Lite till om arbetsfördelning och effektivitet

Det var ännu en poäng som inte rymdes med i gårdagens svada: den naturliga tendensen att utlokalisera kostnader/arbete. Det är ju vad man sysslat med inom handel och banker de senaste decennierna: låt kunden göra arbetet. I vissa fall har det ju blivit riktigt bra och kanske till och med bidragit till en för konsumenterna gynnsammare prisutveckling resp. högre löner.

MEN: när administrationen inom en organisation börjar bete sig lika mot resten av organisationen är det dags för ledningen att se till helhetsintresset och försvara kärnverksamheterna. All byråkrati har en tendens att börja utvecklas som en cancersvulst (observera det är ett systemfel som inte beror på människorna i systemet). Det är av största betydelse att den högsta ledningen kan prioritera god planering och informationsförvaltning som stöd för verksamheterna. Inga förändringar borde göras på administrationens villkor.

Stötte nyss på ett fint citat av Albert Einstein: "Everything that can be counted does not necessarily count; everything that counts cannot necessarily be counted."

Avspecialisering

Jag vill minnas att vi redan i grundskolan fick lära oss om hur människans moderna kulturer hänger samman med den tillväxt som skapats genom specialisering i samhället. Genom ökad arbetsfördelning har det uppstått förutsättningar för ökad produktivitet. Resurser har frigjorts för investering och innovation, välståndet har ökat. Jag tror man sade att utvecklingen varit särskilt kraftig då man blivit bofast och börjat bruka jorden, men särskilt då större samhällen uppstått där det uppkommit ännu större utrymme för specialisering.

Människor har olika intressen och styrkor. Då man fördelar arbetet så att de mer framstående inom olika områden utför respektive arbete blir uppgifterna bättre och mer effektivt gjorda. Det här är ju också en av grundidéerna med marknadsekonomi.

Sen kom maskinerna som kunde utföra arbete än mer effektivt, snabbare och med jämnare kvalitet och dygnet runt. Det behövs ändå människor för att sköta dem och administrera verksamheten.

I och med informationsteknologin har man också kunnat överföra en del av dessa administrativa uppgifter på maskiner. Problemet är att det nu är svårt att längre mäta eller se hur mycket effektiviteten ökar. Informationssystem är mycket dyra och det är helt korrekt att man frågar sig om lönsamheten med dylika investeringar. Därav det eviga tjatet om ROI, return on investment, som är den magiska kalkylen som förväntas varje gång. I förväg, ofta i ett alldeles för tidigt skede. Enligt erfarenhet har dessa kalkyler litet att göra med verkligheten. De flesta informationschefer anser att siffrorna är mycket opålitliga.

Min personliga uppfattning är att högsta ledningen i organisationer kräver dessa uträkningar i inledningsskedet, medan uppföljningen haltar. Det beror på att operationer med systemutveckling eller -byten påverkar processer på svåröverskådliga sätt. Vad värre är har man sällan tillräckligt engagemang av slutanvändarna. Helhetsbedömningen är svår.

Ofta är stora systemleverantörer involverade. De lovar gärna guld och gröna skogar. Att inom den egna organisationen upprätthålla tillräcklig kompetens för att ha full insyn och kunna underhålla och utveckla ett system är en strategi som få väljer. Det är enklare att tänka sig att man köper in kunnandet av "experter". Experterna är ändå ofta it-experter, oftare än experter på den ifrågavarande organisationens verksamheter och processer. Siffror är väldigt lätta att presentera, men svårare att förankra eller anpassa på en specifik organisation.

Alla vet hur det gått med det "pappersfria kontoret". Kejsarens nya kläder. I kvadrat. Samma fenomen gäller tyvärr med en hel andra "rationaliseringar" genom it. Ett annat exempel är reseräkningarna, ökända inom alla organisationer jag hört om som har system för ändamålet.

