i en vänbok till Panu Pulma, vilket vara en rolig omväxling, även om jag själv känner som att min 1700-talsådra lite rostat. Jag har helt enkelt inte haft tid och möjlighet att syssla med historisk forskning; arkivchefsjobbet, undervisningen och projekten har tagit för mycket tid och energi. Sjuttonhundratalsforskningen hänger lyckligtvis verkligen inte på min insats, vilket är skönt att se. Sveaborgsprojektet är helt enkelt fantastiskt. Under året fick vi också Henrik-databasen lite framåt, trots att vi inte ännu publicerat Åbomaterial, som borde bli klarat nästa vår. För övrigt har jag skrivit kolumner i FAILI, varit med om att göra Nya Argus biblioteksnummer och hållit en presentation på Nordiska arkivdagarna. Mycket spännande har det också varit att följa med tillkomsten av det första finska historiska bloggpriset, planeringen av det nationella digitala långsiktiga bevarandet, utvecklingen vid Riksarkivets AHAA-projekt och på ett ännu lite större avstånd de efterlängtade besluten kring de nationella ontologierna.

Under året har jag i familjekretsen kunnat glädas över barnens framgångar, men också sörjt bortgången av Lars Lundkvist. Den kalla sommaren gjorde att semestern inte rikigt blev så avkopplande man hoppats. Hösten präglades av ett hårt kampanjarbete och kommunalpolitik, där jag inte direkt själv varit så aktiv, men nog följt med på nära håll. Jag är verkligen imponerad av det omfattande och osjälviska arbete som gjordes och görs av så många människor. Mina egna små insatser har jag främst gjort som ny ordförande i Sjundeå Marthaförening.  Tack vare extremt aktiva och duktiga marthor, inte minst unga sådana, genomfördes under året fina projekt i Sjundeå.

Under året har jag också blivit riktigt besviken och förvånad några gånger. Väldigt ledsen faktiskt, över oginhet och högmod jag stött på, lyckligtvis inte i avgörande saker. Sådant hör väl livet till. Jag har också fått mycket stöd från för mig viktiga personer och instanser. Det gör ju att jag gärna vill och orkar kämpa vidare. Med fötterna stadigt en meter ovanför marken får man räkna med att ta både bakslag och framgångar med jämnmod. Jag kan knappast göra mer än mitt bästa och jag försöker att inte heller ställa orealistiska mål. Att driva på utveckling av både verksamheter och mig själv trivs jag med. Under nästa år ska jag i alla fall inte lansera några nya projekt. Tror jag.

Digital humaniora - kursförberedelser

Nu sitter jag igen med min grundkurs i digital humaniora. Den börjar i mitten av januari och denna gång har jag två föreläsningar i veckan, vilket innebär att jag borde förbereda mig långt nu under julen. Nu tänkte jag helt skippa tenten och i stället ställa högre krav på uppgifterna under kursens gång. Och också ge flitigt med individuell respons under kursen. För att tvinga mig själv att utkristallisera mina pedagogiska målsättningar har jag gett varje föreläsning några explicita frågor som studenterna ska kunna svara på efteråt. Tänkte att jag inte släpper ut dem, innan de kan svara ...

Några revideringar har jag gjort i innehållet, bland annat har jag skippat informationssökningen och helt gjort om avsnittet om databaser. Dessa två föreläsningar fyllde inte alls sin funktion förra året, märkte jag. Som förut bli början asteoretisk och sedan blir det allt mer praktiskt och konkret. Här är mina frågor för i år:

1. Humanisten och datorn. Vad är digital humaniora och varför är det viktigt?
2. Vad är information, kunskap och kommunikation? Vilken betydelse har mediet - och vad är betydelse?
3. Hur har den tekniska utvecklingen gått till och hur har den påverkat samhället?
4.Vad är viktigt att veta om man tänker digitalisera text eller vill använda digitaliserad text i forskning?
5. Vad är viktigt att veta då man använder eller skapar digitala audiovisuella material?
6. Vad är det för skillnad på digitaliserade och digitalbaserade material? Hur kan man bevara digitala material för eftervärlden och hur kan man kontrollera autenticiteten hos digitala material?
7. Informationsstrukturer och strukturerad data - vad är det och hur jobbar man med dem? Vad är metadata och ontologier?
8. Text i digital form inbjuder till användning av kvantitativa metoder (computational turn) också inom humaniora. Vad kan man göra och vilka metodiska utmaningar finns?
9. Tredimensionella modeller och kartor erbjuder också möjigheter för humanister. Hur kan historiker använda sig av dessa metoder och vilka metodiska utmaningar uppstår?
10. Hur gör man rent praktiskt när man vill använda ett digitalt material som källa? Hur gör man källkritik och hur hänvisar man?
11. Hur kommunicerar man sin kunskap på ett effektivt sätt?
12. Hur skapar man en webbprofil? Hur kan man få tyngd för vetenskapliga resultat när alla kan publicera sig fritt?

Den goda viljan

Min extremlångsamma läsning av Understanding Digital Humanities fortsätter. Den tröga läsningen beror inte på att boken skulle vara svårläst eller ointressant. Tvärtom. Det har helt enkelt berott på att läsande överlag har varit något jag haft lite tid och energi för de senaste veckorna, då höstens arbete, virusar och mörker tagit ut sin rätt. Lyckligtvis ser julen ut att bli lugn och skön. Till och med ett litet jullov vågar jag mig på i år. Vilket klart är en förutsättning för att vårterminen ska bli nånting alls.

Nästan varje text i boken har gett mig något att bita i. Nu senast var det Melissa Terras text som på ett verkligen bra sätt beskrev humanioras utsatta läge i Storbritanniens hårda, nästan bildningsfientliga politiska och ekonomiska atmosfär. Humaniora är utsatt och i Storbritannien har man visat vägen för hur nedskärningar drabbar den del av universiteten som, trots att de utgör grunden för all kunskap, har svårast att hävda sin nödvändighet och "nytta".

I Finland har ett hårresande exempel utgjorts av Åbo Akademi, som av för utomstående svårbegripliga skäl verkar ha drabbats mycket hårt av svåra ekonomiska problem. Humanistisk bildningsmässig bredd, spetskunnande eller grundforskning verkar inte vara lika mycket värda som enskilda områden inom vilka man enkelt kan peka på ekonomiska "resultat".  Är det bara litenheten som gör ÅA särskilt sårbart eller är det frågan om något annat? I alla fall illustreras idiotin i resultattänkandet perfekt genom hyreshöjningarna, som gör att verksamheten blir lidande. Och mindre effektiv. Hur länge kan dylikt accepteras? Sorglustigt är det ju att man i en svensk utredning tydligen kommit till att man borde freda universiteten från för mycket extern inblandning och nyttopiskande för att säkra forskningens kvalitet.

Jag skrev själv en text om nyttan av arkiv i senaste Faili (kolumnen är på svenska, men texten finns tyvärr inte på webben, däremot en intressant ledare av Osmo Palonen, nr 4/12, på finska, dock). I grunden rör detta samma frågor: vilken är nyttan av humaniora och hur ska vi kunna kommunicera den? Delvis handlar det om ett egenvärde: kulturen är en del av vår identitet och har en viktig funktion som skapare av gemenskap i samhället och som grund för delade värderingar som gör att ett samhälle över huvudtaget kan fungera. Som att vi till exempel har något som vi kallar demokrati eller finsk litteratur eller en historia osv som vi kan relatera till.  Men det finns också många indirekta värden och indirekt nytta av humaniora. Ofta sammanfattas dessa i politiska dokument med några floskler om "bildning" och "kreativitet" (eller ännu värre: "innovation") som förutsättningar för ekonomiskt och annat välmående. Tyvärr stannar sedan resonemanget många gånger där.

En stor del av problemet, eller snarare lösningen, som jag tycker Terras sätter fingret på, är samarbete och öppenhet. Humanister kan inte vidhålla den traditionella professionella auktoriteten och självtillräckligheten som präglar en del kretsar.  Världen har förändrats. Humaniora gäller också alla. Kultur har alla, den tillhör alla. Trots att "alla inte förstår hur svår och krävande humanistisk forskning är". Samma problematik lyfter bland andra Jonas Tana fram, då han skriver om bibliotek och bibliotekarier i Nya Argus biblioteksnummer. Det funkar liksom inte att bibliotekarierna sitter på sitt bibliotek och säger att det är förskräckligt att folk söker information på "fel" sätt eller på "fel" ställen (dvs inte kommer till biblioteket, utan googlar).  På samma sätt kan inte heller humanister förvänta sig att de besitter den enda rätta sanningen och metoden och högmodigt avfärda "dilettanter". En sådan illusion om akademiskt tolkningsföreträde leder käpprakt till humanioras undergång.

På många sätt har man inom biblioteksvärlden tampats med dessa frågor tidigare än inom arkiv eller universitetsvärlden. Bibliotekarier har från början vanligen varit samhällstillvända och pragmatiska idealister. Man har länge fokuserat på hur man kan bidra till samhällets och individers välmående. I min text i Faili visade jag på hur man kunde utnyttja detta ansats inom arkiv. Men när jag läser Terras, inser jag att det samma gäller också forskare. Därför kanske vi kunde ha något att lära oss av hur man resonerar inom bibliotek i dag. I biblioteksvärlden har USA länge varit ett föregångsland och i de rådande ekonomiskt kärva tiderna har man också där fått fundera på hur man kan definiera sig och sin uppgift, "nyttan".

I USA pågår en diskussion om vad man ska kalla bibliotekets "kunder". User, patron, customer ...?Dessa begrepp anses avspegla hela verksamhetsideologin på ett avgörande sätt. I Finland räknar vi "fysiska besök" och lån i statistiken. Jag har för mig att man oftast hänvisar till "kunder" eller "låntagare" då man vänder sig till människor som använder bibliotekets tjänster på sätt eller annat. Låntagare måste anses något föråldrat i dag. Jag tror också införandet av begreppet "kund" har stött på mer eller mindre motstånd inom hela den offentliga sektorn.  I USA har man fört fram samfundsmedlemmar ((community) member), som ett alternativ. Själv anser jag det vara en fruktbar ansats. Detsamma kunde med fördel utsträckas till universiteten, där man dels har den egna akademiska gemenskapen - som tidigare gärna begränsats till den egna disciplinen som en klubb av inbördes beundran - men nu som Terras visar måste vidgas åtminstone delvis. Men dessutom kunde forskarna och de akademiska pedagogerna seriöst reflektera över vad de har att ge samhället, som de är en del av, i en öppen dialog utan von oben-attityder. Många akademiker är på god väg, men ännu borde man som helhet och på strategiskt plan fundera över på vilket sätt det akademiska samfundet utgör en del av det övriga samhället, och hur man kunde skapa så stora kontaktytor som möjligt mellan i synnerhet humanister och det övriga samhället. Det handlar både om attityder och kutymer inom universiteten.

Om kränkthet

Reflekterade i morse när jag läste Hbl över formuleringar i juttun om sociala medier och nätmobbning. Heini Varjonen på IRC-galleria säger: "Oftast är det ändå inte frågan om mobbning, det kan till exempel handla om att någon som gillar Justin Bieber blir sårad över att att någon säger att han är en urusel sångare." Varjonen har antagligen använt det finska ordet "loukkaantua", ordagrannt sårad. På finska finns inget ord för att bli kränkt. Skogberg har valt ordet sårad, medan man i en rikssvensk text nästan hade förväntat sig ordet kränkt. I Sverige har en hel enorm diskurs vuxit upp kring kränkthet, yttrandefrihet och politisk korrekthet. Även om man också i Finland gjort halvdana försök att få igång en likadan indignerad debatt har det inte riktigt lyckats. Antagligen för att vårt land just nu i många avseenden på många håll är en enhetskultur utan riktiga kulturmöten, men också för att själva ordet kränkning saknas. Vi har inte heller en likadan retorisk tradition kring rättigheter.

En snabb twittergallup gav vid handen att folk tycker att kränkt är betydligt mycket starkare än sårad. Skillnaden är förstås den att kränkning också är en juridisk term; det kan vara ett brott mot någons rättigheter eller värdighet (dignity). Är man kränkt har man inte bemötts med den respekt man förväntar sig. I lagen används ordet exempelvis om att "på ett integritetskränkande sätt iakttar eller avbildar en person som vistas i en sådan byggnad eller lokal eller på ett sådant omgärdat gårdsområde som avses i 3 § och dit allmänheten inte äger tillträde" eller i texten om brott mot trosfrid: "offentligt hädar Gud eller i kränkande syfte offentligen smädar eller skymfar något som annars hålls heligt inom en kyrka eller ett trossamfund som avses i religionsfrihetslagen ...". Mattias Åsvik formulerade det bra på twitter:  "Så här tänker jag. Man sårar känslor och kränker integritet." Typiskt för den rikssvenska diskussionen är att alla människor har rätt till väldigt mycket och om man inte får det man förväntar sig har man rätt att bli kränkt. Något som är ganska främmande för många finnar. Kränktheten är kanske inte ens en känsla, såsom Bertil Rolf påstår, utan möjligen bara att man blir indignerad, upprörd.

Skillnaden mellan att känna sig kränkt och att känna sig sårad är nämligen också en subjektiv, känslomässig skillnad. Den kränkta är (möjligen) upprörd eller arg, medan den sårade är ledsen. Här är kanske pudelns kärna: den kränktas värdighet har sårats av förolämpning, skymf eller intrång, medan den sårade "bara" reagerar emotionellt med att bli ledsen. Den sårade sörjer inte sin heder eller sin stolthet eller brist på respekt, utan brist på förståelse och medkänsla. Därför tycker jag själv bättre om det tankesättet, det är mer ödmjukt och medmänskligt.

Skola och IKT

I dagens Pappershusis fanns ett uppslag om IT i skolan. I Pedersöre gymnasium har man liksom i en del andra skolor delat ut iPads i skolan. Det finns en hel del material som funkar bra på läsplatta, även om de inte är särskilt skrivvänliga. I Sverige används till och med en särskild hashtag på twitter #paddagogik för att diskutera användningen av detta verktyg i undervisningen. Eleverna i Pedersöre verkar nöjda med sin nya pryl.

Själv är jag lite skeptisk till om det faktiskt är detta man ska satsa resurser på.  Skolan blir kanske "digitalare" av att man jobbar med en pekdator och mera med exempelvis video och bild. Men höjer det kompetensen hos eleverna? Tveksamt.

Så här står det om IKT på lärarsajten KänGuru:

Förståelse för logiken kring hur informations- och kommunikationsteknik används och fungerar skapar en grund för användning av datateknik i undervisningen och lärandet. Utgångspunkten för att eleverna ska tillägna sig grundläggande färdigheter är att de på riktigt förstår funktionsprinciperna och de olika arbetsmomenten när de använder data- och verktygsprogram. Endast då kan läraren handleda eleverna på den nivå som behövs.

I praktiken gäller det enligt sajten:

Grundläggande färdigheter i informations- och kommunikationsteknik består av följande färdigheter:

• Förmåga att förstå användargränssnittet – kunna uppfatta de olika delarna av skärmen 
• Förmåga att förstå den allmänna program- och användningslogiken 
• Förmåga att använda slutlednings- och problemlösningsstrategier 
• Förmåga att använda instruktioner och handböcker som hjälp

Vilka av dessa som man inte lära sig på egenhand, lär man sig genom att använda iPad i skolan? Enligt mig inget. Användbarheten, i synnerhet på iPad är verkligen inte den stora tröskelfrågan idag. Jag hade i går tillfälle att intervjua en elev i en skola i huvudstadsregionen som berättade att de har två timmar obligatorisk it-undervisning. Excel hade hon aldrig hört om i skolan. Det gjorde mig rätt beklämd.

Jag anser att man egentligen borde ta något helt annat som utgångspunkt. Utgående från Mozillastiftelsens white paper i ämnet kunde man i stället tänka så här kring vad man behöver kunna i ett informationssamhälle:

• Att söka och använda information
• Att skapa information
• Att samarbeta
• Att skydda sig och sin information

För varje del bör man till möjliga delar lära sig dessa gällande den egna hårdskivan, lokala nätverk och molnet/webben. Vad barnen behöver förstå? Hur filer är arrangerade i systemet på en dator, hur de lagras, att använda olika vyer exvis trädstruktur, vad det olika värdena betyder i listvyn (filformat, storlek, datum) ikoner etc, att man kan ordna dem, hur man söker, flyttar, kopierar, vad är en alias, “spara som “ bestäm var du sparar, etc. Skillnad mellan egen hårdskiva, server, ftp, molnservers, webb. Vissa allmänna saker som är “ren IT” borde ingå varje år i skolan, men många mjukvaror och informationshantering kunde man lära sig i samband med ämnesstudier. Dessutom borde barnen lära sig maskinskrivning. Därför tycker jag man borde satsa på bärbara datorer eller bordsdatorer hellre än på pekdatorer. IT borde ju rimligtvis vara en integrerad del av undervisningen, men det förutsätter att en majoritet av lärarna är bekväma med att använda IT i undervisningen och inte minst att eleverna får jobba med olika verktyg och göra arbeten som infografik, video, webbsidor, presentationer, databaser osv. Dessutom om man i huvudsak går tillväga på detta sätt blir själva IT-biten en sorts problembaserat lärande. Som sig bör i detta fall.

En viktig sak tycker jag är att läraren inte behöver kunna allt. Eleverna kan lära varandra. Man kan ge eleverna ett verktyg: gapminder, prezi, seamonkey, excel - de kan lär sig genom att testa, och kan sedan lära sina kompisar och läraren vad de hittat på … “Wow, hur gjorde ni detta?”.  Det borde också finnas “ambulerande” skolinformatiker som kunde gästspela i undervisningsgrupperna och svara på frågor under dylika projekt. Detta är sådant jag tycker (skol)bibliotekarier borde syssla med, hjälpa med informationssökning och -hantering i själva arbetsprocesserna. Vilket förstås förutsätter att vi har utbildade informatiker i skolorna. Till att börja med kanske man kan arrangera så att de mest webbkunniga lärarna kunde få sätta lite av sin arbetstid på sådant om man inte får stöd från (skol)bibliotek?

Det känns rätt oroande att man prackar iPads (som är allt annat än öppen programvara) på skolorna, i stället för att fundera över själva IT-kompetensen. Att dela ut senaste teknik är inte en lösning, utan kan tvärtom försena att man tar i det viktiga kompetensfrågorna.

Bibliotekarien är död - länge leve bibliotekarien!

Äntligen, äntligen är Nya Argus bibliotekstemanummer klart. Det har varit otroligt spännande att jobba med detta nummer, bara kolla i innehållsförteckningen vad som finns om ämnet och vem som skrivit:

Mikael Böök: Några allmänna reflektioner om biblioteket ◆ Sunniva Drake: Biblioteket i dagens värld: ­exemplet Entresse ◆ Jonas Tana: Bibliotekarien – den felande länken mellan information och användare? ◆ Päivi Jokitalo: E-böcker och bibliotek: vad finns för låntagarna? ◆ John Augustsson: E-böcker och bibliotek i Sverige ◆ Anders Ericson: Noreg: Nasjonalbibliotekets digitalisering møter ikkje e-bokbehovet ◆ Rainer Knapas: Ur bibliotekets nyare historia ◆ Annikki Roos: Tankar kring vetenskapligt arbete och bibliotek

---

Panoptik / Jessica Parland-von Essen: Om hur kunskapen reducerades till information ◆ Trygve Söderling: Varken alarmist eller hajpare

Ok, det är sannolikt branschfolk som får mest ut av denna lista, men min poäng är att detta är ytterst viktiga och intressanta frågor på både kulturell och politisk nivå. Vi har inte råd att förpassa dessa frågor till branschinternt käbbel, utan detta handlar om saker som på ett djupgående sätt påverkar oss och vår framtid.

Här ett utdrag ur min inledande kommentar:

Journalistiken och tidningarna har en central roll i vårt demokratiska system. Vi behöver någon form av den (med)borgerliga of­fentlighet Jürgen Habermas skrivit om.