Det handlar också om förvaltningens förmåga att se till sina egna intressen. Man omorganiserar arbete för att få bättre kontroll och mindre arbete (?) för förvaltningen. I praktiken gäller det att överföra arbetsuppgifter från administrationen till dem som sysslar med kärnverksamhet. För det är är ju så det går. På samma sätt som kraven på husmödrarnas arbetsresultat stigit i takt med att hushållsmaskinerna ökat. Lyckligtvis har väl resten av familjen trätt till hjälp numera i många familjer. En mer välkommen form av avspecialisering.

Vad det hela leder till är ju nämligen just avspecialisering, en bakåtutveckling. Eller vad sägs om när det tar ca 90 minuter totalt för en expert att fylla i en reseräkning (som kommit som bumerang två gånger från bokföringasavdelningen) på summa 42 euro. Eller en annan expert i en annan organisation som måste skanna in varje lilla kvitto separat och spara som pdf och mejla dem till bokföringen. Använd tid: 43 minuter.

När jag arbetade på universitetet skulle hela personalen utbildas i användningen av det nya (numera ökända) systemet. Sannolikt gick det minst 5 000 arbetstimmar på kursbänken. Möjligen det dubbla. Professorer har dessutom inte helt liten timlön. Det tar dem sannolikt minst dubbelt så länge att använda systemet, än det skulle ta en amanuens och bokförare att fixa samma sak. På ett enhetligt och korrekt sätt med en gång.

Den enda slutsatsen man kan komma till är att antingen är den administrativa personalen seriöst överbetald (ungefär tre gånger så hög lön som de som jobbar med kärnverksamhet, minst, om man räknar med systemets kostnad). Eller också skulle man uppnå bättre produktivitet genom att använda specialiserad personal för dylika rutinuppgifter.

Det värsta är, att jag kan se framför mig hur man sakta inser detta inom organisationerna om man börjar följa upp det hela på ett mer omfattande sätt. Och så klagar man på att it är dyrt. Med slutresultatet att förvaltningens personalstyrka ytterligare ökas, på bekostnad av annan verksamhet. Men själva systemen blir man inte så lätt av med. Överadministration är beklämmande och informationsförvaltning svårt.

Man borde inte spara på planering. Man borde hålla systemen så lätta som möjligt och ha mer förtroende för folk. Förtroende är faktiskt inte så dyrt. Den som vill missbruka system gör det ändå. Men det kostar både pengar och minskar motivation att idka kontroll. En liten procent skolkande sluskar är ändå billigare för organisationen än haltande kontrollsystem. Dessutom riktas då eventuell negativ uppmärksamhet och press i arbetsgemenskapen mot fuskarna och inte mot ledningen.

Om finlandssvenskan

Det är en intressant studie utredningsbyrån Magma låtit göra om finlandssvenskan. I synnerhet myndighetssvenskan i Finland är tydligen svårbegriplig för svenskar. Man kan rätt lugnt säga att den är svår också för finländare. Katarina Petrell är chef för Statsrådets translatorbyrå. I Hbl förklarar hon att det beror på bristande resurser och tidspress.

Det krångliga myndighetsspråket beror enligt min åsikt på att också det finska myndighetsspråket är ålderdomligt. Grejen är bara det att finskan är ett språk där det inte märks. På finska kan man vara mycket vag – det är ett språk som till exempel älskar passivformer – utan att man reagerar på det. Inte förrän man försöker översätta det.

Jag vet inget språk som är så tolerant och smidigt som finskan. Man kan vara hur snårig och diffus som helst, men det låter klart och redigt. Klockrent, helt enkelt. Finskan är i sig själv klockren. Ett underbart språk.

Men ack, när man ska översätta … Välskriven finska har en skärpa, och ofta ett djup, som inte lätt går att överföra till ett annat språk. Och innehållet i snårigt myndighetsspråk, liksom konsult- och försäljningssmörja, försvinner, poff, och kvar blir – ingenting.

Eller vad sägs om denna mening i regeringsprogrammet: "Jatketaan aineettomien oikeuksien (IPR) strategian toteuttamista ja uudistetaan strategian toimenpideohjelma toimintaympäristössä tapahtuneiden muutosten ja hallituksen painopisteiden pohjalta." På svenska direkt översatt: "Man fortsätter att förverkliga strategin för immateriella rättigheter (IPR) och förnyar strategins åtgärdsprogram utgående från de förändringar som skett i omvärlden och enligt de områden regeringen valt att prioritera". Meningen är här avsiktligt köckigt översatt. På finska låter det visionärt och vidlyftigt, men på svenska verkar innehållet faktiskt rätt oklart.