För att ett demokratiskt samhälle ska fungera och folk kunna ta del av offentligheten ens behjälpligt behövs allmänbildande undervisning och folkbildningsverksamheter. Grunden till denna offentlighet utgjordes länge av trycksaker och bibliotek, vid sidan av städernas gemensamma rum. Nu har böcker och tidningar dramatiskt ändrat format – därmed absolut inte sagt att de gamla formaten helt skulle försvinna – men offentligheten har förändrats i takt med att medierna har förändrats. I dag kan vem som helst publicera sig. I dag behöver man inte längre ta sig till ett bibliotek för att fylla informationsbehov eller hitta gratis eller lättillgänglig underhållning. Majoriteten av folket har den i sitt hem, eller till och med i sin ficka. Över fyrtio procent av finländarna har smarttelefon. Tryckta böcker och tidningar som har format vårt samhälle under flera hundra år har åsidosatts som huvudsakliga förmedlare av information och kunskap och som ensam hemvist för den offentliga medborgardebatten. En skenbart sekundär följdfråga är om vi längre behöver bibliotek och bibliotekarier?

För att kunna svara på frågan måste man närmare analysera vilka olika funktioner biblioteken och bibliotekarierna fyllt de senaste hundra åren. Biblioteket har varit ett ställe där information och kunskap har lagrats och tillhandahållits alla medborgare.

Hela inledningen finns också på webben.  Jag har skrivit av mig ordentligt i detta nummer. Det görs mycket fantastiska saker på området, men det råder också hel del frustration och vilsenhet på många håll. Frågorna tangerar också på ett mycket relevant sätt den humanistiska forskningen. Jag hoppas att vi kan föra en konstruktiv, bred och livlig diskussion om mänsklighetens minne. Nu måste vi tala om värden, på riktigt.

Public service och tidningar - några tankar om konkurrens och mediekonvergens

Yles vd Lauri Kivinen berättar i dag i en intervju i Hbl att den nya Yleskatten gör att man i bolaget anser sig motiverad att särskilt jobba på att nå en större del av unga vuxna.  Målsättningen hög: man vill att fyra av fem finländare ska ta del av Yles produktion varje dag. I dag når Yles  tv 61% och radio drygt 40% av över tioåringarna. Det man särskilt bör beakta, i synnerhet då det gäller just de yngre som är flitiga webbkonsumenter, är det ökande webbtittandet (frågan inställer sig om Finnpanel också borde beakta Netflix, YouTube etc som konkurrenter ...?)

Fritiden har ökat och TV-tittandet har också ökat de senaste åren, medan datoranvändningen har ökat explosionsartat.  Statistikcentralen har ändå inget svar på hur mycket av tiden vid datorn används för att titta på film och tv-program. Jag ser att mina egna ungdomar dessutom följer en del youtubekanaler med nyheter och andra videoseriepublikationer med varierande innehåll. TV-tittandet kommer i allt högre grad att flytta över till webben. Det handlar om mediekonvergens: i framtiden kommer alla medier att konkurrera om sin kunder och deras tid på webben. Det är denna utveckling som fått de privatägda mediehusen att rasa på de nya public service-arrangemangen. I en annars också extremt pressad ekonomisk situation förväntas de konkurrera med public service i samma medium, en uppgift som ter sig omöjlig vid ett första ögonkast.

I den svenska public service-utredningen (som jag måste tillstå att jag fortfarande bara skummat i, trots att den rekommenderats varmt av många) sägs att public service bör ha ett tydligt uppdrag. Det är alldeles klart att det finns program och tjänster som aldrig kommer att tas fram av företag som opererar på marknadsvillkor, i synnerhet program och innehåll för små minoriteter av olika slag. Också tillgänglighet, så som kvalitetsöversättningar eller beaktande av olika typer av funktionshinder som ger producenten extra kostnader skippas rätt snabbt av kommersiella bolag, då konkurrensen eller vinstbegäret blir för stort. Vi ser också i dag hur de kommersiella TV-kanalerna dag ut och dag in visar samma bokstavs- och realityserier och hur kvaliteten på översättningar eller produktion av kvalitetsdrama redan närmast intresserar Yle. Ändå säger nu Yle att målsättningen är att nå alla, att upprätthålla en gemensam offentlighet, fri från politik och ekonomiska intressen. Det är en hedervärd målsättning, som ingen borde sura över.

I Finland har det starka Sanomat-Fyran inlett ett arbete för att förverkliga tanken om att samma innehåll distribueras genom samtliga olika kanaler, nu senast genom att slå ihop tv-nyhetsredaktionen med Helsingin Sanomats redaktion. Att kunna göra ett sådant drag kräver att man har en egen tv-kanal, vilket är få tidningshus förunnat. Om man ser till det finlandssvenska fältet är läget ett annat: konkurrensen mellan Yle och tidningshusen ser värre ut. Vid ett första ögonkast. Om de unga vuxna bara använder sig av skärmar och ska välja mellan betalmaterial från tidningshusen och gratismaterial från Yle är det väl rätt klart vad de väljer?

Själv tycker jag inte bilden är alls så dyster, utan ser tvärtom att det finns alldeles tydliga nischer här. Jag tror att det kunde vara bra för alla parter om man klart och tydligt fördelade uppdragen mellan de olika aktörerna och samtidigt explicit definierade vad som hör till public service. Fördelningen blir tycker jag paradoxalt nog bäst baserad på historiska orsaker. Trots att det kanske verkar motsägelsefullt, tror jag nämligen att uppdelningen delvis har med format att göra.  Fastän mediet blir webb gäller fortfarande: Yle gör radio och tv, det vill säga audiovisuella material, tidningarna gör text. Folk vill också läsa. Längre, granskande analytiska texter är något som absolut behövs. Gratis nyhetssnuttar svämmar webben över av, dem behöver vi inte ha mera av. Vi vill ha kontext, analys och förklaringar. Den traditionella texten är ofta oslagbar som redskap då det gäller att förklara komplexa sammanhang. Till tidningarna hör också fotografiet, stillbilden. Dessa är den röda tråden för tidningshusen, trots att den kan och bör berikas med dynamiska element och mindre element av audiovisuella material. Yle gör tvärtom. Den skrivna texten är sekundär, en biprodukt och ett kompletterande element. Här klarar sig nog stora bolag som Sanoma konkurrensen med Yle.

Det enda område där jag ser reell hård intern konkurrens och känner en riktig oro för tidningshusens kompetens är gällande datajournalistiken. Den är ett område som tidningspressen absolut inte har råd att bli så långt efter som de har blivit (med undantag igen av HS som har vision och fyrk att sätta på det området). Det är också ett område som nämns i betalversionen av intervjun med Kivinen. Visualisering och analys av de allt större mängder öppen data som står att få är en av journalistikens allra viktigaste uppgifter i framtiden, liksom crowd sourcing-projekt kring dessa. Databaser innehållande sammanställningar av noggrannt utvalda data med tillhörande gränssnitt är viktiga material i framtiden. Det är också journalistiska produkter som kan och bör ingå oberoende av redaktionens historiska eller samhälleliga status och tidigare kompetenser gällande arbete i olika format. Det är modernt journalistiskt hantverk. Medan man på Yle utvecklat fina kompetenser inom datajournalistik, saknas där ibland den textuella längre analysen utan man gör analys i tv. Och nu säger jag att det egentligen är korrekt. Yles data ebjuds öppet och kan fungera som råmaterial för kommersiella mediers djupanalyser i textform. Inget borde få hindra exempelvis HBL+ att länka till eller till och med integrera Yles data i sitt material och komplettera det med sakkunniganalys, intervjuer eller andra dataresurser? Detta innebär att Yle explicit bör licensera sina datamaterial på rätt sätt, dvs som öppen data eller CC-BY. Men jag säger också, att man inte kan lämna all teknisk datajournalistiska kompetens på public service. De steg mot infografik man tagit i pappersform borde av tidningarna fortsätta med steg mod dynamiska digitala material. Även tidningarna bör lära sig detta omgående, om de vill klara sig i längden och erbjuda fullgoda digitala material.

Medan jag skriver detta märker jag att jag funderar på själva orden tidning och tidningshus. Är de föråldrade?  KSF Media och HSS Media signalerar båda med sina namn att de vill vara mer än "tidningar", eftersom man associerar tidning med tidningspress, dvs papperstidning. Men egentligen betyder ju tidning nyhet. Så tidningar kanske inte är ett dumt namn på vad dessa mediehus sysslar med. E-tidning och papperstidning och webb ....? Kanske man kunde tänka att tidningar betecknar just den typ av nyheter som i huvudsak består av text?

Nätverk

När jag skrev sammanfattningen av det gångna året för firman, insåg jag än en gång, hur fantastiskt roligt och viktigt nätverkande är för mig. Under året har jag jobbat mycket med två nätverk: Pondus och Inkludera Flera. Jag när en mycket stor tilltro till nätverkande som lösning på många problem och som den verkliga motorn i utveckling och framgång. Den bästa effekten får man genom informell kommunikation, enkel och utan alltför strikta strukturer, mellan professionella personer som arbetar med substansfrågor. Det förutsätter organisationer som är flexibla och där alla medarbetare har mandat att använda sina egna kontakter, sitt omdöme och inflytande för att föra saker framåt. Organisationer där man kräver extremt noggrann planering och rapportering låser sina egna möjligheter till dynamisk utveckling, förutom att man avmotiverar personalen på ett effektivt sätt.

De starkt hierarkiska organisationerna är dömda att bli marginaliserade och efterblivna i längden. Som en vän till mig kommenterade över lunch i veckan: "Vi har en fantastisk skola och grundutbildning, men vad i all världen händer med alla dessa potentiellt framgångsrika duktiga människor sedan? Vad är det för fel på den högre utbildningen, på cheferna och ledarna i vårt land?" Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: Jag är övertygad om att vårt lands framgång avgörs mer än något annat av om vi lyckas utveckla ledarskap och organisationskulturer på ett sådant sätt att våra sakkunniga, välutbildade människor kan och får använda sina kompetenser på ett maximalt sätt. Också den högre utbildningen bör medvetet utvecklas mot större öppenhet. Under mina projekt har jag stött både på "modiga" och dynamiska organisationer och på hierarkiska och försiktiga dito. Det är lätt att se var utvecklingen sker. Ibland finns båda kulturerna inom samma organisation. Det är spännande.