Meningen kanske öppnar sig bättre för dem som är direkt involverade i arbetet. I praktiken ter det sig ändå som ett "yes but no"-uttalande. I den ifrågavarande strategin visioneras om år 2015: " Öppen innovation och den stora betydelsen av innehåll som t.ex. konsumenterna producerar, utmanar det ensamrättsbaserade systemet för immateriella rättigheter". Vidare sägs att "Förverkligandet av målbilden förutsätter också att det finns ändamålsenliga och tillräckliga resurser för åtgärderna." Great. Personligen känner jag mig inte väldigt mycket upplyst av dylika texter.

Texterna är förstås ofta tydliga för dem som skrivit dem. Men de kommunicerar inte mycket till dem som inte är insatta. Och det handlar mycket om tilltal, om för vem man skriver och varför. Många av de exempel Linnea Hanell har grävt fram gör en närmast gråtfärdig.

Själv har jag ibland översatt myndighetstext från finska till svenska och faktiskt försökt hitta en kompromiss. Men då tar man sig som översättare lätt för stora friheter. Den rikssvenska tydliga och avslappnade stilen skiljer sig nämligen bjärt från byråkratfinskan. Man borde helt enkelt lära finska myndigheter att skriva på riktigt begriplig finska först.

Pragmatism eller naivism?

Nyligen ordnades ett hackathon i Stockholm. Det är en tävling där it-kodare samlas för att under kort tid bygga upp koncept och tjänster på ett visst på förhand angivet datamaterial. Vi har på senare tid haft flera liknande tillställningar i Finland i takt med att Sanoma-koncernen och en del myndigheter öppnat dataresurser, ibland tyvärr endast för en period. Om man vill läsa mer om vad man gjort vid de finska hacken kan kan kolla Jens Finnäs utmärkta blogg om saken.

Hacket i Stockholm gick under namnet Hack4Europe Det var ett evenemang i en serie liknande tillställningar, där avsikten varit att ta fram nya innovativa sätt att använda sig av den information om digitalt, i praktiken digitaliserat, kulturarv som finns hos den sameuropeiska tjänsten Europeana. I samband med tillställningen på Livrustkammaren ordnades också ett seminarium kring kulturarv på webben. Europeana är en av de allra viktigaste aktörerna för fri tillgång på information i Europa, en instans som fungerar som motvikt mot upphovsrättsorganisationernas lobbare. Inget ont om upphovsrätten, men när till exempel British Library lägger upphovsrätt på hundratals år gamla material begår de bara inte ett regelbrott, utan gör en riktig björnstjänst för kultur och forskning.

På seminariet talade också Jocke Jardenberg. Han hör utan tvivel till de stora namnen inom webb och internet. Han är en visionär vars åsikter väger tungt och vars röst bär långt. Han arbetar dedikerat för öppenhet och delaktighet; en optimist som brinner för sin sak och som därför är mycket medryckande och inspirerande. Jardenberg är också en generös person och en människa som inte vill pruta på kvalitet.



Jardenberg gör en intressant liknelse mellan internet och människans hjärna. Det som inte finns på webben är i praktiken utan betydelse, säger han. Det är nu viktigt att komma ihåg i vilken kontext han sagt detta, men eftersom det ofta faktiskt verkar vara just så i dag är det skäl att bena lite mera i denna analogiska jämförelse. Spontant ser jag själv särskilt två poänger som är värda att beakta. Med webben avses här den del av internet som man kommer åt med en webbläsare.