Trots att detta med nätverk och social och emotionell kompetens är så uttjatat att man mår illa, är det viktiga saker. Man hoppas förstås de snabbt skulle bli så självklara att vi slapp tala om dem.

Myten om informationssamhället

Förmiddagen hade jag nöjet att tillbringa på Oscar-dagens semiotiska seminarium i Arppeanums fina sal. Semiotiska seminarier tenderar blir otroligt roliga och givande tack vare sin otvungna tvärvetenskaplighet. Den semiotiska teorin sitter i nästan vilken forskning som helst. I dag hörde jag föredrag om musikvetenskap, litteraturvetenskap, museologi, pedagogik och psykiatri. Allt handlar om mening, allt handlar om betydelser.

I Ulla Oksanens föredrag (baserat på hennes avhandling) om gymnasisters teckningar av informationssamhällets framtid, blev jag påmind om von Wrights Myten om framsteget, som jag kände att jag måste plocka ner från hyllan vid tillfälle. Oksanen presenterade Thomas Wallgrens formulering om myter om teknologin, som jag tycker borde mana var och en till eftertanke:

1. Myten om att teknikens utveckling är rationell och i sig själv ett uttryck för förnuftet
2. Myten om att den tekniska utvecklingen är ett framsteg
3. Myten om att tekniken innebär att man kontroll över naturen
4. Myten om att teknik är etiskt och samhälleligt neutralt
5. Myten om att teknik förenar människor
6. Myten om att den tekniska utvecklingen är oundviklig och inte går att påverka

Jag skulle vilja tillägga en specifikt finländsk myt, myten om det finländska informationssamhällets utvecklade karaktär.  Den är en resultat av de föregående myterna om teknikens inneboende egenskaper kombinerade med en traditionell finländsk självbild, där kunskap och kompetens värderas mycket högt. Dessa antaganden och värderingar kryddade med Nokiasagan har gjort att man i allmänhet utgår från en villfarelse om att det finska samhället är teknologiskt mycket avancerat. Den finska ingengjörskonsten har på något sätt automatiskt, understödd främst av en genomträngande retorik, oundvikligen och av sig själv lett till ett fantastiskt och genomgående högteknologiskt samhälle. Visst vi gillar våra mobiltelefoner och har en del spetskunnande. Men att därigenom hela samhället av sig själv utvecklats till det bättre, till ett rationellt och välfungerande samhälle är nog en missberäkning av stora mått. Framför allt är det frånvaron av förståelse för kulturella och sociala aspekter i hela utvecklingen som är nedslående. Ju mer tekniskt man sett på det hela, dess mer rationellt och effektivt har man på något sätt antagit att det hela skall bli.

Slutresultatet är att att vi har en snårskog av informationssystem som tagits i bruk på precis alla ställen där det någonsin varit möjligt, med förväntningen att alla verksamheter genom detta blir rationella och effektiva. Utan att man kritiskt behöver fundera på helheten, funktionerna eller innehållet i systemen. Som en följd av detta har vi cementerat en hel massa verksamheter, så att de är mycket svåra att omorganisera, fast vi i dag ser hur ineffektiva och irrationella systemen är. Informationen är dessutom för splittrad och ofta av dålig kvalitet.  Man har också haft en naiv tilltro till marknadskrafterna vad gäller investeringar i infrastruktur. Genom att privatisera och överlåta infran på marknaderna, har man skapat ett läge då vi nästan helt saknar ordentligt fibernät. I stället har man låtit företagen ta in snabba pengar på att överföra trafiken i luften, som snart börjar bli väldigt långsam och packad. Man har accepterat dålig täckning och långsamma nät. Vi är långt, långt efter i utvecklingen jämfört med många andra länder. Det försprång vi haft gällande utveckling av semantiska teknologier har inte heller utnyttjats. Vi har tappat år av försprång. Jag undrar ibland om man bara inte förstått, eller om ingen vågat varna politikerna för dessa myter. Teknisk utveckling behöver också styras, man behöver ha strategisk syn och begripa de sociala och samhälleliga effekterna. Man behöver fundera över vart man vill komma, hur och vilka funktioner faktiskt kan stödas av teknik. För teknisk utveckling är faktiskt inget egenvärde, det är ett verktyg. Går man omkring och inbillar sig att det är Finlands framtida trygghet och en allerstädes närvarande grundstruktur, borde man också göra något åt saken.

Den enda av den teknikmyterna jag i viss mån kan acceptera är att tekniken förenar, eftersom den i dag ofta används som kommunikationsverktyg. Men det förenar inte alla. Många är inte med, så den splittrar samtidigt. Detta är saker som behöver åtgärdas. Det kommer att bli ett rätt hårt uppvaknande misstänker jag.

Författaren och den digitala texten

Det finns en hel del forskning och teori kring hur datorerna påverkat litteraturen och textproduktionen. Minna Lindeberg ger ett underbart exempel i sin blogg. Redskapen vi använder för att producera texten formar den, påverkar den. Som Mia Franck skriver är skrivandet också en fysisk handling. På skärmen kan orden och bokstäverna skuffas runt eller som hos Minna byta färg för att visualisera struktur.

Den publicerade litterära texten går ännu i dag ofta en vandring till en auktoriserad version, den tryckta, fixerade och statiska texten med en angiven början och ett enda slut. För att kanske en dag igen släppas fri av en engagerad läsare (ger förlagen och författarna oss den friheten, den möjligheten?) eller en forskare, att igen omtolkas, omarbetas, förändras, analyseras, visualiseras i den språklek datorer ger möjlighet till.

Textens oändliga formbarhet, processernas instabilititet och tolkningarnas ofrånkomliga mångfald blir påträngade, svårignorerade i den digitala världen. Kommunikationens, betydelsens och språkets komplexitet kan synliggöras. Versioner och varianter, tidigare ofta dolda eller svårhanterliga, tränger sig på och översvämmar oss. Vilken rikedom och vilken gläde tänker jag.

För mig finns här kulturens hjärta, kärnan av att vara människa, förutsättningarna för allt tänkande. Och så undrar jag inte alls varför humanister behöver skriva långa böcker för att kunna förklara sina poänger. Språket och kulturen är ovanligt bångstyriga material, då man vill vara exakt.

Arkiv som forskningsdata

Jag blev av professor Kirsi Vainio-Korhonen uppmärksammad på en intressant rapport, där man sammanställt en hel del info från olika projekt som berör forskningsdata. Inom EU har ju forskningsinfra varit ett rätt högt prioriterat område och inom det sjunde ramprogrammet har man gjort en hel del. En för forskare mest intressant del är kanske OpenAIRE-tjänsten.

Bevaring och publicerande av forskningsdata har till stora delar varit ett område som varit mest aktuellt inom naturvetenskap, teknik och medicin. Då jag läste rapporten on integration av data och publikationer började jag också fundera på till vilken grad digitaliserade material egentligen kan anses vara forskningsdata. Eller är det mest ett sätt att vara hygglig mot andra, att länka till dokument? Är det kanske så, att i framtiden kommer också arkiv att användas på samma sätt som allt större del av webbmaterialet dvs via inkommande direkta länkar? Vilka krav ställer detta på hur det enskilda arkivobjektet presenteras?

Av rapporten framgick också att forskare har en väldigt stor del data på sina egna maskiner. Om vi bestämmer oss för att anse att digitaliserade material är forskningsdata, borde då inte alla av forskare fotograferade arkivdokument, alltid då det är möjligt, också publiceras och länkas på webben? Här finns verkligen många frågor att bita i, inte minst för humanister och arkiv. En sak jag också noterade är den centrala roll forskningsbiblioteken tilldelas i rapporten. Det kommer att behövas ett nära samarbete mellan forskare, arkiv och bibliotek, tror jag. I Finland har vi dessutom andra viktiga aktörer, såsom CSC och det Samhällsvetenskapliga dataarkivet, där det finns viktiga kompetenser på området.

På äventyr i det finska Nyland

Besökte i dag marknaden i fängelset i Jokela. Kan verkligen rekommendera det för exempelvis julklappsshopping. Eller om man behöver en lekstuga, tak för sin postlåda, en sandlåda eller ett kaninhus. Gediget fint hantverk till facila priser.

Vi tog vägen längs Lojoåsen, Hangö - Hyvingevägen som den heter. En av Nylands vackraste vägar på sina ställen, tycker jag. I Lojo har man ju bestämt sig för att fortsätta den frivilliga tvåspråkigheten, trots att största delen av staden (en ännu större del efter årsskiftet) är väldigt finsk. Ekonomiskt visade det sig ändå vara mer lönsamt att bibehålla tvåspråkigheten. En del tänker väl också att det är lite tufft. Många svenskspråkiga virkbybor drog förstås en suck av lättnad.

Ett argument som det ofta tramsas kring i dylika fall är vägskyltningen. Jämmer och elände om kommunens språkliga status förändras, måste man ju byta alla skyltar. Vad dyrt det blir! Det dumma med det resonemanget är nog att man ofta glömmer, tycker jag, att man i en dylik situation faktiskt kanske kunde beakta huruvida ortnamn överhuvudtaget finns på båda språken. Vem har sagt att man behöver översätta ortnamn? Sådant är bara ägnat att skapa förvirring. Folk hittar knappast bättre fram för det. Om det finns vedertagna namn på bägge språken kan man ju lämpligen byta ut skyltar an efter, så småningom. Juridiskt finns inga hinder för ett sådant förfarande.

Det jag kom att fundera på under trippen längs Lojoåsen var om man till och med inte kunde sträcka denna logik till vägnamn? Vad blir bättre av att man råddar bort "Honkatie" med "Furuvägen" ... eller ska det ändå vara "Honkavägen" ....? Ett namn är väl ett namn. Och samma på finska.

Är historia vetenskap?

Kaisa Kyläkoski lyfte i sin blogg upp en otroligt viktig sak, en sak som jag länge försökt påtala: att historiker inte redovisar för sina forskningsmaterial i tillräckligt hög grad, och att man till och med i akademisk forskning ännu år 2012 tydligen anser det vara ok att man hänvisar till egna databaser, som inte är allmänt tillgängliga. Vana med att hänvisa till böcker och arkivdokument, inser man inte att digiala material faktiskt är annorlunda av flera orsaker.