1. Förhållandet mellan hjärnan/livet och internet/maskinen. Logiskt sett är analogier strängt taget fullständigt värdelösa som argument. De bör i stället anses vara metaforer eller allegorier, alltså de kan fungera endast som illustrerande exempel, men inte som några bevis. Samtidigt ser jag att det är bra att fundera över evolutionens gränser. Det är uppfriskande att frånse det ofta självskrivna antagandet om människans särart i natur och universum och i stället prova på att se också en teknisk eller kulturell utveckling som en del av evolutionen. Som en del av ett kontinuum av utveckling mot allt högre komplexitet (helst dock utan andra teleologiska mål!).

De möjligheter som webb och internet ger att samla och organisera information är aldrig förut skådade. Ett populärt och allmänt känt exempel på detta är Wikipedia. Massornas visdom och samlade kunskap ger möjligheter inte bara till tillgång till information, utan också nya möjligheter till insikt, förståelse och kunskap. Webbens oöverskådliga, snabba tillväxt och utveckling (kom ihåg att Google dessutom indexerar endast en bråkdelsprocent av internets innehåll) gör att man sannolikt snart – om inte redan – kommer till den kritiska massa, där någon form av självorganisering uppstår. Man talar om emergens och till och med att internet en dag kanske blir medvetet om sig själv.

I praktiken utgör datorn och internet en förlängning av människans minne och räkneförmåga. Jag understryker att det handlar om kalkylförmåga. Jag har tidigare skrivit om varför det är så, dels utgående från lingvistiskt tänkande, dels från filosofiskt. Enligt min åsikt är det viktigt att alltid minnas att datorns "intelligens" baserar sig på modeller av världen. Dessa modeller är aldrig fullständiga.


2. Att det som inte finns på internet är betydelselöst: som historiker måste jag givetvis opponera mig. Man begår ett mycket stort misstag om man antar att fallet är så. Hellre borde man säga att det som finns på internet har en mycket stor betydelse. Om man vill att något ska ha betydelse måste man se till att det finns på webben.

För det första har vi helt klart hela den fysiska världen: ett museiföremål, ett hus, ett land, en människa – det som finns på webben av det är förstås bara en representation, även om framtidens teknik säkert kommer att föra de två mycket närmare varandra än de är i dag. Men en sådan naiv tolkning av uttalandet är förstås orättvis. Låt mig i stället ta ett annat exempel från verkliga världen.

Jag arbetar vid Brages Pressarkiv. I över hundra år har arkivet bevakat den finlandssvenska tidningspressen, klippt och ordnat tidningsklipp. Det är en av de mest fantastiska informationsresurser som finns. Man hittar relevant information om i princip vad eller vem som helst. Inte noll eller fem miljoner träffar i en fulltextsökning, utan en mapp eller ett litet kuvert om tjänstemannen som levde for hundra år sedan och som ingen funderat på på flera decennier och som garanterat inte finns nämnd med ett ord på webben idag. Det kanske var din morfars yngre bror, som dog tidigt? Här finns en nekrolog, där du kan läsa om hans karriär och fritidsintressen. Här finns också mappar om mer abstrakta fenomen och ämnesområden.

Det kommer aldrig att löna sig att låta digitalisera dessa samlingar. Det beror på upphovsrätter och på att Finlands Nationalbibliotek sannolikt någon dag kommer att låta digitalisera alla tidningar i sin helhet. Då läggs kanske fulltextsökning, oskarp sökning och enkel annotering på det hela. Men det urval och den systematisering som gjorts på Brages Pressarkiv kommer med största sannolikhet aldrig att finnas rekonstruerad på webben.

Till detta måste jag ännu lägga de hundratals, om inte tusentals, hyllkilometer handskrivna arkivmaterial som finns i arkiv runt om i världen. Man kunde förstås tänka sig att de en dag, liksom alla världens böcker, kommer att finnas inskannade och publicerade på nätet, även om jag är mycket tveksam till att man av politiska och ekonomiska skäl någonsin skulle finna det önskvärt. Det digitaliserade objektet har ändå tappat mycket stora mängder information, i synnerhet så som digitalisering ofta görs i dag. Om du på riktigt behöver dra några slutsatser av värde måste du med stor sannolikhet ändå ta dig till arkivet för att studera saker som format och textur. Det går inte att göra fullständig källkritik på basis av en bild och arkivens personal kommer aldrig i tiden ha resurser att göra källkritisk granskning på alla papper i nödvändig omfattning och lagra den. Det är inte heller rimligt eller vettigt på något sätt.

Det låter kanske som hårklyveri, men vi riskerar också glömma stora mängder information och gammal kunskap med webbens kraftiga tillväxt. Därför är det mycket, mycket värdefullt att projekt som Europeana finns och skapar länkar till och medvetenhet om kulturarv – och samtidigt om det faktum att det i historien finns mycket att ta till vara och återanvända. Mycket av det man tror är nya påfund är ju i själva verket mycket gamla tankar och idéer. Det är sist och slutligen ändå gällande tempo och kostnader de största förändringarna skett. Jag vill inte heller vara en misantrop som Jaron Lanier eller Nicholas Carr. Jag tycker egentligen inte att man inte ska värdebedöma kulturella förändringar alls eller moralisera över dem. Det handlar om kulturella mekanismer som måste anses vara utan moralisk innebörd. Det handlar om medier och verktyg för människors kreativitet. Och ändå måste jag också säga att jag älskar webben och alla dess möjligheter.

Lite om Pondus

Vårt nätverk för länkad data och relaterad information börjar ta form. Utgångspunkten är att de flesta finlandssvenska informationsresurserna på webben i dag utgör separata silon. Användare hittar inte nödvändigtvis fram till information de skulle ha nytta och glädje av. Det beror på att informationen finns på olika håll, utan hänvisningar till andra ställen med liknande information. De finlandssvenska sammanhangen utgör en laboratorium av lämplig storlek.

Under det sena 00-talet förändrades hela webben och förvandlades till en plattform där alla kan publicera sig. Nu står vi inför nästa stora steg i webbens utveckling. Informationen är i allt högre grad maskinläsbar och webbkulturen mer beroende av flöden och länkad data. De stora portalprojektens tid börjar vara förbi.

I dag måste vi fokusera på att producera innehåll samordnat och ge det ett sådant format att användarna hittar det och kan använda det på många sätt. Vi måste också öppna så mycket av våra resurser som möjligt för att öka användningen och användarnas möjligheter att utveckla egna tjänster.

Målsättningen med projekt Pondus är att öppna så många informationssilon som möjligt och skapa förutsättningar för länkning av data.

Samtidigt kan vi upptäcka överlappande verksamheter och informationsresurser och rationalisera våra verksamheter inom det finlandssvenska fältet.

Rationalisering och större genomslag kan uppnås genom:

● ett etablerat men öppet samarbetsnätverk för innehållsproducenter
● bättre informationsflöde mellan projekt och verksamheter
● bättre koordination och enhetligare lösningar
● att skapa medvetenhet om nationella standarder och semantiska system och öka användningen av Allso
● inbesparingar för alla genom samordning och bättre tillgång till information

Huvudmålsättningen är att höja kvaliteten och genomslaget för svenska material och verksamhet på webben. Projektfokus ligger i att hitta synergier och skapa möjligheter för länkning av data och presentation av relaterad information på olika sajter.

För mera information kontakta undertecknad.

Ännu lite om readers som filter

Jag gjorde en liten lekfull enkät bland mina facebookvänner om hur många som använder flödesläsare. Jag fick 70 svar och många intressanta kommentarer. Jag hittade snabbt sökt faktiskt inga uppgifter om saken på webben. På basis av denna lilla enkät och några kommentarer på bl a Quora verkar det som om det inte riktigt finns några riktigt användarvänliga helt tekniska lösningar för att hantera större mängder flöden. Appar är visserligen ofta behagliga att använda, men mängderna man kan hantera överskådligt verkar begränsade. Google Readerns något karga gränssnitt är sannolikt det effektivaste hittills, om man vill följa väldigt många flöden helt systematiskt.