1. Då man skapar en databas gör man en hel del antaganden om hur saker förhåller sig, vilka deras inbördes relationer är och kategoriserar och klassificerar olika typer av information enligt olika principer. Detta är en den del av forskningmetoden, som bör vara öppen för granskning.

2. Data innehåller ofta felaktigheter. Det kan förekomma missar då informationen digitaliserats, även om det skett manuellt. Detta bör kunna granskas. Man bör kunna spåra den ursprungliga källan till en enskild uppgift och jämföra den med informationen i databasen. Det är en princip sak som gynnar alla parter, inte minst forskningen själv: att felaktigheter kan hittas och korrigeras.

3. Forskningens resultat påverkas också av de sökfrågor som riktats till datamängden, vare sig det handlar om sökningar i relationsdatabaser eller gruvdrift i data. Därför bör dessa redovisas i samband med forskningen, som en del av forskningsmetoden. Det är mycket svårt för mig att smälta att en akademisk granskare i dag helt skulle låta bli att ställa frågan. För att forskningen ska vara trovärdig och möjlig att upprepa, måste man också veta exakt hur man fått fram de sökresultat man påstår sig ha fått.

4. Digitala material kan enkelt göras tillgängliga och därför bör man också göra det. Rent etiskt och för vetenskapens skull. Man borde alltid länka till digitala källor och resurser, eftersom allt flera texter (också) finns och läses digitalt, varför man ska utnyttja de möjligheter modern hypertext erbjuder.

I grunden handlar det egentligen om huruvida historien är en vetenskap eller inte. Man kan enligt min åsikt inte komma med påståenden man inte redovisar för, ens inom historia. En "databas" är inte en källa, det är en tolkning av källor (digitaliserade material) eller en tolkning av sakförhållanden i världen (digitalbaserade material). Inom vetenskapen kan man i normala fall inte hänvisa till information som inte kan verifieras.

Här behövs en verklig uppryckning från universiteten och en insats från de vetenskapliga biblioteken, som bör integrera sin verksamhet mera med pågående forsknings- och undervisningsverksamheter. Jag vill nämligen tro (verkligen), att det endast handlar om inkompetens och okunnighet. Jag vill inte tro att det skulle handla om att man medvetet pantar på material och resurser. Sådant ser dessutom inte väldigt bra och trovärdigt ut för en forskare eller för ett universitet ...

Övervakning och kostnader

Jag fattar inte alls det här tramset om att miljöövervakningen inte har resurser. Varenda lilla kafé tvingas betala för varenda lilla mjölkprov hälsogranskarna tar. Varenda bygge tvingas anställa byggnadsövervakare. Om man öppnar en gruva borde man självklart betala rejält för övervakningen till myndigheterna. En hemsk misstanke vaknar: är det också skattebetalarna som betalar för STUK:s övervakning av det katastrofala kärnkraftsbygget?

Lite perspektiv på vem man subventionerar med skattemedel  - och i proportion till kostnader, både förverkligade och potentiella skador, tack! Har man inte råd att betala för övervakning, har man knappast heller råd att hantera skador. Då är det bäst man låter bli med hela projektet. Att man satsar på dessa saker vinner dessutom alla på.

Digital delaktighet - vems ansvar?

Blev i dag i samband med ett Inkludera Flera-planeringsmöte av Ulrica Taylor uppmärksammad på hur man i Sverige via stiftelsen .se  koordinerar och organiserar internetverksamheter - inklusive DigiDel. I Finland står inte Kommunikationsverket för information och verksamhet av riktigt samma kaliber. Också Delegationen för vardagens informationssamhälle verkar ju egentligen rikta sig till byråkrater. Verksamheten verkar ha avstannat inom sektionen för "Barn och media". Överlag blir man ju mest ledsen av innehållet. Vi har en rätt vag uppfattning (med för stort eftersläp dessutom) om hur det ligger till med digitala klyftor i vårt land egentligen.

Det är som att det fattas väsentliga innehållsbitar i hela utvecklingen av det finska informationssamhället. Redan för ett tag sedan har man påtalat bristen av ordentliga koordinations- och utvecklingsstrukturer för innehåll av den typ som finns i Storbritannien. Splittringen i innehållet har ständigt ökat med dyra följder. Tur att vi har  JUHTA. Men för att ta i frågan om den digitala klyftan skulle vi gärna behöva en myndighet med resurser och uppdrag. Och det behövs ett betydligt mer pedagogiskt grepp.

Svärmintelligens?

Dagens Hesari hade en hyfsad juttu om öppenhet inom beslutsfattande. Läs även Wibergs kommentar, där han resonerar kring s.k. svärmintelligens. Kontentan i kritiken är att direkt demokrati inte alls nödvändigtvis fungerar särskilt bra. Ibland kan majoriteten tillsammans fatta korkade beslut. Det har vi ju minsann sett många exempel på i historien. Världen och samhället är extremt komplexa system, och det är fullständigt omöjligt att alla skulle ha möjlighet att sätta sig in  i eller begripa alla invecklade samband och sammanhang. Det behövs också sakkunskap i beslutsfattandet. Kritiken är bra att minnas.

Foto: John Holmes CC-BY-SA

Grejen är ju bara den, att den typ av öppenhet som förespråkas, och som exempelvis använts vid skapandet av den nya isländska grundlagen, inte alls handlar om att man ska ha folkomröstningar i varje vända. Det handlar om öppenhet i beredningen, vilket ger intresserande och sakkunniga möjlighet att bidra. I slutändan finns ändå en spärr av representativt demokratiskt beslutsfattande,  som gör att man kan förhindra trollande eller dumhet och okunskap, samtidigt som man kan rensa bort klåp och lobbning. Det är en stor skillnad på vi-tänk och svärmintelligens.

Medborgarjournalistisk rätt

De glada amatörernas tid är nu. Under gårdagens seminarium konstaterades det att många professionella privilegier är på fallrepet i den öppna digitala världen. Sakkunskap kommer inte längre automatiskt eller endast av formell position eller utbildning. En del amatörer (personer som gör saker av kärlek och ofta utan formell utbildning och ekonomisk ersättning, för att de gillar att göra dem) gör saker ibland lika bra som ett proffs. Ibland bättre. En del alltid bättre. Detta har väckt en hel del oro och raseri bland folk. Ett exempel är fotografer (tack Micke för vinken). En skicklig amatör kan en gång på tusen ta ett riktigt bra foto. Att ta tusen foton kostar ju inte ens mycket idag, så de utbildade fotograferna har onekligen en hård konkurrens många gånger, även om de kanske tar exempelvis fem eller tio riktigt bra bilder på hundra. Det betyder ändå inte att det inte skulle finnas situationer då man vill anställa ett proffs. Själv tror jag dessutom att medvetenheten om kvalitet egentligen kan öka i det bildöverflöd vi har idag, liksom intresset for fotografering. Det torde också gynna skickliga proffsfotografer och fotokonstnärer i längden.

Det ständiga fnysandet och suckandet över Wikipedia hör till exakt samma kategori av arrogans, där de som inte inser att vårt samhälle genomgår en stor förändring mest tappar själva på att gnälla och skälla, i stället för att inse att vad man måste göra är konkurrera med sin kompetens på samma arena. Att man fått en viss utbildning eller anställning gör liksom inte automatiskt att man har ensamrätt att göra något eller att man alltid gör det bättre än alla andra. Men det borde ju rimligen ge en viss konkurrensfördel.

Vad gäller journalistik och media finns det vissa specifika intressanta problem som har juridiska dimensioner. Det förändrade medielandskapet har fått lagtext att föråldras. Tror jag. I juni kom ett viktigt domslut utlåtande gällande crowdsourcing då Helsingin Sanomats granskade potentiella insideraffärer med läsarnas hjälp. Dataombudsmannen ansåg att projektet motsvarade den typ av undantag som stipuleras i femte momentet av 2 § i personuppgiftslagen. I lagen om yttrandefrihet i masskommunikation, som är några år nyare, har man klart gjort formuleringarna sådana, att de till lämpliga delar också gäller exempelvis bloggare. Det avgörande för källskyddet är således inte den publicerande personens utbildning, antällningsförhållande eller juridiska status, utan syftet med verksamheten.

Men i den nämnda lagen som dataombudsmannen hänsvisade till talas det om redaktionella syften (hurdana de konstnärliga personregistren som också nämns kunde vara, är förresten en intressant fråga ...), som gör att lagen inte tillämpas på det arbete som HS gjorde. Dataombudsmannen säger att avsikten med undantaget är just att trygga pressens verksamhetsmöjligheter. Det handlar alltså om en traditionell tolkning av journalistik (= tidningspressen), som nästan får en ekonomisk resonans i dagens värld just för att man betonar det redaktionella. Arbetet är alltså klart knutet till en redaktion och en förläggare kan man tänka. Eller är inte avsikten ändå att främja journalistisk bevakning av samhället? Vad skulle hända med en crowdsourceande bloggare, som skapar personregister?

Själv tycker jag också det var intressant hur Tuomo Pietilänen använde materialet: Det handlade om offentliga material som publicerades som pdf-filer och användarna kunde ge input om olika personer. Men databasen låg inte sökbar för vem som helst (eller har jag bara inte hittat den?), trots att den enligt mig mycket väl kunde göra det. Det handlar trots allt inte om vem som helst, utan om personer som har specifika offentliga positioner och därav följande ansvar. Jag tycker egentligen att det är högst förvånande att nån kommit på idén att anmäla hela grejen. Det verkar ju befängt. Jämför med Svenska Yles utmärkta Maktbasen.

Men skulle jag ha fått göra Maktbasen om jag plötsligt känt för det? Eller borde jag först ha skaffat en uppdragsgivare (som då tillsvidare tydligen helst inte är "allmänheten" genom crowdfunding) som betalar för arbetet och tar juridiskt ansvar? Eller skulle det räcka med journalistutbildning? Vore jag då automatiskt legitimerad persondatabaspublicerare?

Själv tror jag alla skulle vinna på att närmare se dels på syftet med dylika verksamheter, dels den potentiella skada som kan uppstå och uppväga den mot potentiell nytta. Det skulle vara tydligare och mer rätt.

Kultur i omlopp

I går var det äntligen dags för årets Media Information-seminarium. Förberedelserna blev rätt extrema, på grund av härjande förkylningar och andra virus, som gjorde att flera av arrangörerna var mer eller mindre krassliga, bland annat den ena keynoten Anders Mildner. Planen var att ha honom med över Skype, men alltsammans blev ganska mycket krångligare då vi insåg att hela kampusnätet låg nere. Hur skulle vi kunna fixa videokontakten med Mildner, streamen ut på webben som skulle gå över Unis server och hur hantera twitterflödet? Tillhörande allmänt datorstrul satte fantasin och nerverna på prov.

Lyckligtvis var alla involverade personer med god stresstålighet, så problemen blev mest utmaningar och en serie "små" uppgifter att lösas. Vi var tillräckligt många personer med tillräckligt god tillförsikt, som jobbade bra som team. Att nätet sedan kom igång igen en och en halv timme före seminariets början, gjorde dessutom att vi måste lägga om en stor del av den testade tekniken, men det det löste sig också några minuter innan seminariet körde i gång. Kan bara tacka Soc&koms duktiga IT och Bo-Erik Mannerström!

Själva seminariet var inspirerande, tror jag folk tyckte. Åtminstone tyckte jag det. Anders Mildners presentation fungerade bra över nätet och var en skarpsynt analys av hur kulturens flöden ändrats de senaste åren och hur kulturjournalisterna delvis blivit omkörda av olika typers rekommendationstjänster och filtersystem. Kritikerna har fått hård konkurrens och borde se mer analytiskt på vad de kan bidra med och vilken deras uppgift egentligen är.

Den andra huvudtalaren var Lars Lundqvist från Riksantikvarieämbetet. Han berättade om det fantastiska arbete som gjorts i Sverige med att öppna upp kulturarvsresurser (då främst inom hans egen institution). Bland annat berättade han om den Wikipedia-Wikimedia-mashup som nyligen publicerades i Kringla. En sådan lösning skulle antagligen vara helt omöjlig att göra från myndighetshåll i Finland, där minnesorganisationerna fortfarande rätt krampaktigt vidhåller sitt tolkningsföreträde och först nu tar sina första små men hedervärda steg mot samarbete. Insikterna om att Wikipedia kan fungera som publikationskanal, att organisationernas viktigaste syfte är att så effektivt som möjligt tillgängliggöra och sprida sina material och att det faktiskt inte är farligt, låter nog delvis ännu vänta på sig i vårt land. Från publiken kom just lite tveksamma kommetarer kring detta: Hur ska det nu gå om de sakkunniga tappar greppet om sina material? Bland twittrarna (mer erfarna webbaktiva?) var förtroendet och tilliten större.

Efter kaffepausen presenterades tidningsdigitalisering och webbarkivering i Sverige och Finland av Pär Nilsson resp. Esa-Pekka Keskitalo.  De materialen är delvis under upphovsrätt, vilket gör tillgängligheten tillsvidare ofta är dålig, förutom det finska Nationalbibliotekets äldre material. Det gäller inte på samma sätt Yles arkiv, som presenterades av Ida Fellman, eftersom Yle själv äger en hel del rättigheter. Fortfarande finns det ändå många begränsningar som gäller hur material kan användas och tillgängliggöras. I många sammanhang har man talat om, och även nu nämndes, behov av lagförändringar för att få bort orimliga begräsningar som inte gynnar någon. I vissa fall handlar det också om hur man tolkar lagen. Själv tycker jag detta är oerhört viktiga saker, där man önskar att exempelvis forskarsamfundet kunde ställa sig upp till försvar för tillgång till information. Ida Fellmans presentation väckte många tankar om mediehistoria och kulturhistora - fnitter och skratt i salen och förtjusta twitterutrop. Jag vill varmt rekommendera hennes blogg. Men också i arkivet publiceras en hel del artiklar kring materialet, som verkligen är värt att ägna lite tid åt.

För mig kändes det som att bilden blev rätt klar under dagen.  Dels har vi minnesorganisationer som kan och bör förse webben och världen med så mycket data, information och kunskap de någonsin förmår. Det ena utesluter inte det andra: man kan liksom RAÄ satsa på att pusha ut data och information och erbjuda plattformar, där tanken faktiskt inte alltid måste vara att man har full kontroll över innehållet, eller att all av användarna producerad information absolut direkt måste matas tillbaka i systemen; men man kan också, som Svenska Yle, själv producera kontext av hög kvalitet för sina material. Dels har vi just journalister och forskare som kan bidra till detta arbete. Det är också en tänkbar nisch för journalistiken och journalisten: ett sätt att skapa mervärde, kvalitet och kontext är att knyta saker till varandra men hjälp av arkivmaterial, att analysera och granska fenomen också i ett tidsperspektiv. Gör man det bra, behöver man nog inte heller oroa sig för förlorade tolkningsföreträden eller alternativa sanningar.

Höll på att glömma att jag också själv gav en kort presentation av de projekt vi har vid Brages Pressarkiv just nu för att främja webbkultur och öppenhet, dvs Pondus, och vårt utvecklingsprojekt för finlandssvenska tidnings- och tidskriftsarkiv, Presstanda, som nu är i startgroparna. Vi kommer att samla material de närmaste dagarna på vår webbsida, bl a video, foton och en sammanfattning i presentationsform, som Julius Uusikylä lovat göra. Väntar med spänning, i fjol var den lysande.

Pondus och Presstanda on Prezi

Förändring

Sent omsider läste jag Christopher Kullenbergs Det nätpolitiska manifestet från 2010 och kom igen att fundera över vad som egentligen är annorlunda nu jämfört med före internet. Det är nämligen inte alls så enkelt, tycker jag, om man vill se till de politiska förändringarna. För mig känns de största förändringarna ekonomiska och kulturella. En sak som förändrats är visserligen hastigheten i informationsspridningen. Men nätverk, både öppna och hemliga, har alltid funnits. Jag kan inte hålla med om att det alltid är en politisk handling att koppla upp sig, inte mer politisk än att slå på tv:n eller ringa ett samtal. Handlandet kan kan däremot bli politiskt mycket lätt, beroende på vad man gör på webben.

Att "vem som helst i dag kan publicera sig" är en sak som har större ekonomiska konsekvenser än direkt politiska, åtminstone i länder där det redan tidigare rått yttrandefrihet. I länder där sådan inte råder är man i normala fall fortfarande förhindrad att yttra sig fritt. De dubbla offentligheterna fanns förr i Sovjet och de finns i dag i Kina. Inget nytt där.

Men det är i normala fall svårt att nå en stor publik på webben, även om man har möjligheten i teorin. Det förutsätter kompetens och/eller tur. Det gjorde det förut också, under de traditionella mediernas guldålder. Hur mycket man förändrat världen med internetaktivism är svårt att säga. Förloppen under den arabiska våren försnabbades antagligen rejält och här gjorde Kullenberg själv en verkligen hedervärd insats. Men lika väl har både Pirate Bay och Wikileaks stött på hårt motstånd och FRA-lagen klubbats igenom. Att man lyckades stoppa ACTA berodde väl på att man på allvar förde ut aktivismen också utanför webben. Gång på gång har det visat sig i Finland att offentlighetsbubblorna på webben inte motsvarar det politiska maskineriets faktiska gång.

Det intressanta är på många sätt det ekonomiska, för det är via det ekonomiska de egentliga förändringarna blir synliga. Det märks i förändringarna i förlags- och tidningsbranschen, eller i den existentiella kris upphovsrätten kastats in i. Kullenberg säger att de stora flödena av internettrafik  med slående likhet följer de globala flödena av pengar, varor och energi. (s. 33) Jag undrar vad han avser. Själv tror jag tvärtom att här sannolikt finns stora diskrepanser, som vore intressanta att studera närmare.

Intressant är också resonemanget om huruvida olika etiska principer kan överföras på internet, principer som källskydd eller brevhemlighet. Är det ahistoriskt att förutsätta att dessa för den västerländska demokratin viktiga regler ska gälla också på internet? Samtidigt som vi (lagen) accepterar att upphovsrätten bör gälla i den nya miljön (jfr biblioteken och e-böckerna) övervakar man i Sverige också finsk kommunikation på ett sätt som inte skulle ha kommit på fråga under normalförhållanden gällande snigelpost. Men att samhällets strävan till övervakning eller kontroll per se skulle ha förändrats i förhållande till människor tycker jag inte. Det franska 1700-talets hemliga polissystem var väl en fullgod föregångare?

Den verkliga rysande ahaa-upplevelsen får jag däremot av Kullenbergs formulering som just handlar om de ekonomiska dimensionerna av webben:  "I förlängningen kan man tänka sig att hårdvaran, alltså själva datorn, börjar byggas om i syfte att efterlikna en simpel "mottagare" av information i stället för en neutral paketförmedlande nod i nätverket." (s. 67) Avot: en iPad.

Fem enkla åtgärder för kommunal öppenhet

1. Använd sociala medier

Kommunen bör ha bloggar eller samla flöden från bloggar för alla som arbetar eller deltar i beslutsfattandet i kommunen. De högsta tjänstemännen bör utbildas att förstå att bloggande och eventuellt twittrande är en viktig del av deras arbete - inte någon extra grej. Alla tjänstemän har ansvar för att kommunicera utåt vad man arbetar med, och det ansvaret ligger särskilt på chefer, inte minst kommundirektören. Genom att öppet berätta om vad som är på gång förbättrar man dessutom informationsgången i den egna organisationen och gör medarbetarna mer delaktiga. Det är obegripligt att inte flera direktörer inser detta! Eftersom de inte gör det, bör politikerna kräva det av dem.

Också fullmäktigeledamöter och människor som arbetar i nämnder bör inse att de har en skyldighet att redogöra för vad de sysslar med och att bloggande är ett ypperligt sätt att driva intressen och nyansera bilden som media ger. Varför utelämnar sig så många helt åt vad traditionella medier väljer att skriva om, när man har en möjlighet att själv lyfta fram frågor man anser vara viktiga?