En del hade försökt använda Readern, men tyckte att den inte räckte, informationsmängden upplevdes snart som ohanterlig. Själv brukar jag bloggvis skumma igenom mina drygt hundra flöden dagligen i Readern, men i alla fall var tredje dag och klicka bort alla som lästa. Till saken hör att jag inte prenumererar några nyheter till Readern, utan endast flöden som producerar färre dagliga poster eller som är väldigt specifika och yrkesrelevanta. Om man sätter stora mediehus i Readern är det klart att den blir stockad och oöverskådlig. Däremot är den ett ypperligt verktyg för att följa med trevliga mindre produktiva bloggar som man kanske annars glömmer kolla upp. Om man vill testa kan man kolla Annika Lidners video om hur man gör. Hur lätt som helst, fast jag tror hon glömmer att påpeka att man måste registrera sig på Google - annars hittar ju flödena inte fram.

När jag stöter på relevanta inlägg kan jag antingen stjärnmärka dem i Readern eller så bokmärker jag dem med ämnesord på Delicious - som för övrigt också är ett helt superbt ställe att söka information på! Det lönar sig nog att prova på annat än Google ibland!

Nyheter ja, de massiva megaflödena som alltför ofta är för ymniga eller innehåller allt möjligt i en salig röra. Tills vidare är det Twitter och Facebook som fungerar som bästa filter. Viktiga nyheter sprids med stor hastighet i sociala medier. Själv har jag också några widgetar i min iGoogle-sida från olika medier. Där går det lätt att få en överblick. Readern har också en bra widget, men den är av någon orsak svår att hitta. Det borde vara denna. Framför allt gäller det att inte vara rädd för att registrera sig på olika ställen. Det är en förutsättning för att man ska kunna filtrera informationen på webben. Börja fast med iGoogle.

Tågutgjutelse

Det är numera omöjligt för sjundeåbor att köpa sina rabatterade tågbiljetter. Under våren har man fått en smygande känsla av att VR jobbar hårt för att få pendlarna att byta tåget mot bil.

Tidigare fanns ett smidigt system med direktdebitering från bankkontot och månatlig tågbiljett på posten. Nu har avtalen förnyats med kommunerna som ersätter en del av sina invånares arbetsresor och VR har skaffat sig ett nytt biljettsystem. Det verkar som om man glömt direktdebiteringsalternativet vid upphandlingen. VR:s svar på en missnöjd kunds klagomål var att folk nog inte vill ha direktdebitering mera. Jaha. VR gör tydligen arbetet hellre manuellt. Problemet är att kunderna måste ta sig till biljettkontoret, vilket är en dramatisk försämring av servicen. Saken är dessutom den, att man måste ta sig till ett specifikt kontor. Biljetten kan inte säljas på Helsingfors centralstation. Aldrig hört på maken, att inte alla biljetter kan säljas på en centralstation.

Nå väl, utrustad med färskt hemortsintyg (som förresten numera också måste uppvisas varje gång, VR har försökt påstå att kommunerna kräver det, men det lär inte alls stämma) tog jag i går bilen i god tid och körde nästan 20 kilometer till mitt anvisade biljettkontor. Vars dörr var låst. Trots att det på dörren och på webben stod att det borde ha varit öppet.

På centralstationen i Helsingfors, där man alltså inte kan sälja rabatterade biljetter, påstod man först i sten att kontoret nog hade varit öppet. Efter en stund lyckades man få reda på att kontorets öppethållningstider "tillsvidare" var förkortade till vardagar 8.50 – 16.30. Så nu är det definitivt helt omöjligt för en normalt förvärvsarbetande pendlare att köpa sin tågbiljett.

Orsaken att jag utgjuter mig här över detta är inte (endast) min förtvivlan över att ett statsägt monopolbolag med stor samhällsekonomisk och allmännyttig betydelse missköter sig så här katastrofalt. Orsaken är att jag vill peka på att allt igen en gång handlar om informationssystem och kommunikation.

Kustbanans rabattbiljetter och i synnerhet direktdebiteringssystemet har helt tydligt inte funnits med i planeringen av det nya systemet. Det kan ha två orsaker: Antingen handlar det om ett strategiskt val som baserar sig på en miss i omvärldsbevakningen och att man valt bort en stor grupp pendlare. Det rör sig om åtminstone 200 personer, sannolikt mycket flera. Exakt hur många det är vill VR inte berätta, det är en "affärshemlighet" – detta är en sak som borde prövas av lämplig ombudsman. Så länge VR har monopol finns det åtminstone inte någon orsak, tvärtom ska data vara öppet – här är ju också skattemedel inblandade. När monopolet hävs bör öppenhet gällande dylika siffror stipuleras, eftersom de har trafik- och miljöpolitisk betydelse.