2. Streama fullmäktigemöten över webben

Det kostar marginellt, men ger kommuninvånarna en viktig möjlighet att ta del av diskussionerna och med egna ögon och öron se hur politikerna beter sig i salen. Oberoende av hur många människor som utnyttjar möjligheten, borde det vara en självklarhet eftersom tekniken i dag är så förmånlig och enkel.

3. Öppna data

Lägg ut data, så som EU-direktiven och regeringen föreskriver. De behöver inte vara välbearbetade. Tänk på vilka tekniska möjligheter som finns att skrapa data, blocka dem inte, utan underlätta det. 

4. Gör ett skatteträd

En del av datan borde kommunen själv bearbeta för ökad transparens. Det viktigaste och enklaste är ekonomisk data. Varje kommun borde ha skatteträd för de senaste åren. Även andra grafiska presentationer av kommunens data borde tas fram och kartor användas för att visa information. Det finns bra och enkla tjänster för att göra detta.

5. Koppla in biblioteken

Be kommunens bibliotekarier leta reda på och sammanställa relevant information på kommunens webbsidor och knyt biblioteken överlag närmare alla övriga verksamheter inom kommunen. Bibliotekarierna har något att ge var och en och kan alldeles säkert bidra med viktig informationssökning, - förvaltning och -spridning. Biblioteken borde också fungera som drivande krafter för att öka digital delaktighet i kommunen. Be biblioteket göra upp en åtgärdsplan eller ett program för att öka tillgången och kompetenserna att nyttja webben bland alla kommuninvånare. Följ upp!

***

Uppdatering: Här en bra sajt som skrapar info: Datavaalit.

Kommunal- och universaltankar

Dagen efter kommunalvalet begrundar jag den enorma förvaltningsreform som regeringen försöker trolla fram på grund av det "hållbarhetsunderskott" man anser finns i statsfinanserna och hela den offentliga sektorn. Jag kan inte annat än förundra mig över hur planlöst och undermåligt man försöker göra det hela. En dylik verkligen enorm förvaltningsreform kräver åratal av grundlig planering av landets bästa expertis. Den borde omfatta hela förvaltningen koordinerat. Det får och kan inte handla om maktpolitik, utan det skulle krävas verkligen långsiktigt målmedvetet arbete. Hur ordnar man effektivast, mest rationellt och kvalitetsmässigt bäst utbildning, demokrati, sjukvård, skatteuppbörd och budgetering, planering, kommunikationer, säkerhet etc etc?

Man borde anlita de bästa sakkunniga, experter från universitet och högskolor, från många branscher och från den berörda sektorerna. Man borde ha en öppen process där medborgarna kan vara delaktiga och där man först tar fram en modell, som man sedan minutiöst utvärderar med avseende på demokrati, ekonomi, miljö, språk, välfärd, välmående osv, osv. Det nuvarande konceptet med "vi ska slå ihop kommuner så mycket som möjligt" är en skymf mot medborgarna och mot dem som byggt upp vårt land under de senaste seklerna. Var finns den intellektuella stringensen hos våra beslutsfattare, var finns det riktiga statsmannaskapet? Om det faktiskt är så stor panik man låter påskina, borde man verkligen kunna uppbåda en ganska mycket bättre förändringsprocess än det nuvarande tjafsandet, som verkar vara utan klara målsättningar, metoder och konsekvensanalyser?

Foto: Gengiskanhg / Wikimedia/ CC-BY-SA

Den andra insikten jag fick i går, som absolut inte har något med det föregående att göra, annat än att det är ett utslag på pessimism och besserwisserism, är att jag började förundra mig varför den finska pappersindustrin inte mer medvetet riktat in sig på förpackningar. Har vi helt fel typs pappersbruk, borde man kanske ta sig en tänkapå. 

Världen håller på att drunkna i plast. Haven är fulla av det, både som stora massor och som mikroskopiska bitar som tränger sig in över allt. Allt fler organismer är fulla av det. Vi förpackar det mesta i plast, som man helst inte borde bränna upp, som man återvinner i begränsad mängd och som plågar miljön på ett ohållbart sätt. Varför har man inte gjort en "ny nokia" av nya pappers- och kartongförpackningar? Mycket av det jag köper som är packat i plast kunde mycket väl vara förpackat i papper. Något dyrare - just nu - kanske, men med bra lobbying kunde man också få tillstånd mer skatt på plastförpackningar.

Överlag känner jag  mig rätt pessimistisk över läget för mänskligheten. Miljöfrågor har inte alls den tyngd de borde ha i det amerikanska presidentvalet; att få stopp på klimatförändringen ser rätt dystert ut. Inte ens Sandy verkar ju få igång diskussionen. Jag läste nånstans att jorden kanske kan bli obeboelig för människor på mindre än ett sekel, vilket var det mest dramatiska hittills och förhoppningsvis en extrempessimistisk idé. Det osar domedagprofetia, men de flesta nyheter vad gäller klimatet har faktiskt varit dåliga eller usla. Mer överraskande saker och katastrofer har hänt i vår historia (och exempelvis på planeten Mars ...). Det här är ju ingen svart svan precis. Det känns ju inte så bra med tanke på barnen. Jag tänker och hoppas att de kanske ändå kan ha ett rätt bra liv och att de kanske kan hjälpa andra människor till ett så bra liv som möjligt. Gott gry finns i alla fall. Hur det än slutar för vår stackars planet.

Lite mer om nytänket inom Riksarkivet

Jag har alltså i går nöjet att delta i en forskargrupp som diskuterade hur man bäst borde hänvisa till digitala material - och hur detta återspeglas i kravspecifikationer på arkivverkets system. Som utgångspunkt hade man tagit att varje digitala objekt ska förses med ett URN, ett mycket klargörande och välkommet beslut. Tanken är att man också ska erbjuda ett verktyg för att skapa korrekta hänvisningar, något som är viktigt, då hänvisningen består av en lång sifferserie, där ett litet fel bryter hela länken. Dessutom finns det många olika typer av hänvisningar man kan behöva skapa (Wikipedia har en bra funktion för detta). Problemet är att man i Finland har mycket varierande kutym gällande arkivhänvisningar överlag: går man exempelvis från större till mindre enhet, tvärtom, eller något där emellan. Direktiven och kraven varierar mellan universitet, läroämnen och publikationer. Det skulle kanske inte vara helt fel att försöka driva på ett litet förenhetligande genom ett snärtigt och enkelt verktyg för att skapa hänvisningar. Å andra sidan måste det finnas möjlighet att anpassa formatet verktyget spottar ut åt en. En lite sorglig sak är förstås att information hämtas ur VAKKA-databasen och skriver man för en internationell publik behöver man hänvisningarna på svenska eller engelska. Man hoppas att SLS kunde ställa upp och även ställa förvaltningshistorisk ordbok till förfogande, så att vi får ett fungerade system också på svenska i detta informationssilonas förlovade land. Att utnyttja resurser som det lagts ner mycket arbete på för allmännyttiga ändamål torde ju inte vara helt fel. Ska här satsas på internationalitet inom forskningen på detta land, bör det väl synas på dessa enkla sätt? Även forskningsfältet verkar lida av seriös brist på strategisk helhetssyn vad gäller informationsstrukturer.

En liten utmaning är förstås om man behöver hänvisa till flera sidor, säg s 79-100, 255 och 330-399. Det blir en rätt lång hänvisning med en hel radda med URN:ar. Mitt förslag var att man borde kunna skapa en ny URN för detta paket. Samtidigt kunde man spara uppgiften om vem som skapat URN:en och voilà har man en hänvisning från arkivet till forskaren. Här borde Riksarkivet koordinera sig med Nationalbiblioteket, som rimligtvis borde ha liknande utmaningar, så att man får en enhetlig lösning - sånt är trevligt, inte minst för användarna. Ytterligare ett problem är att sidnumren  i själva dokumentet oftast inte finns i metadata, men de borde finnas åtminstone i hänvisningen (i fall man behöver gå till originalet). Som jag ser det är den enda och bästa möjligheten här att man ber forskaren fylla i sidnumren, som samtidigt kan fogas till metadata. Rätt enkelt, tycker jag, fast här finns en principiell tröskel med användargenererat innehåll kopplat direkt till arkivets egen metadata. Den mentala tröskeln bör man hastigt komma över. Det är varken tekniskt eller grafiskt svårt att särskilja användargenererade innehåll. Om man nu faktiskt är så mycket mer skeptisk mot vad en forskare gör, jämfört med den egna personalen, när det gäller dylika detaljer.

Den verkligen intressanta diskussionen kom vi till först på slutet, då vi kom in på den nya AHAA-databasen/modellen. Outi Hupaniitu, som med starkt stöd av sin chef Päivi Happonen, på ett förtjänstfullt sätt öppnat för dialog med forskarna skissade upp vad förändringen går ut på. På bilden nedan ser man till vänster den traditionella arkivstrukturen, en stege. Varje dokument placeras i en hierarki som man i Digitalarkivet ser på den blå balken i överkanten. Strukturen bygger starkt på pappersvärlden och traditionell arkivteori och har visat sig fungera rätt uselt i den digitala världen. Lyckligtvis finns det nu beredskap att tänka om och ett omfattande modellerings- och analysprojekt är på gång.

Till höger ser man däremot den nya mer flexibla modellen med bubblorna. Detta är min version av det utkast som Outi hastigt ritade upp. Den viktiga poängen är att man kan skilja på en aktör och en verksamhet, säg folkbokföring eller olika typer av administration, eller konstnärlig verksamhet eller vad som helst. Det gör att det blir logiskt och möjligt att följa och hitta dokument över tid. Detta motsvarar ju verkligheten bättre. Det som jag personligen ännu saknar i modellen är roller, vi borde veta vilken typ av relation som finns mellan en person eller ett dokument och en plats till exempel: är det en födelseort eller handlar dokumentet om platsen? Är det en uppkomstplats eller en boningsort? Inom CIDOC CRM finns det sätt att uttrycka detta och man borde sträva till att alltid också beskriva relationerna så nogrannt som möjligt och inte bara lägga lösa etiketter på saker. En lösning vore att flytta de nu fritt svävande "händelserna" i centrum och till dem knyta personer, dokument, tid plats osv. Även verksamheter kunde tolkas som utdragna händelser. Men då är vi rätt fjärran från traditionellt arkivtänk.