Den andra möjliga orsaken är rent klåp i planeringen. I vilket fall som helst har man inte gjort väl ifrån sig gällande informationsgången gällande dessa saker. Varken internt eller externt. All information jag fått har nått mig först ryktesvägen av andra pendlare. Det är nästan varje morgon folk står och himlar sig medan de väntar på tåget och berättar om sina senaste äventyr. Förr handlade det om försenade och söndriga tåg. Nu handlar det alltså också om hur man eventuellt kanske kan lyckas få tag i en biljett …

Om flöden och metadata

Internet växer med miljontals sidor varje dag. Hur kan man försäkra sig om att hitta relevant information? För ändamålet använder sig allt flera människor av flödestekniker och sociala medier som filter. Ju mer specifika flöden man kan använda sig av, desto bättre filter utgör de. Man vill få syn på för en själv viktig information i den störtflod som sköljer över en dagligen på webben.

Mängden webbsidor som använder sig av flöden har också blivit allt fler. Man kan inte i dag längre "sitta och vänta" på att folk ska besöka ens webbsidor och på eget initiativ regelbundet använda sig av de tjänster man erbjuder. Man måste vara uppsökande och aktiv. I praktiken betyder det att man bör skicka ut länkar via flöden. Webbeteendet bygger allt mer på att folk följer länkar till specifik information, länkar man får färdigt sovrade av maskin eller människa. Helst människa, eftersom människor förstår också innehållets betydelser och sammanhang bättre än en dator någonsin kan göra.

Tyvärr är de flesta flödena ännu rätt gammalmodiga. Det innebär att de har en väldigt grovkornig karaktär: en sändare sänder ut alla meddelanden till alla. Risken är att användare väljer bort för stora flöden. Då förlorar man användare. Man vill – man måste – i dag filtrera den information man utsätts för i ett tidigare skede än då den nått datorskärmen.

Det förutsätter att informationsproducenterna skapar möjligheter att skräddarsy flödena bättre. Det kräver aktiv analys och kategorisering av innehållet redan i publiceringsskedet. Det kallas indexering ock skapar metadata. Det lönar sig, åtminstone för dem som producerar stora mängder material av olika slag, att satsa på indexering och informationsförvaltning. Om man bara sitter och väntar ger man inte bra service. Eller om man bara distribuerar information med storsleven och kastar den i stora klimpar hit och dit på folk är det inte effektivt. Man riskerar bli marginaliserad. Låt folk välja vad de vill uppmärksammade på. Skapa metadata, skapa högklassiga och specifika flöden. Det lönar sig i längden. Alldeles säkert.

Journalism och kritik

De traditionella mediernas viktigaste existensberättigande är i dag den kritiska hållningen. Sådan som får ta tid, som kräver reflektion och en hel del arbete. Som ger trovärdighet. Journalisten borde i dag mer än någonsin sträva till en kritisk objektivitet vad gäller fakta. Att ta fram och analysera fakta, vad som är sant och hurdana olikadana sanningar och tolkningar det finns och varför. Det är det som i regel skiljer journalistiska material från till exempel random bloggar, där skribenter fritt får presentera subjektiva tankar utan reservationer. Mångfalden och analysen kommer där förhoppningsvis från omvärlden i form av länkar eller kommentarer på olika håll.

Man blir därför minst sagt fundersam över det sätt som Helsingin Sanomat den 1 juni på sina kultursidor presenterade de senaste resultaten av det i och för sig mycket lovvärda projektet HS Open, där Sanomakoncernens samarbete med experter på semantisk kodning tagit ett av sina konkreta uttryck. Sanoma har gjort ett strategiskt val att satsa hårt på denna typ av teknisk utveckling. Bra så.