Ur forskarreferensgruppens perspektiv uppstod ändå den intressanta frågan om hur detta egentligen påverkar vårt sätt att hänvisa till material. Det var professor Kirsi Vainio-Korhonen, som lyfte fram den viktiga frågan. Den förblev obesvarad tills vidare, och bemöttes snarast med instämmande nickningar, sannolikt är det så.

Nya tankemodeller

Det pågår en rätt intensiv diskussion just nu på rätt hög expertnivå om länkning och öppnande av data i biblioteksvärlden och införandet av mer moderna informationsstrutkturer. Åratal av väntan på att den avancerade utveckling som gjorts vid Aalto-universitetet och den frustration som en (liten?) del människor länge känt inom kulturarvsektorn över de otroligt långsamma framsteg gällande ibruktagandet av den nya tekniken som gjorts, har klätts i ord av främst Eetu Mäkelä. Google kör om biblioteken både till höger och till vänster, eftersom man ansett att det inte funnits tekniska lösningar för att ta i bruk de nya biblioteksstandarderna, som författats redan för över tio år sedan. Ett iterativt tillvägagångssätt har inte just varit ett alternativ och delvis har kommersiella intressen satt käppar i hjulet. Det är lite intressant att varken Mäkelä själv, eller Juha Hakala från Nationalbiblioteket i sitt svar, tar upp Boksampo desto mer, som jag själv uppfattar som en bra start, som man väl kunde satsa på att ha som grund för den nya nationella metadataresursen.

Hakala bedyrar att Nationalbiblioteket är på väg mot öppen länkad data. Han har säkert rätt. Vägen är säkert inte enkel. Ändå delar jag mycket av Mäkeläs oro. Jag är övertygad att han har rätt gällande Europeana, att man kunde lära sig mycket av Europeanas misstag.  Och jag tror att han också har alldeles rätt i att man måste göra utvecklingen modigt och bitvis. Inte vänta tills allt är perfekt. Världen och webben blir aldrig färdiga. Idén om felfria data är en farlig illusion för alla inblandade. Släpp data bitvis.

Det andra verkligen stora problemet är ontologierna och den s.k. ONKI-tjänsten, som utgör en grund för att allt sammans ska lyckas. Och som vi så många år väntat på att ska finansiering, eftersom Nationalbiblioteket inte ansett sig ha resurser att överta den. Delvis beror det på att man tänkt sig att den ska vara en mycket omfattande ontologitjänst. Det ser ut som att man tänker sig att inkorporera exempelvis ontologier för geografisk information. Å andra sidan torde det vara lite oklart vem som ska ansvara för innehållet i dem. Och hur är det med alla de andra ontologierna på ONKI-servern? Ska de alla hänga ihop med FINNA (under utveckling)? Hur ska det gå med alla aktörer, när Nationalbiblioteket fokuserar på författare och har en viss förståelse för museer och arkiv (eftersom personer i deras databaser också kan förekomma i bibliotekskatalogerna)? Ska ONKI-tjänsten bara handla om kulturarv? Om svaret är ja, vem sköter då resten? Själv ser jag att det finns väldigt många viktiga ontologier, så som SAPO och JUHO, men även sådana som saknas exempelvis register över företag och stiftelser som ögona böj borde erbjudas som öppen data. Det kräver att alla instanser tar ansvar över sina data, öppnar dem och ser till att inte bryta länkar ... Jag inser att jag löper risk att bli lika frustrerad som Mäkelä.

ONKI-tjänsten och även ämnesordsontologierna Allso (och YSO) har en del brister som vi kommit underfund med på Brages Pressarkiv det senaste året. Men en lärdom är också att dessa brister inte kommer fram om man inte använder dem. Om man inte använder dem för att de inte är perfekta och färdiga, blir de aldrig det (fast det blir de förstås aldrig ändå, det är ju idén, världen förändras ständigt, då måste också modellen av den förändras). I ONKI behöver vi mer relationer och en tidsdimension, gamla namn på termer måste absolut sparas. Vi behöver en SAPO som uppdateras, också är på svenska och den bör föras ner på en lägre nivå. Vi behöver enskilda politiker och regeringar som aktörer, liksom andra offentliga personer (inte bara dem som publicerat sig på något sätt). Vi behöver filmer, tv-program och nyhetshändelser. En del av dessa är det lätt att hitta på vem som borde publicera ontologidatabaser om, må vara först enbart enkla URI:n. Andra är svårare, men man borde inte låta sig skrämmas av det. Egentligen kunde man be alla myndigheter publicera någon data inom ett år. Det vore kul att se vad som skulle hända. Värre kan det knappast bli.

Jag gillar den nuvarande öppna ansatsen inom FINNA-utvecklingen, och jag hoppas den kulturen kunde sprida sig snabbt över hela statens förvaltning. Jag hoppas också att man tar itu med ontologierna snarast. En central aktör är förutom Nationalbiblioteket absolut Riksarkivet. Också där skakar man nu om sina datamodeller på ett uppfriskande sätt, och man har inte åtminstone hittills låtit sig hindras av att det saknas färdiga tekniska lösningar. Snarare verkar man se det som en inspirerande utmaning. Gillar skarpt att få se den gamla, fattiga och stela arkivhierarkin få stryka på foten. Och jag uppskattar otroligt den dialog man öppnat för med forskarsamfundet gällande dessa frågor. Och jag önskar att man inte börjar med katedralbyggen som publiceras först när allt "är klart" - och slutresultatet föråldrat ...

Politikfunderingar med morgonkaffet

Min tilltänkta sovmorgon gick i putten i dag, så jag tänkte ta tillfället i akt och reflektera lite över dagens tidning. På förekommen anledning har jag på ganska nära håll följt med "kommunreformen". Hela projektet verkar fullständigt galet. Historiskt har vi haft kommunal- och provincialsjukvård. Ännu för hundra år sedan innebar detta att det fanns en läkare i kommunen, som avlönades med kommunens pengar.  I större städer fanns riktiga länssjukhus. I mer avancerade kommuner hade man kanske också en hälsosyster som skötte om barnen. I Sjundeå anställdes hon först av Folkhälsan, innan kommunen tog över.

Sedan dess har de flesta kommunernas invånarantal ökad enormt och medicinen gått framåt. Vi lever längre och fysiskt friskare. Och det kostar pengar, mycket pengar, och kräver expertis på hög nivå. I historiskt perspektiv talar vi om astronomiska nivåer. Man har nu på statligt håll bedömt att de nuvarande kommunerna inte klarar av uppgiften. Man behöver större kommuner. Det verkar ändå som man inte granskat helheten riktigt analytiskt, tycker jag.

För det första undrar jag vilka skalfördelar man tänker sig att få från att omorganisera bashälsovården i större enheter, utan att centralisera och försämra tjänsterna. Förändringar som kräver att man skär ner på närdemokratin? Vi behöver lika många sjukskötare och läkare, lika många händer ändå. Dessutom vill regeringen tydligen överföra en del av specialhälsovården på kommunerna. En lösning som sannolikt ökar ojämlikheten mellan olika områden i landet och försätter kommunerna i en ännu större knipa. Ständigt har de påförts nya uppgifter, det är ju därför vi haft stigande kommunalskatter. Jag kan liksom inte komma ifrån att det enda logiska vore att göra tvärtom: att föra över bashälsovårdens kostnader och administration på staten eller landsting. Men se, i ett land av resultatstyrning är det svårt att se till helheten, man belönas aldrig för att se till allmännyttan, utan tvingas ständigt tävla om resurser. Den som lyckas skjuta över kostnader på andra effektivast, den vinner och får mera resurser. Staten leder 10 mot 0 kommunerna, fastighetsavdelningarna mot kärnverksamheterna likaledes (om det ändras ens med alla mögelrenoveringar återstår att se).

Vår social- och hälsovårdsminister har alltså presenterat en plan för hur förändringrna ska göras, en en sida lång plan där det inte står nånting alls. En del av de experter som deltagit i beredningen verkar tycka hela projektet är virrigt. Regeringen har kommit så långt att de insett att social- och hälsovården är en central del av den förvaltningsreform man vill åstadkomma. Man vidhåller att 1) kommunerna måste bli större och sammanslås och att 2) det inte ska ske med tvång. Man måste alltså antingen pressa dem att göra detta via hälsovårdsreformen (vilket antagligen varit planen) eller också övertala dem. Att övertala fungerande kommuner till sammanslagningar kan vara svårt. I synnerhet små kommuner (som Sjundeå) där man har ett nära förhållande till lokalpolitiken och personlig kontakt med beslutsfattarna.

Det går antagligen lättare att locka mer fjärmade politiker och tjänstemän med mera makt och nya förmåner. Det handlar ytterst om att partierna vill öka sin makt, tror jag. Forskning kan kanske anses stöda detta. Det har man sett också här i Sjundeå. Det är främst de på riksplanet stora partierna, som dessutom har en tradition av gruppdisciplin, som i  är främmande för exempelvis De gröna och SFP,  som också här drivit på en snabb sammanslagning med Lojo. Från Samlingspartiet har de som haft annan åsikt kastats ut, vilket inte skett i de grupper man haft en tradition av röstningsfrihet. SDP är litet i Sjundeå, gruppdisciplinen stenhård och partiet har dessutom, stödd av en driven politiker lockat över gröna "oliktänkare" till sig.

Det tråkiga är att det finns svagt med argument för regeringen att ta till, eftersom forskningen inte alls är enig om hur förvaltningen bäst borde ordnas. Skulle man se vad som de senaste decennier gett vårt land de bästa framgångarna och vad forskningen säger om gott ledarskap, skulle man antagligen minska på styrningen och sträva till att lätta på kontrollen på så många områden som möjligt och ge både medborgare och tjänstemän mer förtroende och makt. Men frågan är om det låter sig göras. Hur mycket handlar det om ett maktspel och hur mycket om landets och folkets bästa, egentligen?