Inom projektet har man gjort intressanta analyser av det politiska fältet både före och efter valet genom gruvdrift i olika dataresurser (t ex den politiska värdekartan). Man har också gått in på kulturens område. Genom bland annat samarbete med bibliotekssektorn och med BTJ:s välvilliga inställning hackade man hel del data om litteratur. Det var utgående från detta projekt man skrivit en artikel till kultursidan.

Det hade varit ett mycket gott tillfälle att problematisera denna typ av metod, en metod som tydligen anses vara en viktig del av framtidens grävande journalistisk. Det är ju nämligen så att de rasande mängder av data som också blir allt med öppna, kräver en hel del arbete för att analyseras. Och kritik. Både data och metoder måste utsättas för extremt noggrann kritisk analys. Därför är det bra med samarbete mellan it-kunniga och journalister. Men journalisterna borde stå för den innehållsliga kritiken, att den görs. Ni vet, det där med att kolla flera källor osv. Hesaris artikel om den genomsnittliga finska romanen var till största delen verklig pseudovetenskap. I och för sig helt skojigt diskussionsunderlag. Men det hade ju minsann varit bättre om diskussionen förts kring vad man de facto överhuvudtaget kan mäta på detta sätt, och vad som inte kan mätas. Och vad som kanske är relevant, också.

I dagens Helsingin Sanomat far Timo Harakka ut över tidningens politiska reportrar, som uppenbarligen slarvat ordentligt i hantverket. Man skulle inte ha råd med sådant. Inte pruta på journalistisk kvalitet nu!

Vikten av förståelse

Jag har tidigare skrivit om digitala processer och betydelse. Om man utgår från det Saussureska tudelade tecknet, (grovt sagt tecken och innebörd) kan man resonera att de tecken som opererar utanför mänskligt medvetande inte egentligen är tecken, eftersom de saknar sin innebörd. Så har min tanke följt lingvisternas spår.

Tills jag tog och fräschade upp min Peirce. Pragmaticismens fader, logiker och matematiker, har en vidare definition på tecknet och betydelsen. Som å ena sidan gör hela min tolkning problematisk, men å andra sidan också ger verktyg för en finkornigare och mer exakt analys. En utmaning som jag ännu försöker tackla. Detta är alltså ett pågående arbete, men jag har lärt mig att man får syssla med sånt i bloggar. Man kanske till och med kan få hjälp.

En av de många Peirceska snilleblixtarna är att tecken/betydelser egentligen är processer. Han kallar det semiosis. Ett tecken uppstår då tecknet länkas samman med en betydelse. Denna länkning (interpretanten) är en aspekt av tecknet, som således är tredelat, till skillnad från den enklare lingvistiska tolkningen (som också Dorpatskolan i huvudsak följer). Det som är det intressanta i sammanhanget är att Peirce uttryckligen säger att denna länkning inte har någonting att göra med människans tolkning eller tanke överhuvudtaget. Det är en helt teckenintern angelägenhet. Och fullständigt oberoende av om någon observerar eller tolkar det hela.

Javisst, det talas ju om till exempel biosemiotik och kommunikation mellan celler. Då kan man väl kanske knappast anse att något medvetet tolkande äger rum. Det kan uppstå kommunikationsfel i kroppssystemet, såsom en allergi eller cancer.

Poängen är att Peirce går mycket djupare. Han klassificerar olika tecken beroende på karaktären av de inbördes relationerna mellan tecknets tre aspekter. I praktiken utgör då lingvisternas tecken bara en del av tecknen. Datortecknen kunde i stället kallas för argument. I ett argument representerar tecknet sitt innehåll på basis av en lag eller regel. Peirce gillade mycket logik.

Särskilt tycker jag om Peirces definition av information såsom extensionen gånger intentionen av ett begrepp. Stiligt.

Men vad innebär nu detta för humanisten? Att vi kan lita på datorn i alla väder? Knappast, så länge vi inte begriper oss på de regler argumenten skapas och hanteras med. Så jag tror jag anser att vi inte kan kringgå problemet som kravet på förståelse utgör för den digitala humanisten. I alla fall.

Knak.